söndag 3 maj 2009

Att berätta om sin judiska identitet

Ibland känns det som en svår balansgång att avgöra när det är passande och när det är mindre passande att berätta för folk att man är judinna. Allt beror på vilket sammanhang man befinner sig i och vilka människor som ingår i sällskapet. Men mest av allt beror det nog på en själv, hur öppen man vill vara med sin judiska identitet. En del gör ingenting för att dölja den, medan vissa gör allt för att dölja vilka de är. Jag försöker att balansera mellan de två ytterligheterna, genom att försöka känna av situationen och om jag känner mig trygg med den och med mitt sällskap brukar jag vara öppen mot dem.

Men det händer att jag blir osäker på hur öppen jag kan vara. När man träffar nya människor vet man ju inte alls vad de har för inställning till judar (vilket egentligen är löjligt, jag tror inte att turkar, pakistanier, greker, fransmän eller något annat folk oroar sig för andras inställning till dem). Det dröjde till min tredje termin innan jag berättade för min handledare på VFU:n att jag är judinna. Det fanns liksom ingen anledning att berätta det, man säger ju inte direkt när man möter någon "hej jag heter Miriam, och jag är judinna". Ämnet kom aldrig upp. Dessutom var jag i en slags beroendeställning till min VFU-plats, jag skulle ju bli bedömd och få betyg av min handledare så det var viktigt att vinna hennes gillande. Om hon mot all sannolikhet skulle ha något emot judar så skulle det knappast bli till min fördel om hon visste att jag är judinna. Hur som helst, i samband med julfirandet som jag inte deltog fullt ut i, undrade de såklart varför jag inte deltog. Då var det bara att berätta att jag är religiös judinna och då kändes det faktiskt lite konstigt att jag hade varit där i tre terminer utan att de hade fått veta det. Men de hade ju inte frågat. I alla fall hade de inte alls något emot det och vi hade en intressant diskussion om religionens och de svenska traditionernas roll i skolan, samt hur man som lärare med annan religion kan förhålla sig till dem. De visade sig vara väldigt förstående.

När jag ska äta tillsammans med kurskamrater eller andra bekanta kan jag ibland få frågan om jag är vegetarian, eftersom jag aldrig äter något kött utanför hemmet. Ibland har jag ingen lust att berätta att jag är judinna och håller kosher och så vidare, så då säger jag bara helt enkelt ja. Jag är ju vegetarian utanför hemmet kan man kanske säga. Men oftast säger jag som det är, att jag håller kosher och äter kött hemma. Många vet inte vad kosher är, så då krävs det en liten förklaring och ibland kan det leda till en intressant diskussion. Oftast får jag åtminstone ett positivt bemötande.

När jag är på VFU äter jag tillsammans med barnen i matsalen och de frågar ofta om jag är vegetarian. Någon gång har jag förklarat att jag är judinna, eftersom de har frågat även om min religion, men då visste de inte ens vad en jude eller judinna är för något. Det är inte så lätt att veta när man går på lågstadiet. Så därför brukar jag numera bara säga att jag är vegetarian till dem för enkelhetens skull.

När ens icke-judiska bekanta pratar om kristna högtider, som var de ska fira jul och vad de ska köpa för julklappar och sådant, så har jag inte mycket att bidra med till diskussionen. Jag har rättare sagt inget att säga om det, så då blir det att jag sitter tyst och lyssnar bara. Oftast frågar de inte var jag ska fira jul eller så, de förstår antagligen av min tystnad att jag inte har något att tillägga. Men om de inte vet att jag är judinna kan de såklart fråga, och då vill jag inte gärna ljuga ihop en historia om hur jag firar jul, vilket jag ju inte gör. Så då säger jag som det är. Det brukar inte vara några problem, men folk kan bli förvånade om jag inte har berättat för dem förut att jag är judinna.

