onsdag 14 maj 2008

Demonstration utanför Berns när judiska församlingen firade Israel 60 år


I söndags firade judiska församlingen Israels 60-årsdag med en fest på Berns salonger vid Berzelii park. Jag hade funderat på att vara med då, men jag var ju tvungen att plugga den dagen. Nu är jag på sätt och vis glad att jag inte var där. Efteråt fick jag nämligen se i tidningen att det hade hållits en demonstration utanför. Det var folk som hade samlats för att protestera mot Israel och visa sitt missnöje för palestiniernas situation. Det stod inte hur många demonstranterna var, men 47 av dem blev gripna av polis för att de inte lydde polisens instruktioner. Det lät otrevligt och jag är glad att jag inte behövde se något av detta. Men sådana människor ska såklart inte få stoppa oss från att fira Israels 60-årsdag. Vi har all rätt att göra det under trygga omständigheter. Jag tycker att demonstrationen var helt onödig och undrar vad de egentligen ville uppnå med den. Vad är det för mening med att protestera mot Israel inför en grupp judar varav de flesta är boende i Sverige? De protesterade mot palestiniernas situation, men svenska judar är inte på något sätt ansvariga för den och kan knappast heller påverka den. Jag kan inte på något sätt se vad en sådan demonstration skulle göra för nytta. Det enda den gör är att störa andra och bidra till ett otrevligt samhällsklimat.

3 kommentarer:

Jenny Beer sa...

Jag önskar verkligen att firandet av Israels 60 års dag blir bättre i Göteborg.. :(
Så trist när man läser sådana saker.

Chaya Miriam sa...

Ja det hoppas jag också att det blir. Det ska inte behöva hända sådana saker någonstans. Men det känns verkligen otäckt när det händer såpass nära en själv.

Anonym sa...

Jag tycker nog att dina kommentarer är väldigt naiva. De fruktansvärda saker som utspelas i Gazaremsan skapar med nödvändighet frustration hos de flesta människor. I din kommentar ser jag en tidstypiskt glapp mellan en fridsamhet och humanism som är vigd åt den egna kretsen och en total likgiltighet för de gräsligheter som pågår i Gaza.
I denna konflikt ser jag bara resultatet av ett ruttet ledarskap som för länge sedan uppört att bry sig om de människor de säger sig representera. Kanske hade de rätt de som efter 6-dagarskriget 1967 sa att Israel var en omöjlighet, att en statsbildning som från första stund växer i krig mot omgivande folk - och i strid med gällande fördrag - aldrig kan skapa annat än hämndlystnad och revanschism. Detta är detta vi ser. Generation efter generation av palestinska grupper som förlorat allt hopp och som bara finner mening genom att ägna sig åt terror.
Nej, man kan inte återgå till läget före 1967, Israel är en realitet, Israel är värt att försvara; men om undret skulle inträffa och det militaristiska ledarskiktet i Israel skulle erkänna 1966 år gränser då skulle utsikterna till fred öka dramatiskt. En sådan politik skulle vara rationell, dvs den skulle åstadkomma den fred och den trygghet man säger sig eftersträva. Om den dessutom byggde på medkänsla med alla de människor som drabbas av krigsvansinnet då fanns också utsikter till varaktig fred. Jag finner det märkligt att alla djupt troende judar och palestinier låter sig ledas av slaktare. Om Gud fanns och jag var Gud skulle jag kasta dem i helvetet.

Tom