6:e Chanukka-kvällen

I kväll började sjätte dagen av Chanukka och vi tände sex ljus i chanukkian (sju ljus tändes, men det sjunde är shamash-ljuset, "tjänaren", som man tänder de övriga ljusen med). Jag förevigade ögonblicket, som kan beskådas på bilden ovan. Det är tradition att ställa chanukkian i ett fönster så att den kan vittna om miraklet för de som går förbi utanför. Men jag tror inte att någon kan se vår chanukkia i fönstret uppe på 6:e våningen, då får det nog vara någon med örnsyn. Här inne är det dock väldigt vackert, extra vackert i år med snön i bakgrunden.

Sevivon, sov, sov, sov

En sevivon är en dreidel, snurra, som barn brukar spela med på Chanukka. Det finns en chanukkasång för barn på hebreiska som börjar med orden "Sevivon, sov, sov, sov", vilket betyder ungefär "dreidel, snurra, snurra, snurra". Jag tycker det är en gullig sång och hebreiskan är lätt att förstå. Den är kanske lite lång att skriva här mer här är en länk till den: http://www.gardenofsong.com/ohhanukkah.html

Vi har inga barn än så det blir inte att vi sjunger sådana sånger, utan mest bara den traditionella Maoz tsur efter att vi har tänt chanukkaljusen. Men dreidelspelet spelade vi på shabat då vi även spelade kort. Det är en bra sysselsättning på fredagkvällen om man håller shabat och inte ser på tv eller liknande. Jag hade köpt en ny dreidel från Israel tidigare och den spelade vi med. Det var bara det att på denna dreidel finns inte den hebreiska bokstaven "shin" med, istället har den bokstaven "peh". Annars brukar de ha bokstäverna nun, gimel, hei och shin, som står för frasen "nes gadol haja sham", ett stort under hände där. Alltså ett stort under hände där, i Israel. Men på den här dreideln från Israel står istället bokstäverna för "nes gadol haja po", ett stort under hände HÄR. Och det är ju självklart, att om man bor i Israel säger man att ett stort under hände här. Men det är också så att varje bokstav på dreideln står för ett ord på jiddisch som talar om vad spelaren ska göra om han/hon får upp den bokstaven. Nun står för "nit", inget, gimel står för gants, allt, hei står för halb, halva och shin står för shteln, lägg till. Man spelar om mynt, godis eller liknande och kan alltså få inget av potten, allt i potten, halva potten eller så får man lägga till i potten. Men vilket jiddisch eller hebreiskt ord står bokstaven "peh" för om man har en sådan dreidel? "Shteln" finns ju inte med på den. Jag har inte lyckats hitta något svar på detta i böcker eller på internet, så vi improviserade och tänkte att varje gång "peh" kom upp så stod det för "put". Men jag ska ta reda på svaret, kanske är det bättre att fråga någon kunnig person.

Intressant är också att dreideln har blivit en tävlingssport i USA. Major League Dreidel (MLD) som grundades i New York år 2007 anordnar dredielturneringar varje år under Chanukka. Men där tävlas det inte om vem som tar hem den största potten, utan det är den som lyckas få sin dreidel att snurra under längst tid som vinner.

Chanukka sameach!

Tack, men jag tror inte på tomten...

I mitt inlägg "Tack, men jag firar inte jul..." var jag kanske lite väl hård mot den vackra, ljusa, och glimmande högtiden julen som glädjer så många i dessa mörka tider. Jag räknade ju faktiskt bara upp dess nackdelar för mig, utan att nämna något positivt förutom det gnistrande pyntet som lyser upp vinterkvällarna. Därför bjuder jag nu på en ÄNNU mer annorlunda synvinkel på julen, men en lite gladare och inte fullt så allvarligt sådan. Skriven med glimten i det tindrande ögat.

Äntligen är den här! Den underbara, glittriga, röda tiden. Jag blev så glad när jag äntligen fick se de första små prydnadstomtarna i affärerna för några veckor sedan, som jag inte behöver spendera några pengar på. Så roligt att bara kunna titta utan att vilja köpa. Det är så skönt att promenera lugnt på stan och betrakta de stressade julfirarna springa ut och in i affärer på jakt efter de bästa julklapparna. Jag läste nyss i tidningen att varje svensk handlar julklappar för 6000 kronor i genomsnitt, tänk vad mycket pengar jag sparar på att inte fira jul! Både jag och min plånbok känner riktigt julefriden genomsyra oss vid denna tanke.

Och tänk vad mysigt det är med alla julmarknader. Ofta finns det små eldar där som man kan värma sig vid, perfekt på shabat när jag inte får elda själv. Det är också trevligt att se på alla stånd där de säljer julsaker, jag riktigt känner hur sparkontot växer. Nu får jag äntligen chansen att titta på fläskkorvar också. Jag älskar den härliga lukten, nog är det något visst med den.

Många anser att julen är en svensk sekulär högtid snarare än en kristen, och visst är det så! Eftersom majoriteten av de som firar jul inte tror på Jesus kan ju inte julen kallas kristen, för på julen äter svenskarna bara middag, dansar runt en gran, ger varandra presenter och ser på Kalle Anka. Det är sällan de går på julottan i kyrkan. Så därför borde det inte vara några problem för mig som religiös judinna att fira jul, eller? Åh neej, nu måste jag vara lite negativ igen... Det finns ett problem här, och det är att på julen firar man att jultomten kommer. Inom judendomen tror vi inte på tomten, det står faktiskt ingenstans i Torahn att en tomte ska komma på julafton. Så därför kan jag inte fira julen som har ett budskap som är tvärtemot judendomens. Vad synd alltså! Tomten som är så fin i sin röda rock och vita fluffiga skägg och han verkar så snäll som ger alla snälla barn presenter. Nåja, alla icke-judiska snälla barn i alla fall. Han kommer ju aldrig till judiska hem, så det är egentligen inte att undra på att vi inte tror på honom.

Då är det allt för väl att det finns så många generösa människor som delar med sig av sina julupplevelser till mig, så att jag också får känna lite julstämning. Det är så spännande att höra om vad de har köpt för julklappar, vad de har bakat för julgodis, huruvida de ska göra sin egen pepparkaksdeg eller köpa färdig, vilka de ska fira jul med, om deras barn är med i luciatåg och så vidare. Jag antecknar allt noga så att jag kan spara och ha som minne. Men det bästa är ändå när de frågar mig saker som "var ska du fira jul?", "har du köpt julklappar än?" eller "hur var julen?". Då får jag äntligen den spännande utmaningen igen att förklara varför jag inte firar jul. Det här kan vara lite vanskligt, speciellt när jag ska tillkännage att jag inte tror på tomten. Men de allra flesta brukar ta det bra och jag blir så glad när jag blir respekterad trots min avsaknad av tro på tomten.

Men, jag måste ändå erkänna, att trots allt detta fina som jag har räknat upp ovan är det framför allt mest bara en sak som jag gillar med julen: jullovet! Det är den allra finaste traditionen av alla, att mitt i vintern få vara ledig i drygt tre veckor. Och även om man inte är student och inte får något jullov så har man åtminstone att antal röda dagar i kalendern att se fram emot. Tack för det julen!

Religionsfrihetens stora utmaningar

Den senaste tiden har religiösas rättigheter tagits upp till häftig debatt. Jag tänker då främst på två saker: förbudet mot minareter i Schweiz och pratet om att två muslimska kvinnor, den ena lärarstuderande och den andra studerande till barnskötare ska förbjudas att bära niqab (en slöja som täcker hela ansiktet utom ögonen) i sina kommande yrken. Som religiös har jag såklart reagerat starkt på detta och funderat på om sådana förbud är rätt och vad konsekvenserna skulle kunna bli om de genomfördes.

Att förbjuda minareter tycker jag är väldigt konstigt. Varför skulle inte en religiös grupp få utforma sina bönehus enligt sin tradition? Att störa sig på ett hus utformning, i detta fallet en moské med ett torn, är för mig obegripligt. Om någon har stora problem med åsynen av ett torn så ligger det något annat bakom, närmare bestämt fördomar och fientlighet. Ingen kan komma och påstå att ett torn på något sätt skulle ha en negativ inverkan på deras dagliga liv. Många gnäller över att de skulle störas av böneutrop fem gånger om dagen, men har det egentligen överhuvudtaget varit tal om sådana? Vad jag har förstått har muslimer i Schweiz främst velat få tillstånd att bygga minareter, inte att använda dem till böneutrop. Tydligen används inte ens de minareter som redan finns där till böneutrop, enligt vad jag har läst i alla fall. Dessutom, om en muslimsk församling skulle vilja bygga en minaret och använda den till böneutrop behöver ju inte denna placeras mitt i centrala Stockholm. Det finns andra platser att bygga den på där den inte skulle störa lika mycket. Varför skulle man neka en religiös grupp att utöva sina traditioner, så länge det inte påverkar andra?

Likadant med kvinnorna som vill bära niqab. Detta är något som de har valt själva och i första hand påverkar endast dem. Jag har väldigt svårt att förstå dem som förespråkar ett förbud mot att bära niqab eller burka på allmän plats, med argumentet att de "vill kunna se vem någon är, det kan ju vara vem som helst där inne". So what? Varje dag ser man tusentals anonyma ansikten ute på stan som man inte vet vilka de är. Jag kan ju vara precis vem som helst, även om de ser mitt ansikte. De känner mig ändå inte och får i stort sett endast reda på vilket kön jag tillhör. Att säga att en rånare skulle kunna dölja sig under en burka är lika befängt, en rånare kan ju kunna dölja sig i vilken annan förklädnad som helst.

Vissa tror att alla kvinnor i niqab eller burka är förtryckta, men vad vore mer förtryckande än att förbjuda människor att klä sig som de vill? Jag skulle inte vilja att någon förbjöd mig att gå i lång kjol och klä mig modest. Jag kan dock förstå dem som hävdar att det är problematiskt att bära niqab inom yrken där man arbetar med människor. Det kan vara svårt, men frågan är varifrån problematiken kommer? Mycket av den beror på människors fördomar om att kvinnor i niqab inte kan kommunicera med andra för att de inte visar sina ansiktsuttryck. Men många har säkert aldrig ens pratat med en kvinna i niqab, ändå "vet" de detta. Vad gäller att arbeta med barn så tror jag dock att det underlättar om barnen kan se ens ansiktsuttryck. När man kommunicerar med barn måste man vara tydlig och ansiktsuttryck säger ju mycket om hur vi mår, om vi är ledsna, glada eller arga till exempel. Den muntliga kommunikationen förstärks av ansiktsuttryck och gester och ett tydligt kroppsspråk är viktigt för lärare. Samtidigt kanske man kan kompensera detta på andra sätt och barn brukar ha lätt för att anpassa sig till nya situationer. Det är också nyttigt för barn att se att det finns olika slags kulturer, religoner och människor och att vi alla är olika. Sedan är det också så att muslimska kvinnor inte behöver dölja sitt ansikte för barn, endast för vuxna män. Så en niqabbärande lärare kan visa sig för barnen inne i klassrummet och ta på sig sin niqab när de går ut. Detta tror jag inte barnen skulle ha några problem med. Oftast är det de vuxna som har svårt att anpassa sig till något nytt och främmande, så det är snarare kollegerna som får svårt för detta...

