Du ska inte stjäla

Det har under en lång tid pågått en debatt kring fildelning som har lett till att vi har fått Ipred-lagen. Denna lag innebär som de flesta säkert vet att ens identitet kan avslöjas om man fildelar, eftersom olika branchorganisationer lagrar IP-adresser och numera har rätt att vid misstanke om fildelning begära från internetleveratörer att få uppgifter om de som har abonnemang hos dem. Fildelning har visserligen varit förbjudet även tidigare, men det är först nu som man löper stora risker att åka fast om man fildelar.

Att fildela har för mig verkat vara något ganska vardagligt, något som de flesta gör eller i alla fall någon gång har gjort. Även om man har vetat att det räknas som ett brott så har det inte känts som det, snarare har det verkat vara mer i stil med att spela av låtar från radion på ett kassettband, som säkert de flesta har gjort som var med på den tiden. Är det egentligen någon skillnad mellan att spela in musik på kassettband så att man därmed inte behöver köpa den, eller ladda ned musik från internet i mp3-format? Att folk kopierade varandras kassettband på den tiden måste ju ha varit en väldig förlust för musikindustrin som därför inte kunde sälja lika många kassetter.

Men samtidigt har en massa människor lagt ned ett enormt arbete på att göra exempelvis en film, och det är faktiskt deras sätt att försörja sig. Om ingen betalade för att gå på bio och se deras filmer eller köpte filmerna så skulle de snart bli arbetslösa. Vad ger någon rätt att ta del av resultatet av andras människors hårda arbete utan att ge något tillbaka till dem? Tack vare deras arbete får man en (förhoppningsvis) givande stund av underhållning och får en upplevelse som de har skapat åt en. Ska man inte betala för det? Och om man tar filmen utan att betala, stjäl man den inte då? Det kan man tycka.

Vad jag funderar över nu är vad Torahn skulle säga om detta. När den skrevs för ca 3.300 år sedan fanns det såklart ingen fildelning, men de grundläggande buden och etiska principerna i Torahn är tidlösa och vägledande också i vårt moderna samhälle. Det står klart och tydligt i Torahn att man inte får stjäla, det är det åttonde av de tio G-ds bud. Så om fildelning är stöld (vilket det ju råder delade meningar om), så är det i alla fall inget som en religiös jude bör ägna sig åt.

Nya funktioner på bloggen

Nu har jag lagt till två nya funktioner på bloggen till slut. Denna gång blev det en lista över bloggar som jag läser regelbundet och den funktion som visar de som följer denna blogg. Listan kommer jag att fylla på när jag hinner och hittar fler intressanta bloggar. Jag har haft denna blogg i ett år utan att göra så mycket mer med den än att skriva inlägg, eftersom jag inte vet så mycket om hur man utformar bloggar. Jag har inte heller haft tid eller ork att sätta mig in i det. Men nu har jag upptäckt att det faktiskt är riktigt kul, så fler förändringar kanske kommer framöver. Tips och förslag på vad man kan göra är också mycket välkomna.

Att berätta om sin judiska identitet

Ibland känns det som en svår balansgång att avgöra när det är passande och när det är mindre passande att berätta för folk att man är judinna. Allt beror på vilket sammanhang man befinner sig i och vilka människor som ingår i sällskapet. Men mest av allt beror det nog på en själv, hur öppen man vill vara med sin judiska identitet. En del gör ingenting för att dölja den, medan vissa gör allt för att dölja vilka de är. Jag försöker att balansera mellan de två ytterligheterna, genom att försöka känna av situationen och om jag känner mig trygg med den och med mitt sällskap brukar jag vara öppen mot dem.

