Mizrach

Jag har länge letat efter en fin mizrach att hänga upp i vår nya lägenhet. För er som inte vet är mizrach en väggbonad som man hänger upp på den östra väggen i ett rum för att visa åt vilket håll man ska vända sig när man ber. Man ska be vänd mot Jerusalem, som ju blir österut om man bor i Sverige. Ordet mizrach betyder öst, och står skriver på mizrachen som man hänger på väggen. Ofta brukar verser från Tanach stå med också, som till exempel den här: "From the rising (mi-mizrach) of the sun unto the going down thereof, the Lord's name is to be praised" (Ps. 113:3). Motiven på mizrachen brukar vara Jerusalem, templet och olika judiska symboler. De är ofta färgglada och konstnärligt utförda. Man brukar hänga mizrachen i rum där man ber, som i sovrum och vardagsrum.

Jag har tagit ut riktningen för bön med hjälp av en kompass, så jag vet åt vilket håll jag ska stå när jag ber hemma. Men det saknas fortfarande en mizrach på den östra väggen i sovrummet och det ser väldigt tomt ut. Dessutom borde vi nog ha en i vardagsrummet också. Jag har letat på internet men de enda mizrach jag har hittat där har varit för dyra, på minst 46 dollar plus leverans. De är gjorda av konstnärer så det är nog därför de är så dyra. Jag behöver inte en mizrach gjort av en stor konstnär, det räcker med en vanlig mizrach. Vem som helst kan egentligen göra en mizrach, så det finns inga krav på att personen som gör den måste vara en Sofer (Torahskrivare) eller berömd konstnär. De som är gjorda av konstnärer är förstås jättefina, men onödigt dyra.

Jag bestämde mig för att försöka göra min egen mizrach istället. En mizrach kan vara gjord i vilket material som helst, som trä, tyg, papper, metall, sten, keramik, glas eller något annat. Det är bara att välja vilket material som passar en bäst. Jag har alltid tyckt om att rita blyertsteckningar, men det tycker jag inte passar för en mizrach. Jag vill att den ska vara färgglad. Jag har dessvärre inget material för att måla i färg så det hade inte heller varit något billigt alternativ om jag skulle införskaffa det. Brodera är jag inte bra på och knappast på att jobba i trä eller metall heller. Till slut hittade jag en fin plansch med haKotel (Västra tempelmuren) som man kan beställa från Israel. Den tänker jag göra en mizrach av, genom att klistra på ordet mizrach och kanske några dekorationer, som ett collage helt enkelt. Så ska jag köpa en fin ram till den. Jag beställde planschen och även några andra saker från det företaget (judaicadirect.com) i onsdags så de kommer nog nästa vecka. Det är billigt att beställa från dem och de har jättefina smycken som jag inte kunde låta bli att köpa några av. Planschen kostade bara 12 dollar så mizrachen som jag ska göra blir nog inte så dyr, om jag hittar en billig ram också. Om den blir fin så duger den i alla fall tills jag kan köpa en bättre. Det bästa är förstås att köpa mizrach och andra judiska saker när man är i Israel. Jag hoppas att jag kan åka dit inom en nära framtid.

(På bilden: en mizrach som kostar 150$)

Peticha

Så var den nya veckan här då. Jag tycker att Shabat är alldeles för kort, och jag hade gärna varit ledig längre. Men jag brukar i alla fall ta det lugnt på lördagkvällen även efter att Shabat har slutat, om jag har möjlighet och inte absolut måste plugga. Man måste få lite tid också för sådana nöjen som inte är tillåtna på Shabat, som att sitta vid datorn eller se på film.

Denna Shabat var jag i synagogan både på fredagen och lördagen. Det var länge sedan jag gick på fredagsgudstjänsten för varje fredag den senaste tiden har det råkat vara långa skoldagar, så jag har varit för trött på fredag kväll. Dessutom är det tråkigt om man slutar vid två eller tre och måste vänta i stan några timmar innan gudstjänsten börjar. Att åka hem emellan är ingen idé på så kort tid, då kommer man i princip bara hem och vänder igen. Om man nu inte har turen att bo i innerstan alltså. Denna fredag hade jag seminarium tidigt på morgonen men jag slutade tidigt och kunde åka hem och vila en stund innan jag åkte tillbaks till stan. Det var verkligen kul att gå på fredagsgudstjänsten igen efter så länge.