Nu senast fick jag en inbjudan av en kompis från ridskolan om att komma på fest hos henne. Det hade jag gärna velat, om festen inte hade varit på shabat. Jag frågade vilken veckodag festen var och fick svaret att den är på en lördag. Jag sa att jag inte kan komma då, och de undrade förstås vad jag gör på lördagar. Så jag sa att det är min vilodag, att det är shabat, och jag är judinna så jag brukar fira shabat. Vad duktig du är!, blev svaret. Det var ett ganska roligt svar faktiskt, men de visste förstås inte varför jag inte kan resa på shabat så det fick jag försöka förklara lite kortfattat. Jag åker ju tåg till synagogan på shabat, men där går den absoluta gräsen för mitt resande. Några långa resor gör jag inte.

Det uppstår alltså ofta sådana situationer där jag måste ta ställning till om jag vill berätta om min judiska identitet och i så fall hur mycket jag vill berätta. Om jag får den direkta frågan vad jag har för religion så tvekar jag inte att svara, för jag tycker inte att jag ska behöva ljuga om vem jag är. Men jag berättar sällan om inte någon frågar och om inte en sådan situation uppstår. Kanske är det lättare att prata om det om någon visar sitt intresse först och om ämnet ändå kommer upp. Det är också då man får mest positiva reaktioner, det är i alla fall så jag har upplevt det.

15 kommentarer:

Emelie sa...

det är så roligt att läsa din blogg miriam, du påminner så mycket om min svägerska nere i tel aviv! :)

Freddie Wolfgram sa...

Jag förstår situationen, jag är ju homosexuell. Det är inte alltid man kan vara öppen med det när man träffar nya människor, man vet aldrig vad för inställning de har till hbt-personer. Jag var med om en liten jobbig sak igårkväll när jag var på ett födelsedagskalas hos en klasskompis, jag satt på altanen med en kompis och pratade och vid samma bord satt ett gäng killar och pratade, de använde uttryck som "jävla bög" och liknande flera gånger i sina meningar, jag blir både ledsen och arg när jag hör sånt, för det är inte första gången. Jag har ingen lust att starta en scen under firandet heller och ställa dem mot väggen heller direkt.

Jag tycker det är jobbigt att man som minioritet ska behöva förklara sig jämt i vardagen varför man inte har flickvän, varför man inte firar jul eller äter fläskkött!

Men man får ofta väldigt positiva reaktioner som du säger, många är intresserade av det och ställer frågor om det!

Hoppas du har det bra förresten Miriam, det var ett tag sen vi hördes av nu! Jag ska försöka ta mig till Shul någon gång inom den närmaste framtiden!

Kramar!

Shaul sa...

Precis som Wolfgram skriver så kan ju det där också vara ett problem - när folk visar upp sina fördomar i närheten av en - utan att de vet att man tillhör just den gruppen de är fördomsfulla mot. Å andra sidan så får man ju veta att de är just det. Fördomsfulla alltså.

Men jag tror att det kan vara bra att vara försiktig, åtminstone bland folk man inte känner. Det finns individer där ute som inte är att leka med.

Uppskattar bloggen förresten.

Maja sa...

Din blogg är oerhört intressant! Roligt för mig som kristen att få reda på mer om judendommen på ett sätt som man absolut inte får i skolan. Genom din blogg förstår jag judiska högtider som jag förut knappt hört talas om. Det måste kännas jobbigt att inte veta hur mycket av sig själv man kan dela med andra, men det verkar på dig som du klarar det bra! Keep up the good work!

Anonym sa...

Har man ingen religionsundervisning alls i lågstadiet?

/Puff

Chaya Miriam sa...

Tack för komplimangerna, det är jättekul att höra.

Ja Freddie det är ju också jobbigt när människor säger elaka och fördomsfulla saker om ens folk/minoritetsgrupp, när de inte vet att man själv tillhör den gruppen. Det har hänt mig också, som till exempel den gången jag skrev om i inlägget om "vardagsantisemitism". Jag säger aldrig något, men efteråt kan jag ångra mig och tänka att jag borde ha sagt något som hade fått tyst på dem. Men man vill ju inte gärna skaffa sig ovänner, och som Shaul säger gör man bäst i att vara försiktig. Man vet inte alltid vem man har att göra med.