Jag sympatiserar mycket med dessa kvinnor för jag vet själv hur svårt det kan vara att leva enligt sin religion i Sverige och få förståelse från en inte alltid så tolerant omgivning. Vi har religionsfrihet i Sverige, ändå ska det vara så svårt att följa sin religion här! Det är motsägelsefullt. Det svåraste för mig när jag kommer ut i arbetslivet blir nog att få ledigt under mina högtider och inte behöva arbeta på shabat. Nu när jag studerar är det oftast inga problem. Som på fredag när jag har ett obligatoriskt seminarium som slutar 15.30 och shabat börjar 14.28, då var det inga problem alls att få tillstånd att gå tidigare innan shabat börjar. Men när jag ska börja jobba vet jag inte om det kommer att gå lika bra att sluta tidigt på fredagar under vintern, om jag ska jobba i den kommunala skolan. När man arbetar har man ju mycket mer ansvar, dock tror jag att allt går att lösa bara man vill. Bara ens arbetsplats vill! Det är sådant här man börjar fundera på nu när utbildningen går mot sitt slut.

Tack, men jag firar inte jul...

Nu var det verkligen längesedan jag skrev någonting här men jag har inte gett upp helt. Förhoppningsvis kommer det mera. Det känns som att jag har tagit upp det mesta nu om att vara judinna i Sverige och det börjar bli alltmer svårt att komma på nya inlägg i ämnet. Säkert finns det massor men jag kommer bara inte på dem. Jag vill inte heller gå utanför ämnet för mycket och frångå bloggens syfte, annars hade det såklart funnits hur mycket som helst att skriva om som inte skulle bli så intressant att läsa. Hellre då få men relevanta inlägg som passar in i bloggens helhet.

En sak jag ofrånkomligen har kommit att tänka på den senaste tiden är det ständiga pratet om julen. Redan i slutet av november, mer än en månad innan själva julen firas börjar det. Då tas julpynt och andra saker fram i butikerna och julbelysning sätts upp lite här och var. Folk börjar köpa julklappar om de inte redan har gjort det tidigare. Men i december kommer det igång på allvar när första advent ska firas. Då ska hemmen pyntas och ljusstakar tas fram som sedan lyser i vart och vartannat fönster. I en del skolor har de adventssamling i kyrkan måndagen efter första advent. I tidningarna annonseras varje dag om julbord och i stan har de julmarknader lite här och var som man kan råka hamna mitt i när man är på väg över Sergels torg till exempel. På ridskolan ska de ha julavslutning sista gången på terminen, med ridning till julmusik. Kort sagt, julen är överallt. Jag fattar inte att folk inte blir trötta på allt detta innan själva julaftonen kommer, då det riskerar att bli uttjatat. Jag som inte firar jul tycker dock att det kan bli väl tjatigt ibland.

Jag har inget emot alla dekorationer och belysning överallt, det är ganska vackert. Men ibland tröttnar jag på allt prat om julen, speciellt när folk pratar med mig ovetandes om att jag inte firar jul. Det kan bli lite besvärande och man kanske inte vill förklara sig varje gång. Man hör ju inget annat än "jag är glad att det snart är vinter för jag gillar julen", "åhh jag längtar till julen", "igår var jag och handlade julklappar", "det är så mysigt med jul", "god jul och gott nytt år! Jag skämtar inte, folk har redan börjat säga god jul och gott nytt år om man inte ska träffa dem något mer innan jul. Vad ska man svara? Bara "detsamma" och låtsas att man också firar jul? Det känns lite konstigt att bli önskad en god jul när jag inte kommer att ha någon jul. Ett alternativ är att svara "jag firar inte jul, men du får ha en god jul". Då är man ärlig (mot sig själv och andra) och behöver inte låtas, samtidigt som man är artig mot den andre och önskar den en god jul.

En del kan tycka att julen är en svensk sekulär högtid snarare än en kristen, eftersom de flesta familjer bara träffas och äter middag, ger varandra presenter, dansar runt granen och klär ut sig till tomtar utan att blanda in religion i det hela. Så då borde det väl inte vara några problem för andra icke-kristna personer, judar, muslimer, hinduer eller what so ever att delta i julfirandet eller? Problemet är bara att julen är en i grunden kristen högtid. Den firar Jesus födelse, en man som kristna påstår vara messias och G-ds son. Vi judar tror inte att messias har kommit, och inte att en människa kan vara G-d förkroppsligad. Därför kan jag inte som religiös judinna fira en annan religions högtid som har ett budkap som är tvärtemot judendomens. Då spelar det ingen roll om lite pynt, tomtar, granar, presenter och julmat har lagts till den annars kristna högtiden som en prick över i:t. Maten kan jag inte ens äta förresten.

Så jag har ingen som helst önskan att fira julen och vill inte hamna i något sammanhang där detta görs. Ibland är det svårt att undvika, som i skolor och på ridskolan när de ska ha julavslutning. Jag måste förstås inte rida den gången, men jag längtar jättemycket hela veckan tills jag får komma till stallet och umgås med hästarna så jag vill inte missa en enda gång. Jag får fokusera på hästarna och inte bry mig om julmusiken, ingen tvingar mig att sjunga med i alla fall. På fredag börjar Chanukka som varar i åtta dagar och det ska bli kul att fira. För det är ju också så, att även om julen och andra svenska högtider inte vore kristna, så skulle jag antagligen inte fira dem ändå. Det räcker gott och väl med de judiska högtiderna och dem råder det verkligen ingen brist på.

Församlingsvalet

Den 8:e november är det val till fullmäktige i Stockholms judiska församling. Det finns tre olika partier som man kan rösta på: Judisk samling, judisk enhet och liberal judendom.

Jag har tänkt rösta men har ingen aning om vad eller vem jag ska rösta på. Jag har läst igenom partiernas valbroschyrer, hemsidor samt småpratat lite med några politiker som brukar komma till Stora synagogan. Men det har knappast gett en klarare bild av vad de olika partierna står för. Jag har inte bott länge i Stockholm och är inte särskilt insatt i politiken, så jag har inte hela bilden av vad partierna har åstadkommit i församlingen tidigare. Att snabbt sätta sig in i det hela nu är inte det lättaste.

Partierna skriver i stort sett bara samma saker i sina broschyrer. De är allihopa inkluderande och välkomnande mot icke-judiska partners, vill satsa på ungdomar och judisk utbildning, föra en öppen dialog med det svenska samhället, motverka antisemitism, värna om mångfalden och alla judiska inriktningar samt försöka få fler medlemmar. Vad bra då. Jag håller med om allt det där! Då spelar det väl ingen roll vilket parti jag röstar på. Men självklart finns det vissa skillnader som partierna inte är så tydliga med av någon anledning. Även om Judisk samling skriver att de representerar alla judiska inriktningar så tycker jag att de verkar vara mest för den ortodoxa inriktningen. De är till exempel emot egalitära gudstjänser på Glämsta (det judiska sommarlägret för barn) och verkar inte heller vara för de egalitära gudstjänsterna i Stora synagogan. Judisk enhet tycker jag är vaga trots att de påstår sig tala "i klartext" i sin broschyr, och jag vet inte riktigt var de står, men de är snarare konservativa. Liberal judendom hörs ju direkt på namnet vad det är för ett parti, och de lägger stor vikt vid jämställdhet och vill införa egalitära gudstjänster på Glämsta. De är det parti som jag tycker är tydigast med vad de vill men jag håller inte med om allt de står för. Jag håller inte med något parti om allt de står för faktiskt, alltid finns det något som kunde ha varit bättre. Jag får väl se vem jag röstar på om jag nu ska rösta alls. Egentligen är det inte mycket mening med att rösta när man inte vet vad det är man faktiskt röstar för.

Lyckat helgdagsfirande

Sedan sist jag skrev har det varit en del judiska helger. I år har de infallit väldigt passande i den svenska kalendern, mest på lördagar och söndagar. Det underlättar ju när man inte behöver ta ledigt från skolan/jobbet och missa en massa saker som man kanske måste ta igen senare. Förra året var det hopplöst, då inföll nästan varenda helgdag på en svensk veckodag.

Rosh Hashana var på en lördag och söndag i år. Eftersom första dagen av Rosh Hashana inföll på Shabat kunde man inte blåsa i Shofar då som man annars brukar. Att spela på instrument på Shabat är melacha, arbete. Det fick man alltså bara göra på den andra dagen i år. Det är en mitsva att lyssna till Shofarljudet på Rosh Hashana så det var viktigt att komma till synagogan även på den andra Rosh hashana-dagen. Jag kom på båda dagarna för jag skulle läsa haftaran på första dagen.

Efter tio dagar började Jom Kippur på en söndagkväll. Då var den förstås på en måndag också men jag kunde ta ledigt från skolan då utan problem. Men det är bra när Jom Kippur börjar på en söndag, för då kan man äta ordentligt i lugn och ro hemma före fastan. Förra året hade jag skola på erev Jom Kippur och var tvungen att äta i stan innan fastan skulle börja och sedan gå direkt därifrån till Kol Nidre-gudstjänsten. Jag åt en hel pizza men det var inte särskilt lyckat för jag blev inte helt mätt och slutet på fastan blev väldigt jobbig. Det är ingen bra mat att äta före en fasta. I år var jag hemma och kunde laga min egen mat, då blev det ägg, pasta, ost, lax, bröd och grönsaker. Det står man sig länge på och i år kändes fastan inte alls så svår.

I fredags började Sukkot, och de två första dagarna som är Jom Tov-dagar inföll alltså lägligt på lördagen och söndagen (man får inte arbeta på Jom Tov, samma regler gäller som på Shabat). Nu är det Chol Hamoed, Sukkots fyra mellandagar då allt är tillåtet som vanligt. De sista dagarna av Sukkot är Jom Tov, och de infaller nästa lördag och söndag. Inte heller då behöver man alltså bekymra sig för om man får vara ledig. Förra året var det jättetråkigt när Sukkots Jom Tov-dagar inföll på veckodagar och jag hade VFU då, så jag knappt kunde delta i Sukkotfirandet. I år kan jag vara med på allt om jag så vill. I går skakade vi Lulav i synagogan, något som jag missade förra året. Det står i Torahn att vi ska ta fyra sorters växter; en palmkvist, myrten, pil och en etrog (en sorts citron) och skaka dem för att vara glada inför G-d. Man skakar dem i alla fyra väderstreck och uppåt och neråt när man läser Hallel och man går även runt med dem ett varv i procession runt biman. Det var roligt att kunna delta i det och det gjorde mig verkligen glad inför G-d så som det är meningen. Den enda tradition jag saknar denna Sukkot är att bygga en egen Sukkah, men det går inte så länge vi bor i en liten studentlägenhet på 6:e våningen utan balkong. Jag hoppas att vår nästa bostad blir en med egen uteplats eller trädgård. Även om man kan besöka någon annans Sukkah eller synagogans så skulle det vara en helt annan känsla att ha sin egen Sukkah och äta alla sina måltider där, kanske till och med sova där någon natt om det är fint väder. Men det får vänta. Genom att besöka någon annans Sukkah uppfyller man åtminstone mitsvan om att vistas i en Sukkah under Sukkot.

Jag skrev mer ingående om dessa tre högtider förra året, så läs de gamla inläggen för mer fakta. Jag hoppas ni får en fin Sukkot. Chag sameach!

