Vad kan man göra på julafton?

Idag firar de flesta svenskar jul. Det märks även för oss som inte firar julen. Det verkar helt tomt här i studentskrapan idag, som om alla som bor här har åkt sin väg för att fira med sin släkt någon annanstans. När jag gick ut förut kom hissen direkt, annars brukar man få stå och vänta en stund på den. Det var helt tomt i hissen. När jag kom ned såg jag att någon höll på att tvätta i tvättstugan, antagligen någon som inte firar jul. Ute var det också ganska tomt på folk, bara någon enstaka bil körde förbi. Jag gick till mataffären som har öppet till kl 18 för att köpa något att äta. Därinne var det också väldigt tomt, och de enda som var där och handlade såg utländska ut, förmodligen var de muslimer. De som jobbade där var också utländska. Så det verkade bara vara icke-julfirare som var ute. De andra satt väl inne och kollade på Kalle anka som ju visades på tv den tiden.

Men vad ska man då som icke-kristen göra på julafton? Det mesta är ju stängt, så det finns inte mycket att göra. Man kan jobba hela natten innan och sova hela julafton som min man gör just nu, för att sedan gå till jobbet på kvällen igen. Då tjänar man ju bra med pengar i alla fall. Men jag har ju ledigt från skolan och inget att göra, vilket i och för sig är skönt. I USA har judarna som tradition att äta på kinarestaurang på juldagen, eftersom kineserna inte heller firar jul så har de sina restauranger öppna. Det kanske man kunde göra här i Sverige också. Eller så kunde man gå på julfesten som JF (nya judiska föreningen) anordnar just för att judar också ska ha något kul att göra på julafton. Annars måste man ju faktiskt inte göra något speciellt, det kan vara skönt med en vanlig lugn hemmakväll också. Man kan hyra en bra film och äta något gott och bara njuta av att vara ledig. Dessutom är det fortfarande chanukka och idag ska vi tända fyra ljus i chanukkian. Det gör kvällen extra mysig och stämningsfull.

Chanukka

Då var Shabat Vajeshev slut då (denna Shabat hette Vajeshev eftersom vi läste Torahavsnittet Vajeshev denna veckan). Jag läste ju maftir-stycket i Torah i synagogan denna Shabat och det gick jättebra. Det kändes kul att få vara den som läste och att känna att jag faktiskt klarade av det. Det är ju inte helt lätt. Eftersom jag inte kan flytande hebreiska och därför inte kan alla ord som jag läser, så kan jag ju omöjligt veta hur orden ska uttalas när vokalerna inte står utskrivna. Så det måste jag kunna utantill, liksom melodin. Det ligger därför mycket träning bakom även ett kort stycke.

Denna gången känns det inte så tråkigt att Shabat är slut för nu har jag lov i två veckor och jag har ingenting som jag måste plugga på. Men det är ändå skillnad mellan Shabat och de övriga lovdagarna, för på de andra dagarna måste jag tvätta, diska, städa och laga mat. Det behöver jag ju inte göra på Shabat. I år infaller Chanukka under lovet, vilket är jättekul. Det är nästan den enda högtid i år då jag inte har någon schemalagd skola.

Chanukka, som betyder invigning, är åtta dagar lång. Under de dagarna gäller inte samma förbud som på Shabat och de större helgdagarna, så det är alltså tillåtet att arbeta. Chanukka firas till minne av makabéernas seger över det syriansk-grekiska herraväldet. Den syriske kungen Antiochos IV, som hade tagit makten i Israel, förbjöd all utövning av judendom år 168 fvt. Han ville att alla skulle följa grekiska seder och bruk. Det blev förbjudet att studera Torah och fira Shabat och andra högtider. En judisk präst vid namn Matthatias och hans fem söner startade ett uppror mot grekerna och syrierna. Det började med att Matthatias högg ned en judisk avgudadyrkare som höll på att dyrka de grekiska gudarna framför altaret. Han lyfte sitt svärd och ropade "följ med mig härifrån, alla som ivrar för lagen och stödjer förbundet!". Hans djärva handling inspirerade hans söner och anhängare, som överföll de syriska soldaterna som var där för att tvinga judarna att tillbe grekiska gudar. Endast några få syriska soldater lyckades fly. Efter detta började upproret på allvar. Matthatias dog senare men hans söner Judas, Johannes, Simon, Elasar och Jonathan ledde upproret. De kom att kallas mackabéerna. Deras här bestod av 6000 outbildade män, men trots att fienden var fler vann mackabéerna flera segrar genom att ligga i bakhåll och slå till här och där när tillfälle gavs. De hade två fördelar framför den syriska armén och det var att de kände väl till terrängen i sitt hemland och dessutom kämpade de för något betydelsefullt - sin religion, sin frihet och sitt sätt att leva. Det gjorde dem beslutsamma. Till slut kunde mackabéerna inta Jerusalem och återta templet. Templet var helt smutsigt och skändat av avgudabilder, så de fick rena det först. Sedan återinvigdes templet den 25 kislev år 165 fvt. Av denna anledning kallas Chanukka också Tempelinvigningsfesten. Mackabéernas seger är verkligen något att fira, för om de inte hade segrat så skulle vi antagligen inte ha haft någon judisk religion, eller ha varit ett judiskt folk idag. Dessutom skulle de andra monoteistiska religionerna sannolikt inte ha uppstått.

Enligt traditionen hittade mackabéerna bara tillräckligt med olja i templet för att hålla den gyllene Menorahn (ljusstaken) tänd i en enda dag. Men ett mirakel inträffade och oljan räckte i åtta dagar. Det är en av anledningarna till att vi firar Chanukka i åtta dagar. Under dessa dagar tänder vi ljus i en chanukkia, en åttaarmad ljusstake. Första kvällen tänder vi ett ljus, andra kvällen två ljus osv tills alla ljusen är tända den åttonde kvällen. Efter man har tänt ljusen brukar man sjunga "Maoz tzur" som är en traditionell sång för Chanukka, och även andra sånger. En annan tradition är att äta mat som tillagats i olja, som en påminnelse om oljemiraklet. Den vanligaste maten är latkes (potatisbullar) och sufganiot (munkar). Många ger varandra presenter, speciellt till barnen, och barnen brukar spela dreidel-spelet (en dreidel är en liten snurra).

Imorgon kväll börjar den första Chanukkadagen. Då ska vi tända första ljuset och äta latkes och sjunga förstås. Det ska bli mysigt. Vi har bestämt att inte ge varandra några presenter, istället ska vi göra något kul som att gå på bio eller bowla. Det känns inte som att det är så stor mening med att ge varandra persenter som vuxna, man kan ju när som helst köpa sig det som man vill ha ändå. Då är det roligare att dela en upplevelse tillsammans.

Nu vill jag önska er alla en riktigt glad Chanukka, Chag Chanukka sameach!

Två Haftarot och fyra stycken i Torah på tre veckor

Nu var det längesedan jag skrev något här, men det har verkligen varit mycket att göra i skolan de här senaste veckorna. Det är slutet på terminen som är värst tycker jag och på terminens sista dag, som råkar vara min födelsedag, har vi tenta. Det är mycket att läsa inför den. Idag söndag, som är min intensiva läsdag, har jag läst 100 sidor. Nu känner jag mig helt slut i huvudet. Jag vill absolut inte misslyckas för då kanske jag måste skriva omtentan på Shabat, för som vanligt har de lagt omtentan på en lördag. Om jag nu skulle bli underkänd tänker jag försöka få en annan tid att skriva omtentan. Försöka kan man ju alltid.

Det enda andrummet man får på hela veckan är när det äntligen blir Shabat. Igår var förstås inget undantag och det var en jättebra dag. Jag gick till synagogan som vanligt både på fredagen och lördagen. Efter fredagsgudstjänsten pratade jag med en bekant på vägen till T-centralen och jag berättade att jag skulle läsa Haftaran nästa shabat. Då sa hon att då är vi två som ska läsa den för hon skulle också läsa den! Jag blev lite chockad faktiskt, tydligen hade vi fått samma Haftara av misstag. Det går såklart inte att vara två som läser samma Haftara, så någon av oss skulle inte få läsa den. Vem det skulle bli skulle han bestämma som hade gett oss Haftaran. Nästa morgon fick jag reda på det och det visade sig att det blev hon som kommer att få läsa den, inte jag. Det kändes lite tråkigt, för jag har ju övat jättemycket på den texten och så får jag inte sjunga den i synagogan. Men det hade ju såklart varit lika tråkigt för henne som säkert också har övat på den mycket. Dessutom var det längesedan hon läste någon Haftara, och jag läste ju en på Sukkot. Så det var rättvist att hon fick denna Haftaran. Jag fick en annan Haftara istället, som läses veckan efter den som hon ska läsa, alltså på Chanukka. Nu har jag bara två veckor på mig att lära mig den, men jag tror att det kommer gå. Jag har många texter nu som jag ska lära mig på kort tid, för jag fick även två stycken till i Torah som läses i januari, samma Shabat som jag ska läsa en Haftara. Jag ska läsa maftir-stycket i Torah då också som jag fick för ett bra tag sedan och redan har lärt mig. Det är den 3:e januari, veckan direkt efter Shabat på Chanukka då jag också ska läsa Haftaran. Nästa vecka ska jag läsa maftir-stycket i Torah men det kan jag redan i alla fall. Det var ganska kort ju. Det ska verkligen bli kul att läsa det för det blir första gången jag läser ur Torah. Tur att det bara är en vecka kvar av skolan innan lovet så jag snart får mer tid att öva på alla texter.

Shavua tov!

Tzniut - anständighet

Tzniut är ett begrepp med två huvudsakliga betydelser: dels är det ett antal judiska religiösa lagar som ska reglera beteendet mellan könen, och dels är det ett karaktärsdrag. Den som följer tzniut är (eller förmodas i alla fall vara) en anständig person. Detta syns framför allt på klädseln. Enligt tzniut ska både män och kvinnor klä sig anständigt, så män ska ha långbyxor och långärmad skjorta och kvinnor ska ha lång kjol som täcker knäna samt blus med långa ärmar som täcker armbågarna. Gifta kvinnor bör också täcka håret. Det är förstås främst ortodoxa judar som klär sig enligt dessa regler, men även en del konservativa klär sig så åtminstone när de går till synagogan.

Själv tycker jag att den traditionella klädstilen för kvinnor är både vacker och bekväm, och jag klär mig nästan alltid enligt den. Jag täcker visserligen inte håret, men jag har alltid lång kjol och undviker alltför urringade tröjor. På vintern har jag såklart långärmade blusar, annars skulle jag ju frysa, men på sommaren brukar jag ha kortärmat (dock aldrig linne eller något urringat). På vintern är den traditionella klädseln väldigt bekväm, men om man ska klä sig så på sommaren så får man nog ha något annat skäl än bara ren bekvämlighet. Heltäckande kläder är ju inte särskilt bekväma i 25 graders värme. Så på sommaren är det anständigheten som får mig att välja bort linnen, urringat och korta kjolar, som förstås kan vara hur svala och bekväma som helst. Men även detta handlar om en slags bekvämlighet, för jag skulle inte känna mig bekväm med att exponera delar av kroppen som inte är avsedda för andra mäns blickar än min egen mans. Kläder sänder också vissa signaler, och en lättklädd person uppfattas inte alltid som lika seriös som en påklädd person. Klär man sig i kort-kort kjol och minilinne så sänder man signaler till sin omgivning om att man vill ha uppmärksamhet för sitt utseende, och det är också oftast vad man får. Vill man hellre ha uppmärksamhet för sina inre kvalitéer kan det vara en bra idé att klä på sig lite mer.