Men just att man får kännedom om deras negativa åsikter gör också att man kan välja att inte berätta om sin identitet, annars kanske man hade gjort det innan när man var intet ont anande. Det är väl det enda fördelaktiga i en sådan situation.

Tack Maja, det är just det som är en av poängerna med den här bloggen att den inte bara ska innehålla ren fakta som man lär sig i skolan, utan också berättelser ur det verkliga livet. Även om fokus ligger på vardagsliv (ur mitt eget perspektiv) behövs det förstås en del fakta också för att kunna förstå händelser i vardagen med judisk anknytning och hur man lever som jude.

Nej man har ingen religionsundervisning i lågstadiet som ett ämne, och det står inte i läroplanen att man ska undervisa om religion i de lägre åldrarna. Däremot ska man förmedla svenska traditioner. Även om religionen inte finns som ämne kan lärare förstås välja att ta upp vissa saker i klassen som har med religion att göra om de anser att det behövs. I exempelvis en skola med många olika nationaliteter kan det vara bra att vid något tillfälle prata om likheter mellan olika religioner, för att på så sätt skapa större förståelse för varandra.

rebecka sa...

Jag tycker att det är lite intressant vad man menar med "svenska traditioner". För ett tag sedan så var jag med när man pratade med lågstadielever om påsken, och såklart gick man igenom både den kristna och den judiska påsken. Det som irriterade mig var att när man talade om "svenska traditioner" och "påsk i Sverige" menade man den kristna påsken, annars talade man om "judarna" och "judisk påsk" - som om inte det också skulle vara del av traditioner som firas i Sverige...

Freddie Wolfgram sa...

Ja, ska man vara korrekt så är inte jul eller påsk några svenska traditioner egentligen, de är kristna traditioner! Valborg och midsommar är svenska traditioner!

Om de kristna högtiderna ska räknas som svenska traditioner skall även de andra religionernas, som har en historia i Sverige, räknas till svenska traditioner.
Som exempel har ju judendomen varit en väl etablerad religion i Sverige sen slutet av 1700-talet, så jag tycker att 200 års firande av judiska högtider är lika svenska traditioner som t.ex påsk och jul, däremot kanske inte lika vanligt! Men då kan man ju börja fundera på samerna, som är en av Sveriges urbefolkning. Är inte deras högtider (jag känner inte till dem) också svenska högtider då?

Chaya Miriam sa...

Det håller jag med om. Vad krävs för att en tradition ska räknas som svensk? Att den bara firas i Sverige och inte i andra länder? Då går julen och påsken bort ja. Är kriteriet istället att högtiden ska vara kristen så går definitivt midsommar bort, och kanske valborg även om Valborg var ett kristet helgon. Är det hur länge högtiden har funnits i Sverige som räknas, ja då borde samernas högtider höra till de svenska högtiderna. Halloween borde det inte.

Det finns inte en enda "svensk" högtid som passar in i en sådan här mall. Så vad återstår då annat än att det är vilka som firar högtiden som avgör om det är en svensk högtid eller inte. Om högtiden firas av svenskar så är den svensk, eller? Vilka är då svenskar? Jag tror att de flesta svenska judar betraktar sig som svenskar, men pesach och rosh hashana räknas helt klart inte som svenska högtider. De är judiska högtider som firas av judar över hela världen, men julen firas ju också av kristna över hela världen. Hur man än vrider och vänder på detta tycks man inte komma någon vart. Kanske är svaret så enkelt som att de högtider som majoriteten av Sveriges befolkning firar räknas som svenska högtider.

Shaul sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Shaul sa...

Jag tror inte att det finns något bra svar på den där frågan - men att det är majoritetens högtider som gäller är nog den vanligaste (om inte alldeles korrekta) definitionen.