(På bilden: Arba minim - de fyra sorterna)

Ont om modest höstkläder

Två dagar nu har jag sprungit omkring och letat efter snygga och samtidigt anständiga kläder för hösten. Igår var jag i Stockholm city i tre timmar och sprang ut och in i olika affärer, bara för att kamma totalt noll. Inte en enda lång kjol, förutom en grå ful som satt för tight. Långa kjolar är dessvärre inte så inne just nu. Jag letade efter fina blusar också, men de flesta var för urringade. Några var för långa och då passar de inte till kjol. Jag hittade inte någon som jag gillade, några provade jag men de visade sig vara för urringade. Till slut gav jag upp, köpte några strumpor och åkte hem. Ingen vidare lyckad shoppingrunda. Det kändes rättså hopplöst, om man inte kan hitta modest kläder i city, var kan man då hitta dem? Men jag ger mig inte. Idag åkte jag till ett mindre köpcenter i närheten där jag bor. Där finns förstås bara samma affärer som i city, typ H&M, Lindex och KappAhl. Men någonstans måste jag ju leta. H&M hade ingenting konstigt nog, där brukar jag annars alltid kunna hitta något. Jag frågade en av personalen och fick svaret att de skulle få in långa kjolar senare, men just nu finns bara korta kjolar som slutar ovanför knät. De skulle bara få in ett begränsat urval av långa kjolar sa hon. Någon bra blus hittade jag inte heller där.

Lindex hade inget, men KappAhl hade faktiskt en klänning som var tillräckligt lång och som satt ihop med en tröja, varm och skön alltså. Den var förstås för urringad som allt annat, men det gick att ha ett linne under. Så jag köpte den. Äntligen något. Jag behöver fler kläder men det får jag vänta med för det fanns inga fler. Eftersom det är så svårt att få tag i långa kjolar tänkte jag att jag kunde köpa ett par löst sittande byxor istället, men några sådana fanns inte heller. Annars hade det nog blivit snyggt med svarta byxor och någon lång blus eller tunika över som går ned en bit. Det finns massor av fina tunikor just nu, och en massa långa blusar som inte passar till kjol.

Jag ville hitta vardagskläder, men också något fint som jag kan ha på Rosh Hashana, det judiska nyåret (Jag skrev mycket om Rosh Hashana förra året, så för mer fakta kolla in de inläggen). Nytt år och nya kläder går bra ihop. Jag får inviga den nya klänningen på Rosh Hashana, den får duga. Nu finns det inte tid till att leta efter något annat och jag vet ändå inte var jag kan leta mer. Nog för att jag brukar få leta länge men i vanliga fall brukar jag åtminstone hitta kläder varje gång. Jag har aldrig behövt gå hem tomhänt från en shoppingrunda i city. Att hålla på och leta så här tar alldeles för mycket tid och sådan har jag inte gott om. Dessutom tycker jag att det är tråkigt att gå i affärer, kanske tvärtemot vad de flesta tjejer tycker. Jag föredrar att gå i skogen. Nu kan jag bara sätta mig ned och vänta på att de ska få in nya kläder i affärerna, till vintern kanske det blir mer modest. När kylan kommer tvingas ju alla att klä på sig mer.

På fredag kväll börjar alltså Rosh Hashana, så jag vill önska alla ett sött och gott nytt år. Shana tova umetuka!

Jiddischkören

En vän som nyss har blivit ledaren för Stockholms jiddischkör frågade mig för ett tag sedan om jag ville vara med i kören. Jag älskar att sjunga och har funderat på om jag ska gå med i någon kör, men jag visste inte om jag skulle ha tid för det eller vilken kör jag kunde gå med i. Jag tycker bäst om att sjunga på hebreiska, men det finns ingen kör där man sjunger på hebreiska i Stockholm. Jiddisch är i alla fall så nära hebreiska man kan komma och det är också ett väldigt vackert språk. Så jag tackade ja till att komma på jiddischkörens första träff den här terminen för att se om det kan vara något för mig.

Efter att ha varit på kören nu ikväll tycker jag definitivt att den kan vara något för mig. Jag var yngst där, den enda under 40, men alla var väldigt trevliga och sjöng bra gjorde de också. Sångerna vi sjöng var fina och några som vi visserligen inte sjöng idag men som de brukar sjunga kände jag igen sedan tidigare. Jag vill fortsätta i kören så jag hoppas att min tid ska räcka till för det. Men man träffas bara en kväll i veckan så det hinner jag nog.

Något som jag inte var beredd på var att en TV-kanal skulle filma oss när vi övade idag och intervjua några av oss. Det var Kunskapskanalen som skulle göra ett program om jiddisch och då ville de ha med ett inslag om jiddischkören. Jag som var där för första gången och inte ens kunde sångerna. Jag satte mig längst bak så jag inte skulle synas så mycket och försökte sjunga med i sångerna så gott jag kunde. Det gick ganska bra ändå för jag fick noter som jag kunde titta på hur melodin gick. Tack vare att jag spelar piano kan jag läsa noter.

Efter en stund tog vi paus och då gjorde TV-teamet korta intervjuer med några av körmedlemmarna. De intervjuade några av dem som hade varit med allra längst i kören. Till min förvåning ville de intervjua mig också, för att jag var där för första gången. Jag har aldrig varit med i TV förut så jag blev inte så lite nervös. Jag hoppas verkligen att jag inte gjorde bort mig totalt! Hon som intervjuade mig frågade bland annat hur jag hade hittat dit (till kören), vad jag tyckte om kören hittills, om jag tänkte fortsätta, vad jag har för relation till jiddisch och om jag tycker att det är någon skillnad mellan att sjunga på svenska och jiddisch.

Programmet ska sändas den 2:a november fick vi veta, men exakt vilken tid skulle vi få reda på senare. Det får jag ju inte missa. Förutom att det är intressant att se ett program om jiddisch så skulle det vara kul att få se hur jag ser ut i TV. Det är ju inte varje dag man ser sig själv på TV.

Koshermärkt godis

Det är ytterst sällan som jag ser en koshermärkt vara i en vanlig svensk mataffär, men det händer. Häromdagen hittade jag godis med en kosherstämpel på i min lokala mataffär, Vi. Det var turkisk Lokum, kontrollerad och godkänd som kosher av överrabbinatet i Holland. Jag gillar Lokum så jag köpte den såklart. Den är dessutom parve så man kan äta den när som helst, även efter en köttmåltid. Jag är egentligen inte så noga med att matvarorna jag köper ska vara kontrollerade eller stämplade som kosher, utan brukar nöja mig med att läsa igenom ingredienslistan för att ta reda på om en vara är fri från animaliska produkter (exempelvis gelatin) eller inte. Eller för den delen för att se om varan är parve och kan användas till både kött och mjölk. Men det var kul att hitta en vara med en riktig kosherstämpel eftersom det är så ovanligt i svenska butiker. Den var ju bara att plocka med sig också utan att behöva gå igenom hela ingredienslistan först. Om alla varor som är kosher vore märkta skulle det förstås spara in en väldig massa tid för mig i affären.
(Jag hade velat visa en närmare bild på stämpeln, men det gick inte att ta med min kamera.)

Ansvar för medmänniskor

Föregående veckas parasha, Ki tetse, som vi läste denna shabat handlar mycket om att ta ansvar för varandra. Ett exempel på det är följande verser, 5 mos 22:1-4:

"Om din broders oxe eller får går vilse, skall du inte undandra dig att ta vara på djuret. Du skall föra det tillbaka till din broder. Och om din broder inte bor i din närhet eller om du inte vet vem det är, så skall du ta in djuret i ditt hus, och det ska vara hos dig, tills din broder frågar efter det. Då skall du lämna det tillbaka åt honom. På samma sätt skall du göra med hans åsna, på samma sätt med hans kläder, och på samma sätt skall du göra med allt annat som din broder kan ha förlorat och som du hittar. Du får inte dra dig undan. Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen, skall du inte undandra dig att bistå djuret. Du skall hjälpa honom att resa upp det."

Om man ser att någon har tappat en sak exempelvis på gatan så får man inte bara gå därifrån. Det är ens ansvar som medmänniska att ta med sig saken och ge den tillbaka till dess ägare. I vår tid vet man sällan vem ägaren är, men då får man ändå inte låta saken ligga kvar. Då ska man ta den med sig och behålla den tills den rätte ägaren kommer och fråga efter den. Nu tar man såklart oftast inte med sig föremålet hem utan lämnar snarare in det till polisen eller något liknande. Men man får aldrig strunta i att ta hand om något som man hittar och man får förstås absolut inte behålla det själv. Det är inte "den som hittar det får det" som gäller.

Jag undrar hur många det är som verkligen försöker återlämna saker de hittar till den rätte ägaren, tyvärr tror jag inte att det är så många. De flesta går nog bara förbi och tänker att någon annan får ta saken, eller så stjäl de den. Men då och då kan man läsa om någon som har fått tillbaka sin plånbok eller väska och som via en tidning tackar den okända vänliga människan för hjälpen.

En gång hittade jag en mobiltelefon som någon hade tappat i en rulltrappa vid pendeltågen. Den hade hamnat högst upp i trappan och var väl synlig för alla som gick förbi. Men alla gick just bara förbi och ingen tog upp mobilen. En del var nära att trampa på den. Jag tänkte direkt att jag måste skynda mig och ta den innan någon trampar sönder den, eller stjäl den. Så jag sa till de som nästan höll på att trampa på den att de skulle se sig för så att jag kunde ta den och lämna till spärrvakten. När jag så fick grepp om den kom jag att tänka på att det var Shabat och här stod jag och höll i ett muktse föremål (något som man inte bör röra på Shabat). Men jag ville så gärna hjälpa den person som hade tappat mobilen, vilket ju också är en mitsva. Så jag sprang ner för trapporna igen och lämnade in den till spärrvakten.

Jag har länge funderat på om jag enligt halachan gjorde rätt när jag bar ner den muktse telefonen på shabat. Just då kändes det som det enda rätta, det handlade trots allt om att hjälpa en annan människa. Idag på den fruktbara diskussionen efter shabatgudstjänsten passade jag på att ta upp detta nu när veckans parasha handlade om just att ta ansvar. Svar som jag fick från de andra var att jag skulle göra det som jag tyckte kändes rätt, samt att man får bryta mot nästan alla andra mitsvot om det handlar om att rädda liv. Det visste jag förstås redan, men jag hade ju bara lämnat in en mobil, inte räddat någons liv. Då sa en dam att personen som hade tappat telefonen kunde ha skrivit in några jätteviktiga nummer i den och att vi inte kunde veta om handlingen att lämna in telefonen skulle rädda någons liv eller inte. Telefoner kan rädda liv, menade hon. Där fick jag något att tänka på. För mig var det bara en telefon som behövde lämnas in, men jag kunde inte veta hur mycket den egentligen betydde för dess ägare. Jag tror att den goda gärningen att lämna in en upphittad värdefull sak betyder oerhört mycket för personen som får tillbaka den, oavsett om det gäller livet eller inte. Om någon är jätteledsen och förtvivlad över att ha förlorat något värdefullt, blir han eller hon kanske överlycklig över att få det tillbaka. Att göra någon så glad och visa att det finns de som bryr sig om andra, även människor som de inte känner, är en möjlighet som aldrig får gå förlorad.

Det luktar jul!

Jag läser en kurs i naturvetenskap just nu och idag hade vi kemi. Under kemilektionen dök det upp ett lysande exempel på det som jag skrev om i förra inlägget, hur man som jude i Sverige lever i två olika världar och inte alltid kan delta fullt ut i den svenska, icke-judiska världen. Jag och en kompis tittade på socker och salt i ett mikroskåp och en annan grupp smälte socker lite längre bort. Då säger min kompis:

- Det luktar jul!