Det händer förstås att en del undrar varför jag alltid har kjol och aldrig byxor när jag rör mig i icke-judiska sammanhang, som i skolan där jag träffar samma människor regelbundet. Men det är inte så ofta som någon frågar, i alla fall inte någon vuxen. Barn däremot är mer rakt på sak och de frågar när de vill veta något. När jag har varit på VFU har barnen lagt märke till att jag har haft kjol varje dag och några har frågat ganska roliga frågor. Som en liten kille som frågade "varför ser du ut som en sagotant?" Han hade tydligen stött på kvinnor i kjol främst i sagornas värld. En liten tjej konstaterade "du har alltid samma kjolar" och en annan frågade varför jag alltid har kjol. Jag svarade att jag gillar kjol bäst helt enkelt, och precis så är det. Jag skulle absolut kunna ha löst sittande byxor, men jag tycker att kjol är mycket bekvämare. Dessutom är att klä mig traditionellt även ett sätt för mig att uttrycka min judiska identitet, men det behöver jag ju inte avslöja för alla jag möter.

Limmud

I helgen har det varit Limmud här i Stockholm. Det är en stor konferens om judiskt lärande och i år var det första gången som vi hade Limmud här i Stockholm. Alla som anser att de har en judisk identitet kunde delta och syftet med Limmud är enligt arrangörerna att fler judar ska få upp ögonen för vidden och djupet i judisk tradition och kultur, och se till att det finns ett spännande och vitalt judiskt liv i Stockholm. Limmud kommer från början från England där den första konferensen hölls 1980. Numera finns Limmud lite här och var i världen.

Under lördagen och söndagen fanns det hela 56 olika föreläsningar som man kunde gå på. Föreläsningarna var indelade i olika teman; politik, textstudier, praktisk judendom, familj, estetiskt och andra ämnen. De som föreläste, förutom de som är bosatta i Sverige, hade bjudits in från flera olika länder, bland annat från USA och Israel. Alla föreläsningarna hölls på judiska centret. Man kunde förstås inte gå på alla de föreläsningarna, det hade ju inte varit praktiskt möjligt eftersom två dygn bara har 48 timmar. Cirka fem-sex föreläsningar pågick samtidigt, så man fick välja den föreläsning som man tyckte var intressantast. Det var inte det lättaste för jag tyckte att så gott som alla verkade vara mycket intressanta. På lördagen valde jag föreläsningen "Är vi judar kvar i stan om 50 år" under den första timman. Andra timman gick jag på "Så judiska är Sveriges judar", tredje timman på "How can I be gay and jewish" och fjärde timman på "The case of the embarrassed challa". Man kunde gå på fyra föreläsningar totalt på lördagen. Alla de fyra som jag var på var jättebra och intressanta. Jag hade velat gå på fler men tyvärr kan man ju inte befinna sig på flera ställen samtidigt. Nästa dag, söndagen, kunde jag inte vara med för jag var tvungen att stanna hemma och plugga. Urtrist, men sådant är det. Jag håller på att skriva en lång uppsats nämligen som ska lämnas in på fredag. Så för mig blev det inte en hel helg av judiskt lärande, halva fick gå åt till annat lärande.

Siman tov umazel tov

Jag har nyss vaknat nu efter min eftermiddagslur och som vanligt den här tiden på året var det kolsvart i rummet. Shabat var alltså slut så jag gjorde Havdalah direkt. Det har varit en skön och rolig dag, som ju shabat oftast är. Jag var visserligen helt slut på fredag eftermiddag när jag slutade VFU:n, då hade jag ju gått upp ca 06.15 hela veckan vilket jag fortfarande inte är riktigt van vid. Jag åkte hem så fort jag kunde och lyckades sova en timme innan det var dags att ge sig ut igen för att åka till synagogan. Vid det laget hade shabat redan börjat, den började 15.04 igår. Då gick det förstås inte att tända shabatljusen för de vågar vi inte lämna brinnande där hemma. Vi har ju katter som kan välta ned dem, men även om vi inte hade haft det så skulle vi nog inte lämna kvar brinnande ljus så där. Man vill ju gärna att lägenheten ska finnas kvar när man kommer hem.

Gudstjänsten var mysig som vanligt fast det var rättså lite folk. När vi kom hem läste vi kiddush och drack den nya druvjuicen som jag hade köpt. Den var jättegod. Vi åt latkes med wienerkorv och kokta grönsaker, och challa såklart. Sedan övade jag lite på en av mina haftarot som jag ska sjunga om en månad. Jag la mig tidigt så jag skulle orka gå upp tidigt nästa dag.

Så i morse åkte jag till synagogan. Då var det i alla fall lite mer folk och det var Bar mitsva också. Jag fick femte aliyan och då fick jag ha en helt ny tallit och kipa som en av gabbaim hade fått från Jerusalem i veckan. De var jättefina och hade staden Jerusalem som mönster i flera färger, men framför allt i rött och grönt. Jag råkade ha gröna kläder då så det passade ju bra. Aliyan gick bra och efter jag hade läst ställde jag mig vid sidan av som man brukar medan nästa person gör sin aliya. Nästa person var pojken som blev Bar Mitsva. Han både läste välsignelserna och ett stycke ur Torah och han läste jättefint. När han var klart trodde jag att jag skulle gå tillbaka och sätta mig, men då var det dags att sjunga "Siman tov umazel tov". Det är en sång som man sjunger för att gratulera den som blev Bar-/Bat mitsva.

Den går så här: Siman tov umazel tov umazel tov vesiman tov (3 ggr)

Jehe lanu

Jehe lanu jehe lanu ulechol Jisrael (2 ggr)

Det betyder ungefär: Må ett gott tecken och god lycka komma till oss och till hela Israel.

I alla fall, medan man sjunger denna sång brukar församlingen kasta godis på Bar mitzva-pojken/Bat mitzva-flickan, när han/hon fortfarande står däruppe på biman. Där stod även jag och de andra som hade läst Torah eller hjälpt till med läsningen. Jag stod mitt i godisregnet, bredvid han som blev Bar Mitsva och som var måltavlan för de som kastade. Det var kul fast godisarna (bland annat Daimkarameller) var rättså hårda och jag fick flera i huvudet. Vi steg ned från biman och det försökte Bar Mitsva-pojken också göra men han blev tillsagd att stå kvar. Mitt under detta skulle man försöka sjunga men det blev mest att man skrattade. De var lite för pricksäkra de där ungarna som stod längst fram.

Jag trodde att jag skulle hjälpa till med kiddush efter gudstjänsten, men tyckte att det var konstigt att jag hade fått idag när det var Bar Mitsva. Då brukar familjen till den som blev Bar/Bat mitsva bjuda på kiddush och göra i ordning den. Jag gick ändå strax innan gudstjänsten var slut och kollade ändå men allt var redan framdukat och när familjen kom sa de att det var de som ordnade kiddush. Tydligen hade jag fått fel datum. Jag hjälpte dock till lite ändå när jag ändå var där. Det var verkligen en festlig kiddush med bröd, hummus, grönsaker, vegetariska koldolmar, lax, tonfisk, sallader, frukt, kakor med mera. De hade verkligen dukat upp mycket. Allt gick inte åt så vi som var kvar sist fick ta med oss lite hem av det som blev över.

Nu ska jag fortsätta öva på min haftara och även försöka lära mig melodierna för Torahläsningen. När jag kan dem så kan jag börja öva på mitt stycke som jag ska läsa i Torah. Jag använder en jättebra sida här på nätet, http://bible.ort.org/ , där finns melodierna till alla haftarot och parashot. Det är inte alla församlingar som använder de melodierna. I vår församling har vi en annan melodi för Haftaraläsningen och inte riktigt samma melodi för Torahläsningen heller. Jag kommer dock antagligen att sjunga den melodi som de lär ut på den sidan.

Shavua tov kol chaverim

Religionens roll i den kommunala skolan

Det har varit en lång dag idag. Jag har VFU hela veckan förutom idag då det var basgruppsdag. På basgruppsdagarna brukar vi träffas i en grupp där alla har VFU i samma område tillsammans med två lärare som jobbar i det området och diskutera olika ämnen. Idag hade vi en synnerligen intressant diskussion om religionens roll i skolan. Den handlade bland annat om hur vi som lärare i en kommunal skola skulle bemöta elever som har en annan religion än kristendomen och som inte vill delta i firandet av kristna högtider eller gå till kyrkan. Om man inte hade någon annan lokal att vara i på skolavslutningen utom kyrkan, skulle man ha skolavslutningen där då? Min spontana reaktion var att man inte ska det, och att det faktiskt går att boka andra lokaler. Det är inte alla som känner sig bekväma med att gå till en kyrka och för en del är det förbjudet att gå in i andra religioners helgedomar. Det förbudet finns även i judendomen. Jag tycker att alla ska få möjlighet att vara med på en skolavslutning och man måste respektera de som inte vill gå till en kyrka. Skolavslutningen är ingen kristen högtid så det finns egentligen ingen anledning att ha den i kyrkan eller på något sätt blanda in religion i den. Detta var det dock inte alla som höll med mig om.

Ett annat dilemma var hur man bemöter elever som inte vill vara med på jul - och luciafirandet. På den punkten var alla i gruppen ganska överens om att inga barn ska behöva vara med om de inte vill, men att de måste komma till skolan ändå den dagen och jobba med någonting annat. De skulle då få jobba med något roligt eftersom de andra barnen får göra något roligt. Men vissa saker kanske de ändå kan vara med på, som julpyssel och pepparkaksbak. Att pyssla och baka pepparkakor är ju inte direkt uttryck för kristen tro, snarare är det traditioner utan någon religiös innebörd. Dessutom behöver man ju inte göra tomtar om man inte vill, man kan göra andra figurer i pysslet. Men luciafirandet kan vara lite svårare. Att vara med i ett luciatåg och sjunga julsånger tycker jag är att i allra högsta grad delta i firandet av en kristen högtid, vilket inte är tillåtet för religiösa judar och antagligen inte heller för alla muslimer (är dock inte helt säker på detta). I många julsånger sjunger man ju om Jesus födelse, om att frälsaren är född osv. Till exempel i "Stilla natt" där man sjunger "...kristus till jorden är kommer, oss är en frälsare född". Det skulle inte kännas rätt att sjunga så när man inte tror så, då blir det som att förneka sig själv och sin egen tro. Men ingen ska behöva vara med på luciatåg heller om man inte vill, då kan man bara titta på istället.

För barnen går allt sådant här att lösa, de måste inte vara med på allt utan kan jobba med något annat istället. Då är det svårare för en lärare som har en annan religion än kristendomen. Tydligen är det så att som lärare i den svenska kommunala skolan måste man fira kristna högtider med barnen i viss mån. Skolan ska nämligen fungera som traditionsförmedlare. Som religiös judinna känner jag mig inte helt bekväm med detta. Visst kan jag baka pepparkakor med barnen och låta dem göra julpyssel, då utför jag ingen kristen religiös handling. Däremot har jag väldigt svårt att förställa mig själv sjunga kristna luciasånger. Det skulle helt klart strida mot min religiösa övertygelse, som att bli tvingad att säga en annan religions trosbekännelse. Jag tror ändå att det finns sätt att kringgå detta. Man kan be en annan lärare att leda luciatåget, eller om ingen annan kan så kan man försöka välja ut de sånger som inte direkt uttrycker kristen tro. Sedan kanske man inte behöver sjunga så mycket, det är ju barnen som ska sjunga. Man kan använda sig av ett inspelat band med sångerna som barnen får lyssna på.