När jag kom ut från synagogan och gick mot tunnelbanan såg jag en stor folksamling på torget som ligger nära synagogan. Det var flera poliser där, till och med tre ridande poliser som hade radat upp sig prydligt längds trottoaren. De hade fina hästar som jag fick lust att gå fram och klappa, men det får man ju såklart inte. Det var en kvinna som höll tal för folksamlingen och jag försökte höra vad hon sa. Jag ville inte stanna där så jag kunde inte höra så mycket, men det lät som ett anti-israeliskt tal. Det var väl därför de valde just den platsen, nära synagogan, och just den tiden, vid gudstjänsten, allt för att provocera så mycket som möjligt.

På lördag morgon när jag gick till synagogan var det helt lugnt, som det brukar vara på morgonen. Men det var inget roligt väder, iskallt snöblandat regn och slask. Jag trodde att jag hade missat bussen när jag skulle till pendeltågsstationen, men den var bara försenad. Annars hade jag fått gå i tio minuter i ovädret. Det var inte så mycket folk i synagogan och i början hade vi inte ens någon minjan, men senare kom det fler. En av gabaim frågade mig om jag ville få en aliya som kallas peticha. Den hade jag aldrig gjort tidigare. Den innebär att man ska gå fram till Aron hakodesh, den Heliga Arken, och öppna den genom att dra ifrån draperiet. Skåpet brukar redan vara öppet. Detta låter ju inte så svårt men det är ändå en del som man måste tänka på. Jag gick förstås inte helt själv, utan två gabaim följde med. En av dem skulle bära Torahrullen sedan. Vi gick fram till Arken medan vi sjöng bönerna före Torahläsningen och ställde oss vända mot Arken. Sedan signalerade en av dem till mig att öppna Arken. Det fanns två snören till draperiet och jag drog i fel snöre först innan jag tog det rätta snöret och drog ifrån draperiet. Sedan skulle jag ta fram Torahrullen ur Arken och ge den till han som skulle bära den. Den var lite tung men det gick bra. Därefter gick vi på rad tillbaks och upp på Biman där man läser i Torah, sedan var jag klar med min del och gick tillbaks och satte mig. Det var kul att göra peticha och att stå så nära Arken och titta på alla fina Torahrullar där. I vanliga fall kommer man ju aldrig så nära när man bara sitter i sin bänk.

Det är bara en av de speciella aliyot som jag inte har gjort någon gång nu, och det är hagbaha. Men för att kunna göra den måste man vara ganska stark. Man ska nämligen lyfta upp Torahrullen högt upp med händerna brett isär, för att visa den för församlingen efter Torahläsningen. Minst tre spalter med text måste synas. Speciellt i början eller slutet av den årliga Torahläsningen är det svårt, när nästan hela rullen är på en sida, för då vilar nästan all vikt på den ena armen. I mitten av året däremot när vikten är jämnt fördelad skulle kanske även jag kunna lyfta upp den.

(Bilden visar Aron hakodesh, den Heliga Arken)