-Jaså, vardå?

- Mmm det luktar så gott.

- Det vet jag inte. Jag tycker det luktar ganska illa.

Ha ha. Vi hade verkligen helt olika referensramar för detta. För henne påminde lukten om julen så därför uppfattade hon den som väldoftande. Själv tyckte jag att det mest luktade bränt socker.

Ett liv i två olika världar

På sätt och vis skulle man kunna påstå att att leva som jude i Sverige är som att leva i två olika världar som man förflyttar sig mellan då och då. Samtidigt är det en enda värld som består av de två olika världarna som aldrig går att separera från varandra helt och hållet. Den ena världen är den judiska och den andra den svenska. Jag tror att många människor från andra kulturer och religioner som bor i Sverige kan känna ungefär likadant.

När jag är i skolan till exempel är jag nästan helt och hållet i den svenska världen. Det går inte att fråga någon där vilken tid shabat börjar på fredag, diskutera olika sätt laga gefilte fish eller berätta om hur kul man hade och hur full man var på Purim. De skulle inte förstå vad jag snackade om, och ännu mindre skulle de förstå de hebreiska orden som används frekvent i samtal kring judiska ämnen. De har andra begrepp, högtider, maträtter, seder och bruk som jag själv inte kan ta del av. Jag kan aldrig till fullo delta i deras värld, men när jag befinner mig i icke-judiska sammanhang är det endast den välden jag interagerar i. Det judiska finns förstås inom mig själv, till exempel håller jag fortfarande kosher även när jag vistas i den svenska världen. Men det finns sällan någon i den svenska icke-judiska världen som jag kan dela det judiska med.

Så fort jag kliver över tröskeln till synagogan befinner jag mig i den judiska världen. Här kan jag gå fram till vem som helst och diskutera Toran, Rosh Hashana, mezuzot, alijot, kosher, brachot eller precis vad jag vill. Alla, med få undantag, förstår vad jag menar och diskuterar gärna både länge och väl. Här finns det inget som jag skulle kunna säga som ingen skulle förstå, för de flesta är ju både judar och svenskar, men insyn i både det judiska och svenska. Självklart finns den svenska världen med här också, framför allt i språket men också genom att man pratar om sådant som händer i Sverige och bara berör Sverige. Men det är det judiska som dominerar åtminstone i en synagoga. Andra ställen där man befinner sig i den judiska världen i Sverige kan vara ens eget hem, judiska vänners hem, kosherian, den judiska skolan osv. Men så fort man går ut därifrån är man tillbaka i den icke-judiska världen. Människorna runt omkring en skulle inte förstå om man frågade efter vägen till shul eller kosherian. Många vågar inte ens visa att de är judar när de är ute på stan och undviker därför att bära kipa eller judiska smycken.

Från att ha vistats i en omgivning där man helt har kunnat vara sig själv och prata med andra om vad som helst, kliver man ut i en miljö där samtalsämnena begränsas och man kanske inte ens vågar visa vem man är. Efter att ha varit en i mängden blir man plötsligt en som är annorlunda. På detta sätt är dessa situationer som två helt olika världar, även om det svenska och det judiska är integrerat i varandra och hela tiden samspelar. Jag kan tänka mig att ett liv som jude i Israel skulle se mycket annorlunda ut, då tillvaron där troligtvis blir mer enhetlig.

Lyssna är viktigare än att tala

Idag började skolan igen efter en lång och för min del ledig sommar. Det är kul att göra något igen faktiskt nu när man är utvilad och redo att ta nya tag. När man jobbar eller studerar är man alltid på väg någonstans, mot ett mål. När man är ledig däremot står man bara still på samma fläck och det kan i alla fall göra mig lite rastlös i längden.

Kursstarten gick tyvärr inte så smidigt som jag hade hoppats. Jag hade inte fått något välkomstbrev så jag visste inte ens vilken grupp jag var i och vilket schema jag har, men det löste sig så småningom. När skolan slutat åkte jag till Akademibokhandeln för att köpa kurslitteraturen. Jag brukar alltid köpa böckerna första dagen på kursen för då kan man få veta först om någon bok är struken från listan så att man inte köper den i onödan. Dessvärre hade inte Akademibokhandeln en enda bok för min kurs! Jag blev förvånad, förut har jag bara kunnat gå in och hämta mina böcker direkt utan problem. Men nu var allt antingen slut eller så skulle de inte köpa in de böckerna alls. Inte någonstans i hela Stockholm. Några böcker skulle de eventuellt få in om en vecka, men vad gör det för skillnad? Då kan man lika gärna beställa från internet vilket tar ungefär lika lång tid men är mycket billigare. Problemet är bara att jag borde börja läsa idag, inte nästa vecka. Det blir besvärligt att ta igen allt som jag missar.

De som jobbar på Akademibokhandeln är förstås bra på att prata och komma med ursäkter för sin bristande service. Alltifrån att de har ett nytt datorsystem som de inte har hunnit sätta sig in i till att universitetet inte har skickat någon lista till dem på böcker för min kurs fick jag höra. Att lyssna på kundens synpunkter verkar inte vara något som de lägger någon större vikt vid. Det är synd. Jag hade ingen större nytta av att lyssna på deras bortförklaringar, däremot skulle jag ha känt mig betydligt bättre bemött om de lyssnade på vad jag hade att säga och medgav att det faktiskt är ett problem att de inte har kurslitteratur till alla studenter. De kunde ha visat att kundernas åsikter är viktiga för dem och värda att lyssna på (om de nu tycker det).

Efter den här händelsen kom jag att tänka på något som står i Talmud, nämligen att det är viktigare att kunna lyssna än att prata. Det talas så mycket om social kompetens och med det begreppet brukar folk syfta på förmågan att kunna tala, att kunna "ta för sig", kunna ta initiativ och kunna samarbeta med andra. Men att vara en god lyssnare nämns inte så ofta, fokus ligger mer på att själv kunna tala och få andra intresserade och få dem att vilja lyssna. Speciellt i grupper är det viktigt att synas och göra sig hörd. Det är såklart viktigt, men att lyssna på andra är kanske ännu viktigare i många sammanhang. Det är när någon lyssnar på mig, intresserar sig för vad jag har att säga och visar att det som jag säger är viktigt för honom/henne som jag känner mig sedd. Inte när någon bara pratar på och knappt låter mig komma till tals, eller inte ens bryr sig om vad jag har att säga. Så nog borde förmågan att lyssna på andra nämnas lite oftare när man talar om social kompetens. Personer med serviceinriktade arbeten skulle definitivt vinna på att finslipa den förmågan. Det skulle nog de flesta av oss.

Tisha be Av

Tidigare har jag skrivit om 17:e Tammuz och den tre veckor långa sorgeperioden som började då. I morgon kväll börjar sorgeperiodens sista dag, Tisha be Av, som är den svartaste dagen på det judiska året. Sorgen når då sin kulmen och vi fastar i 25 timmar (varken äter eller dricker något) till minne av de två templens förstörelse i Jerusalem år 586 fvt respektive år 70 evt. Det är också en minnesdag för andra tragiska händelser i det judiska folkets historia, som Bar Kochbas misslyckade revolt mot den romerska övermakten och förvisningen från Spanien 1492.

På Tisha be Av läser man Echa, Klagovisorna, med en speciell sorgsen melodi under kvällsgudstjänsten i synagogan. Det är tradition att sitta på golvet eller på låga pallar då som ett tecken på sorg. Annat som bidrar till den speciella stämningen är att parochet, gardinen som hänger framför Torahskåpet, och duken på förebedjarens bord är borttagna samt att ljuset är dämpat så att man nästan sitter i halvmörker. För övrigt gäller samma regler som på Jom Kippur, alltså att man inte får ha på sig läderskor, inte får tvätta sig eller bada för skojs skull, inte raka sig eller sminka sig och inte ha sexuellt umgänge. En speciell regel för Tisha be Av är att man inte får studera Torahn, eftersom Torahstudier ger glädje. Man får endast studera de delar som handlar om templens förstörelse eller lagar om sorg, som till exempel Echa och Job.

Jag ser fram emot Tisha be Av i morgon, även om det är jobbigt att fasta och ledsamt att sörja. Det är en väldigt speciell dag och det kan kännas lite som att förflytta sig bakåt i tiden när man läser Echa och föreställer sig hur människorna som var med när templen förstördes måste ha sörjt och hur hemskt de måste ha haft det när de förvisades i exil. Templens förstörelse är två av de största katastroferna i det judiska folkets historia och det är viktigt att minnas dem. Tisha be Av hjälper till att hålla minnena levande.

Det judiska finns med i allt

Det finns ingenting som jag gör som inte på något sätt går att relatera till judendomen. I allt från vardagens små detaljer till livets stora beslut har judendomen något att säga och tillföra, ibland väldigt påtagligt och konkret, andra gånger mer abstrakt och långsökt. I vissa handlingar som jag gör reglerar judendomen direkt hur jag får göra, som vad jag får äta och inte får äta. I andra situationer där det judiska inte alltid kommer tydligt till uttryck kan jag själv tänka efter hur jag bäst borde handla i enlighet med Torahns mitsvot. Det kan handla om etiska ställningstaganden, som hur man ska vara mot andra människor. Det går att finna vägledning i Torahn för alla situationer och i alla slags situationer tycks det bli så att den vägledningen om inte alltid, så åtminstone någon gång, blir aktuell.

En vanlig dag kan det dyka upp en mängd olika situationer där judisk tro och värderingar hjälper mig att fatta rätt beslut och påverkar hur jag beter mig mot andra människor. Inte bara judendomen som religion, utan också min judiska identitet, den judiska livstilen, kulturen och förhållandet till Israel är sådant som kommer till uttryck i vardagen. Det judiska genomsyrar min dag från det att jag öppnar ögonen på morgonen till det att jag släcker lampan på kvällen. För att visa hur en typisk dag skulle kunna se ut för mig har jag hittat på följande exempel.

Jag vaknar vid 07 och min första tanke är att det är dags att gå till skolan. Jag är trött och har ingen lust att gå upp och ta itu med den nya dagen. Upp kommer jag ändå, och efter att ha tvättat händerna tackar jag G-d för att jag har vaknat till liv och fått ännu en ny dag, något som faktiskt inte är en självklarhet. Den insikten gör mig målmedveten och nyfiken på vad den nya dagen kan ha att erbjuda. Jag ber morgonbön (i mitt inlägg "judisk bön" har jag skrivit mer om bönerna och deras betydelse), därefter äter jag frukost som jag först tackar G-d för med en kort bracha (välsignelse). I och med att jag äter uppfyller jag mitsvan om att hålla kosher. Det kommer jag såklart att göra varje gång jag äter under hela dagen, och det påminner mig om att jag följer G-ds mitsvot. Det är ett sätt att föra in helighet i vardagen.

Innan jag går ut genom dörren får jag syn på mezuzan som sitter på dörrkarmen. Jag nuddar vid den och kysser sedan fingrarna som nuddade vid den. På så vis påminns jag om min plikt att följa G-ds mitsvot och jag påminns även om hans närvaro och enhet. När jag låst dörren efter mig kommer jag på att jag har på mig en Magen David. Jag stoppar in den under tröjan för säkerhets skull, man vet aldrig vad för slags människor man kan råka stöta på under dagen. Man får inte utsätta sig för onödig fara.