Även om jag helst skulle slippa att förmedla några kristna traditioner alls, så får jag se det som en del av mitt jobb helt enkelt. Som professionell lärare måste jag göra de arbetsuppgifter som kommunen har bestämt, oavsett vad jag själv tycker om dem. Jag skulle ju göra det för barnens skull dessutom, inte min egen. Om jag fick välja skulle jag ändå helst vilja arbeta på en judisk skola och jag hoppas att det är där jag får jobb sedan när jag är klar med mina studier. Det skulle kännas naturligare att arbeta där och fira de judiska högtiderna istället, att kunna äta kosher mat och få vara som alla andra. Jag skulle känna mig mer hemma där helt enkelt.

När basgruppsdagen var slut åkte jag in till stan för jag hade ett möte med han som hjälper mig med Haftara- och Torahtexter. Jag fick två nya Haftarot att öva på och även material för att lära mig troppmelodierna till Torahläsningen. Jag fick ett kort stycke ur Torah att lära mig, maftirstycket som läses samma dag som en av de Haftarot som jag ska sjunga. Det känns bra att börja med det korta stycket som bara är fyra rader långt. Sedan kan jag lära mig ett längre stycke. Nu har jag mycket att arbeta med alltså och det ska verkligen bli kul.

Jag gick till kosherian också innan jag åkte hem och köpte lite korv som vi ska äta på shabat. Det går ju fort att laga och jag har inte mycket tid på torsdag att laga mat. Jag köpte vindruvsjuice också som vi kan dricka till kiddush. Vi börjar tröttna på de kosherviner som finns kvar för de är så beska och passar inte riktigt till kiddush. Det är verkligen synd att Old Treasure inte finns att köpa här längre. Jag köpte även en bok som jag länge har tänkt köpa, "Judisk mat i svenskt kök". Den är full med kosher recept med ingredienser som är lätta att få tag på i Sverige. Det känns som att det är dags att prova några nya recept nu, för man tröttnar ju om man äter samma maträtter hela tiden.

70 år sedan Kristallnatten

Igår var det exakt 70 år sedan Kristallnatten som inträffade den 9 november 1938. Det var en aktion som nazizterna gjorde mot Tysklands judar strax innan Förintelsen började. De brände ned 267 synagogor, vandaliserade över 7500 judiska affärer, arresterade cirka 30 000 judar som de förde till koncentrationsläger och dödade ett hundratal judar. Namnet kristallnatten kommer av allt krossat glas som man kunde se på gatorna från de sönderslagna butikerna. Men nazisterna använde också ordet "kristall" om natten för att skyla över den stora förödelsen och vandaliseringen.

Varje år den 9 november brukar man uppmärksamma Kristallnatten runtom i Europa med minnesstunder, demonstrationer och manifestationer till minne av offren för nazismen. Judiska församlingen i Stockholm brukar hålla en minnesstund varje år, så även i år. Jag var på församlingens minnesstund i Stora synagogan igår. Det var många som höll tal, bland annat en man som hade upplevt Kristallnatten som 13-åring. Vi fick också lyssna till musik av kören ConVoce. De sjöng sånger från Moses Pergaments körsymfoni "Den Judiska sången" som han skrev 1944. Det var fint att lyssna på. En av kantorerna sjöng El male rachamim som är en bön för hädangångna och så bad vi förstås Kaddish, bönen för sörjande.

När det var slut i Stora synagogan gick vi tillsammans bort till Adat Jeshurun som är en av de ortodoxa synagogorna. Det är nytt för i år att vi går dit som en del av minnesstunden. Adat Jeshurun är nämligen en speciell synagoga, för dess inredning kommer från en synagoga i Hamburg som undgick att förstöras på Kristallnatten. Man lyckades rädda interiören och skicka den till Sverige med ett skepp. Den interiör som kunde skeppas till Sverige var bland annat bänkarna, lamporna, Aron Hakodesh (Torahskåpet), Ner Tamid (den eviga lågan), Shulchan (bordet där man läser i Torah) och bönböcker. Torahrullarna och silverföremålen kunde man inte skicka då det var olagligt att skicka silver. Torahn vågade man helt enkelt inte skicka. Detta och mycket mer fick vi höra berättas av en man som hade stått på kajen den dagen då skeppet från Hamburg anlände med synagogans inredning. Han berättade att bänkar och andra saker var sönderslagna när skeppet anlände. Tydligen hade nazistiska hamnarbetare förstått att det var en synagoga och de hade även ristat in hakkors på sakerna. Trots det kunde man snickra ihop och laga alltihop, så idag finns denna fina synagoga kvar här i Stockholm. Det var verkligen intressant att få höra om Adat Jeshuruns historia och det kändes fantastiskt att se alla föremål därinne som fortfarande finns kvar mot alla odds. Efter det var minnesstunden slut och det var dags att åka hem.

(På bilden ser ni Aron Hakodesh och Shulchan i Adat Jeshurun.)

Shabat och vinter

Den här veckan har skolorna haft höstlov så vi har inte haft någon VFU. Synd att de inte hade höstlov när det var Sukkot. Vi hade inte heller några föreläsningar eller något på universitetet, förutom ett seminarium på måndagen. Resten av veckan var läsdagar, så jag har mest varit hemma och pluggat. Förutom i tisdags då jag åkte ned till stan för att shoppa kläder och skor inför vintern. Jag väntade med att ha på mig de nya kläderna och skorna tills det blev shabat, på så sätt gjorde jag denna shabat mer speciell. När man har på sig nya kläder för första gången är ett bra tillfälle att säga Shehechejanu -bönen för speciellt glädjande tillfällen. Jag passade förstås på att säga den. Jag har skrivit mer om den bönen i inlägget "Hemma igen" så jag beskriver inte den närmare här. Det var verkligen i sista stund som jag fick inhandlat vinterkläder och skor, idag slog ju kylan till på riktigt. Någon snö fick vi dock inte, trots att det hade förutspåtts.

På torsdagen när jag ändå var hemma passade jag på att storstäda inför shabat. Det behövdes verkligen, för det har varit svårt att hinna med att städa ordentligt när det har varit VFU. Min man fick åka ned till stan så länge och köpa en kyckling i kosherian som vi skulle ha på shabat. Jag hann inte det för jag var tvungen att plugga också. Sedan på kvällen bakade jag challa och lagade maten för shabat.

På shabat är det en mitsva att äta tre måltider, helst alla med lagad mat. För att det ska räknas som en måltid måste det ingå bröd. Ibland tycker jag verkligen att det är svårt att uppfylla denna mitsva, speciellt under vinterhalvåret när det mörknar så tidigt och shabat därmed slutar tidigt. Första måltiden äter man på fredagskvällen, så den är inga problem. Då är man oftast hungrig. Andra måltiden, som ska vara en lättare måltid, äter man efter gudstjänsten på lördag förmiddag. Jag brukar räkna kiddushen som den andra måltiden. Efter morgongudstjänsten brukar jag alltid åka hem och sova några timmar, eftersom jag alltid lyckas lägga mig sent på fredagkvällen och blir trött dagen därpå när jag går upp vid sjutiden för att gå till synagogan. Likadant gjorde jag idag. När jag vaknade igen fick jag se att det redan var mörkt och shabat därmed slut. Tiden för havdalah idag var 16.44 och jag vaknade en halvtimme senare. Så jag fick göra havdalah direkt och så var shabat slut. Någon seudat shlishit (tredje måltid) blev det alltså inte. För att kunna hinna äta den måltiden innan shabat slutar får man antingen skippa eftermiddagsluren eller ställa klockan på ringning någon timma innan shabat slutar. Men det är inte ens säkert att man är hungrig då. Detta är aldrig något problem på sommaren när det blir mörkt sent på kvällen. Nu får vi äta kycklingen på jom rishon (veckans första dag) istället.

Det har i alla fall varit en bra shabat. Jag var i synagogan både på fredags- och lördagsgudstjänsten. Det var inte så mycket folk denna gång, vilket var bra på ett sätt för jag blev tillfrågad om jag ville ta den fjärde aliyan. Det är alltid kul att få en aliya. Det är också lärorikt att stå bredvid och se på när någon annan läser ur Torah, att höra hur orden uttalas och lära känna bokstäverna. Bokstäverna är inte skrivna i exakt samma stil som i tryckt text nämligen, utan mer sirliga och dekorerade med små kronor. Hela Torah är handskriven av en Sofer, Torahskrivare. En dag kanske det är jag som ska läsa ur Torah så då är det bra att vara bekant med den stilen.

Nu får ni ha en god vecka allihop, shavua tov!

Shmini Atzeret och Simchat Torah

Jag har inte kunnat fira Shmini Atzeret eller Simchat Torah något större i år på grund av min VFU (verksamhetsförlagda utbildning), men jag vill ändå uppmärksamma dessa viktiga två sista dagar av Sukkot. Shmini Atseret betyder "åttonde sammankomsten", det är ju Sukkots åttonde dag. En av innebörderna i den här dagen är att Gud ber oss att hålla en sista sammankomst, för att han vill fira mer med oss och har svårt att ta avsked. I diasporan (utanför Israel) har man lagt till en extra dag till Sukkot, den nionde dagen som är Simchat Torah. Den slutade precis nu ikväll. I Israel är Shmini Atseret och Simchat Torah en och samma dag. På Simchat Torah firar man att man har läst igenom hela Torah under året som gått. Det sista Torahavsnittet lästes veckan innan, och nu börjar man om från början med Torahns första avsnitt, i den första boken Bereshit (skapelsen). Simchat Torah är en väldigt glad högtid, det hör man redan på namnet som betyder "Torahglädjen". Man firar att man har läst klart Torah genom att dansa i synagogan med Torahrullarna i händerna. Detta gör man på kvällen. Sju varv går man runt med Torahrullarna i synagogan samtidigt som man sjunger glada sånger. Det brukar vara otroligt festlig stämning och man glömmer lätt både tid och rum när man deltar i firandet. Den kvällen är kort sagt något alldeles extra. Nu är det tyvärr slut på högtiderna för ett tag framöver, för nästa högtid, Chanuka, kommer inte förrän i december.

(Bilden visar några flickor som deltar i Simchat Torah-firandet. Lägg märke till att de har egna små Torahrullar.)

Shabat Chol Hamoed Sukkot - Haftaraläsning

Så var Shabat Chol Hamoed Sukkot, den shabat som infaller under Sukkots mellandagar, till ända. Det har varit en jättebra dag. Jag gick till synagogan på fredag kväll som jag brukar och efter gudstjänsten hade vi kiddush i sukkan. Därefter var det Kabbalat Shabat (välkomnande av shabat) i ett av rummen under synagogan. Det var progressiv judendom som anordnade det. Det var första gången som jag var med på något av deras arrangemang, men jag hade det riktigt trevligt. Vi drack vin, åt bröd, ost och godis bland annat och pratade förstås. Det är vanligt att man sjunger också men det gjorde vi inte denna gång.