Tsedaka

Varje dag får man höra mycket från media om människor som lider på olika platser runt om i världen. Det är lätt att få känslan av att krig, fattigdom, svält och elände är något avlägset som ligger bortom vårt trygga välfärdsland Sverige. Den känslan är dock bedräglig, för fattigdom och lidande finns mycket närmare än det kan verka. Sannolikt finns det i samma stad där du själv bor. Åtminstone i storstäder som Stockholm borde ingen kunna undgå att lägga märke till den fattigdom som syns så tydligt utåt. Nästan varje dag när jag åker in till stan ser jag hemlösa människor som tigger pengar på tågstationer eller ute på gatan. En del av dem spelar instrument för att få folks uppmärksamhet, medan andra sitter tysta framför en skylt och väntar hoppfullt. Några går runt i tågen och tigger. Varje gång jag ser en tiggare brukar jag ge henne/honom mina småmynt om jag har några på mig. Jag brukar försöka att alltid ha lite mynt med mig. Det känns egentligen väldigt futtigt att bara ge dem några mynt när man vet att de behöver mycket mer än så. Hade jag varit rik hade jag gett dem mycket mer, men som vanlig student har jag inte möjlighet till det. Var och en kan bara göra vad de kan, men tyvärr så gör de flesta ingenting för att hjälpa de hemlösa. Tiggarna sitter i många timmar varje dag och vädjar om hjälp och under de timmarna hinner tusentals människor passera dem. Om alla de människorna skulle skänka några småmynt när de gick förbi så skulle de hemlösa få många tusen kronor, varje dag. Då skulle de kunna äta sig mätta, skaffa sig tak över huvudet och mer därtill.

Att hjälpa de fattiga är en mitsva. Om man ser en fattig person be om hjälp och vänder bort blicken för att undvika att behöva ge något, så bryter man mot buden. Enligt mitsvan om tsedaka (välgörenhet) ska var och en ge så mycket pengar de kan till välgörenhet, efter vad man själv har för inkomst. Även om man har låg inkomst ska man alltså ge så mycket tsedaka man kan. Jag följer detta bud främst genom att ge pengar till de fattiga som jag ser i min omgivning. Jag kan inte ge mycket, men jag ger alltid med uppriktig medkänsla. För mig och de flesta andra är några kronor inte mycket värda, men för den hemlöse är det åtminstone en uppmuntran. Om fler skulle ge bara några kronor så skulle det dessutom inte längre vara bara några kronor. Tänk om var och en skulle tänka så, hur det kunde förändra livet för de allra fattigaste i det här landet. Då skulle de kunna äta sig mätta varje dag och slippa den smärtsamma hungern, och de skulle slippa att ligga ute och frysa under kalla vinternätter. Vi som har allt kan inte ens föreställa oss hur de har det. Jag förstår mig verkligen inte på alla de tusentals människor som går förbi tiggarna på T-centralen varje dag, utan att så mycket som ägna dem en medlidsam blick. Än mindre skänka några ynka kronor...

Situationen i mellanöstern - hur påverkar den svenska judar?

Ingen kan ha missat att höra talas om den förfärliga situation som råder i mellanöstern just nu. Jag behöver knappast gå in närmare på vad det är som händer i konflikten mellan Israel och palestinierna. Inte heller tänker jag delge mina åsikter om själva konflikten, för jag har ingen lust att ge mig in i den debatten. Som en helt vanlig judisk kvinna i Sverige kan jag ändå inget göra för att påverka situationen i mellanöstern, och jag behöver därför inte heller stå till svars för den på något sätt.