Bussen kommer i tid för en gångs skull. Jag sätter mig nära utgången. Vid nästa station ska en gammal dam gå av, men hon vågar inte ta klivet från bussen och ned till trottoaren. Ingen verkar se det och busschauffören är på väg att stänga dörrarna. Jag skyndar mig till damens undsättning och hjälper henne ut ur bussen. Att hjälpa gamla och sjuka när jag har möjlighet är en självklarhet för mig.

Så är jag framme vid T-centralen där jag ska byta till tunnelbanan för att komma till universitetet. Jag ser en hemlös som säljer tidningen Situation Stockholm. Det är en intressant tidning och jag vill gärna göra något för att hjälpa den hemlöse, så jag köper ett exemplar. På så sätt har jag skänkt lite pengar till tzedaka (välgörenhet) vilket är en mitsva.

Jag kommer fram till universitetet, morgontrött och inte så väldigt motiverad att delta i ett seminarium. Men tidigare på morgonen hade jag faktiskt bett till G-d i morgonbönen (i Amidan) att han skulle ge mig kunskap och insikt. Det minsta jag kan göra är ju i så fall att försöka tillägna mig sådant. Det är inte bara en mitsva att studera Torah, utan också att studera mer "världslig" kunskap. Jag tänker på detta och känner mig något mer motiverad för dagens seminarium. Jag kommer ju sannolikt att lära mig något som jag har nytta av.

Seminariet flyter på och snart är det dags för en kort paus. Jag sätter mig tillsammans med min arbetsgrupp och äter min medhavda smörgås. Jag tänker brachan för maten tyst för mig själv eftersom jag inte vill säga den högt så de andra hör. Jag känner inte för att förklara mig för dem, utan vill bara äta i lugn och ro och prata om något lättsamt. De börjar diskutera en av de andra arbetsgrupperna och hur de gjorde sin presentation. Jag instämmer om några saker som jag tycker att de gjorde bra. En av kompisarna påpekar att en av personerna i den andra gruppen pratade mycket mer än de övriga, och antyder att han inte lät de andra komma till tals. Snart tycker jag att samtalet börjar urarta då de talar alltmer illa om denna person. Jag blir tyst och deltar inte i samtalet. Om de frågar mig något svarar jag undvikande. Att skvallra och tala illa om andra är Lashon haRa, ordagrant översatt "den onda tungan". Det är en mitsva att man inte får förtala andra. Därför försöker jag undvika att bli delaktig i sådant.

När seminariet är slut åker jag direkt hem. Men innan jag går hem måste jag gå till mataffären. Jag köper frukt, bland annat dadlar och sharonfrukt från Israel. Jag tycker det känns bra att stödja Israel och äta frukt som jag vet kommer därifrån. Jag behöver köpa ägg också och köper då ägg från höns som är frigående utomhus. Det är en mitsva att behandla djur väl och då vill jag såklart stödja äggproducenter som behandlar hönsen väl. Godis tänker jag köpa också, men för mig är godisutbudet begränsat. Det mesta godiset innehåller gelatin, som kommer från grisar. Inte kosher alltså. Så det blir mest choklad, och några godissorter som jag vet inte innehåller gelatin. Jag läser ettiketterna på några godissorter till, men de innehåller alla gelatin. Vid det här laget har jag läst ettiketterna på varenda godissort i min lokala mataffär. När jag har betalat läser jag igenom kvittot för att se om kassörskan har tagit rätt betalt. Jag får se att hon bara har tagit betalt för en chokladkaka istället för två som jag köpte. Jag påpekar det för henne och betalar för den andra chokladkakan. Annars vore det ju snudd på att stjäla...

Så kommer jag hem, låser upp dörren och kysser mezuzan. Jag får se att katternas mat är slut och ger dem genast ny innan jag ens börjar tänka på att äta själv. Man ska ge djuren mat först. Jag äter och vilar mig en stund, sedan är det dags att läsa. Resten av dagen händer det inte så mycket mer. När det blir mörkt ber jag aftonbön och precis innan jag ska gå och lägga mig säger jag Shema en extra gång, där jag bekänner min tro på den Ende G-den. Det blir det sista jag gör innan jag somnar.

17:e Tammuz

Idag är det den 17:e Tammuz, som är en mindre fastedag. Vi fastar från soluppgången till solnedgången för att minnas hur Jerusalems murar föll när romarna bröt igenom dem just idag år 70 evt. Romarna intog då Jerusalem vilket orsakade ett uttdraget lidande för stadens befolkning och ledde till det andra templets förstörelse den 9:e Av. Idag är första dagen på en tre veckor lång sorgeperiod som slutar med Tisha be Av, alltså nionde Av, då vi minns både första och andra templets förstörelse. Den dagen fastar vi i 25 timmar. Under den tre veckor långa sorgeperioden finns det vissa saker som man inte får göra. Man får inte ha bröllop, inte spela glad musik, inte dansa, inte ha på sig helt nya kläder och inte klippa håret. En del män rakar sig inte under denna tid. Att man avstår från att göra dessa saker är tecken på att man sörjer. De sista nio dagarna innan Tisha be Av blir sorgeperioden ännu mer intensiv med fler restriktioner. Då ska man inte tvätta kläder mer än absolut nödvändigt, man får inte simma och inte äta kött förutom på shabat eller för att fira utförandet av en speciell mitzva, som till exempel en brit mila (omskärelse).

Idag på denna mindre fastedag finns inte så många förbud förutom mot att äta och dricka. Det enda man inte får göra är att tvätta sig eller bada för nöjes skull, annat än för att tvätta bort smuts. Men av de mindre fastedagarna är 17:e Tammuz den längsta eftersom den infaller mitt i sommaren. Soluppgången var redan vid 03.47 i Stockholm och solnedgången är inte förrän vid 23.25. Jag stannade uppe till tre ungefär för att äta och dricka mycket innan fastan skulle börja. Eftersom jag var uppe till så sent kunde jag sova länge på morgonen och då känns ju fastan inte lika lång när man vaknar sent. Men redan när jag vaknade var jag jättetörstig och dricka får jag ju inte göra förrän sent i kväll. Det är törsten som är svårast när man fastar tycker jag, hungern besvärar inte lika mycket. Som tur är så är det inte varmt idag. Det regnar ute, så jag får undvika att titta ut och se allt härligt vatten som öser ned där.

Attityder till religion

Sverige är ett av världens minst religiösa länder enligt olika undersökningar. En undersökning gjord av Gallup visar att bara 17 procent av svenskarna tycker att religion spelar en stor roll i deras liv. De har gjort denna undersökning i 143 länder och Sverige hamnade näst längst ned på listan över de mest religiösa länderna. Bara Estland visade sig vara mindre religiöst än Sverige.

Man vet förstås aldrig hur mycket man kan lita på den typen av undersökningar. Folk kan ju svara vad som helst på intervjuer och enkäter även om de egentligen inte tycker som de svarar. Men det kan ändå ge en fingervisning om folks attityder och jag tycker verkligen inte att resultatet från undersökningen kommer som en stor överraskning. Ingen kan undgå att märka hur sekulärt detta land är.

Det behöver såklart inte vara något negativt och det uppfattas inte heller som något negativt av de allra flesta, vilket ju säger sig självt. Eftersom de flesta är sekulära ser de flesta positivt på just att vara sekulär. Men att vara religiös ses däremot inte alltid som något positivt av de som inte själva är religiösa. Inte alltför sällan ser jag uttryck för förakt mot religion, främst i media. Folk säger att de inte förstår hur vissa fortfarande kan tro på gamla sagor, själva tror de minsann inte på något hokus-pokus. Nu finns ju vetenskapen som kan förklara allt. Vidare är religiösa människor intoleranta mot andra seder och bruk än sina egna och trångsynta då de aldrig tycks kunna ändra sin uppfattning om något. G-d finns såklart inte, det är bara människan som har behov av att tro på något mäktigare än hon själv och söka tröst. Själva har de förstås slutat att tro på låtsas-kompisar nu när de har blivit vuxna.

Sådant prat/skriverier tycker jag är direkt förolämpande mot alla som tror på G-d och lever enligt en religion. Det de antyder med sådana resonemang är att religiösa människor skulle vara lite mer efter, lite dummare och lite barnsligare än den sekulära majoriteten. Religiositet blir betraktat som en svaghet, vilket ju är absurt. Dessa människor tycks också tro att det ena måste utesluta det andra, att antingen så tror man på religion eller på vetenskapen. För mig går det dock alldeles utmärkt att vara religiös och samtidigt ta till mig och använda mig av vetenskaplig kunskap. Men vetenskapen kan faktiskt inte förklara allt, till exempel kan den inte svara på vad som händer efter döden.

Eftersom det finns en sådan nedlåtande attityd i vårt samhälle (givetvis inte hos alla människor) mot religion är det antagligen få religiösa människor som vill praktisera sin religion öppet, oavsett vilken religion de har. Jag har i alla fall inte sett någon exempelvis be på allmän plats mer än vid några sällsynta tillfällen. Häromdagen när jag åkte pendeltåg såg jag att mannen som satt bredvid mig tog upp ett radband som han kysste, varefter han började be. Jag tyckte det var så fint och blev faktiskt riktigt rörd. Mitt bland allt folk och allt oväsen satt han tillsynes helt försjunken i bön som om inget i världen skulle kunna rubba hans djupa koncentration. Det var ren hängivenhet, och han var inte rädd att visa det heller. Jag tycker att det var modigt gjort, för det är få som ber öppet och det hör inte till det vardagliga som folk förväntar sig att se precis. Senare när tåget rullade in mot T-centralen och förbi en kyrka var det en man som gjorde korstecknet. Kanske blev han inspirerad av mannen med radbandet.

Tankar från Shavuot

I torsdags kväll började Shavuot, veckofesten, som varar i två dagar. Jag har inte hunnit skriva något om den förrän nu, för nu håller jag på med det allra sista examensarbetet för den här terminen. På fredag är terminen äntligen slut och jag ser fram emot ett långt sommarlov. Jag skrev en hel del om Shavuot förra året men sägas kan i alla fall att vi firar att G-d har gett oss Torahn och de tio G-ds bud.

Jag var på Tikkun leil Shavuot (sammankomsten på Erev Shavuot då man studerar Torah hela natten) på församlingen som vanligt. Det var flera intressanta föreläsningar men det var en som jag särskilt fastnade för som handlade om Pirke avot, fädernas tänkespråk som är en del av Talmud. Den innehåller många visdomsord och det finns mycket där som är intressant att reflektera över, till exempel frågan om vem som är stark. Enligt Pirke avot är det inte den med störst fysisk styrka som är stark, som Shimshon som det berättas om i Tanach, utan det är den som kan kontrollera sina drifter och har ett starkt sinne som äger den sanna styrkan.

En annan aspekt som togs upp handlade om mitsvot. Om man utför en mitsva så blir man belönad med just att ha utfört en mitsva. Att ha utfört en mitsva, till exempel en god gärning, ger personlig tillfredställelse och det är belöning nog för att utföra mitsvoten. Budskapet är att istället för att tänka att man ska följa mitsvoten för att bli belönad i livet efter detta så bör man fokusera mer på att leva livet här och nu, och alltså utföra mitzvoten för detta livets skull för att det ska bli så bra som möjligt för en själv och andra. Dessutom leder en mitsva till en annan mitsva. Om man gör en mitsva så underlättar det inför utförandet av nästa mitsva, så att det blir som att man "drar med sig" även nästa mitsva. Men en synd leder också till mer synd. Om man gör en synd så förkortar man steget till nästa ännu värre synd. Därför är det viktigt att försöka undvika även små synder eftersom de kan leda till större.