Nästa morgon gick jag till synagogan igen. Det var ju denna shabat som jag skulle sjunga min Haftara som jag har tränat på så länge. Innan jag började sjunga själva Haftaran fick jag göra Maftir-aliyan (den sista aliyan), eftersom det är tradition att den som ska läsa Haftara får den aliyan. När jag hade gjort det berättade chazzan lite om vad Haftaran som vi strax skulle läsa handlar om. Efter det fick jag kliva fram till den läspulpet som står vänd mot församlingen och börja läsa. Först sjöng jag en bracha före Haftaraläsningen, sedan sjöng jag Haftaran. Jag avslutade med brachot efter Haftaraläsningen. Nu i efterhand får jag säga att detta gick bra, över förväntan. Jag har nyss varit förkyld så jag trodde att jag skulle börja hosta när jag sjöng, men det gjorde jag inte. Många kom fram till mig efter gudstjänsten och sa att jag hade sjungit bra, och det var förstås kul att höra. Nu vill jag börja lära mig en ny Haftara, eller kanske ett stycke ur Torah.

Vi hade "fruktbara diskussioner" efter gudstjänsten, men till en början hade vi ingen frukt utan bara sura godisar. Så då fick det bli "sura diskussioner". Som tur var blev de inte sura, utan intressanta som vanligt. Vi fick nämligen in vinddruvor senare.

Shavua Tov och Chag Sameach!

Begränsat Sukkot-firande

I måndags kväll började Sukkot, lövhyddofesten. Den firar man i åtta dagar till minne av hur israeliterna bodde i lövhyddor under ökenvandringen efter uttåget ur Egypten. Det är tradition att man bygger en sukka (lövhydda) innan Sukkot börjar. Den ska ha minst tre väggar av vilket material som helst, men taket måste vara gjort av någon växt/växter som man har skurit av från marken. Det är vanligt att man använder grenar från buskar och träd, halm eller bambu. Det viktiga är att taket inte blir helt täckt för man bör helst kunna se stjärnorna genom taket. Taket ska ge skugga på dagen men ändå släppa in lite ljus. Att det även kan regna in symboliserar att sukkan är en tillfällig boning, och att bo i tillfälliga boningar symboliserar vår förtröstan på Guds beskydd. Det är en mitsva att bo i sukkan under hela sukkot, alltså att äta alla sina måltider där, studera och sova där. I Sverige är det förstås svårt att kunna sova i sin sukka på grund av det kalla klimatet, men då kan man åtminstone äta alla sina måltider där. Om man inte har en egen sukka kan man besöka de som finns utanför synagogorna.

Vi kunde inte bygga vår egen sukka. Vi bor ju i lägenhet och har ingen egen trädgård, inte ens en balkong, så då blir det ju svårt. Det är synd för det hade varit kul att ha kunnat göra det. Vi får nöja oss med att besöka den fina sukkan som de har byggt utanför synagogan. Nu när de två första dagarna av sukkot inföll på veckodagar var det dock svårt för mig att kunna gå till synagogan. Jag har VFU nu och det går knappast att ta ledigt från. Om man har VFU två veckor som jag har nu får man bara vara borta högst två dagar, annars måste man ta igen det på något sätt. En dag har redan gått bort i måndags när de hade studiedag på min VFU-skola. Så jag skulle bara kunna vara borta en enda dag till. Men om jag tog ledigt en dag för att fira Sukkot och sedan blev sjuk på riktigt skulle det ställa till problem. Dessutom hade jag behövt ta ledigt fyra dagar på Sukkot, de två första och de två sista dagarna då man inte får arbeta. Så många dagar är svåra att ta igen och tar man inte igen dem blir man underkänd. Med andra ord hade jag knappast något annat val än att bryta den mitsvan och gå till skolan ändå.

Jag har i alla fall kunnat gå till synagogan på kvällsgudstjänsterna. De är korta, bara ungefär en halvtimme långa, men efteråt har man kiddush tillsammans i sukkan. Jag hjälpte till att ordna med den kiddushen innan gudstjänsterna började. Det är jättemysigt att ha kiddush i sukkan och det är en speciell känsla att tänka på att israeliterna bodde i liknande hyddor för över 3000 år sedan. Vi äter mest frukt i sukkan eftersom sukkot även är en skördehögtid.

Efter kvällsgudstjänsten igår läste jag upp min haftaratext en sista gång för han som har hjälpt mig med den. Det var den sista repetitionen innan jag ska sjunga den i synagogan nu nästa shabat. Det känns som att jag kan den nu, och han hade inget att anmärka på utan sa att jag sjöng den bra. Nu kan jag knappt vänta tills shabat. Det ska verkligen bli kul men det är allt lite nervöst också.

Nu är det Chol haMoed alltså då, de fyra mellandagarna på sukkot då det är tillåtet att arbeta (förutom på en av dessa som infaller på shabat i år). Då är det tradition att man tar de fyra sorterna, Arba Minim, och skakar dem i synagogan. Det är fyra slags växter, nämligen en etrog (en slags citron), en lulav (palmkvist), hadasim (tre myrtenkvistar) och aravot (två pilkvistar). Man håller etrog i ena handen och de andra som tillsammans kallas lulav i andra handen. Sedan skakar man dem i alla riktningar, upp, ned, höger, vänster, framåt och bakåt. Detta är bland annat för att visa att Gud finns överallt. Denna tradition går jag dessvärre också miste om i år eftersom jag inte kan ta ledigt från skolan.

(Bilden visar en sukka)

Mycket högtider och festligheter, lite sömn

Då var det en ny vecka igen då, och slut på de stora högtiderna. På måndag börjar ju Sukkot förstås, som ju också är en mysig högtid. Jom Kippur var trevlig men fastan kändes jobbig i år. Jag slutade ju skolan sent och var tvungen att äta i stan innan Kol Nidre skulle börja klockan åtta, och jag åt en pizza som jag inte blev helt mätt på. Sedan hann jag inte äta något mer innan Jom Kippur började 17.37. Jag drack åtminstone mycket. Vi kom i väldigt god tid till Kol Nidre-gudstjänsten för att kunna få bra platser, men när vi kom var det nästan helt fullt redan. Vi fick sitta långt bak men gick förstås inte miste om den högtidliga stämningen för det. Kol Nidre är den gudstjänst på hela året då det är absolut mest folk i synagogan. Det finns inte en enda plats som står tom. Många som inte är så religiösa och som annars inte går till synagogan kommer på Jom Kippur, och framför allt då på Kol Nidre. Därför måste vi ha två Kol Nidre-gudstjänster, en klockan fem och en klockan åtta för att alla ska kunna få plats.

Nästa morgon när vi skulle till synagogan var pendeltåget försenat så vi kom fram efter att gudstjänsten hade börjat. Då var det inte så mycket folk i början och det fanns flera lediga platser längst fram, så vi satte oss där. När vi kom längre in i gudstjänsten kom det fler folk så synagogan blev fullsatt. Nu var jag verkligen trött och hungrig, men inte så törstig i alla fall. Efter första Torah- och Haftaraläsningen när det var predikan fick jag väldigt svårt att hålla ögonen öppna, även om det var intressant och jag försökte lyssna uppmärksamt. Det är bra att man inte sitter hela tiden utan står när man ber vissa böner så man inte somnar, men man borde såklart inte somna ändå även om man bara sitter still. Jag hade inte sovit så bra och om man då fastar också så blir man väldigt trött. Shacharit- och Mussafgudstjänsten höll på till klockan tre, sedan blev det paus en timme innan Mincha skulle börja. Vi gick ut för att få frisk luft, men jag var helt slut och ville bara hem och sova. Min man var också väldigt trött så vi bestämde oss för att åka hem. Det fick räcka med tre gudstjänster för oss på denna Jom Kippur.

När jag kom hem stensomnade jag och vaknade en kvart innan det var dags att bryta fastan. När Jom Kippur slutade 18.44 drack jag vatten det första jag gjorde och åt choklad. Det var ren njutning. Jag åt färdigmat eftersom jag inte orkade vänta på att laga mat själv, sedan var det dags att börja förbereda för shabat. Jag handlade och lagade mat som vanligt till sent in på natten.

Nästa dag började jag skolan tidigt och efteråt hade jag en massa ärenden som jag var tvungen att göra innan helgen. Jag kom hem en timme innan det var dags att åka till synagogan, men jag var för trött och tänkte att det var bättre om jag vilade så att jag blev pigg på lördag morgon istället. Det blev jag visserligen inte för jag är alltid trött på morgonen. Vi kom iväg i alla fall en halvtimma efter att gudstjänsten hade börjat på lördagen, och vi kom lagom till Torahläsningen. Det var fullt med folk då också, antagligen för att två pojkar blev Bar Mitsva. Kiddushen efteråt var extra festlig som den brukar vara vid sådana speciella tillfällen.

När jag kom hem sov jag några timmar, sedan var det snart dags att läsa Havdalah och välkomna den nya veckan. När det var gjort fick jag skynda mig ned till bussen för jag skulle åka till tågstationen och möta några vänner där som vi bjudit in på fest. De hade inte sett vår nya lägenhet så jag fick visa vägen dit. Samtidigt fick min man gå och handla och laga mat för festen, han skulle laga sina speciella maträtter från sitt hemland. Det blev lyckat och det blev många Le' chaim (skål på hebreiska, betyder bokstavligen "till livet").

Shavua Tov!

Jom Kippur

I morgon kväll börjar Jom Kippur, försoningsdagen. Det är årets viktigaste dag i den judiska kalendern. Den inleds med en kvällsgudstjänst som kallas Kol Nidre, vilket betyder Alla Löften. Den har fått det namnet efter den inledande bönen Kol Nidre, där man ber Gud om förlåtelse för de löften som man inte har kunnat infria under året som gått. Efter gudstjänsten går man hem och vilar och nästa morgon går man till synagogan igen, och stannar där hela dagen fram till det blir mörkt och Jom Kippur är slut. Jom Kippur är en fastedag, så man får inte äta eller dricka något under cirka 25 timmar. Man ska koncentrera sig helt på bön och inte tänka på kroppsliga behov.

Det är den här dagen man ska be Gud om förlåtelse för de synder man har begått mot honom under föregående år. Innan, under de tio botgöringsdagarna, skulle man be sina medmänniskor om förlåtelse för synder som man har begått mot dem. Man kan inte få förlåtelse från Gud för synder som man har begått mot andra människor om man inte har bett dem om förlåtelse först. På Jom Kippur har man fem gudstjänster till skillnad från en vanlig vardag då man bara har tre. Det är Kol Nidre på kvällen, Shacharit på morgonen, Mussaf som är tilläggsgudstjänst för helgdagar, Mincha på eftermiddagen och Neila, "stängandet", som är den avslutande gudstjänsten.

Innan fastan börjar är det viktigt att dricka och äta mycket. Jag har seminarium i morgon som slutar klockan 16, och Jom Kippur börjar 17.37 i Stockholm. Så jag måste äta någonstans i stan och fort måste det gå också. Jag tror att jag ska äta en pizza (vegetarisk givetvis), det går fort att få och är mättande. Sedan måste jag vänta i stan tills Kol Nidre börjar kl. 20. Vad jag ska göra då vet jag inte, när väl Jom Kippur har börjat gäller samma regler som för shabat så jag kan inte gå i affärer eller gå och spela biljard till exempel. Jag får hoppas att det blir fint väder så jag kan gå lite på stan i alla fall. Nu vill jag önska er som ska fira Jom Kippur en lätt fasta, och gmar chatima tova (må den slutgiltiga besegligen bli till det goda).