Tvärtom vill jag ställa frågan om hur händelserna i mellanöstern påverkar mitt och andra svenska judars liv, både i det stora hela och i den lilla vardagen. Det mest påtagliga som man märker av varje dag tycker jag är svensk medias skildringar av konflikten, som i stort sätt alltid är Israelkritiska. Jag kan inte läsa en vanlig dagstidning utan att bli påmind om medias (och kanske även det svenska samhällets) negativa attityd till Israel. Visst, ibland är kritiken berättigad. Men den står inte alls i proportion till hur verkligheten ser ut och media ger ingen nyanserad bild av konflikten. Det som lyfts fram i tidningsartiklarna är negativa saker om Israel, ofta utan att ge någon bakgrund till varför dessa saker sker. Det skrivs ytterst sällan något positivt om Israel. De väljer att fokusera mycket på de civila palestiniernas lidande och lite på vad Hamas egentligen har för sig. Dessutom presenterar de fakta på ett bedrägligt sätt, till exempel skriver Metro i underrubriken till en artikel att hundratals människor har dött i bombräder och att många civila är drabbade. Därefter får man veta att över 345 människor har dödats. Först i slutet av artikeln skriver de att det var 57 civila som dog utav de 345 människorna, och att resten tillhörde Hamas säkerhetsstyrkor. Det är inte alla som läser hela artikeln, däremot är det många som endast läser rubriken eller början av artikeln. De som läser en artikel på det sättet kan lätt tro att alla de 345 människorna som dog var civila och det har jag hört flera personer säga att de trodde. Detta är ett effektivt sätt att vinkla en artikel till en viss åsikts fördel. En annan teknik är att utelämna information, som att låta bli att ta upp att Hamas har sitt högkvarter mitt ibland civilbefolkningen, och att det är omöjligt att komma åt militära mål i gazaremsan utan att skada civila. Detta på grund av att Hamas strategiskt har placerat sig mitt bland de civila för att skydda sig. Jag vill inte försvara de aktioner som Israel har gjort som har lett till civila människors död, därför att jag blir ledsen när jag läser om oskyldiga människors död oavsett vilket land de kommer ifrån. Att orsaka oskyldiga människors död kan aldrig rättfärdigas även om det sker i krig. Krig i sig är fel. Det enda jag vill visa på är att den ensidiga bild som svensk media ger av Israel är allt annat än rättvis.

Inte nog med att den bilden är orättvis, men det får också konsekvenser när en sådan bild förmedlas till en stor mängd människor. Det kan inte minst leda till ökat hat mot den nation och den nationens folk som framställs i så dålig dager. Just att det leder till hat mot nationens folk är det värsta, eftersom folket som inte har den politiska makten inte är ansvariga för vad ledarna fattar för beslut. I fallet med Israel drabbar hatet dessutom inte bara israeler, utan också judar över hela världen. Vi i Sverige är inget undantag. Ett hemskt exempel på det är brandattentaten mot Helsingborgs synagoga som gjordes i fredags och i måndags. En del bloggar har skrivit om det, se till exempel http://www.judaistik.se/ och http://www.torahblogga.blogspot.se/ .

Som väl var kom ingen människa till skada fysiskt i attentatet, men på sätt och vis är skada ändå skedd. Det känns framförallt obehagligt, även för mig som bor i Stockholm. Jag kan bara föreställa mig hur judarna i Helsingborg känner sig nu. Som det är nu vågar jag verkligen inte visa på något sätt att jag är judinna när jag går ut. Jag har inte på mig några judiska smycken så att folk kan se dem. Vid ett tillfälle, innan den här allvarliga situationen i Gaza uppstod, hade jag på mig en davidsstjärna ute. Jag brukar inte ha den synlig, men jag ville testa hur det kändes och se om någon skulle verka bry sig. Det som jag kunde märka var att några människor stirrade på mig, och jag fick en del arga blickar. En kvinna blängde på mig som om jag var hennes värsta fiende. Det kändes verkligen inte bra, så jag stoppade snabbt tillbaka min Magen David under tröjan. Känslan som jag fick var kort sagt otrygghet. Men ändå tycker jag att det är tråkigt att inte kunna ha på mig vilka smycken jag vill ute utan att behöva gömma dem. Detta är en liten sak, men den visar ändå så tydligt vilka negativa attityder som finns mot judar i Sverige. Att man överhuvudtaget ska behöva överväga om man kan vara öppen med sin judiska identitet eller inte... det säger en del.

