Minneshögtid till minne av resningen i Warzawas ghetto

Idag har jag också varit i synagogan. Det var nämligen en minneshögtid där till minne av alla judar som föll offer för förintelsen och till minne av den hjältemodiga resningen i Warzawas ghetto, då ca 700 modiga män och kvinnor gjorde väpnat motstånd mot nazisterna. I år är det 65 år sedan detta uppror som ägde rum 1943. Det är verkligen något som är värt att minnas. Trots att judarna i ghettot visste att läget var hopplöst och att de skulle dö, så vågade de resa sig och göra motstånd. De ville hellre dö i strid än att slaktas av sina bödlar i något koncentrationsläger. Nazisterna fick dessutom betala ett visst pris. När de kom in i ghettot för att hämta judarna och deportera dem, var de helt oförberedda på motstånd. Många av dem dog och de tvingades till reträtt. De kom förstås tillbaka med en tungt beväpnad armé, som sprängde sönder alla hus och hemliga tunnlar i ghettot. Det blev slutet på upproret, men vi minns för alltid dessa modiga män och kvinnor som hjältar, som vågade stå upp mot övermakten och försvara människans värde och rätt att leva. Minneshögtiden började med att vi tände sex ljus till minne av olika personer och alla förintelsens offer. Jag fick äran att tända ett ljus till minne av Raoul Wallenberg. Han var en svensk diplomat som under andra världskriget ledde en framgångsrik räddningsaktion av judarna i Ungern. Tack vare honom räddades flera tusen ungerska judar. Till hans minne finns ett monument utanför Stockholms stora synagoga, på torget som också har fått sitt namn efter honom, Wallenbergs torg. Under minneshögtiden fick vi lyssna till musik och det var flera personer som höll fina tal, bland andra riksdagsledamot Cecilia Wikström. Så bad vi även kaddish, bönen för sörjande.