Detta tyckte jag verkligen var tänkvärt och det är fascinerande att tankar som skrevs ned för så länge sedan fortfarande är så relevanta även i vår moderna tid. Just detta var ett bland flera guldkorn som jag fick denna Shavuot, så jag tyckte att det kunde vara värt att sätta på pränt.

Du ska inte stjäla

Det har under en lång tid pågått en debatt kring fildelning som har lett till att vi har fått Ipred-lagen. Denna lag innebär som de flesta säkert vet att ens identitet kan avslöjas om man fildelar, eftersom olika branchorganisationer lagrar IP-adresser och numera har rätt att vid misstanke om fildelning begära från internetleveratörer att få uppgifter om de som har abonnemang hos dem. Fildelning har visserligen varit förbjudet även tidigare, men det är först nu som man löper stora risker att åka fast om man fildelar.

Att fildela har för mig verkat vara något ganska vardagligt, något som de flesta gör eller i alla fall någon gång har gjort. Även om man har vetat att det räknas som ett brott så har det inte känts som det, snarare har det verkat vara mer i stil med att spela av låtar från radion på ett kassettband, som säkert de flesta har gjort som var med på den tiden. Är det egentligen någon skillnad mellan att spela in musik på kassettband så att man därmed inte behöver köpa den, eller ladda ned musik från internet i mp3-format? Att folk kopierade varandras kassettband på den tiden måste ju ha varit en väldig förlust för musikindustrin som därför inte kunde sälja lika många kassetter.

Men samtidigt har en massa människor lagt ned ett enormt arbete på att göra exempelvis en film, och det är faktiskt deras sätt att försörja sig. Om ingen betalade för att gå på bio och se deras filmer eller köpte filmerna så skulle de snart bli arbetslösa. Vad ger någon rätt att ta del av resultatet av andras människors hårda arbete utan att ge något tillbaka till dem? Tack vare deras arbete får man en (förhoppningsvis) givande stund av underhållning och får en upplevelse som de har skapat åt en. Ska man inte betala för det? Och om man tar filmen utan att betala, stjäl man den inte då? Det kan man tycka.

Vad jag funderar över nu är vad Torahn skulle säga om detta. När den skrevs för ca 3.300 år sedan fanns det såklart ingen fildelning, men de grundläggande buden och etiska principerna i Torahn är tidlösa och vägledande också i vårt moderna samhälle. Det står klart och tydligt i Torahn att man inte får stjäla, det är det åttonde av de tio G-ds bud. Så om fildelning är stöld (vilket det ju råder delade meningar om), så är det i alla fall inget som en religiös jude bör ägna sig åt.

Nya funktioner på bloggen

Nu har jag lagt till två nya funktioner på bloggen till slut. Denna gång blev det en lista över bloggar som jag läser regelbundet och den funktion som visar de som följer denna blogg. Listan kommer jag att fylla på när jag hinner och hittar fler intressanta bloggar. Jag har haft denna blogg i ett år utan att göra så mycket mer med den än att skriva inlägg, eftersom jag inte vet så mycket om hur man utformar bloggar. Jag har inte heller haft tid eller ork att sätta mig in i det. Men nu har jag upptäckt att det faktiskt är riktigt kul, så fler förändringar kanske kommer framöver. Tips och förslag på vad man kan göra är också mycket välkomna.

Att berätta om sin judiska identitet

Ibland känns det som en svår balansgång att avgöra när det är passande och när det är mindre passande att berätta för folk att man är judinna. Allt beror på vilket sammanhang man befinner sig i och vilka människor som ingår i sällskapet. Men mest av allt beror det nog på en själv, hur öppen man vill vara med sin judiska identitet. En del gör ingenting för att dölja den, medan vissa gör allt för att dölja vilka de är. Jag försöker att balansera mellan de två ytterligheterna, genom att försöka känna av situationen och om jag känner mig trygg med den och med mitt sällskap brukar jag vara öppen mot dem.

Men det händer att jag blir osäker på hur öppen jag kan vara. När man träffar nya människor vet man ju inte alls vad de har för inställning till judar (vilket egentligen är löjligt, jag tror inte att turkar, pakistanier, greker, fransmän eller något annat folk oroar sig för andras inställning till dem). Det dröjde till min tredje termin innan jag berättade för min handledare på VFU:n att jag är judinna. Det fanns liksom ingen anledning att berätta det, man säger ju inte direkt när man möter någon "hej jag heter Miriam, och jag är judinna". Ämnet kom aldrig upp. Dessutom var jag i en slags beroendeställning till min VFU-plats, jag skulle ju bli bedömd och få betyg av min handledare så det var viktigt att vinna hennes gillande. Om hon mot all sannolikhet skulle ha något emot judar så skulle det knappast bli till min fördel om hon visste att jag är judinna. Hur som helst, i samband med julfirandet som jag inte deltog fullt ut i, undrade de såklart varför jag inte deltog. Då var det bara att berätta att jag är religiös judinna och då kändes det faktiskt lite konstigt att jag hade varit där i tre terminer utan att de hade fått veta det. Men de hade ju inte frågat. I alla fall hade de inte alls något emot det och vi hade en intressant diskussion om religionens och de svenska traditionernas roll i skolan, samt hur man som lärare med annan religion kan förhålla sig till dem. De visade sig vara väldigt förstående.

När jag ska äta tillsammans med kurskamrater eller andra bekanta kan jag ibland få frågan om jag är vegetarian, eftersom jag aldrig äter något kött utanför hemmet. Ibland har jag ingen lust att berätta att jag är judinna och håller kosher och så vidare, så då säger jag bara helt enkelt ja. Jag är ju vegetarian utanför hemmet kan man kanske säga. Men oftast säger jag som det är, att jag håller kosher och äter kött hemma. Många vet inte vad kosher är, så då krävs det en liten förklaring och ibland kan det leda till en intressant diskussion. Oftast får jag åtminstone ett positivt bemötande.

När jag är på VFU äter jag tillsammans med barnen i matsalen och de frågar ofta om jag är vegetarian. Någon gång har jag förklarat att jag är judinna, eftersom de har frågat även om min religion, men då visste de inte ens vad en jude eller judinna är för något. Det är inte så lätt att veta när man går på lågstadiet. Så därför brukar jag numera bara säga att jag är vegetarian till dem för enkelhetens skull.

När ens icke-judiska bekanta pratar om kristna högtider, som var de ska fira jul och vad de ska köpa för julklappar och sådant, så har jag inte mycket att bidra med till diskussionen. Jag har rättare sagt inget att säga om det, så då blir det att jag sitter tyst och lyssnar bara. Oftast frågar de inte var jag ska fira jul eller så, de förstår antagligen av min tystnad att jag inte har något att tillägga. Men om de inte vet att jag är judinna kan de såklart fråga, och då vill jag inte gärna ljuga ihop en historia om hur jag firar jul, vilket jag ju inte gör. Så då säger jag som det är. Det brukar inte vara några problem, men folk kan bli förvånade om jag inte har berättat för dem förut att jag är judinna.

Nu senast fick jag en inbjudan av en kompis från ridskolan om att komma på fest hos henne. Det hade jag gärna velat, om festen inte hade varit på shabat. Jag frågade vilken veckodag festen var och fick svaret att den är på en lördag. Jag sa att jag inte kan komma då, och de undrade förstås vad jag gör på lördagar. Så jag sa att det är min vilodag, att det är shabat, och jag är judinna så jag brukar fira shabat. Vad duktig du är!, blev svaret. Det var ett ganska roligt svar faktiskt, men de visste förstås inte varför jag inte kan resa på shabat så det fick jag försöka förklara lite kortfattat. Jag åker ju tåg till synagogan på shabat, men där går den absoluta gräsen för mitt resande. Några långa resor gör jag inte.

Det uppstår alltså ofta sådana situationer där jag måste ta ställning till om jag vill berätta om min judiska identitet och i så fall hur mycket jag vill berätta. Om jag får den direkta frågan vad jag har för religion så tvekar jag inte att svara, för jag tycker inte att jag ska behöva ljuga om vem jag är. Men jag berättar sällan om inte någon frågar och om inte en sådan situation uppstår. Kanske är det lättare att prata om det om någon visar sitt intresse först och om ämnet ändå kommer upp. Det är också då man får mest positiva reaktioner, det är i alla fall så jag har upplevt det.

Pesachfika

Pesach är slut nu, men jag vill ändå komma med ett sista inlägg som anknyter till den. Det handlar om i tisdags och på tisdagkvällen började pesachs två sista jom tov-dagar, så därför kunde jag inte skriva detta inlägg då.

På ridskolan där jag rider finns det ingen cafeteria, så vi turas om i gruppen att ta med fika som vi äter efter vi har ridit. I tisdags var det min tur att bjuda på fika, just den tisdagen som inföll under Pesachs åtta dagar. Först tänkte jag försöka byta dag med någon, men sedan såg jag det som en rolig utmaning att försöka komma på ett gott fika som skulle vara fritt från chamets, klara av 1,5 timmars tåg- och bussfärd och samtidigt godkännas som fika av gruppen. Matza skulle inte anses vara fika, det måste vara kakor, bullar eller något sådant. Naturligtvis skulle det vara svårt att hitta några kakor utan chamets i någon affär, jag vet inte om sådana finns ens. Möjligtvis i kosherian. Jag skulle ha kunnat göra någon fruktkompott eller annan god dessert, men den skulle nog inte ha kommit fram i fräscht skick efter resan.

Istället bestämde jag mig för att baka några kakor med matzamjöl i som jag letade upp recept på. Jag bakar ytterst sällan, nästan bara när jag bakar challa, och hade aldrig provat de kakrecepten innan. Men hur svårt kan det vara. Det ena receptet var på lekach, en slags sockerkaka, och det andra var på Pesach-brownies. Jag började med lekach och det verkade gå hur bra som helst, den såg jättefin ut i ugnen när den nästan var färdig. Men när jag öppnade ugnsluckan bara sjönk den ihop tills den var endast hälften så stor som innan. Jag tog ut den och provsmakade och upptäckte att det mesta hade sjunkit ned till botten, så den var inte alls särskilt god. Den kunde jag ju inte bjuda på. Nåja, jag hade fortfarande kvar brownies, och förhoppningsvis skulle jag lyckas bättre med dem. De var inte heller helt lätta att göra då man ska smälta blockchoklad som måste ha rätt temperatur när man blandar i de andra ingredienserna. Lyckligtvis blev de supergoda och skulle säkert duga som fika i min ridgrupp, där de har satt ribban ganska högt. Nästan alla brukar ha med sig hembakat eller fikabröd inköpt från konditori.

När det så blev dags att bjuda på fika blev en del förvånade över att jag hade med mig hembakat, de trodde inte att jag som är student har tid att baka. Det har jag visserligen inte heller, och hade det inte varit pesach så hade jag helt klart köpt fikat. Browniesen gick hem och jag fick en del beröm för dem, vilket var kul förstås. Ingen märkte att det inte var vanligt mjöl i dem. Det skulle nog inte jag heller ha märkt om jag inte visste att de var gjorda på matzamjöl, för de smakar nästan som vanliga brownies. Det blev lite mer arbete att bjuda på fika på pesach, men samtidigt var det bra att jag fick just den dagen. Om någon annan hade bjudit på fika då så hade jag inte kunnat äta det fikat, eftersom det nästan helt säkert skulle ha varit chamets. Det hade kanske känts lite oartigt att behöva tacka nej. Dessutom skulle de antagligen ha undrat varför jag inte ville ha fika den dagen, men det hade jag nog kunnat förklara på ett lättbegripligt sätt. Fast jag vet inte om chametslagarna ter sig särskilt lättbegripliga för utomstående, tvärtom kan jag tänka mig att folk tycker de är ganska märkliga.