En vecka i synagogan

Så var det en ny vecka igen då. Förra veckan var jag bara i skolan en enda dag, på torsdagen. Måndagen och fredagen var det inga föreläsningar och tisdagen och onsdagen var det ju Rosh Hashana, så då tog jag mig ledigt. Det känns som att jag har tillbringat mesta tiden av förra veckan i synagogan. Måndag kväll började Rosh Hashana och då var det en kort gudstjänst som jag var på. Nästa morgon var det morgongudstjänst för Rosh Hashana första dagen och samma kväll kvällsgudstjänst för Rosh Hashana andra dagen. Den kvällsgudstjänsten gick jag inte på, det blev för stressigt. Jag bor lite utanför Stockholm och måste åka pendeltåg in till stan, så jag hade bara hunnit komma hem och vända igen om jag skulle gå på den gudstjänsten. Jag la mig och sov istället. Nästa morgon var det morgongudstjänst igen för Rosh hashana andra dagen. Det var högtidligt och allt var vitt som annars brukar vara rött, som exemplevis parochet (gardinen som hänger framför aron hakodesh, Torahskåpet). Torahrullarna var också klädda i vitt, och Chazzan (kantorn) hade på sig sin vita kitel (skrud). Man klär synagogan i vitt mellan Rosh Hashana och Jom Kippur för att symbolisera renhet. Man ska ju söka förlåtelse och försöka rena sig från sina synder under de tio botgöringsdagarna.

Dagen efter Rosh Hashana, torsdagen, var det en av de mindre fastedagarna, nämligen Tsom Gedalia. Man fastar den dagen från soluppgången till solnedgången, för att påminna sig om mordet på Gedalia. Gedalia var guvernör över Judea när Nebudkadsessar härskade i Babylonien. I och med mordet på honom var det slut på det första judiska självständiga rikets tid. Jag gick till synagogan den dagen också, på vardagsgudstjänsten klockan åtta på morgonen. Det är inte ofta jag går på vardagsgudstjänsterna eftersom jag nästan alltid har skola och de är så tidigt. Men jag borde gå oftare, för det är ett trevligt sätt att börja dagen på. Det är roligare också att be tillsammans med andra än att be sin morgonbön själv hemma. Den här gången fick jag göra Gelila också, aliyan där man ska klä Torahrullen och sätta på alla föremål efter Torahläsningen. Nu var det andra gången jag fick den aliyan och jag kom ihåg det mesta.

Efter gudstjänsten gick jag till kosherian för att köpa kött till shabat. Det fick bli frysta kycklingklubbor som var färdiglagade och bara att värma. Perfekt när man kommer hem sent och inte har så mycket tid att laga mat. Den här gången hade de faktiskt äntligen fått in havdalahljus som jag har frågat efter så många gånger. Jag köpte några även om jag redan har hemma de som jag fick från Israel. Men snart är de väl slut på kosherian igen så det är bäst att passa på.

Sedan på fredagen var det kvällsgudstjänst för shabat igen och då gick jag också till synagogan. Likadant idag på lördagsgudstjänsten, så jag har varit i synagogan varje dag utom på söndagen (som ju är första dagen på den judiska veckan). I morse fick jag också Gelila, samma aliya som jag fick i torsdags. Nu kom jag verkligen ihåg allt hur man skulle göra, förutom att jag inte rullade ihop Torahrullen tillräckligt hårt på första försöket. Den gabai som hjälpte mig skämtade och sa att "nu har du inte rätt till hjälp längre". Det lär jag inte behöva nästa gång. Efter gudstjänsten var det kiddush som vanligt och därefter även "fruktbara diskussioner". Temat för diskussionerna var Teshuva, alltså botgöring. Jag var med och det var intressant.

Nu är det inte långt kvar till nästa högtid då, Jom Kippur som börjar på onsdag kväll. Sedan bara några dagar efter börjar Sukkot som varar i åtta dagar. Det är en intensiv tid nu på hösten med alla helger, men det är så det ska vara. Ha en god vecka nu, Shavua Tov!

Shana Tova 5769!

Nu börjar snart Rosh Hashana, det judiska nyåret. Det börjar i morgon kväll (den 29:e alltså, som vanligt skriver jag efter midnatt). Vi går då in på år 5769, vilket förstås kan låta väldigt mycket jämfört med år 2008. Men detta beror på att vi har en helt annan tidsräkning än den gregorianska, som började räkna åren från och med jesus födelse enligt kristen tradition. Den judiska tidsräkningen räknar åren från och med människans skapelse. Nu vet ju alla att människan inte blev till för bara 5769 år sedan, men enligt traditionen är det så man räknar.

Något som är speciellt på Rosh Hashana är mitsvan att lyssna till ljudet av shofar. En shofar är ett horn från ett kosher djur som man blåser i och den frambringar ett speciellt ljud. Det är en speciell känsla att lyssna på shofar och tänka på att det är samma ljud som judarna lyssnade till redan på berget Sinai för över 3000 år sedan. På morgongudstjänsten blåser man i shofar i synagogan och traditionen är att blåsa total 100 toner. Man blåser i shofar för att kalla till botgöring och eftertanke. Rosh Hashana är inledningen på den tio dagar långa botgöringsperioden som når sin höjdpunkt i Jom kippur.

En annan sak som är speciell för Rosh Hashana är traditionen att äta äpplen doppade i honung i samband med att man läser kiddush på Rosh Hashanas första kväll. Detta är för att symbolisera "ett gott och sött nytt år". Man ber nämligen till Gud att nästa år ska bli ett gott och sött år. Samma sak önskar man även varandra när man säger Shana Tova u'Metuka som betyder ha ett gott och sött nytt år. Så jag vill passa på att önska Shana Tova u'Metuka till alla er som läser detta, hoppas att ni får ett riktigt gott och sött nytt år 5769.

The Fool

Idag (eller snarare igår, klockan är över midnatt) skulle jag jobba med grupparbete med min grupp från lärarprogrammet. Vi bestämde att vi skulle ses vid Slussen där man går upp från tunnelbanan till Götgatan, sedan skulle vi gå till en pub och sitta där och arbeta och ta en öl samtidigt. Jag kom dit lite tidigare än de andra så jag gick längs gatan och tittade in i skyltfönster så länge. Då kom jag förbi en smyckesaffär med det något udda namnet "The Fool". Till min förvåning fick jag syn på en davidsstjärna i fönstret. Den var silver och jättefin så jag gick in för att titta närmare på den. Jag frågade i kassan om jag kunde få se på den men då sa hon att de hade fler davidstjärnor och pekade på en monter bakom mig. Där fanns flera stycken jättefina, finare än den jag hade sett i fönstret till och med. Alla var dock i silver, men jag såg inte att de hade några guldsmycken alls i den affären. Hur som helst var jag förvånad att de hade ett såpass stort urval av judiska smycken. Det är inte ofta man ser det i svenska smyckesbutiker. Förutom Kosherian är detta den enda svenska affär jag har sett som har mer än två olika judiska smycken, som dessutom redan finns i affären så att man inte måste beställa i förväg. Jag tog tillfället i akt och köpte den davidsstjärnan som jag tyckte var finast, för 250 kronor. Det var ganska billigt för den var rättså stor och det var äkta sterling silver. Kedja ingår visserligen inte. Men jag kan rekommendera den affären, förutom davidsstjärnor har de även en del andra ovanliga smycken som kanske inte är så lätta att hitta i andra affärer.

Ingen skola på Rosh Hashana och Jom Kippur

Nu har jag pratat med min kurslärare om att få ledigt på Rosh Hashana och Jom Kippur. Jag ringde henne när jag var på VFU och hon sa att jag skulle maila datumen för högtiderna till henne så skulle vi prata mer nästa gång vi sågs, alltså efter VFU:n. Igår träffade jag henne när vi hade seminarium, så efter seminariet frågade jag henne. Vi håller på och skriver ett tio sidor långt arbete nu som ska lämnas in den 30/9, alltså på Rosh Hashanas första dag. Men det sa hon att jag kunde skicka med posten den 29:e istället. Andra dagen av Rosh Hashana, 1/10, blir däremot lite jobbig att missa. Då är det introduktion för nästa kurs och en massa viktig information kommer att ges. Dessutom ska man köpa ett kompendium då också för 100 kronor. Det enda positiva är att introduktionen inte är obligatorisk, så jag kommer inte att behöva komplettera för den. Jag får fråga en kompis i morgon om hon kan köpa kompendiet åt mig och så får jag kopiera någons anteckningar. Det går att lösa som tur är.

Jag hade en väldig tur också vad gäller Jom kippur. Då är det viktiga, obligatoriska seminarium, men bara för grupp ett och två. Jag råkar vara i grupp tre och har seminarium nästa dag istället. Därför har jag faktiskt fått ledigt från skolan på Jom Kippur på riktigt av en ren slump. I år kom jag verkligen billigt undan kan man säga för jag behöver inte komplettera för någonting. Jag är också glad att min lärare var såpass förstående och hjälpte mig att hitta lösningarna på de små saker som ändå behövde lösas. Ibland kan de överraska.

Nu är det bara att börja förbereda sig för helgdagarna då. Först är det shabat och då ska jag baka challa och laga mat innan. Sedan när shabat är slut får jag börja förbereda för Rosh Hashana på söndagen och laga ännu mer mat och baka mer challa, runda challot som det ska vara på Rosh Hashana. Så måste jag såklart städa också. Det blir verkligen fullt upp, för jag ska hinna skriva det där skolarbetet också som jag knappt har börjat på. Men när allt detta är klart kan jag i alla fall njuta av högtiderna utan att behöva tänka på någonting annat. Det är verkligen guld värt.

Shabat och shabatmiddag med församlingen

Idag åkte jag och köpte en ny dator. Den gamla gick inte att laga. Nu skriver jag med den nya, en laptop, så nu ska det förhoppningsvis bli lite mer fart på bloggandet.

Helgen har annars varit ungefär som vanligt. Jag gick till synagogan på fredagkvällen och därefter till shabatmiddagen som planerat. Det var mycket folk i synagogan, ovanligt mycket för att vara fredagkväll. Många av dem var även med på middagen. De hade en progressiv (reform) gudstjänst nere i biblioteket också. Jag brukar inte gå på de gudstjänsterna men någon gång kanske jag skulle gå dit för att se hur det är. Vad jag vet är att de inte använder hebreiska i gudstjänsten lika mycket som vi gör i Stora synagogan. De använder däremot både svenska och engelska. Inom reformjudendomen har de ändrat på en del böner också som de anser är "otidsenliga", inte aktuella för dagens judendom (t.ex om helgdagsoffren i templet). Jag vet dock inte om de i Sverige har gjort det.

Middagen var trevlig och det var god mat. Maten var milshich (mjölkmat) och vi fick bland annat bröd med hummus, lax, potatis, ris, sås, sallad och rulltårta och äppelkaka till efterrätt. Vin serverades inte, bara druvjuice. När jag hjälpte till med kiddush förr-förra shabat fick jag höra att de flesta inte vill ha vin till kiddushen nu när Old Treasure inte finns längre. Det vin som finns är ganska beskt och passar inte lika bra till kiddush, så nu blir det mest druvjuice. Men det går lika bra det, huvudsaken är ju att det är kosher pri hagafen (vinrankans frukt).