Asarah b' Tevet

Igår var det Asarah b' Tevet, alltså den tionde dagen i den judiska månaden Tevet. Det är en av de fyra mindre fastedagarna som infaller under det hebreiska kalenderåret. På en mindre fastedag fastar man från soluppgången till solnedgången, till skillnad från en stor fastedag då man fastar i 25 timmar. Just Asarah b' Tevet är årets kortaste fastedag eftersom den infaller under vintern, oftast i januari, då timmarna mellan soluppgång och solnedgång är få. Fastan slutade redan 16.05 idag, och sover man till klockan 12 som jag gjorde så behöver man alltså bara fasta i drygt fyra timmar. Alla sover förstås inte så länge, tvärtom går en del upp tidigt på morgonen innan solen hunnit upp och äter frukost för att på så sätt göra fastan lättare. Det är nog främst de som måste börja sitt jobb tidigt som fastar på det sättet. På mindre fastedagar, och även på Tisha b' Av som är en stor fastedag, är det tillåtet att arbeta. Samma regler gäller inte som på Shabat och Jom Tov (helgdag) då allt arbete är förbjudet. De enda förbud som finns på de mindre fastedagarna, förutom mot att äta och dricka förstås, är förbuden mot att tvätta sig och bada för nöjes skull. Det blir inga badhusbesök alltså, men att tvätta bort smuts är såklart tillåtet.

Anledningen till att man fastar på Asara b' Tevet är för att minnas den babylonska belägringen av Jerusalem som började på denna dag år 588 f.v.t. Belägringen ledde till seger för babylonerna som intog Jerusalem och förstörde templet på Tisha b' Av (9:e Av) år 586 f.v.t, och då tvingades det judiska folket i exil till Babylonien. Exilen varade i 7o år. Det som hände på Asara b' Tevet år 588 f.v.t. var alltså början till en av de största tragedierna i det judiska folkets histora; förstörelsen av det första templet. Fastedagen Asara b' Tevet har införts som en sorgens dag och tjänar som en påminnelse om att templet är förstört. Efter några månader observerar vi en till mindre fastedag, denna gång till minne av när romarna bröt igenom Jerusalems murar den dagen år 70 e.v.t. De förstörde strax därefter det andra templet och tvingade det judiska folket ut i den andra exilen, som varade ända till år 1948 när Israel blev en självständig stat. Efter den fastedagen följer en sorgeperiod på tre veckor som kulminerar i Tisha b' Av, som av många anses vara årets sorgligaste dag. Genom ett sammanträffande förstördes båda templen på Tisha b' Av.

Fastedagen Asara b' Tevet som var igår är en inledning på den större sorgeperioden som följer några månader senare, även om man naturligtvis inte sörjer under de mellanliggande månaderna. Man skulle kunna säga att Asara b' Tevet är som en liten förvarning om vad som komma skall. Även om det är en mindre fastedag så är det alltså en viktig dag. Speciellt för dagen är också att vi lägger till särskilda böner till de vanliga bönerna, bland annat Selichot.

(Bilden visar en modell av det första templet.)

Missionsverksamhet på öppen gata

Jag vet inte hur vanligt det är i mindre städer, men här i Stockholm bedriver vissa kristna grupper missionsverksamhet på allmänna platser bland helt okända människor. Nästan varje dag ser jag Jehovas vittnen som står på tågstationerna lite här och var. De står där och håller upp sina broschyrer timma ut och timma in, men de är oftast inte så påflugna att de går fram till någon och börjar prata. Jag tror inte att så många skulle ha tid att stanna och prata med dem mitt i morgonrusningen på T-centralen ändå. Så jag undrar vad de vinner på att stå där dagarna i ända. De är också kända för att knacka på hemma hos folk och försöka prata, men jag öppnar aldrig när någon okänd ringer på så det går inte med mig.

Några enstaka gånger har det dock hänt att någon från Jehovas vittnen eller annat kristet samfund har försökt framföra sitt budskap till mig. En gång mötte jag en tant på gatan som ville ge mig någon lapp, uppenbarligen var hon från Jehovas vittnen. Jag sa direkt rakt på sak "nej tack, jag tror faktiskt på judendomen". "Judendomen?!" sa hon bara och såg helt förskräckt ut. Hon sa inget mer utan gick genast därifrån.

