Församlingsvalet

Den 8:e november är det val till fullmäktige i Stockholms judiska församling. Det finns tre olika partier som man kan rösta på: Judisk samling, judisk enhet och liberal judendom.

Jag har tänkt rösta men har ingen aning om vad eller vem jag ska rösta på. Jag har läst igenom partiernas valbroschyrer, hemsidor samt småpratat lite med några politiker som brukar komma till Stora synagogan. Men det har knappast gett en klarare bild av vad de olika partierna står för. Jag har inte bott länge i Stockholm och är inte särskilt insatt i politiken, så jag har inte hela bilden av vad partierna har åstadkommit i församlingen tidigare. Att snabbt sätta sig in i det hela nu är inte det lättaste.

Partierna skriver i stort sett bara samma saker i sina broschyrer. De är allihopa inkluderande och välkomnande mot icke-judiska partners, vill satsa på ungdomar och judisk utbildning, föra en öppen dialog med det svenska samhället, motverka antisemitism, värna om mångfalden och alla judiska inriktningar samt försöka få fler medlemmar. Vad bra då. Jag håller med om allt det där! Då spelar det väl ingen roll vilket parti jag röstar på. Men självklart finns det vissa skillnader som partierna inte är så tydliga med av någon anledning. Även om Judisk samling skriver att de representerar alla judiska inriktningar så tycker jag att de verkar vara mest för den ortodoxa inriktningen. De är till exempel emot egalitära gudstjänser på Glämsta (det judiska sommarlägret för barn) och verkar inte heller vara för de egalitära gudstjänsterna i Stora synagogan. Judisk enhet tycker jag är vaga trots att de påstår sig tala "i klartext" i sin broschyr, och jag vet inte riktigt var de står, men de är snarare konservativa. Liberal judendom hörs ju direkt på namnet vad det är för ett parti, och de lägger stor vikt vid jämställdhet och vill införa egalitära gudstjänster på Glämsta. De är det parti som jag tycker är tydigast med vad de vill men jag håller inte med om allt de står för. Jag håller inte med något parti om allt de står för faktiskt, alltid finns det något som kunde ha varit bättre. Jag får väl se vem jag röstar på om jag nu ska rösta alls. Egentligen är det inte mycket mening med att rösta när man inte vet vad det är man faktiskt röstar för.

Lyckat helgdagsfirande

Sedan sist jag skrev har det varit en del judiska helger. I år har de infallit väldigt passande i den svenska kalendern, mest på lördagar och söndagar. Det underlättar ju när man inte behöver ta ledigt från skolan/jobbet och missa en massa saker som man kanske måste ta igen senare. Förra året var det hopplöst, då inföll nästan varenda helgdag på en svensk veckodag.

Rosh Hashana var på en lördag och söndag i år. Eftersom första dagen av Rosh Hashana inföll på Shabat kunde man inte blåsa i Shofar då som man annars brukar. Att spela på instrument på Shabat är melacha, arbete. Det fick man alltså bara göra på den andra dagen i år. Det är en mitsva att lyssna till Shofarljudet på Rosh Hashana så det var viktigt att komma till synagogan även på den andra Rosh hashana-dagen. Jag kom på båda dagarna för jag skulle läsa haftaran på första dagen.

Efter tio dagar började Jom Kippur på en söndagkväll. Då var den förstås på en måndag också men jag kunde ta ledigt från skolan då utan problem. Men det är bra när Jom Kippur börjar på en söndag, för då kan man äta ordentligt i lugn och ro hemma före fastan. Förra året hade jag skola på erev Jom Kippur och var tvungen att äta i stan innan fastan skulle börja och sedan gå direkt därifrån till Kol Nidre-gudstjänsten. Jag åt en hel pizza men det var inte särskilt lyckat för jag blev inte helt mätt och slutet på fastan blev väldigt jobbig. Det är ingen bra mat att äta före en fasta. I år var jag hemma och kunde laga min egen mat, då blev det ägg, pasta, ost, lax, bröd och grönsaker. Det står man sig länge på och i år kändes fastan inte alls så svår.