Middagen varade två timmar, förutom att bara äta och prata så sjöng vi en hel del zmirot (sånger för shabat) också. Jag var hemma ganska sent och fick inte mycket sömn innan det blev dags att gå upp igen för att gå till synagogan. Men jag kom iväg i alla fall. Det var ännu mer folk där på morgonen än vad det hade varit föregående kväll, så är det alltid. Två barn blev Bene Mitsva och vid sådana tillfällen kommer det alltid fler folk, hela deras familjer och alla vännerna. Det är deras familjer som bjuder på kiddush när barnen blir Bene Mitsva, så då är det inte vi i kiddushkommitén som ordnar den.

Efter kiddush åkte jag hem direkt och sov, det behövde jag verkligen. När jag vaknade såg jag till min förvåning att shabat nästan var slut. Den slutade 19.43, och värre blir det när det börjar mörkna allt tidigare. Det känns som att shabat blir kortare och kortare men så är det såklart inte för den börjar ju tidigare på fredagen istället. Jag hann inte studera Torah något mer hemma på eftermiddagen för att jag sov. Men det går förstås att göra när som helst, inte bara på shabat. Andra dagar är det dessvärre svårt att finna tid till det, medan shabat är den perfekta dagen. Det är inte för intet som det är tradition att studera Torah på shabat.

Att hålla kosher i Sverige

Idag gick jag till kosherian också för att handla mat inför shabat. De hade fortfarande inga havdalahljus! Men jag fick nyss några som jag hade beställt från Israel så nu är det inte så bråttom. Jag köpte kycklingschnitzel som jag ska äta på lördagen. För fredag kväll behöver jag inte laga någon mat den här veckan för judiska församlingen ordnar shabatmiddag i församlingshuset efter gudstjänsten på fredag kväll. Så jag ska gå dit tänkte jag.

Shabat är nästan den enda dagen i veckan då jag överhuvudtaget äter kött. Jag äter bara kosher kött (dvs endast tillåtna djur som är slaktade på rätt sätt) och det är inte billigt. Därför prioriterar jag att äta det på shabat för på shabat ska middagen vara extra festlig och då är det tradition att man äter kött. Kosher slakt är inte tillåten enligt svensk lag så allt kosher kött måste importeras. Det är ofta minst dubbelt så dyrt som icke-kosher kött. Som kyklingschnitzlarna jag köpte idag, de kostade 110 kronor för ett kilo. Icke-kosher kycklingschnitzlar kan man få för 50 kronor kilot. Men jag är glad att jag bor i Stockholm och har tillgång till kosher kött överhuvudtaget. Många svenska judar bor i mindre städer med begränsade eller inga möjligheter att få tag på kosher kött. Då finns det bara ett val, att vara vegetarian eller att inte hålla kosher alls.

Det är överhuvudtaget svårt att hålla kosher i Sverige. I hemmet går det bra, där kan man laga sitt eget kosher kött (om man kan få tag på det) och man kan ha sina separata tallrikar, kokkärl m.m för kött- och mjölkmat. Men utanför hemmet kan det bli problem. Om man är konservativ kanske man kan sträcka sig så långt som till att äta vegetarisk mat tillagad i treifa (icke-kosher) kokkärl och serverad på treifa tallrikar. Då kan man åtminstone äta lagad mat ute. Men om man håller strikt kosher kan man inte äta någon mat som är tillagad i treifa kärl, för då blir maten också treif. Skälet till detta är att det finns spår kvar av treif mat i kokkärlen (hur noga man än diskar dem) och dessa spår absorberas av maten vid upphettning. Likadant med treifa tallrikar, de har spår av treif mat och vid hetta absorberar kosher mat de spåren och blir därmed treif. Det innebär att om man håller så strikt kosher kan man bara äta kall mat ute. Den absorberar inte spår av treif mat när den serveras på treifa tallrikar. Annars får man helt enkelt ta med sig egen mat, men det är inte lätt alltid.

Själv äter jag vegetarisk mat ute, även om den är tillagad i treif kokkärl. Hade jag fått välja mellan rätt tillagad kosher mat och den treif tillagade vegetariska maten så hade jag självklart valt den 100 procent kosher maten. Men som jag ser det är de spår av treif som kan absorberas vid värme så små (man kan ju inte se dem med blotta ögat) att jag kan kompromissa med det. Men där går verkligen den yttersta gränsen för mig. Att hålla kosher på det här sättet är dock inte lätt alltid det heller. Om någon till exempel skär bacon med en kniv och sedan skär upp en tomat till mig med samma kniv så kan jag knappast äta den tomaten.

Häromdagen var jag nära att äta något väldigt treif. Jag hade VFU och då äter jag alltid tillsammans med barnen i matsalen, så som lärarna brukar göra (det kallas "pedagogisk måltid"). De har vegetarisk mat i ett särskilt värmeskåp där jag alltid brukar ta min mat. Men den här dagen var det fisk. Jag frågade personalen för säkerhets skull så det inte var något kött i fiskgratängen, men det var det inte. Jag tog lite av den, och sen fick jag se att det fanns fiskbullar också. Fiskbullar är gott, tänkte jag, och tog lite av det med. När jag satt mig fick jag dock se att fiskbullssåsen hade en skum färg, orange, och även skum lukt. Jag frågade personalen och fick veta att det var räksås. Så det var ju bara att slänga alltihop och ta ny tallrik och mat. Tjejen som jag hade frågat undrade om jag var allergisk mot skaldjur. Jag sa att jag inte är allergisk men att jag inte vill äta skaldjur av religiösa skäl. Hon sa att det var en till kille på skolan som inte åt skaldjur och inte heller sås och kött tillsammans. Jag sa att då har vi antagligen samma religion, vilket också var fallet för hon sa att han var jude. Jag sa att det är jag också.

Så det är inte alltid lätt att hålla kosher även om man försöker att bara äta vegetariskt. Ibland kan det vara jobbigt också när folk frågar varför man äter vegetariskt. Jag brukar ofta säga att jag är vegetarian helt enkelt, även om det inte är hela sanningen. Men ibland får jag frågan varför jag är vegetarian. Då känns det inte helt bekvämt att börja rabbla upp en massa påhittade skäl som att jag tycker synd om djuren som lider eller liknande (vilket jag i och för sig gör när det gäller icke-kosherslaktade djur). Jag brukar oftast säga som det är, att jag håller kosher och bara äter kött hemma. Oftast blir jag bra bemött, och ibland kan folk bli nyfikna och fråga mer om kosher eller judendomen. Men det händer att jag inte vill säga något alls om att jag håller kosher, om jag inte litar på att mitt sällskap är öppna, fördomsfria människor. Då försöker jag helt enkelt byta samtalsämne.

(På bilden: en kosher Mc-donaldsrestaurant som tyvärr inte finns i Sverige.)

Mer om att sjunga Haftara och texter ur Torah

Idag var det så kallad basgruppsdag och därmed ingen VFU, så jag slutade redan kl 12. Tack vare det hann jag träffa min "lärare" på judiska församlingen som vägleder mig på min väg mot att kunna sjunga Haftarat Shabat Chol haMoed shel Sukkot (så heter Haftaratexten som jag ska sjunga i synagogan på Sukkot). Jag har kommit ganska långt nu och kan sjunga hela texten med någorlunda flyt. Det är bara några ställen i texten som jag tvekar på men annars sjöng jag i lagom takt tyckte han. Det går åt rätt håll alltså och jag har fortfarande ca tre veckor på mig att finslipa. Jag behöver bara träffa min lärare en gång till strax innan Shabat på Sukkot så han får lyssna en sista gång hur jag sjunger, i fall jag skulle ha missat hur man sjunger på något ställe. Annars är jag så gott som klar.

Sedan efter Sukkot tänker jag gå vidare till nästa "utmaning", att lära mig sjunga ett stycke ur Torah. Men det kommer säkert att ta mycket längre tid. Det är visserligen samma tropptecken (kantillationstecken, ett slags noter) som används i Torahläsningen men de har lite annorlunda melodier jämfört med melodierna i Haftaraläsningen. Tropptecknen står inte utskrivna i själva Torahrullen så när man sjunger ur Torah i synagogan måste man kunna melodin helt utantill. Dessutom finns det inga vokaler utskrivna i Torah-rullen heller. Jag får lära mig utantill hur de hebreiska orden uttalas. Men jag behöver såklart inte lära mig vartenda ord i hela Torah utantill, bara orden i just det stycket som jag ska sjunga. Man väljer ett stycke några veckor/månader innan den parashan där stycket ingår ska läsas i synagogan och sedan övar man bara på det stycket. Precis som man övar på en haftaratext alltså. Jag tycker verkligen det är kul att lära mig sjunga dessa texter, och det bästa är att man kan hålla på med det hur länge som helst, hela livet om man så vill. Det lär ju ta tid innan man har lärt sig sjunga alla Haftarot och hela Torah menar jag (om man nu inte jobbar som kantor). Och om man nu skulle lyckas med det kan man alltid gå vidare till Talmud, den går också att lära sig att sjunga!

(Bilden visar en sida ur Torah.)

Sjunga Haftara på Sukkot

Jag lyckades boka en dator för en timme här på bibblan så nu kan jag skriva lite mer. Jag är inte på universitetet något nu för jag har VFU (verksamhetsförlags utbildning, även kallat praktik) i två veckor framöver. Jag är i en förskoleklass nu under detta kursmoment men nästa VFU-period ska jag vara i en tvåa.

Förra shabat var jag i synagogan som vanligt, både på fredagen och lördagen. Jag fick 7:e aliyan på morgongudstjänsten, något som jag inte var beredd på. Jag hade inte frågat innan om jag kunde få en aliya, men det var antagligen folk som hade lämnat återbud så då blev jag tillfrågad. Det var såklart kul och det gick bra den här gången också. Jag gick lite tidigare från gudstjänsten till församlingshuset för jag skulle hjälpa till med att göra i ordning kiddushen innan alla andra kom. Vi var fyra som ordnade kiddush denna gången. Det var första gången jag var med och hjälpte till, men det var inte särskilt svårt. Man behövde bara plocka fram, plocka av och diska några saker. Man brukar förbereda allt innan shabat på fredag förmiddag också men då hade jag skola så jag kunde inte hjälpa till då. Det får bli en annan gång.

Nu har jag börjat lära mig en Haftara-text (ett avsnitt ur Profeterna) som jag ska sjunga i synagogan på Shabat Chol haMoed Sukkot, alltså på den shabat som infaller under Sukkots "mellandagar". Jag har bara lite mer än en månad på mig att lära mig den, men jag kan redan sjunga den långsamt så det ska nog gå. Till varje Haftara finns tropptecken utskrivna som anger vilken melodi man ska sjunga. Bara man kan de tecknen så kan man lära sig att sjunga vilken Haftara som helst. Det är samma tropptecken som finns i Torah, men att lära sig att sjunga ett Torah-avsnitt är mycket svårare. I Torah-rullen står nämligen inga vokaler utskrivna, så då gäller det att verkligen kunna läsa de hebreiska orden även utan vokaler.