En annan gång var det en ung tjej från Jehovas vittnen som försökte ge mig en lapp när jag stod på T-centralen och väntade på tåget. Jag tog inte emot den, utan frågade istället vad det var för något. Hon sade att det handlade om Bibeln. Jag sa att jag inte behöver den, eftersom jag är judinna. Hon frågade om jag trodde på Bibeln då. Jag sa att jag tror på Tanach, den judiska Bibeln. Då frågade hon om jag trodde på de första moseböckerna, så jag sa att jag självklart gör det eftersom de ju ingår i Tanach. "Vad bra!" sa hon, önskade mig en trevlig dag och sedan gick hon. Hon verkade inte direkt ha några kunskaper om judendomen eftersom hon trodde att vi bara tror på de första moseböckerna. Men det var konstigt att hon tyckte det var bra att jag bara trodde på dem, och inte på Nya testamentet som hon själv tror på. Hon kanske helt enkelt gav upp sitt försök att sprida sitt budskap till mig. Men hon var i alla fall trevligare än den förskräckta tanten.

Så sent som igår försökte en annan ung tjej att dela med sig av det kristna budskapet till mig. Jag satt och väntade på bussen och det var bara hon och jag där. Hon frågade mig först om hon kunde få fråga mig en sak. Jag trodde att hon kanske skulle fråga vilken tid bussen gick eller något sådant, men istället frågade hon om jag tror på G-d. Jag blev inte så förvånad utan fattade snart vad det var frågan om. Jag svarade uppriktigt att ja, det gör jag. Då frågade hon på vilket sätt jag tror på G-d och jag svarade lika rättframt att jag är judinna. "Jaså, vad roligt!" utbrast hon. Hon frågade hur vi judar tror på G-d, om vi också tror på Jesus. Jag sa att vi tror på att G-d är EN, att han inte har någon kropp och inte är en människa, och att vi inte tror på treenigheten som de kristna. Hon frågade inget mer sedan, och berättade inte heller vad hon själv trodde på. Hon sa bara att hon var en Jesu lärjunge. Bussen kom då också så hon fick inte tillfälle att prata mer. Men jag är förvånad över hur lite kunskap hon och andra kristna missionärer verkar ha om andra religioner. Hon visste ju inte ens om judar tror på Jesus eller inte. Sådant kan ju vara bra att känna till för den som försöker omvända folk från en annan religion.

Jag måste säga att jag inte gillar idén med att ge sig ut på allmänna platser och försöka omvända okända människor till sin egen religion. Jag tycker inte att man ska försöka tvinga på folk religion eller åsikter överhuvudtaget. Om folk vill gå med i Jehovas vittnen är det ju bara för dem att slå upp numret till närmaste "rikets sal" i telefonkatalogen och ringa dit. Jag tror att om folk känner att de vill ansluta sig till en viss religion, så söker de sig till den självmant. Man kan tänka själv och fatta sina egna beslut, det behövs inte någon som hoppar på en ute på stan och trycker en broschyr i näven på en för att man ska inse vad man vill. Man kan själv söka information och ta reda på fakta. Jag tycker att Jehovas vittnen och andra som bedriver denna slags missionsverksamhet bara slösar bort sin tid på att försöka övertyga folk som ändå inte är intresserade. De som verkligen är intresserade lär hitta dit själva.

Inom judendomen bedrivs ingen missionsverksamhet överhuvudtaget. Det finns ingen anledning till att man skulle göra det, eftersom vi inte tror att man måste vara jude för att komma till himlen. Det räcker med att man är en rättfärdig person för att få en plats i det tillkommande riket. Icke-judar behöver bara följa de sju noakidiska buden som är grundläggande förbud mot exempelvis mord och djurplågeri, medan en jude har 613 bud att hålla. Så då vore det ju konstigt om man försökte omvända icke-juden som bara behöver följa sju bud till att bli jude så att han måste följa 613 bud, när han kommer till himlen i vilket fall som helst. Om en icke-jude själv söker sig till judendomen för att han känner att det är den rätta vägen för honom är förstås en annan sak. Men vi missionerar inte. Inom kristendomen tror de ju att människor måste ta emot Jesus för att kunna komma till himlen och undvika att hamna i helvetet. Med en sådan tro är det inte så konstigt att kristna missionerar, för de tror ju att de måste "rädda" sina medmänniskor från att hamna i helvetet. Men jag gillar inte det synsättet att ens egen religion är den enda rätta och att alla som inte tror på den kommer till helvetet. Förhoppningsvis tror de inte så inom alla kristna riktningar, mänskligheten borde ju ha kommit lite längre...