Men det händer att jag blir osäker på hur öppen jag kan vara. När man träffar nya människor vet man ju inte alls vad de har för inställning till judar (vilket egentligen är löjligt, jag tror inte att turkar, pakistanier, greker, fransmän eller något annat folk oroar sig för andras inställning till dem). Det dröjde till min tredje termin innan jag berättade för min handledare på VFU:n att jag är judinna. Det fanns liksom ingen anledning att berätta det, man säger ju inte direkt när man möter någon "hej jag heter Miriam, och jag är judinna". Ämnet kom aldrig upp. Dessutom var jag i en slags beroendeställning till min VFU-plats, jag skulle ju bli bedömd och få betyg av min handledare så det var viktigt att vinna hennes gillande. Om hon mot all sannolikhet skulle ha något emot judar så skulle det knappast bli till min fördel om hon visste att jag är judinna. Hur som helst, i samband med julfirandet som jag inte deltog fullt ut i, undrade de såklart varför jag inte deltog. Då var det bara att berätta att jag är religiös judinna och då kändes det faktiskt lite konstigt att jag hade varit där i tre terminer utan att de hade fått veta det. Men de hade ju inte frågat. I alla fall hade de inte alls något emot det och vi hade en intressant diskussion om religionens och de svenska traditionernas roll i skolan, samt hur man som lärare med annan religion kan förhålla sig till dem. De visade sig vara väldigt förstående.

När jag ska äta tillsammans med kurskamrater eller andra bekanta kan jag ibland få frågan om jag är vegetarian, eftersom jag aldrig äter något kött utanför hemmet. Ibland har jag ingen lust att berätta att jag är judinna och håller kosher och så vidare, så då säger jag bara helt enkelt ja. Jag är ju vegetarian utanför hemmet kan man kanske säga. Men oftast säger jag som det är, att jag håller kosher och äter kött hemma. Många vet inte vad kosher är, så då krävs det en liten förklaring och ibland kan det leda till en intressant diskussion. Oftast får jag åtminstone ett positivt bemötande.

När jag är på VFU äter jag tillsammans med barnen i matsalen och de frågar ofta om jag är vegetarian. Någon gång har jag förklarat att jag är judinna, eftersom de har frågat även om min religion, men då visste de inte ens vad en jude eller judinna är för något. Det är inte så lätt att veta när man går på lågstadiet. Så därför brukar jag numera bara säga att jag är vegetarian till dem för enkelhetens skull.

När ens icke-judiska bekanta pratar om kristna högtider, som var de ska fira jul och vad de ska köpa för julklappar och sådant, så har jag inte mycket att bidra med till diskussionen. Jag har rättare sagt inget att säga om det, så då blir det att jag sitter tyst och lyssnar bara. Oftast frågar de inte var jag ska fira jul eller så, de förstår antagligen av min tystnad att jag inte har något att tillägga. Men om de inte vet att jag är judinna kan de såklart fråga, och då vill jag inte gärna ljuga ihop en historia om hur jag firar jul, vilket jag ju inte gör. Så då säger jag som det är. Det brukar inte vara några problem, men folk kan bli förvånade om jag inte har berättat för dem förut att jag är judinna.

Nu senast fick jag en inbjudan av en kompis från ridskolan om att komma på fest hos henne. Det hade jag gärna velat, om festen inte hade varit på shabat. Jag frågade vilken veckodag festen var och fick svaret att den är på en lördag. Jag sa att jag inte kan komma då, och de undrade förstås vad jag gör på lördagar. Så jag sa att det är min vilodag, att det är shabat, och jag är judinna så jag brukar fira shabat. Vad duktig du är!, blev svaret. Det var ett ganska roligt svar faktiskt, men de visste förstås inte varför jag inte kan resa på shabat så det fick jag försöka förklara lite kortfattat. Jag åker ju tåg till synagogan på shabat, men där går den absoluta gräsen för mitt resande. Några långa resor gör jag inte.

Det uppstår alltså ofta sådana situationer där jag måste ta ställning till om jag vill berätta om min judiska identitet och i så fall hur mycket jag vill berätta. Om jag får den direkta frågan vad jag har för religion så tvekar jag inte att svara, för jag tycker inte att jag ska behöva ljuga om vem jag är. Men jag berättar sällan om inte någon frågar och om inte en sådan situation uppstår. Kanske är det lättare att prata om det om någon visar sitt intresse först och om ämnet ändå kommer upp. Det är också då man får mest positiva reaktioner, det är i alla fall så jag har upplevt det.