Nu har äntligen katterna kommit hem också (Stockholms katthem körde hem dem till oss). Jag valde namn till dem och de fick hebreiska namn. Hanen heter Chagai och honan heter Chagit. Det är egentligen namn för människor men jag tycker de passar bra för dem. Chagai betyder ungefär "mina högtider" och Chagit betyder "högtider". Det passade ju bra med två namn som betyder ungefär samma sak, fast jag valde inte namnen för betydelsens skull utan för att jag tyckte det lät bra helt enkelt. Undrar förresten vad det annars finns för hebreiska namn för djur. I Israel borde man ju ge sina djur hebreiska namn. Någon som vet?

Trasig dator

Jag skriver detta inlägg nu i all hast, eftersom jag sitter på biblioteket och bara har fem minuter på mig innan min tid går ut. Min egen dator har pajat så jag har inte kunnat blogga här på länge och kommer kanske inte att kunna göra det så ofta så som läget är nu. Jag väntar på att min pappa (som bor i en annan stad) ska komma hit och fixa datorn. Går den inte att fixa så får jag förstås köpa en ny. Men jag kanske kan skriva några inlägg från bibliotekets eller skolans dator sålänge, vi får se om jag hinner.

Skola på Rosh hashana och Jom kippur?!

Idag började höstterminen. Jag fick schemat och det första jag kollade där var om jag kommer att vara ledig under höstens judiska helgdagar. Resultatet: Rosh hashana dag 1: inte ledig, Rosh hashana dag 2: inte ledig, Gedailah fastedag: inte ledig, Jom kippur: inte ledig, Sukkot dag 1 och 2: inte ledig, Hoshana raba: inte ledig, Shemini atzeret: inte ledig, Simchat Torah: inte ledig, Chanuka: ledig 2 av 8 dagar, 10 Tevet fastedag: inte ledig. Detta ser verkligen inte lovande ut. Ok, jag vet att det är många judiska helgdagar under hösten och att skolan inte kan ge ledigt under alla dessa. Men de kunde väl åtminstone ge ledigt under Jom kippur, årets viktigaste judiska helgdag! Och möjligtvis under Rosh hashana också, men det är nog för mycket begärt. Att det är ledigt 2 dagar under Chanuka är bara rena turen, och det är inte så konstigt heller för Chanuka är ju 8 dagar lång. Då är det inte så svårt att råka pricka in 2 dagar. Men Chanuka är inte en särskilt stor högtid och det finns inga restriktioner mot att arbeta då. Det finns det däremot på Jom kippur, Rosh hashana, och Sukkots två första och två sista dagar (som är Shemini atseret och Simchat Torah).

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Jag måste prioritera Rosh hashana och Jom kippur som är de största helgerna. Då ska jag gå till synagogan no matter what. På de andra helgdagarna får väl jag gå till synagogan i mån av tid och när föreläsningarna inte är obligatoriska. Jag kommer att prata med läraren angående att få ledigt på Rosh hashana och Jom kippur i god tid innan dessa helger infaller. Rosh hashana börjar den 30 september i år och Jom kippur kommer tio dagar efter. Jag hoppas verkligen på att min lärare kommer att förstå hur viktigt det är för mig att kunna fira de här högtiderna. I dagens sekulära samhälle kan det ju vara svårt att få någon förståelse när det gäller religion. Men jag är nästan säker på att hon själv skulle gå i taket om hon inte fick vara ledig på julafton. Om hon säger nej så kommer jag trots det inte att ge mig, då tänker jag prata med rektorn eller den som har den högsta befattningen på universitetet. Jag tror dock inte att det kommer att behövas. Lärarna brukar trots allt inte vara helt omöjliga.

Men jag tycker faktiskt att det är dåligt att de inte kan anpassa scheman efter alla religiösa helgdagar, inte bara de kristna. Sverige är ju ett mångkulturellt land. De kunde gott skaffa en multireligiös kalender som visar de största helgdagarna för alla religioner som finns representerade i Sverige. Sedan kunde de anpassa alla scheman efter den. Det borde inte vara särskilt svårt, desto svårare är det för alla de som försöker leva efter en annan religion än kristendomen i detta land. Hur detta går ihop med begreppet demokrati kan någon gärna få förklara för mig.

Aliya till Torah

Nu har jag nyss gjort havdalah, så shabat är alltså slut och jag kan slå på datorn. Det har varit en jättebra dag. Det var ju så längesedan jag firade shabat i Sverige, så det var något extra med den här shabat. Jag gick förstås till synagogan både fredag kväll och lördag morgon. Det var jättekul att träffa alla igen. Eftersom jag nyss kommit hem ville jag fira det lite, så jag meddelade församlingen några dagar innan shabat att jag ville ha en aliya till Torah. Han jag pratade med sa att det var fullbokat både denna vecka och nästa, men att jag kunde få en aliya om det blev återbud. Annars skulle jag få det veckan därpå. Men det blev tydligen återbud idag för jag fick lov att ta den fjärde aliyan. Detta var en helt annan aliya än den jag fick förra gången, då när jag fick gelila. Nu fick jag den "vanligaste" av aliyot, som är att läsa brachot före och efter Torah-läsningen. Man läser visserligen inte brachot, man sjunger dem. När man går upp på biman (det upphöjda golvet) frågar en av gabaim först om ens hebreiska namn, om han inte redan känner till det. Innan man läser brachot blir man kallad till Torah med sitt hebreiska namn. Därefter pekar den som håller i jad (pekpinnen) på det ställe i Torah där den som ska läsa i Torah kommer börja. Jag som skulle läsa brachot tog då ett hörn av min tallit och vidrörde det stället med det. Sedan kysste jag det hörnet som hade vidrört Torah. Efter det sjöng jag de första brachot, de som man sjunger före man börjar läsa i Torah.

De låter så här: Barechu et Adonai hemevorach (Lovprisa Herren, den högt lovade).

Församlingen svarar: Baruch Adonai hamevorach leolam vaed (Lovad vare Herren, den högt lovade, alltid och i evighet). Detta upprepar man själv efter församlingen.

Sedan fortsätter man: Baruch ata Adonai, Elohenu melech haolam, asher bachar banu mikol haamim, venatan lanu et Torato. Baruch ata Adonai noten haTorah (Lovad vare du, Herre vår Gud, världens konung, som utvalt oss bland alla folk och gett oss sin Lära. Lovad vare du, Herre, som ger Läran).

Efter jag hade sjungit dessa brachot ställde jag mig vid sidan och lyssnade på den som läste Torah för fjärde aliyan. Jag höll i ena handtaget på Torah-rullen. När han hade läst klart tog jag ett hörn på tallit och vidrörde det stället i Torah där han hade slutat läsa. Så kysste jag det hörnet som hade vidrört Torah. Sedan var det dags för mig att sjunga den avslutande brachan.

Den lyder: Baruch ata Adonai, Elohenu melech haolam, asher natan lanu Torat emet, vechaje olam nata betochenu. Baruch ata Adonai, noten haTorah (Lovad vare du, Herre vår Gud, som gett oss sanningens Lära och i oss ingjutit det eviga livet. Lovad vare du, Herre, som ger Läran).

Så hade jag gjort klart min aliya. Jag ställde mig lite vid sidan av och lyssnade på nästa aliya innan jag gick och satte mig, så som man brukar. Efter gudstjänsten var det kiddush och det var lika trevligt som vanligt. Kort sagt kan man säga att det här var den bästa shabat på länge för mig.

(Bilden visar Torah-läsning i en synagoga.)

Hebreisktalande kassör på konsum

Om ett par veckor kommer vi att få två nya familjemedlemmar här i lyan. Vi har nämligen beslutat att skaffa två katter. Jag var och tittade på en igår och en annan idag (fast de är på samma ställe, Stockholms katthem). De är ursöta! Jag har redan bokat dem, en hona och en hane. De är redan steriliserade så vi kommer inte att få ännu fler katter senare. Anledningen till att det tar två veckor innan man får ta hem dem är att de är lite skygga. Man måste komma på återbesök minst fyra gånger under veckorna så man får lära känna katterna lite. De katter som inte är skygga får man ta hem efter 1 vecka.

När jag skulle hem efter att ha tittat på katterna så gick inte bussen förrän efter 20 minuter, så jag gick in på konsum sålänge och köpte snabbmat. När jag kom till kassan och skulle betala så sa kassören plötsligt "ma shlomcha?" (hur är det?). Jag hade på mig ett chai-halsband, men det är få icke-judar som vet vad chai är (det betyder liv). Jag vart jätteförvånad, och sa "pratar du hebreiska?" Han sa att han hade gått en kurs i hebreiska, och att han såg "att jag hade hebreiska där" som han uttryckte det. Han frågade om jag var judisk så jag fick väl säga ja, det fanns ju knappast något annat alternativ. När jag skulle gå sa han "ma shlomcha" igen, så jag svarade "beseder toda" (bra tack). Han skrattade. Det var lite kul faktiskt, det är inget som händer varje dag precis.

Jag gick till kosherian också innan jag åkte till katterna. Jag frågade efter havdalahljus, men det har de fortfarande inte fått in. Så jag köpte bara shabat-ljus och korv, som vanligt. Jag har beställt havdalahljus på nätet från Israel istället, så de kommer förhoppningsvis snart med posten. Det blir dyrare pga av leveranskostnaden men jag passade på att beställa lite annat som jag vill ha också, t.ex ett halsband, ett par ljusstakar för shabat och tändsticksaskar som det står "shabat shalom" på.

Ikväll är jag för trött för att förbereda för shabat, men jag är ledig imorrn så jag hinner göra det på förmiddagen. Shabat börjar 19.58 imorrn så det är ju gott om tid. (Bilden visar ett chai-halsband)

Hemma igen!

Idag kom jag hem igen efter den långa utlandsvistelsen. Det kändes verkligen skönt för på sista tiden hade jag riktigt börjat längta hem. Det var en lättnad att se att lägenheten fanns kvar i gott skick, utan att något inbrott eller liknande hade skett. Men det ser nästan ut som om det har varit inbrott för vi har fortfarande inte kommit i ordning helt efter flytten. Det första jag gjorde när jag kom in, efter att ha kysst mezuzan, var att säga Shehechejanu. Det är inte standard att säga den brachan (välsignelsen) efter att ha kommit hem från en resa, men man säger den vid speciella glada tillfällen i livet. Det kan till exempel vara när man har nått ett viktigt mål, fått höra goda nyheter, köpt nya kläder eller ska göra något för första gången som man inte har gjort på länge. Man säger också Shehechejanu vid de stora högtiderna.

Brachan lyder: Baruch ata Adonaj elohenu melech haolam, shehechejanu vekijemanu vehigijanu lazman haze.

Lovad vare du, Herre vår Gud, universums konung, som givit oss liv och uppehälle och låtit oss uppnå denna tid.

Att komma hem igen var för mig ett sådant speciellt glatt tillfälle då det kändes passande att säga Shehechejanu. Det har nog aldrig känts så kul att komma hem förut, men så har jag aldrig varit hemifrån såpass länge i streck förut heller. Nu ser jag fram emot att fira kommande shabat i Sverige och gå till synagogan här, det har jag saknat.

