Skotrubbel

I morse hände något som man helst inte vill ska hända på shabat (och helst inte någon annan dag heller förstås). Jag hade just stigit av tåget och gick i lugn takt genom T-centralen mot tunnelbanan, på väg till synagogan. På veckodagarna brukar jag stressa mig igenom gången och försöka bana en väg genom att sick-sacka mig fram genom den täta folkmassan, för det är alltid packat med folk i morgonrusningen som liksom man själv har bråttom. Men på shabat finns det vanligtvis ingen anledning för mig att stressa. Jag gick där i godan ro när jag råkade komma i vägen för en kvinna som tydligen inte hade tid att gå i samma snigelfart, eller se efter vart hon gick. Hon klev nämligen rakt på min vänstra häl, varpå ett oroväckande ljud hördes. Det lät ungefär som när man river sönder en kartong. Jag vände mig om och kvinnan mumlade ett förläget "ursäkta" innan hon försvann i folkmassan. Jag gick åt sidan och tog en titt på min sko, och som jag misstänkte var den sönder. Den delen av sulan som sitter under hälen hade lossnat och hängde lös.

Nu blev jag däremot stressad och visste först inte vad jag skulle göra. Jag var för långt hemifrån så jag kunde inte åka hem och byta skor, och köpa några nya ville jag inte göra på shabat. Man ska inte handla något på shabat eftersom det är Shvut, en syssla som inte harmoniserar med firandet av shabat. Man får egentligen bara bryta mot denna och andra mitsvot om någons liv är i fara. En trasig sko är inte direkt livshotande. Men jag hade ändå inte kunnat köpa nya skor för affärerna var stängda. Klockan var bara nio och de skulle inte öppna förrän vid tio fick jag veta, så jag skulle inte ha hunnit i tid till Torahläsningen om jag hade väntat till dess. Jag skulle läsa i Torah idag och läsa haftaran.

Det fanns inte mycket annat att välja på, så jag började gå med den trasiga skon så gott det gick. Som tur var gick den inte sönder mer och det var inte så svårt att gå med den. Jag kom i tid till gudstjänsten, läste mina Torah-stycken och haftaran och allt gick bara bra. Ingen verkade se att skon var trasig, när jag berättade det för en väninna så hade i alla fall inte hon sett det. Hon föreslog att jag kunde limma den, men det är nog ingen idé. Det måste vara dålig kvalitet på skorna om de går sönder så lätt, de borde kunna tåla att bli trampade på hälen. Det kan lätt hända igen och det vill jag inte vara med om. Men det är synd för jag gillade verkligen de här skorna och jag har inte haft dem så länge. I morgon får jag åka och köpa nya.

(På bilden: den trasiga skon)

Grannar som stör på Shabat

Jag kan inte påstå att vi har haft tur med vilka grannar vi har fått i det här huset. De i lägenheten till höger om oss brukar spela hög musik både på dagen när man behöver studiero och på kvällen när man vill sova. De till vänster brukar inte spela musik, men de verkar ha sin egen snickarverkstad i lägenheten. De både spikar, sågar och borrar, alltid på andra sidan väggen till vårt sovrum. De brukar åtminstone inte göra det på kvällstid, men jag vill kunna ta en tupplur ibland på eftermiddagen också. Det är inget man kan räkna med här.

Det går att stå ut med oväsen på veckodagarna, men på Shabat vill jag ha det tyst. Oftast är det tyst på fredagkvällen, för grannen till höger har slutat spela hög musik efter att jag ringt och klagat på dem flera gånger. Grannen till vänster har aldrig stört med hög musik - fram till igår. Vi hann göra kiddush och äta middag, men sedan var lugnet över. Jag ville läsa en stund men jag kunde inte ens koncentrera mig när jag hörde musiken. Det var så högt att jag till och med hörde vad de sjöng. På Shabat ska man ju inte använda elektriska apparater, och jag ser aldrig på TV, sitter vid datorn eller lyssnar på musik då. Det brukar vara jätteskönt att få ha det tyst och lugnt runt omkring sig för en gång skull. Då blir man rättså irriterad när grannen sätter på musik på hög volym och förstör shabatstämningen. Om det hade varit på en veckodag hade jag genast tagit min mobil och ringt till störningsjouren. Ringer man dit och anmäler att en granne stör, så skickar de ut vakter från Securitas direkt som säger till den som stör och ger den en varning. Men det var ju Shabat, och jag brukar aldrig använda telefon på Shabat. Att prata i telefon på Shabat är Shvut, en handling som inte passar in i firandet av Shabat. På veckodagarna kan vi bli stressade av alla ringande telefoner och formella samtal, men på Shabat är vi befriade från allt sådant.

