Varje dag får man höra mycket från media om människor som lider på olika platser runt om i världen. Det är lätt att få känslan av att krig, fattigdom, svält och elände är något avlägset som ligger bortom vårt trygga välfärdsland Sverige. Den känslan är dock bedräglig, för fattigdom och lidande finns mycket närmare än det kan verka. Sannolikt finns det i samma stad där du själv bor. Åtminstone i storstäder som Stockholm borde ingen kunna undgå att lägga märke till den fattigdom som syns så tydligt utåt. Nästan varje dag när jag åker in till stan ser jag hemlösa människor som tigger pengar på tågstationer eller ute på gatan. En del av dem spelar instrument för att få folks uppmärksamhet, medan andra sitter tysta framför en skylt och väntar hoppfullt. Några går runt i tågen och tigger. Varje gång jag ser en tiggare brukar jag ge henne/honom mina småmynt om jag har några på mig. Jag brukar försöka att alltid ha lite mynt med mig. Det känns egentligen väldigt futtigt att bara ge dem några mynt när man vet att de behöver mycket mer än så. Hade jag varit rik hade jag gett dem mycket mer, men som vanlig student har jag inte möjlighet till det. Var och en kan bara göra vad de kan, men tyvärr så gör de flesta ingenting för att hjälpa de hemlösa. Tiggarna sitter i många timmar varje dag och vädjar om hjälp och under de timmarna hinner tusentals människor passera dem. Om alla de människorna skulle skänka några småmynt när de gick förbi så skulle de hemlösa få många tusen kronor, varje dag. Då skulle de kunna äta sig mätta, skaffa sig tak över huvudet och mer därtill.Att hjälpa de fattiga är en mitsva. Om man ser en fattig person be om hjälp och vänder bort blicken för att undvika att behöva ge något, så bryter man mot buden. Enligt mitsvan om tsedaka (välgörenhet) ska var och en ge så mycket pengar de kan till välgörenhet, efter vad man själv har för inkomst. Även om man har låg inkomst ska man alltså ge så mycket tsedaka man kan. Jag följer detta bud främst genom att ge pengar till de fattiga som jag ser i min omgivning. Jag kan inte ge mycket, men jag ger alltid med uppriktig medkänsla. För mig och de flesta andra är några kronor inte mycket värda, men för den hemlöse är det åtminstone en uppmuntran. Om fler skulle ge bara några kronor så skulle det dessutom inte längre vara bara några kronor. Tänk om var och en skulle tänka så, hur det kunde förändra livet för de allra fattigaste i det här landet. Då skulle de kunna äta sig mätta varje dag och slippa den smärtsamma hungern, och de skulle slippa att ligga ute och frysa under kalla vinternätter. Vi som har allt kan inte ens föreställa oss hur de har det. Jag förstår mig verkligen inte på alla de tusentals människor som går förbi tiggarna på T-centralen varje dag, utan att så mycket som ägna dem en medlidsam blick. Än mindre skänka några ynka kronor...
5 kommentarer:
Bra skrivet Chaya, blev riktigt rörd,
oftas glömmer man bort det, man undviker de stakars människor som har det svårt. den tid jag va i Sverige, så va det inte många tiggare, oftast så var det folk som spelade musik och sånt,men
jag bjuder hellre på mat, än pengar, jag tror det ger mer än man ger bort pengar!
Det är klart att det är bra att ge bort mat, men det är en tillfällig hjälp om du nu inte kommer varje dag och bjuder på mat. Om alla skulle skänka lite pengar var så skulle de hemlösa kanske kunna ta sig ur sin svåra siuation. Det kan inte en enda person med låg eller normal inkomst ordna, men tillsammans skulle man kunna hjälpa dem. Synd att det är så få som bryr sig bara.
Tyvär är jag rädd att man ofta gör en björntjänst genom att skänka pengar direkt på gatan.
I min stad är det många hemlösa alkoholister som tigger pengar och det har hänt att man har skänkt dem pengar så de kan köpa sig mat,
men det är inte vad pemngarna går till, en halvtimme efter att de har fått pengar ser man dem hänga utanför systembolaget men en lila kasse med nyinköpa öl.
Man känner inte riktigt att man gjort en god gärning då.
Det är ju tyvärr så i vissa fall. Man kan aldrig veta vad de kommer använda pengarna till, men trots det tycker jag inte att man ska låta bli att skänka pengar. Man kan inte avstå från att försöka hjälpa till enbart på grund av risken att det kanske inte blir till någon hjälp, vilket det ju faktiskt kan bli. Tänker man så kommer ingen hjälp fram ens till dem som skulle ha fått nytta av den.
Även om man ovetandes skänker pengar till en alkoholist, som sedan köper öl för pengarna, så har man ändå gjort en god gärning. Ens goda avsikt var ju att hjälpa personen, och man gav honom/henne möjligheten att använda pengarna till något bra. Mer kan man inte göra, personen gör såklart vad han/hon vill med pengarna.
Missbrukare behöver förstås mer hjälp än bara pengar, mat och tak över huvudet, de behöver vård också. Men det kan man knappast som enskild person ge dem. Jag tycker det är konstigt att myndigheter inte gör mer för att hjälpa dem och andra hemlösa. I slutändan är det ju bara de som kan det.
När det blev alltför uppenbart att socialtjänsten inte lyckades med att ta hand om och hjälpa våra hemlösa att slippa vara det, lämnades utrymme för andra aktörer. Frivilligorganisationerna rekryterade ”goda medborgare”. Det var de som kände saker. Då till skillnad från de samhällsbyggare som inte hade tid med sådant.
”Plikten” var en viktig del av den medborgerliga moralen. Vi har olika plikter. Vissa gör nytta. En del av dessa gör det genom att ta hand om sådant som är onyttigt. En viss sorts människor betraktas också som onyttiga. Dessa kan nyttiga människor ta hand om för att känna sig nyttiga. Det är ju perfekt! Då har vi nästan löst hela den krångliga ekvationen med ”idén om ett samhälle som tar hand om alla”!
Arbetstillfällen skapas och det är väldigt bra för ett samhälle! Då får folk något att göra! Det är ju jättebra! Detta får absolut inte rubbas! Tänk om nu socialtjänsten istället hade lyckats med det vi ibland inbillar oss att socialtjänsten är till för. Då skulle ju allt detta vara förstört. Ekorrhjulet hade fallit sönder i småbitar. Detta verkar det tack och lov inte vara någon risk för.
Vilka människor skulle ha tid uppmärksamma en sådan onyttig sak? En ny frivilligorganisation kanske? De frivilligorganisationer som en gång klev in i det tomrum som uppstod där socialtjänsten inte räckte till, har istället för att påvisa missförhållandet hamnat i ett symbiosförhållande till både de fattiga och till socialtjänsten. De har inte heller lyckats med att hjälpa människor. Det vill säga ut ur sin fattigdom, ut ur sin hemlöshet, ut ur ett eventuellt missbruk.
Däremot har de som organisationer vuxit och vuxit och vuxit. Detta samtidigt som de fattiga har blivit fler och fler och fler. Boendekostnaderna ökar, utsikterna om ett drägligt liv glider allt längre bort från de som en gång blivit stämplade. Själv fick jag stämpeln ”Vanartigt barn” vid åtta års ålder. Men på sätt och vis är jag idag tacksam för att det inte blev ”artigt barn”.
Skicka en kommentar