Sista shabat i Sverige på två månader

Nu sitter man här i mörkret igen då efter att ha läst havdalah och shabat är slut. Det känns alltid lite tomt men jag får trösta mig med jordgubbar, som visserligen är från i torsdags när jag storhandlade inför shabat. De är lite mosiga men ganska goda ändå. Det har varit en trevlig shabat, ungefär som vanligt. Jag gick till synagogan både fredag kväll och lördag morgon. I morse var det verkligen mycket folk, synagogan var nästan fullsatt. Det var en hel del som hände under gudstjänsten. En av rabbinkandidaterna, som har ansökt om att få bli rabbin i Stora synagogan, var på besök och höll predikan. Han kommer från Israel. Vi har bara två rabbinkandidater just nu, han och en kvinna från Holland. Den kvinnliga rabbinen har också gästpredikat i Stora synagogan, men det var den helgen då jag var bortrest så det missade jag. Rabbinen som var här idag tycker jag verkar trevlig och kunnig. Hans predikan var intressant. För mig spelar det ingen roll om vi får en man eller kvinna som rabbin. Jag tycker inte att en kvinna skulle vara mindre lämpad som rabbin än en man bara på grund av att hon är kvinna. Det är personligheten och kompetensen som är viktigast och hittar man rätt person så har det ingen betydelse vad den har för kön. Det tycker i alla fall inte jag. Sen finns det förstås de som har andra åsikter.

Denna gudstjänst var det även en flicka som blev Bat-Mitsva, en liten bebis fick sitt hebreiska namn och ett par blev lyckönskat inför sitt bröllop kommande vecka. Det blev en stor kiddush efteråt med mycket gott tilltugg, bland annat laxsmörgåsar och bröd med hummus. Jag åt en hel del eftersom jag inte hade ätit frukost och stannade en stund och pratade med folk. Sedan åkte jag direkt hem. Jag sov flera timmar och när jag vaknade studerade jag veckans parasha (Torah-avsnitt) en stund. Det hade jag förstås redan gjort tillsammans med de andra i synagogan, men nu gjorde jag det själv utifrån en ny bok som jag fick i veckan, "The five books of Miriam". I den tolkas varje parasha utifrån ett kvinnligt perspektiv. Den är lite annorlunda och liknar ingen bok med Torah-kommentarer jag läst tidigare. Men den är väldigt intressant. Jag ska läsa ett avsnitt ur den varje shabat nu under ett år. Man läser ju hela Torah på ett år, indelad i veckoavsnitt.

För mig var detta den sista shabat som jag firade i Sverige på länge. Jag ska resa utomlands nästa vecka och kommer inte tillbaka hem förrän i slutet av augusti, precis innan skolan börjar. Det ska bli kul att resa, men jag kommer helt säkert att sakna Sverige, vännerna, familjen och synagogan. Det var lite vemodigt att gå ut från synagogan idag och veta att jag inte får se den och vännerna där på två månader framöver. Men tiden går ju fort, speciellt när man är ledig och är ute och reser och får nya intryck. Den här bloggen får nog också ta semester under sommaren. Jag hade ju kunnat fortsätta skriva under resan, men de inläggen hade nog inte blivit så relevanta för den här bloggen. Den handlar ju om att vara judinna i Sverige, om hur livet och vardagen kan se ut just i Sverige. Utlandsresor är en annan historia, som jag möjligtvis kan starta en annan blogg om. Detta kanske blir mitt sista inlägg här innan jag åker. I så fall vill jag passa på att önska er läsare en trevlig sommar. Hoppas ni får lika fint väder som jag kommer ha där jag ska bo. Lehitraot! (på återseende)

Shavuot

I söndags kväll började alltså Shavuot, högtiden som firas till minne av när vi fick de tio budorden och Torah. Det är också en skördehögtid. Ända fram till dess har jag räknat omer varje kväll i 49 dagar. Man ska nämligen räkna varje dag från andra dagen av pesach och fram till Shavuot, som kommer exakt sju veckor efter Pesach. Shavuot betyder veckor. Man räknar omer för att markera att befrielsen från slaveriet i Egypten (som firas under Pesach) inte är fullständig om den inte når sin höjdpunkt i Shavuot, då Gud uppenbarade sin vilja för israeliterna. Att räkna omer är också som att vänta på en kär vän, då man räknar varje dag fram till dennes ankomst. På Erev Shavuot (kvällen före Shavuot) räknar man inte omer för den 50:e dagen som ju är Shavuot. Den kvällen brukar man ha en sammankomst, Tikkun leil Shavuot, då man först har en kort Maariv-gudstjänst och därefter studerar man Torah tillsammans. Jag var på Stora synagogans Tikkun leil Shavuot som hölls i församlingshuset. Det var fem personer som föreläste, bland andra kantorerna och överrabbinen. Talen hölls på både svenska och engelska och det var mycket intressant. Vi fick till exempel se bilder på hur Herodestemplet såg ut och fick höra om tidsbegreppet i skapelsen. Det fanns även gott om fika; tårtor, kakor och ostkaka. Det mesta med mjölk i, eftersom det är tradition att äta mjölkmat på Shavuot. Innan vi började studera läste en av kantorerna kiddush. Han läste över vinet Old Treasure, det som jag har letat efter så länge. Han sa att detta var sista gången han läste över det vinet, för det var den sista flaskan han hade. Det ska inte säljas mer i Sverige, eftersom de har slutat att exportera det sa han. Så nu vet jag det. Tråkigt bara för det var ju mitt favoritvin. Tikkun leil Shavuot höll på ända fram till 00.30 på natten. För mig hade det gärna fått hålla på längre för jag var inte alls trött. Men sent blev det ändå innan vi kom i säng. Nästa dag var det gudstjänst 09.15 på morgonen, men då var jag för trött för att orka gå. Jag tänkte att jag kunde gå på morgongudstjänsten på andra Shavuotdagen istället och det gjorde jag också. Då var det inte särskilt mycket folk, det var knappt att vi hade någon minjan i början. Men det kom fler senare. En av gabaim (synagogans tjänstemän) frågade mig om jag ville få en aliya som kallas gelila. Den innebär att man ska rulla ihop Torah-rullen efter läsningen och binda ihop den med bindeln, sätta på manteln och alla silverföremål, som är tas (bröstskölden), jad (pekpinnen) och rimonim (kronorna). Jag blev glad att han frågade mig och jag sa att jag gärna ville det. Det är ju ett hedersuppdrag att få en aliya. Jag hade visserligen inte fått gelila förut men han skulle visa mig hur jag skulle göra. I Stora synagogan har vi ju egalitära gudstjänster, så kvinnor och män har samma rättigheter. Kvinnor får ingå i minjan och får göra aliya till Torah. I mer traditionella församlingar är det bara männen som ingår i minjan och får göra aliya. I Stora synagogan måste kvinnor täcka huvudet och ha på sig tallit precis som männen när de går fram till Torah. Det gick bra att göra gelila men det var mycket att tänka på. Alla saker ska ju sitta på rätt sätt, man kan till exempel inte hänga tas eller jad på baksidan av Torah-rullen. Men om jag får gelila igen kommer jag nog ihåg hur det ska vara. Efter gudstjänsten åkte jag direkt hem och sov som jag brukar och resten av dagen har jag bara tagit det lugnt. På Shavuot gäller samma regler som på Shabat, alltså allt arbete är förbjudet. När Shavuot var slut läste vi också en kort havdalah för att markera att högtiden var över och en vanlig veckodag hade börjat. Det gör verkligen att man känner skillnaden och det känns lite tomt nu när Shavuot är över. Nu dröjer det länge till nästa högtid, Tisha BeAv, som i år infaller den 10:e augusti. Fast Shabat, som är den näst viktigaste högtiden efter Jom Kippur, återkommer ju som tur är varje vecka.

Sommarlov, nationaldag och shabat

Nu är vårterminen slut (sista dagen var 2:e juni) så jag kan äntligen njuta av ett långt sommarlov. Nu känns det verkligen att det är sommar också, med detta kanonväder vi har haft senaste veckan. Jag har inget särskilt som jag måste göra på dagarna så jag kan göra det jag känner för. I torsdags åkte jag in till city och tog en shoppingrunda i lugn och ro, något som jag inte har kunnat göra på evigheter. Jag gick till kosherian för att köpa shabatljus och havdalahljus eftersom vi nästan har slut på dem nu. Shabatljus fanns det gott om, men havdalahljusen var slut. De hade tagit slut precis samma dag fick jag veta. Otur för mig, men som tur var har vi kvar ett havdalahljus hemma som räcker för några shabatot till. De räcker ganska länge för man låter bara ljuset brinna under tiden som man läser havdalah, sedan släcker man det direkt efter. I alla fall så köpte jag två paket shabatljus och ett paket kosher korv. Därefter gick jag till systembolaget som ligger på samma gata. Där hade de kosher vin, både Fortant och Yarden. Jag köpte två flaskor rött Yarden. Old Treasure fanns fortfarande inte. Jag uträttade några ärenden till innan jag åkte hem. Trots att jag var ledig så var det ju mycket att göra hemma för att förbereda inför shabat, alltså laga mat och städa. På fredagkvällen gick jag till synagogan. Det var ju Sveriges nationaldag och fullt med folk i Kungsträdgården. Jag tror de hade någon festival där, "Smaka på Stockholm". Det gick knappt att komma fram där på väg till synagogan. Men inne i synagogan hördes inte festivalen, otroligt nog. Gudstjänsten var lika trevlig som vanligt. När den var slut och vi skulle gå ut därifrån så fick jag se att alla hade samlats vid grinden. Vakterna stod en bit bort och pratade med en kille som skrek högljutt. Jag frågade vad som hade hänt och de andra sa att några killar bråkade med vakterna. Två andra killar stod en bit ifrån den högljudda killen. Vakterna sa att vi skulle gå åt andra hållet. Några gick men de flesta stannade kvar. Jag stannade också för att se hur det skulle gå. Några tyckte att vi borde ringa polisen, men det var ingen som gjorde det. Tillslut gick de tre killarna därifrån utan att ställa till med några fler problem. Jag frågade vad de gjorde men vakterna sa bara att de var fulla och att det inte var något att bry sig om. Jag fick inte höra vad de hade sagt men det var nog lika bra det. Jag undrar om de var nazister eller vad det var de bråkade om. När jag gick till tunnelbanan såg jag dem igen, de hade satt sig nära ingången till tunnelbanan. De tittade inte ens på mig så de kände nog inte igen mig att jag hade stått där utanför synagogan. Tack och lov för det. På lördagmorgonen gick jag också till synagogan. Då satt jag bredvid en äldre dam som jag inte har träffat tidigare. När vi kommit en bit in på gudstjänsten sa hon till mig att hon tyckte jag sjöng fint och läste jättebra och att det var hennes "lucky day" att hon hade hamnat bredvid mig. Hon frågade hur jag hade lärt mig att läsa så bra (hon menade förstås att läsa hebreiska). Jag blev lite generad, men jag sa att jag har lärt mig själv och att om man är där ofta så lär man ju sig att följa med i gudstjänsten. Jag har aldrig tänkt på förut att jag skulle vara särskilt bra på det, de flesta kan ju läsa hebreiska och lätt följa med i gudstjänsten. Men det var förstås kul att höra och såklart kul att höra att jag sjunger bra också. Efter kiddush åkte jag direkt hem och la mig och sov några timmar. Sedan studerade jag lite som vanligt och bara tog det lugnt. Det var snart dags för havdalah och så var även denna shabat slut. Men sedan var det bara en vanlig dag emellan, för söndag kväll började en annan högtid, nämligen Shavuot.