Själv har jag använt mig av begreppet svensk kultur för att beskriva fenomen som surströmming och kräftskivor, majbrasor och midsommar samt jantelag och inga skor inomhus. Men jag är absolut inte så säker på att det är en korrekt definition. :P

P.S: Den här diskussionen fick mig att inse att jag vet väldigt lite om samiska högtider.

rebecka sa...

Jo, jag håller med om att det är en svår fråga att definiera svenska traditioner. Och såklart handlar det om vad som finns i kulturen, och också vad majoriteten firar. Men när det gäller just påsken som högtid så kan det vara klokt att tala om judisk respektive kristen påsk. Och finns det inte en traditionell, svensk påsk också, om man tänker efter? En påsk som inte är religiös, eller kanske avkristnad påsk? Själv har jag tänkt så när jag firar påsk, att med min familj (som inte är religiös) så firar vi en traditionell, svenska påsk med betoning på ägg, kycklingar, godis, påskkärringar osv. Och i kyrkan firar jag den religiös påsken, med allt som hör den till. Detta är ett exempel på hur en religiös högtid har blivit sekulär, och kanske är det de vi ska kalla för "traditionella" eller "svenska"??

Kristina sa...

Hej!
Jag kom in av en slump på din sida via tidningen judisk krönika och jag har alltid varit väldigt fascinerad av andra religioner än min egna kristna.
Jag har läst teologi på universitetet och alltid tyckt om religion lektionerna i skolan. Jag är allmänt nyfiken och vill veta mer och mer om andras religioner och jag är tacksam att få hittat din sida då :)

Nu till det som jag tänkte komma till, jag som kristen berättar inte heller bara sådär att jag tror på Gud. Utan det är om man diskuterar religion eller något annat som har med ämnet att göra som jag berättar att jag är troende. Som oftast blir människor lite förvånade men de är som ändå intresserade av att lyssna. Men om man tar generellt så har man i Sverige idag ett sekulärt sätt att se på tro och man lär sig inte om religioner på annat sätt än i skolan. Man ser det inte lika viktigt att berätta om den kristna traditionen även fast man är döpt eller konfirmerad. och däför har man inte lika stor förståelse för att människor är troende. Man blir som på något sätt "tråkig" då. Att man inte kan göra samma saker som en icke troende osv. Men jag gör ju lika dana saker som icke troende och är absolut inte "tråkig"!

Jag tycker ens tro är upp till var och en och ingen kan säga hur eller vad man ska tro på, det är också orsaken till att jag inte pratar så öppet om det. Så jag kanske själv bidrar till o vetskapen en del. Men det känns som bäst så.

Jag hoppas du får en jätte bra dag i detta underbara väder och jag kommer fortsätta läsa din blogg!!!

MVH Kristina

Chaya Miriam sa...

Hej Kristina,

Det var kul att du har hittat hit.

Jag har inte direkt upplevt att folk har tyckt att jag är tråkig för att jag är judinna och troende. Jag kan såklart inte göra allt som sekulära svenskar gör, som att äta griskött eller fira julafton, men man kan ju vara rolig utan att äta fläsk. Men i och för sig kanske någon kan tycka att jag är tråkig för att jag inte kan göra vissa saker på shabat, även om jag själv inte har upplevt det så.

Jag tycker att man ska kunna prata öppet om sin religion utan att folk får för sig att man vill tala om för dem hur de ska tro. En vanlig diskussion kan man alltid ha om ämnet kommer upp och folk är intresserade.

Jacobi sa...

Hej Chaya.

Det va ett tag sen, jag var här och läste, Tycker din blogg är alltid intressant och läsa.

Jag håller med om att man ska inte "flasha" sin religion, och presentera för sig alla som en judinna eller jude. Religion är ngt privat, men självklart om någon frågar så svarar jag, med en undantag att man känner sig bekväm med den personen,

och det är ju alltid kul om personen frågar intresse, och du har rätt, då får man positiva reaktioner.

Hoppas du har haft en bra shavuot.

Shabat Shalom