Nog för att det inte passar bra in i shabatstämningen att ringa till störningsjouren och klaga på sina jobbiga grannar, men det passar sannerligen inte bra att få hela kvällen förstörd av hög musik heller. Jag väntade länge och tänkte att de kanske skulle sluta spela musik snart, men det var nog rätt dumt tänkt. Antagligen hade de fest och då skulle de ha fortsatt till långt in på natten. Jag blev alltmer irriterad och tillslut ringde jag störningsjouren ändå. De sa att de skulle skicka hit två vakter för att säga till grannarna, och efter en halvtimme blev det mycket riktigt tyst. Då önskade jag att jag hade ringt direkt, så hade jag sluppit kasta bort halva min kväll. Jag tycker att det är bättre att ringa ett enda samtal på Shabat än att tvingas lyssna på grannens musik hela Shabatkvällen, musik som man borde vara befriad ifrån den dagen. Om jag inte hade ringt och klagat så hade detta säkert inte varit den sista gången som grannen spelade hög musik heller. De skulle antagligen ha fortsatt med det varje helg. Då är det bättre att någon enstaka gång använda telefonen - istället för att få shabatstämningen förstörd av musik varje fredagkväll.

Mishmash tipsar om Judinna i Sverige

I går fick jag det nya numret av Judisk Krönika med posten. Den tidsskriften får alla som är medlemmar i judiska församlingen i Stockholm utan kostnad. Man kan även läsa den på internet, på http://judiskkronika.se/. Jag blir alltid lika glad när den dimper ned i brevinkastet, för den innehåller alltid mycket intressant läsning. Numera har de även en ungdomstidning, Mishmash, som finns längst bak i tidningen. I detta nummer publicerade Mishmash en lista med bloggtips, och jag blev positivt överraskad när jag fick se att de tipsade även om min blogg. Det var kul att läsa vad de skrev om denna blogg.

De beskrev den såhär: "Bloggaren Chaya Miriam är lärarstuderande och traditionell judinna som regelbundet går i Stora synagogan i Stockholm. Inläggen på Judinna i Sverige handlar om dilemman - som när hon var tvungen att skriva en omtenta på universitetet på shabat, om hur hon reagerar på påflugna, kristna missionärer, om hur händelser i mellanöstern påverkar henne i Sverige och om hur det går till när hon får en aliya vid shabatgudstjänsten. Bloggen är lättläst, detaljerad och pedagogisk - ibland nästan som en handbok - kring olika judiska seder och lagar."

Det tycker jag är en ganska bra sammanfattning av bloggens innehåll, och den är intresseväckande. Just därför vill jag ha med den i ett inlägg här på bloggen.

Att förbereda för Shabat

Det blir allt glesare mellan inläggen här verkar det som, men det är inte alltid jag har tid att skriva, eller inspiration till att skriva heller för den delen. Det får bli när jag har tid och lust, så vissa perioder blir det mer, och andra perioder blir det mindre. Idag är jag faktiskt ledig. Mitt i veckan, tro det eller ej. Sedan i torsdags har jag inte haft någon schemalagd skola, men jag har haft en skriftlig examinationsuppgift som jag har suttit hemma och skrivit. Den blev jag klar med redan i söndags, och sista inlämningdagen är idag. Så jag fick tre dagar ledigt innan nästa kurs börjar imorgon. Igår var jag och red, jag har nämligen börjar på en ridskola. Det var fem år sedan jag red sist, men man kan aldrig glömma hur man gör, lika lite som man kan glömma hur man cyklar. Men träningsvärk kan man få, det kan jag intyga.

Nu var det förstås inte det jag skulle skriva om i detta inlägg. Jag tänkte berätta mer om hur man förbereder för Shabat, något som jag har varit inne lite på förut. Men jag tycker att det förtjänar ett eget inlägg. Från att Shabat slutar på lördag kväll tills att den börjar igen nästa fredagkväll, så lämnar den oss aldrig helt. Det är som att man bär med sig en liten bit av Shabat under hela veckan. Redan på söndag kväll börjar jag fundera på vad vi ska äta nästa Shabat. Jag väljer vad för kött vi ska äta, ser efter om vi har det hemma i frysen eller om jag behöver köpa det. Om jag ska köpa kött måste jag titta på mitt schema och se vilken dag jag kan hinna gå till kosherian efter skolan. Om det är måndagen som passar bäst så är det ju nödvändigt att jag planerar det redan på söndagen.