I fredags började Sukkot, och de två första dagarna som är Jom Tov-dagar inföll alltså lägligt på lördagen och söndagen (man får inte arbeta på Jom Tov, samma regler gäller som på Shabat). Nu är det Chol Hamoed, Sukkots fyra mellandagar då allt är tillåtet som vanligt. De sista dagarna av Sukkot är Jom Tov, och de infaller nästa lördag och söndag. Inte heller då behöver man alltså bekymra sig för om man får vara ledig. Förra året var det jättetråkigt när Sukkots Jom Tov-dagar inföll på veckodagar och jag hade VFU då, så jag knappt kunde delta i Sukkotfirandet. I år kan jag vara med på allt om jag så vill. I går skakade vi Lulav i synagogan, något som jag missade förra året. Det står i Torahn att vi ska ta fyra sorters växter; en palmkvist, myrten, pil och en etrog (en sorts citron) och skaka dem för att vara glada inför G-d. Man skakar dem i alla fyra väderstreck och uppåt och neråt när man läser Hallel och man går även runt med dem ett varv i procession runt biman. Det var roligt att kunna delta i det och det gjorde mig verkligen glad inför G-d så som det är meningen. Den enda tradition jag saknar denna Sukkot är att bygga en egen Sukkah, men det går inte så länge vi bor i en liten studentlägenhet på 6:e våningen utan balkong. Jag hoppas att vår nästa bostad blir en med egen uteplats eller trädgård. Även om man kan besöka någon annans Sukkah eller synagogans så skulle det vara en helt annan känsla att ha sin egen Sukkah och äta alla sina måltider där, kanske till och med sova där någon natt om det är fint väder. Men det får vänta. Genom att besöka någon annans Sukkah uppfyller man åtminstone mitsvan om att vistas i en Sukkah under Sukkot.

Jag skrev mer ingående om dessa tre högtider förra året, så läs de gamla inläggen för mer fakta. Jag hoppas ni får en fin Sukkot. Chag sameach!

(På bilden: Arba minim - de fyra sorterna)

Ont om modest höstkläder

Två dagar nu har jag sprungit omkring och letat efter snygga och samtidigt anständiga kläder för hösten. Igår var jag i Stockholm city i tre timmar och sprang ut och in i olika affärer, bara för att kamma totalt noll. Inte en enda lång kjol, förutom en grå ful som satt för tight. Långa kjolar är dessvärre inte så inne just nu. Jag letade efter fina blusar också, men de flesta var för urringade. Några var för långa och då passar de inte till kjol. Jag hittade inte någon som jag gillade, några provade jag men de visade sig vara för urringade. Till slut gav jag upp, köpte några strumpor och åkte hem. Ingen vidare lyckad shoppingrunda. Det kändes rättså hopplöst, om man inte kan hitta modest kläder i city, var kan man då hitta dem? Men jag ger mig inte. Idag åkte jag till ett mindre köpcenter i närheten där jag bor. Där finns förstås bara samma affärer som i city, typ H&M, Lindex och KappAhl. Men någonstans måste jag ju leta. H&M hade ingenting konstigt nog, där brukar jag annars alltid kunna hitta något. Jag frågade en av personalen och fick svaret att de skulle få in långa kjolar senare, men just nu finns bara korta kjolar som slutar ovanför knät. De skulle bara få in ett begränsat urval av långa kjolar sa hon. Någon bra blus hittade jag inte heller där.

Lindex hade inget, men KappAhl hade faktiskt en klänning som var tillräckligt lång och som satt ihop med en tröja, varm och skön alltså. Den var förstås för urringad som allt annat, men det gick att ha ett linne under. Så jag köpte den. Äntligen något. Jag behöver fler kläder men det får jag vänta med för det fanns inga fler. Eftersom det är så svårt att få tag i långa kjolar tänkte jag att jag kunde köpa ett par löst sittande byxor istället, men några sådana fanns inte heller. Annars hade det nog blivit snyggt med svarta byxor och någon lång blus eller tunika över som går ned en bit. Det finns massor av fina tunikor just nu, och en massa långa blusar som inte passar till kjol.

Jag ville hitta vardagskläder, men också något fint som jag kan ha på Rosh Hashana, det judiska nyåret (Jag skrev mycket om Rosh Hashana förra året, så för mer fakta kolla in de inläggen). Nytt år och nya kläder går bra ihop. Jag får inviga den nya klänningen på Rosh Hashana, den får duga. Nu finns det inte tid till att leta efter något annat och jag vet ändå inte var jag kan leta mer. Nog för att jag brukar få leta länge men i vanliga fall brukar jag åtminstone hitta kläder varje gång. Jag har aldrig behövt gå hem tomhänt från en shoppingrunda i city. Att hålla på och leta så här tar alldeles för mycket tid och sådan har jag inte gott om. Dessutom tycker jag att det är tråkigt att gå i affärer, kanske tvärtemot vad de flesta tjejer tycker. Jag föredrar att gå i skogen. Nu kan jag bara sätta mig ned och vänta på att de ska få in nya kläder i affärerna, till vintern kanske det blir mer modest. När kylan kommer tvingas ju alla att klä på sig mer.

