För några dagar sedan kom jag hem från England. Det var en lyckad resa överhuvudtaget, men främst två saker tycker jag var speciella upplevelser: vandringen i naturen utanför Salisbury och besöket hos en av Southamptons judiska församlingar. Från vandringen i naturen visar jag några bilder. Jag tycker att det är fantastiskt vackert där med höga kullar och vidsträckta fält. Landskapet är väldigt öppet och man kan se långt, till skillnad från Sverige där vi har mycket skog. Jag tycker att båda landskapstyperna är vackra på sitt sätt. Men England är helt klart vackrare än Sverige just nu för där har våren börjat på allvar. Här är det ju fortfarande lite snö och slask kvar. Jag trodde inte att jag skulle kunna besöka någon judisk församling under min resa eftersom det inte finns någon i Salisbury. Andra judiska församlingar trodde jag låg för långt bort för att man ska kunna ta sig dit inom en rimlig tid. Men där tog jag fel. När jag var i Salisbury fick jag höra att Southampton ligger endast 17 minuter från Salisbury med tåg och jag mindes att det finns två judiska församlingar där, en ortodox och en reformert. Jag fick kontakt med en kvinna från den reformerta församlingen som erbjöd sig att hämta mig med bil på tågstationen i Romsey (som ligger nära Southampton) på fredagkvällen. De är en väldigt liten församling och har ingen synagoga att hålla gudstjänst i, så de brukar ha gudstjänsten i någons hem. De har endast gudstjänst på fredagar, annars hade jag velat komma på lördagsgudstjänsten också. Efter gudstjänsten läser de alltid kiddush och äter tillsammans.
Jag tyckte det var riktigt trevligt, men tyvärr var det väldigt få personer närvarande. Vi var bara 7 vuxna, alltså inte ens en minjan (tio vuxna som krävs för att kunna hålla en fullständig gudstjänst). De flesta bönerna läste de på engelska och många av dem läste de bara upp utan sång. Men några böner sjöng de på hebreiska med melodier som jag kände igen, till exempel Lecha dodi och Veshamru. Då kände jag mig nästan som hemma. När vi skulle sjunga den sista bönen, Adon Olam, lät de mig välja melodi. Jag valde en melodi som vi ofta sjunger i Stora synagogan. De kände inte igen den, men sjöng med så bra ändå att jag trodde de kunde den.
Det var jätteintressant att få se hur de utför sin gudstjänst. Efteråt hade jag förstås tusentals frågor till dem om deras församling i Southampton och om judiskt liv i England i allmänhet. Jag fick veta att de bara är cirka 200 judar som bor i Southampton. De har ingen tillgång till kosher kött där utan måste åka till Portsmouth om de vill köpa det. Till middagen serverade de endast vegetarisk mat, och några sa att de nästan aldrig äter kött för att det är dyrt och svårt att få tag på. Det låter ungefär som situationen för en del judar i Sverige. Men det är förstås annorlunda i storstäderna, exempelvis London, där fler judar bor. Jag fick veta mycket om hur det är att vara jude i England, och de frågade såklart mig mycket också om Sverige. De tyckte att vi har en stor församling i Stockholm, och det är den ju jämfört med Southamptons. De var verkligen trevliga och välkomnande människor och jag trivdes bra den lilla stund jag var där. Det betydde mycket för mig att få fira shabat tillsammans med andra och inte behöva vara ensam. Just när shabat närmade sig den veckan längtade jag hem och kände mig riktigt ensam också, så deras vänlighet värmde verkligen. Efter att ha varit hos dem kändes det inte alls lika ensamt heller, när jag visste att det faktiskt fanns andra judar bara en kort tågresa från mig.
Men nu är det ändå skönt att vara hemma! Det är Pesach nu och de två första kvällarna har vi firat och ätit en sedermåltid, och det har varit lika trevlig som alltid. Jag hoppas att ni får en fortsatt bra Pesach, eller en glad påsk för den delen.
Chag sameach!