Eruv tavshilin

I år inföll Pesach på onsdag kväll, vilket innebär att de två första pesachdagarna och shabat kom tillsammans tre dagar i rad. De två första dagarna av pesach är jom tov-dagar (helgdagar) då det precis som på shabat är förbjudet att arbeta och göra annat som räknas som arbete, som att städa, lyfta tungt, och använda elektricitet. Man får inte heller laga mat på jom tov som ska ätas på någon annan dag än just den jom tov-dagen. Så hur ska man då kunna laga maten till shabat? Man får ju inte laga maten på jom tov, och man kan knappast laga shabat-maten på onsdagen och spara den till fredag och lördag. Då lär ju maten inte alls smaka lika gott som när den är nylagad.

Det finns dock ett sätt att kunna laga mat för shabat på pesachs andra dag när den infaller på en fredag. Om man gör eruv tavshilin på onsdag kväll innan pesach börjar, blir det tillåtet att laga maten för shabat på andra dagen av pesach. I den ritualen förbereder man någon lagad mat som man ska äta på shabat, som till exempel ett ägg, en bit kyckling eller en fisk. Man tar den maten och lägger åt sidan tillsammans med någon bakad mat, som till exempel ett matzabröd. Med detta visar man att man faktiskt har börjat förbereda maten för shabat innan jom tov börjar, och då kan man fortsätta med det även under jom tov. Med hjälp av denna eruv får man också tända shabatljusen, som ju görs strax innan shabat börjar då det fortfarande är jom tov. Kort sagt får man göra alla förberedelser som är nödvändiga inför shabat.

När man gör eruv tavshilin på onsdagen säger man en välsignelse där man tackar G-d för att han har helgat oss med sina bud och befallt oss att göra mitzvan om eruv. Man läser också en deklaration som lyder ungefär: Med hjälp av denna eruv ska vi tillåtas att laga mat, baka, hålla mat varm, bära, tända ljus och göra alla förberedelser på jom tov för shabat.

Jag behövde inte laga särskilt mycket mat för pesachs två första dagar. På första pesachkvällen var jag bjuden till en seder hemma hos en väninna så då åt jag middag där, och andra kvällen var jag på församlingens seder. Jag behövde inte betala inträde till den sedern ens, för alla som är med i kiddushkommitén blev inbjudna som församlingens gäster. Sedan på fredag kväll började ju shabat så då åt jag maten som jag hade lagat tidigare under dagen. Vi har ätit mycket matza också och det är riktigt gott om man varierar med olika ostar, marmelader och grönsaker. Nu är det chol hamoed de följande tre dagarna (det skulle ha varit fyra, men på en av dem var det shabat), och de är inte helgdagar utan mer som vanliga veckodagar, fastän det fortfarande är pesach. Då är arbete tillåtet och man har vanliga vardagsgudstjänster. Men förbudet mot att äta chamets gäller förstås under pesachs samtliga åtta dagar.

Tzniut i badhuset

Jag har tidigare skrivit om tzniut (de judiska lagarna kring anständighet i klädsel och uppförande) här på bloggen. En kvinna som klär sig enligt tzniut har lång kjol (eller löst sittande byxor) som täcker knäna och blus med hög urringning och långa ärmar som täcker armbågarna. Jag klär mig alltid på det sättet förutom när jag rider, då måste jag ha ridbyxor som är åtsittande och därför inte uppfyller kraven för tzniut. Men det finns sällan någon man på ridskolan som kan se mig i dem, som bekant är det ju mest tjejer som rider. Den främsta anledningen till att klä sig anständigt är såklart att man inte vill visa sina privata kroppsdelar för andra män än honom man är gift med.

Då vore det förstås ytterst motsägelsefullt om man plötsligt slängde av sig 90 procent av sina kläder, och därmed anständigheten, så fort man kom till stranden eller badhuset och därmed visade upp sin kropp för allmän beskådan. Den som verkligen följer tzniutlagarna kan förstås inte göra så. Tziutlagarna gäller ju överallt, också på stranden och i badhuset, så samma kroppsdelar ska förbli täckta i badet som överallt annars. Minibikinin är därför inte att tänka på, en baddräkt som täcker knän, armbågar och är hög i halsen är vad som gäller.

En sådan baddräkt använder jag. Jag köpte nyligen en ny som jag beställde från Israel, eftersom jag inte har kunnat hitta någon som jag gillar här i Sverige. De har baddräkter för muslimska kvinnor men de tycker jag är alltför heltäckande. Jag fick leta på internet på olika sidor och tillslut hittade jag en fin från Israel som inte var alltför dyr. Jag såg verkligen fram emot att prova den och jag och min man åkte till ett badhus i närheten där vi bor. Den var hur bekväm som helst att simma i och vi simmade och hade kul en stund. Men då kom plötsligt en badvakt och ropade till mig att här får du inte simma med kläder! Jag sa att det är en baddräkt och inga kläder. Hon sa till mig att komma upp, så jag klättrade upp för att visa henne att det inte alls var några kläder. Hon granskade mig kritiskt och ville veta vad för material baddräkten var gjort av. Men det hade inte jag tänkt på att kolla upp. Hon sa att vissa material kan ludda av sig och fastna i deras filter. Jag kollade om det fanns någon lapp i baddräkten med en förteckning över materialet, men det fanns ingen. Jag var dock säker på att den inte kunde ludda av sig, den är trots allt en högkvalitetsprodukt speciellt gjord för simning. Hon trodde inte på det, utan fortsatte fråga mig om var jag hade köpt den. Från Israel, svarade jag. Då sa hon att jag inte kunde använda badkläder inköpta utomlands då de kanske inte använde samma material där som i Sverige. Jag sa att jag inte kunde hitta någon sådan baddräkt i Sverige, men hon tyckte att jag skulle köpa en sådan som muslimer använder, en burkini. Jag försökte förklara för henne att de inte ser likadana ut, att de är mer heltäckande. Men hon hävdade att det visst finns baddräkter som slutar vid knäna och armbågarna, fast hon kunde inte ens tala om för mig var jag kunde köpa en sådan. Slutligen sa hon att jag fick fortsätta bada den dagen, men nästa gång måste jag ha en annan baddräkt. Vid det laget var jag verkligen arg, och kände mig diskriminerad. Jag sa åt henne att det nog inte blir någon nästa gång, tror du att jag vill komma tillbaka hit efter det här?! Hon gick därifrån. Jag fortsatte bada, men det kändes inte alls lika kul längre.

Detta hände för några månader sedan och jag har inte haft tid att gå till någon simhall sedan dess. Jag har dock bestämt mig för att åka och bada där igen, med samma baddräkt som sist. Jag har faktiskt lika stor rätt att bada där som alla andra, och lika stor rätt som de att välja mina badkläder själv. Jag ringde till deras kundtjänst härom dagen och frågade vilka krav de har på bevis för att en baddräkt är gjord av rätt material, om man behöver visa ett skriftligt intyg kanske från företaget som tillverkar baddräkterna för att man ska kunna få simma där med sin mer täckande baddräkt. Jag berättade också vad som hade hänt sist jag var där. Hon sa att man inte alls skulle behöva bevisa något, men att det ska synas att det är badkläder man har på sig. Hon sa att de kanske skulle behöva ta upp detta på sitt personalmöte, att det finns badkläder som ser annorlunda ut. Visste de inte det tidigare eller? Men badvakten som förbjöd mig att simma där fler gånger i min baddräkt kände ju tydligen till burkinis. I alla fall så skulle deras chef ringa mig på måndag, då får jag se vad hon säger. Hoppas att hon läxar upp badvakterna ordentligt, jag tror inte att hon uppskattar att kunderna blir behandlade på det sättet.

Jag mailade också företaget där jag köpte min baddräkt för att få reda på vad för material min baddräkt är gjord av. Som jag trodde är den gjord av samma material som vanliga baddräkter, samt det material som mäns badbyxor är gjorda av. Inget som luddar av sig alltså. Hon som svarade på mitt mail skrev att hon var ledsen att höra att jag fått problem i badhuset och hon verkade förvånad över det. Hon skrev bland annat:

"I find it hard to believe that they would harass a woman wearing a bikini made out of any fabric what so ever, or a man wearing swimming trunks. Both of the fabrics in our suits are standard swimsuit fabrics. People sometimes have a hard time dealing with something new or different. Modesty sometimes touches a sensitive nerve for them. I don't know how else I can help. Blessings, may GD give you strength to stand up for what you know to be right."

Jag blev verkligen också förvånad över detta, och jag tror inte heller att de skulle stoppa någon tjej med en bikini gjord av ett annat material. Tänk om någon har köpt sin bikini utomlands? Ska de gå runt och kontrollera allas badkläder? Nej, det var just för att mina badkläder var annorlunda som de skulle granskas. Jag stack ut och passade inte in i deras norm helt enkelt. Men jag ger mig inte, och jag kommer att åka dit igen med mailet som jag fick från företaget där det står vad för material baddräkten är gjord av. Då kan de inte gärna neka mig att bada där.

Men sedan kommer jag nog inte att bada där något mer. Att jag åker dit en gång till är för principens skull, för att det är min rättighet och för att visa att de inte kan diskriminera mig något mer. Det är dyrt där och jag har hittat ett annat badhus som är mycket billigare och som ligger närmare mig dessutom. Jag ringde dit idag för säkerhets skull för jag vill inte vara med om samma sak igen. Jag frågade om jag får ha en täckande baddräkt där, och det skulle inte alls vara några problem. Jag tror att jag kommer bli lite bättre bemött där i alla fall.

Förberedelser inför Pesach

Nu är det inte många dagar kvar till Pesach, som i år börjar på kvällen nästa onsdag. Pesach är den judiska påsken som firas till minne av det judiska folkets uttåg ur egypten och befrielse från slaveriet för ca 3300 år sedan. Jag skrev mycket förra året om hur man firar pesach, så jag tänkte inte upprepa allting i år igen. Istället ska jag berätta mer om hur man förbereder sitt hem inför pesach. Det är en omfattande procedur som kräver en viss kraftansträngning kan jag lova.

Hela huset (eller lägenheten) måste städas noga för att man ska få bort varje litet spår av chametz. Chamets är jäst bröd och annat gjort av sädesslagen vete, korn, råg, havre och spält. Detta är inte tillåtet att äta på pesach så därför måste minsta spår av det avlägsnas från hemmet.

Spåren av chamets måste också avlägsnas från de husgeråd som är möjliga att kashra (göra kosher), som bestick, vissa stekpannor och kastruller, knivar och andra köksredskap. Redskap av metall, plast och trä brukar gå att kashra, men inte keramik och porslin. Glas absorberar inte spår av mat så dem räcker det att rengöra noga. Men porslinstallrikarna kan man inte använda på pesach eftersom de inte går att kashra alls. Poslin är för poröst så man kan inte få bort spåren av chamets som det har absorberat. Allt husgeråd som inte går att kashra för pesach ställer man undan under de åtta dagar som pesach varar. Man tar istället fram sin pesachservis och andra redskap som endast används under pesach.