Någon av dagarna innan fredagen måste jag se till att ta ut tid för städning. Det är inte alltid det behövs städas så mycket, oftast bara golvet eftersom jag ser till att göra det mesta på söndagen när jag är hemma. Idag ska jag passa på att städa nu när jag är ledig. Ofta blir det på onsdagar. Sedan på torsdagen är det dags för de stora förberedelserna. Då väljer jag vilken mat jag ska laga till Shabat förutom köttet, och skriver en inköpslista. Sedan går jag och handlar allt som vi behöver under fredagen och lördagen, för på Shabat får man inte handla. När jag kommer hem bakar jag challa (bröd) och lagar all maten för Shabat. Sommartid kan jag göra det på fredagen om jag är ledig, då är det ju ljust tillräckligt länge för att man ska hinna laga all mat innan Shabat börjar. Större delen av året lagar jag dock maten på torsdag kväll, för jag har oftast skola på fredagen.

Det är mycket mat som ska lagas, den ska ju räcka till tre måltider. På Shabat är det en mitsva att äta tre mål mat, och den försöker jag att följa även om det är knepigt på vintern när det mörknar så tidigt på lördagen. Den första måltiden på fredag kväll brukar jag försöka göra så festlig som möjligt. Vi brukar visserligen inte ha så många förrätter, men ofta många tillbehör till huvudrätten. Ett exempel på hur en måltid på fredagkvällen kan se ut är: tonfiskavocado som förrätt, ungsstekt kyckling med grönsaker, stekt svamp, kokta grönsaker och klyftpotatis som huvudrätt och frukttallrik som efterätt. Det brukar räcka för oss. Jag har varit på shabatmiddagar där de hade så många rätter att jag knappt orkade äta huvudrätten när den kom. Fast förrätterna ska förstås serveras i små portioner. Lunchen på lördagen brukar vi göra enkel, det kan räcka med en sallad eller soppa med challa. Middagen på lördag eftermiddag innan Shabat är slut, är den måltid som jag tycker är svår att orka äta vintertid. Den ska också vara festlig, precis som fredagkvällens måltid. Ett exempel på vad jag brukar laga till den är ungsbakad laxfilé med örtsås, potatiskugel, grönsaker och någon förrätt, som fyllda paprikor. Till efterrätt kan man passa på att äta glass eller något annat med mjölk.

Det brukar ta flera timmar att laga all den maten och baka brödet, och en timme att städa undan och diska. Det brukar bli sent på natten innan jag är klar, och då är jag helt utmattad. Det är raka vägen i säng, och nästa morgon går jag upp tidigt och duschar innan jag åker till skolan. Att duscha och sätta på sig fina kläder är den sista förberedelsen för Shabat.

Det är mycket att förbereda för Shabat och det kan vara jobbigt ibland, men när vilodagen väl kommer känner i alla fall jag att det har varit värt besväret. Som belöning får man ett helt dygn utan städning, inköp, matlagning och stress. Man får ett helt dygn då man kan vila, ägna sig åt bön, njuta av god mat och umgås med sina nära och kära. Utan att behöva tänka på något annat.

Tzaar baalei chayim - förbudet mot djurplågeri

Inom judendomen har vi en mistva som strikt förbjuder djurplågeri, nämligen mitsvan om tzaar baalei chayim (djurs lidande). Att ta väl hand om djur förknippas med rättfärdighet och man är till och med skyldig att ge djuren mat innan man själv äter. Denna mitsva reglerar också kosher slakt, som ska utföras så smärtfritt som möjligt för djuret.

Djurplågeri är ett ämne som tyvärr ständigt är aktuellt och man hör ofta om hur illa djuren blir behandlade av människor. Nu senast rapporterade media om hur gäss plockas levande i Polen och andra länder, och att deras dun exporteras till Sverige. Detta har väckt starka reaktioner och många har slutat att köpa dunprodukter som jackor, kuddar och täcken med dun i. Jag tänker göra likadant, om jag inte kan få garantier för att dunet inte kommer från gäss som har plockats levande. Annars skulle jag ju bidra till det fruktansvärda djurplågeriet, och därmed bryta mot en mitsva. Jag tycker det är konstigt att de inte har kunnat uppdaga detta tidigare. Det känns inget vidare att tänka tanken att dunet i mitt täcke kanske kommer från gäss som har plockats levande.

Men detta är inte det enda djurplågeri som försigår, även bland annat pälsindustrin gör sig skyldig till djurs lidande. Djuren som blir till pälsjackor föds upp under vidriga förhållanden och vilda djur fångas i fällor där de förblöder till döds innan jägaren kommer och vittjar fällan. För mig är det helt otänkbart att ha på mig päls. Det är dessutom onödigt eftersom vi har andra material som värmer minst lika bra, men ändå ser man allt fler människor bära päls bara för att det råkar vara på modet just nu. För en religiös jude som vill hålla alla mitsvot är det otänkbart att bidra till sådant djurplågeri. Det borde det vara för alla, då skulle det inte längre finnas någon marknad för sådan grym verksamhet.