På fredag kväll börjar alltså Rosh Hashana, så jag vill önska alla ett sött och gott nytt år. Shana tova umetuka!

Jiddischkören

En vän som nyss har blivit ledaren för Stockholms jiddischkör frågade mig för ett tag sedan om jag ville vara med i kören. Jag älskar att sjunga och har funderat på om jag ska gå med i någon kör, men jag visste inte om jag skulle ha tid för det eller vilken kör jag kunde gå med i. Jag tycker bäst om att sjunga på hebreiska, men det finns ingen kör där man sjunger på hebreiska i Stockholm. Jiddisch är i alla fall så nära hebreiska man kan komma och det är också ett väldigt vackert språk. Så jag tackade ja till att komma på jiddischkörens första träff den här terminen för att se om det kan vara något för mig.

Efter att ha varit på kören nu ikväll tycker jag definitivt att den kan vara något för mig. Jag var yngst där, den enda under 40, men alla var väldigt trevliga och sjöng bra gjorde de också. Sångerna vi sjöng var fina och några som vi visserligen inte sjöng idag men som de brukar sjunga kände jag igen sedan tidigare. Jag vill fortsätta i kören så jag hoppas att min tid ska räcka till för det. Men man träffas bara en kväll i veckan så det hinner jag nog.

Något som jag inte var beredd på var att en TV-kanal skulle filma oss när vi övade idag och intervjua några av oss. Det var Kunskapskanalen som skulle göra ett program om jiddisch och då ville de ha med ett inslag om jiddischkören. Jag som var där för första gången och inte ens kunde sångerna. Jag satte mig längst bak så jag inte skulle synas så mycket och försökte sjunga med i sångerna så gott jag kunde. Det gick ganska bra ändå för jag fick noter som jag kunde titta på hur melodin gick. Tack vare att jag spelar piano kan jag läsa noter.

Efter en stund tog vi paus och då gjorde TV-teamet korta intervjuer med några av körmedlemmarna. De intervjuade några av dem som hade varit med allra längst i kören. Till min förvåning ville de intervjua mig också, för att jag var där för första gången. Jag har aldrig varit med i TV förut så jag blev inte så lite nervös. Jag hoppas verkligen att jag inte gjorde bort mig totalt! Hon som intervjuade mig frågade bland annat hur jag hade hittat dit (till kören), vad jag tyckte om kören hittills, om jag tänkte fortsätta, vad jag har för relation till jiddisch och om jag tycker att det är någon skillnad mellan att sjunga på svenska och jiddisch.

Programmet ska sändas den 2:a november fick vi veta, men exakt vilken tid skulle vi få reda på senare. Det får jag ju inte missa. Förutom att det är intressant att se ett program om jiddisch så skulle det vara kul att få se hur jag ser ut i TV. Det är ju inte varje dag man ser sig själv på TV.

Koshermärkt godis

Det är ytterst sällan som jag ser en koshermärkt vara i en vanlig svensk mataffär, men det händer. Häromdagen hittade jag godis med en kosherstämpel på i min lokala mataffär, Vi. Det var turkisk Lokum, kontrollerad och godkänd som kosher av överrabbinatet i Holland. Jag gillar Lokum så jag köpte den såklart. Den är dessutom parve så man kan äta den när som helst, även efter en köttmåltid. Jag är egentligen inte så noga med att matvarorna jag köper ska vara kontrollerade eller stämplade som kosher, utan brukar nöja mig med att läsa igenom ingredienslistan för att ta reda på om en vara är fri från animaliska produkter (exempelvis gelatin) eller inte. Eller för den delen för att se om varan är parve och kan användas till både kött och mjölk. Men det var kul att hitta en vara med en riktig kosherstämpel eftersom det är så ovanligt i svenska butiker. Den var ju bara att plocka med sig också utan att behöva gå igenom hela ingredienslistan först. Om alla varor som är kosher vore märkta skulle det förstås spara in en väldig massa tid för mig i affären.
(Jag hade velat visa en närmare bild på stämpeln, men det gick inte att ta med min kamera.)

Ansvar för medmänniskor

Föregående veckas parasha, Ki tetse, som vi läste denna shabat handlar mycket om att ta ansvar för varandra. Ett exempel på det är följande verser, 5 mos 22:1-4:

"Om din broders oxe eller får går vilse, skall du inte undandra dig att ta vara på djuret. Du skall föra det tillbaka till din broder. Och om din broder inte bor i din närhet eller om du inte vet vem det är, så skall du ta in djuret i ditt hus, och det ska vara hos dig, tills din broder frågar efter det. Då skall du lämna det tillbaka åt honom. På samma sätt skall du göra med hans åsna, på samma sätt med hans kläder, och på samma sätt skall du göra med allt annat som din broder kan ha förlorat och som du hittar. Du får inte dra dig undan. Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen, skall du inte undandra dig att bistå djuret. Du skall hjälpa honom att resa upp det."

