tisdag 23 juni 2009

Attityder till religion

Sverige är ett av världens minst religiösa länder enligt olika undersökningar. En undersökning gjord av Gallup visar att bara 17 procent av svenskarna tycker att religion spelar en stor roll i deras liv. De har gjort denna undersökning i 143 länder och Sverige hamnade näst längst ned på listan över de mest religiösa länderna. Bara Estland visade sig vara mindre religiöst än Sverige.

Man vet förstås aldrig hur mycket man kan lita på den typen av undersökningar. Folk kan ju svara vad som helst på intervjuer och enkäter även om de egentligen inte tycker som de svarar. Men det kan ändå ge en fingervisning om folks attityder och jag tycker verkligen inte att resultatet från undersökningen kommer som en stor överraskning. Ingen kan undgå att märka hur sekulärt detta land är.

Det behöver såklart inte vara något negativt och det uppfattas inte heller som något negativt av de allra flesta, vilket ju säger sig självt. Eftersom de flesta är sekulära ser de flesta positivt på just att vara sekulär. Men att vara religiös ses däremot inte alltid som något positivt av de som inte själva är religiösa. Inte alltför sällan ser jag uttryck för förakt mot religion, främst i media. Folk säger att de inte förstår hur vissa fortfarande kan tro på gamla sagor, själva tror de minsann inte på något hokus-pokus. Nu finns ju vetenskapen som kan förklara allt. Vidare är religiösa människor intoleranta mot andra seder och bruk än sina egna och trångsynta då de aldrig tycks kunna ändra sin uppfattning om något. G-d finns såklart inte, det är bara människan som har behov av att tro på något mäktigare än hon själv och söka tröst. Själva har de förstås slutat att tro på låtsas-kompisar nu när de har blivit vuxna.

Sådant prat/skriverier tycker jag är direkt förolämpande mot alla som tror på G-d och lever enligt en religion. Det de antyder med sådana resonemang är att religiösa människor skulle vara lite mer efter, lite dummare och lite barnsligare än den sekulära majoriteten. Religiositet blir betraktat som en svaghet, vilket ju är absurt. Dessa människor tycks också tro att det ena måste utesluta det andra, att antingen så tror man på religion eller på vetenskapen. För mig går det dock alldeles utmärkt att vara religiös och samtidigt ta till mig och använda mig av vetenskaplig kunskap. Men vetenskapen kan faktiskt inte förklara allt, till exempel kan den inte svara på vad som händer efter döden.

Eftersom det finns en sådan nedlåtande attityd i vårt samhälle (givetvis inte hos alla människor) mot religion är det antagligen få religiösa människor som vill praktisera sin religion öppet, oavsett vilken religion de har. Jag har i alla fall inte sett någon exempelvis be på allmän plats mer än vid några sällsynta tillfällen. Häromdagen när jag åkte pendeltåg såg jag att mannen som satt bredvid mig tog upp ett radband som han kysste, varefter han började be. Jag tyckte det var så fint och blev faktiskt riktigt rörd. Mitt bland allt folk och allt oväsen satt han tillsynes helt försjunken i bön som om inget i världen skulle kunna rubba hans djupa koncentration. Det var ren hängivenhet, och han var inte rädd att visa det heller. Jag tycker att det var modigt gjort, för det är få som ber öppet och det hör inte till det vardagliga som folk förväntar sig att se precis. Senare när tåget rullade in mot T-centralen och förbi en kyrka var det en man som gjorde korstecknet. Kanske blev han inspirerad av mannen med radbandet.

måndag 1 juni 2009

Tankar från Shavuot

I torsdags kväll började Shavuot, veckofesten, som varar i två dagar. Jag har inte hunnit skriva något om den förrän nu, för nu håller jag på med det allra sista examensarbetet för den här terminen. På fredag är terminen äntligen slut och jag ser fram emot ett långt sommarlov. Jag skrev en hel del om Shavuot förra året men sägas kan i alla fall att vi firar att G-d har gett oss Torahn och de tio G-ds bud.

Jag var på Tikkun leil Shavuot (sammankomsten på Erev Shavuot då man studerar Torah hela natten) på församlingen som vanligt. Det var flera intressanta föreläsningar men det var en som jag särskilt fastnade för som handlade om Pirke avot, fädernas tänkespråk som är en del av Talmud. Den innehåller många visdomsord och det finns mycket där som är intressant att reflektera över, till exempel frågan om vem som är stark. Enligt Pirke avot är det inte den med störst fysisk styrka som är stark, som Shimshon som det berättas om i Tanach, utan det är den som kan kontrollera sina drifter och har ett starkt sinne som äger den sanna styrkan.

En annan aspekt som togs upp handlade om mitsvot. Om man utför en mitsva så blir man belönad med just att ha utfört en mitsva. Att ha utfört en mitsva, till exempel en god gärning, ger personlig tillfredställelse och det är belöning nog för att utföra mitsvoten. Budskapet är att istället för att tänka att man ska följa mitsvoten för att bli belönad i livet efter detta så bör man fokusera mer på att leva livet här och nu, och alltså utföra mitzvoten för detta livets skull för att det ska bli så bra som möjligt för en själv och andra. Dessutom leder en mitsva till en annan mitsva. Om man gör en mitsva så underlättar det inför utförandet av nästa mitsva, så att det blir som att man "drar med sig" även nästa mitsva. Men en synd leder också till mer synd. Om man gör en synd så förkortar man steget till nästa ännu värre synd. Därför är det viktigt att försöka undvika även små synder eftersom de kan leda till större.

Detta tyckte jag verkligen var tänkvärt och det är fascinerande att tankar som skrevs ned för så länge sedan fortfarande är så relevanta även i vår moderna tid. Just detta var ett bland flera guldkorn som jag fick denna Shavuot, så jag tyckte att det kunde vara värt att sätta på pränt.