Egalitära gudstjänster med egalitär sittning

Shabat är slut och jag har satt mig här vid datorn för att skriva lite om dagen. Det har visserligen varit en ganska vanlig Shabat men några saker kan vara värda att berätta om. Jag var i synagogan på fredagsgudstjänsten och i morse var jag också där. Från och med den första januari i år har de infört egalitär sittning i hela Stora synagogan. Det innebär att män och kvinnor numera kan sitta överallt i synagogan, till skillnad från tidigare när den vänstra sidan var reserverad för endast män och den vänstra balkongen var reserverad för endast kvinnor. Jag tänkte inte på det igår när jag gick till synagogan, utan satte mig långt fram på höger sida som jag brukar. Där har både män och kvinnor suttit förut, men nu är det alltså blandad sittning överallt. Efter gudstjänsten fick jag se en skylt som satt på vänstra sidan där det stod att det ska vara blandad sittning där nu, så då blev jag påmind om det. I morse bestämde jag mig för att sätta mig på vänster sida för första gången. Det kunde ju vara kul med lite omväxling och att se synagogan från en annan vinkel. Det var inga män som satt där då i början av gudstjänsten för i början var det väldigt lite folk. Senare kom det fler och de satte sig på sina vanliga platser framför och bakom mig. Ingen verkade störas av att jag satt där. Jag fick beröm av några för att jag var den första kvinnan som satte mig på vänster sida, alla andra satt till höger som de brukar. Jag svarade att någon måste ju vara den första, och om man nu kan sitta där så varför skulle man inte göra det. Visserligen var det inte på något sätt bättre att sitta där än till höger, men när man har möjligheten att välja var man vill sitta så tycker jag att man ska utnyttja den. Som en man påpekade så är det också viktigt att markera att det nu är tillåtet för kvinnor att sitta där. Jag tycker att det var bra att de införde egalitär sittning överallt. Vi hade ju redan egalitära gudstjänster där kvinnor ingår i minjan och får komma fram till Torah, och därmed kan delta i gudstjänsterna på samma villkor som männen. Så varför ska man då ha kvar separat sittning för kvinnor och män?

Denna Shabat deltog jag mycket i gudstjänsten. Jag läste i Torah för 6:e och 7:e aliyan och även maftir-stycket. Så mycket har jag aldrig läst förut i Torah på en gång. Det gick bra förutom att jag kom av mig i början av läsningen av den 7:e aliyan. Jag glömde vilken melodi jag skulle börja med konstigt nog, men efter ett par ord kom jag ihåg tropperna (tecknen för melodin) och då flöt det på igen. Om man skulle bort glömma totalt vilken melodi eller vilka vokaler ett ord har så är det inte katastrof. Det finns alltid en gabai som står bredvid och följer med i läsningen med pekpinne i en chumash (där texten står med både vokaler och tropptecken), så om man kommer av sig helt kan man kolla snabbt med honom/henne hur melodin eller uttalet ska vara. Det känns ju tryggt. Jag läste Haftaran också och det gick också bra. Den kändes väldigt enkel att läsa efter att jag hade läst i Torah, för i Haftaran har man ju alla vokaler och tropper utskrivna och behöver inte kunna något utantill. Nu dröjer det länge innan jag ska sjunga nästa Haftara och läsa i Torah igen, det blir inte förrän i slutet av februari. Men jag kanske kan få ett till stycke i Torah att läsa däremellan. Jag tycker verkligen att det är kul inte bara att läsa texterna i synagogan, men lika mycket att öva på dem hemma. Det känns lite tråkigt när jag inte har något att öva på.

Nu börjar en förhoppningsvis bra film på tv så jag får avsluta. Shavua tov!