Om man ser att någon har tappat en sak exempelvis på gatan så får man inte bara gå därifrån. Det är ens ansvar som medmänniska att ta med sig saken och ge den tillbaka till dess ägare. I vår tid vet man sällan vem ägaren är, men då får man ändå inte låta saken ligga kvar. Då ska man ta den med sig och behålla den tills den rätte ägaren kommer och fråga efter den. Nu tar man såklart oftast inte med sig föremålet hem utan lämnar snarare in det till polisen eller något liknande. Men man får aldrig strunta i att ta hand om något som man hittar och man får förstås absolut inte behålla det själv. Det är inte "den som hittar det får det" som gäller.

Jag undrar hur många det är som verkligen försöker återlämna saker de hittar till den rätte ägaren, tyvärr tror jag inte att det är så många. De flesta går nog bara förbi och tänker att någon annan får ta saken, eller så stjäl de den. Men då och då kan man läsa om någon som har fått tillbaka sin plånbok eller väska och som via en tidning tackar den okända vänliga människan för hjälpen.

En gång hittade jag en mobiltelefon som någon hade tappat i en rulltrappa vid pendeltågen. Den hade hamnat högst upp i trappan och var väl synlig för alla som gick förbi. Men alla gick just bara förbi och ingen tog upp mobilen. En del var nära att trampa på den. Jag tänkte direkt att jag måste skynda mig och ta den innan någon trampar sönder den, eller stjäl den. Så jag sa till de som nästan höll på att trampa på den att de skulle se sig för så att jag kunde ta den och lämna till spärrvakten. När jag så fick grepp om den kom jag att tänka på att det var Shabat och här stod jag och höll i ett muktse föremål (något som man inte bör röra på Shabat). Men jag ville så gärna hjälpa den person som hade tappat mobilen, vilket ju också är en mitsva. Så jag sprang ner för trapporna igen och lämnade in den till spärrvakten.

Jag har länge funderat på om jag enligt halachan gjorde rätt när jag bar ner den muktse telefonen på shabat. Just då kändes det som det enda rätta, det handlade trots allt om att hjälpa en annan människa. Idag på den fruktbara diskussionen efter shabatgudstjänsten passade jag på att ta upp detta nu när veckans parasha handlade om just att ta ansvar. Svar som jag fick från de andra var att jag skulle göra det som jag tyckte kändes rätt, samt att man får bryta mot nästan alla andra mitsvot om det handlar om att rädda liv. Det visste jag förstås redan, men jag hade ju bara lämnat in en mobil, inte räddat någons liv. Då sa en dam att personen som hade tappat telefonen kunde ha skrivit in några jätteviktiga nummer i den och att vi inte kunde veta om handlingen att lämna in telefonen skulle rädda någons liv eller inte. Telefoner kan rädda liv, menade hon. Där fick jag något att tänka på. För mig var det bara en telefon som behövde lämnas in, men jag kunde inte veta hur mycket den egentligen betydde för dess ägare. Jag tror att den goda gärningen att lämna in en upphittad värdefull sak betyder oerhört mycket för personen som får tillbaka den, oavsett om det gäller livet eller inte. Om någon är jätteledsen och förtvivlad över att ha förlorat något värdefullt, blir han eller hon kanske överlycklig över att få det tillbaka. Att göra någon så glad och visa att det finns de som bryr sig om andra, även människor som de inte känner, är en möjlighet som aldrig får gå förlorad.

Det luktar jul!

Jag läser en kurs i naturvetenskap just nu och idag hade vi kemi. Under kemilektionen dök det upp ett lysande exempel på det som jag skrev om i förra inlägget, hur man som jude i Sverige lever i två olika världar och inte alltid kan delta fullt ut i den svenska, icke-judiska världen. Jag och en kompis tittade på socker och salt i ett mikroskåp och en annan grupp smälte socker lite längre bort. Då säger min kompis:

- Det luktar jul!

-Jaså, vardå?

- Mmm det luktar så gott.

- Det vet jag inte. Jag tycker det luktar ganska illa.

Ha ha. Vi hade verkligen helt olika referensramar för detta. För henne påminde lukten om julen så därför uppfattade hon den som väldoftande. Själv tyckte jag att det mest luktade bränt socker.