När man kashrar redskap brukar man doppa dem i kokande vatten, hetta upp dem över öppen eld tills de glöder eller gräva ned dem i jorden. Det beror på vad det är för typ av redskap. Men jag har ingen öppen eld att tillgå och kan knappast gräva ned saker i jorden utanför höghuset där jag bor, så jag använder mig endast av kokande vatten. Redskap som är för stora för att doppas ned i kokande vatten kan man hälla kokande vatten över. Innan man kashrar måste man rengöra allting noga också, så detta brukar ta ganska lång tid. Dessutom ska ugnen, spisen, diskbänken och mikrovågsugnen kashras också. Kylen och frysen måste även rengöras.

På kvällen innan pesach gör man bedikat chamets, sökandet efter chamets. Då går man runt i hemmet med ett tänt ljus i handen och letar efter bitar av chamets som kan finnas kvar. Men när man har städat i hemmet så noggrant finns det förstås sällan någon chamets kvar, så för att man inte ska ha läst välsignelsen före sökandet i onödan brukar man placera ut små bitar av chamets i förväg lite här och var. Denna tradition brukar vara rolig för barnen som ofta får uppgiften att gömma chamets som deras pappa sedan får leta efter. Men man måste komma ihåg hur många bitar man har lagt ut så man helt säkert vet att man har hittat alla. Nästa morgon bränner man chametsen, och då avsäger man sig innehav av chamets med följande ogiltighetsförklaring:

Allt syrat och all chamets som jag har hos mig, som jag sett eller ej sett, som jag skaffat bort eller ej skaffat bort, må vara lika med ingenting, som stoft av jord.

Nu får det inte finnas någon som helst chamets kvar i ens ägo, och den chamets som man inte gjorde slut på innan pesach ska man ha sålt till en icke-jude. Det är bara symboliskt och efter pesach får man köpa tillbaka sin chamets igen. Innan pesach börjar bör man förstås också köpa matza, det osyrade brödet som man äter under pesach och som ska påminna om det ojästa bröd som israeliterna åt när de flydde från Egypten.

När allt detta är gjort är man äntligen redo för att fira pesach. På tisdag ska jag kashra köket och städa lägenheten så att det blir klart. I år börjar pesach under samma vecka som den kristna påsken, vilket innebär att det är påsklov den veckan och jag får ledigt från skolan. Då har jag gott om tid att förbereda för pesach och behöver inte oroa mig för att inte kunna vara ledig de två första dagarna av pesach, då arbete är förbjudet. Nu ser jag verkligen fram emot att fira pesach, och jag önskar er läsare pesach sameach (glad pesach), eller, en glad kristen påsk för er som firar det.

(På bilden: en frysdisk med kosher l'pesach-produkter, i Israel)

Vardagsantisemitism

Jag trodde knappt mina öron när jag satt på rasten idag och åt min lunchmacka samt bäddrade lite i Metro. Vi hade seminarium och på 20-minutersrasten satt några kvar i salen, bland annat jag och en mindre grupp som satt och pratade. Jag lyssnade med ett halvt öra på deras konversation och hajade till när jag hörde följande:

- det luktade lödat.
- luktade det jude? (skrattar)
- ja då måste man verkligen vädra (skrattar)

Jag hörde inte vad de sa innan men jag tyckte inte att deras lilla skämt var det minsta roligt. Det var endast otrevligt att behöva höra något sådant i skolan, jag har aldrig hört något liknande där förut. Även om de kanske inte menade så mycket med det så kändes det obehagligt. Den underliggande betydelsen av skämtet är ju att judar stinker och alltså inte är trevliga. Det är bara ett sätt att uttrycka ogillande och förakt mot judar. Tänk om jag hade sagt att svenskar eller araber stinker, då hade jag nog inte blivit särskilt populär. Jag undrar bara hur människor med en sådan attityd ska kunna jobba som lärare i ett mångkulturellt samhälle där de kommer att möta alla möjliga folkslag och religioner. Tänk om de får judiska barn i sin klass, ska de vädra klassrummet då eller? Konstigt att de inte kände heller hur illa jag luktar... men det man inte vet har man inte ont av sägs det.

Judisk bön

För en religiös jude är bön något som genomsyrar det vardagliga livet. Från det att man stiger upp på morgonen till att man går och lägger sig på kvällen tar man sig tid för bön vid vissa bestämda tillfällen under dagen. Det första man gör på morgonen efter att ha gått upp och tvättat händerna, är att säga Mode ani.

Mode ani lefanecha, melech chaj vekajam, shehechesarta binishmati bechemla, raba emunatecha.

Jag tackar dig, levande och evige konung, för att du i barmhärtighet har återgivit mig min själ; stor är din trofasthet.

Förr trodde de att själen lämnade kroppen när man sov och att Gud gav den tillbaka när man vaknade på morgonen. Så tror vi inte idag, men bönen är ett sätt att tacka Gud för livet och för den nya dagen. Det påminner också om att livet inte bör tas för givet, utan ses som en gåva.

Därefter fortsätter många att be flera gryningsvälsignelser och de andra morgonbönerna. Höjdpunkterna är Shema-bönen som ska sägas på morgonen och kvällen och Amidan, huvudbönen, som man ska be morgon, eftermiddag och kväll. Att be Shema och Amida är det absoluta minimum av böner som halachan, den judisk lagen, säger att man måste be för att uppfylla mitsvan om bön. Shema är den judiska trosförklaringen, Shema Israel, Adonai elohenu, Adonai echad - Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är EN. Den är längre än så här, tre stycken text som är hämtade ur Torahn. Där räknas en rad viktiga mitsvot upp, som att älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sin kraft, att berätta om Guds ord för sina barn, att säga dem när vi stiger upp och när vi går till vila och att skriva dem som ett tecken i pannan och på handen (därav har vi teffilin). Där befalls vi också att skriva Guds ord på våra dörrposter (mezuza), göra oss skådetrådar (tallit) samt varnas för avgudadyrkan. Ur de här orden från Torahn har vi fått ut väldigt mycket och detta är en av våra viktigaste böner. Morgonbönen, som heter shacharit, kan sägas från och med soluppgången och senast fram till mitten av dagen.

Sedan är det dags för mincha, eftermiddagsbönen som man säger någon gång efter att lite mer än halva dagen har förflutit och innan solen går ned. Då läser man Amidan igen och andra böner som man kan lägga till. Men absolut minimum är att läsa Amida.

Kvällsbönen, maariv, kan sägas hela kvällen efter att solen har gått ned. Då säger man Amida igen och Shema och om man vill lägger man till resten av bönerna som ingår i maariv. Sedan alldeles innan man går och lägger sig brukar många upprepa det första stycket i Shema igen så att det blir den sista bönen man säger innan man släcker lampan och lägger sig. Då brukar man också be den tillsammans med barnen innan de ska sova.

Förutom dessa tre tidsbestämda tillfällen för bön ber man också mycket spontant. Det finns brachot, välsignelser, som man kan säga för att tacka Gud vid olika tillfällen. Man ska alltid tacka Gud innan man äter eller dricker något genom att säga en bracha. Det finns välsignelser att säga när man ser naturens skönhet, när man ser en blixt och hör åskan, när man ser en regnbåge, när man tar emot goda eller dåliga nyheter och vid speciella tillfällen i livet. Shehechejanu är en sådan bracha som jag har skrivit om tidigare här på bloggen.

Spontan bön kan förstås också vara när man ber till Gud med sina egna ord och det kan man göra närhelst man vill. Den spontana bönen som uttrycks med hjärtats och själens egna ord och känslor är i själva verket bön i sin mest idealiska form. Men eftersom människan inte alltid har förmåga att hitta orden för att uttrycka sina känslor och prisa Gud har de lärde författat bönerna som vi har i vår siddur, bönbok, som en hjälp att uppnå kavana (hängivenhet och koncentration) i bön. De bönerna är formulerade på ett lättbegripligt språk så att även människor som har svårt att uttrycka sig skulle kunna be lika bra som de mest kunniga i hebreiska. Dessutom är det ju självklart lättare att be tillsammans om alla ber samma böner.

Enligt judisk tradition är det bara männen som är bundna till de tidsbestämda mitsvoten. Det är alltså bara män som är ålagda att be shacharit, mincha och maariv på de bestämda tiderna och som är ålagda att be tillsammans med en minjan, dvs minst tio män. Kvinnor är också förpliktigade att be, men inte på bestämda tider. De kan be när det passar bäst för dem och de kan göra det i hemmet på egen hand. Kvinnorna undantogs de tidsbestämda mitsvoten för att deras främsta uppgift var att ta hand om hem och barn. Man kunde inte förvänta sig att en kvinna hade möjlighet att släppa allt hon hade för händer för att be. Men en man förväntades släppa sitt arbete när det blev dags för bön.

Numera ser inte vårt samhälle ut på samma sätt, alla kvinnor är ju inte hemmafruar längre. Jag är inte hemmafru och har inga barn än, jag studerar och kommer även att jobba när jag blir klar med utbildningen. Så argumentet att jag inte behöver hålla de tidsbestämda mitsvoten därför att jag behöver min tid till att ta hand om hem och barn håller inte. Jag har inte svårare att uppfylla de mitsvoten än vad min man har. Som konservativ judinna anser jag också att män och kvinnor ska vara jämställda och ha samma rättigheter och skyldigheter. Jag tycker också att det är viktigt att bevara traditioner, men att ändå i viss mån kunna anpassa sig till det moderna samhället. Därför spelar det ingen roll för mig om man är man eller kvinna, var och en får hålla mitsvoten i den utsträckning som han/hon känner är meningsfullt och klarar av.

Men jag måste säga att det inte alltid är lätt att be tre gånger om dagen i Sverige på vissa bestämda tider, oavsett vad man har för kön. På vintern är det mörkt på morgonen när man går upp tidigt för att gå till skolan eller jobbet. Det hinner inte alltid ljusna innan man lämnar sitt hem och då kan man inte be shacharit hemma. Sedan när man kommer till sitt jobb är det inte säkert att man kan få någon tid att be innan klockan blir tolv. Dessutom kan det vara svårt att hitta någonstans att be om man inte vill göra det inför sina icke-judiska kolleger. Eftermiddagsbönen måste man kanske också be på jobbet om man inte hinner hem innan det mörknar. Den enda bön som är lätt att be är kvällsbönen om man nu inte jobbar natt. Bara det finns något avskilt rum som man kan gå till är det förstås inga problem, om man får någon paus så man hinner be.

Det är också långt ifrån alltid som man äter ensam och om man äter tillsammans med andra kanske man inte vill säga brachan som tackar Gud för maten inför dem. Jag brukar tänka den tyst istället. Men att be birkat hamazon, bordsbönen som man säger efter maten, blir svårt. Den är lång och man behöver läsa den högt.

Men som sagt, man får hålla de mitsvot som är möjliga och som man känner att man klarar av. Om det känns omöjligt eller jobbigt att utföra dem, så tycker jag att de har förlorat sin mening. Det är till exempel ingen mening med att be inför icke-judiska människor om man tycker att det är jobbigt. Då lär man ju ändå inte kunna koncentrera sig på bönen och be med kavana och får därför inte ut något positivt av det. Och det är ju just därför vi har fått mitsvoten, för att de ska tillföra något positivt i våra liv.

(På bilden ber några judar vid haKotel, kanske den absolut bästa platsen att be på)