Första shabat i den nya lyan

Nu har jag firat min första shabat i den nya lägenheten. Förra helgen var jag ju bortrest. Jag gick till synagogan igår på kvällsgudstjänsten, men i morse var jag alldeles för trött för att orka gå dit. Jag har gått upp tidigt hela veckan och haft fullt upp med det sista inlämningsarbetet för den här terminen. På måndag är terminen äntligen slut. Det har varit en lugn shabat, och jag har läst i Torah här hemma istället för i synagogan, samt läst i en annan judisk bok. Jag studerar om något inom judendomen varje shabat, och andra dagar också om jag hinner. Det finns hur mycket som helst att läsa, fast mest på engelska. De få intessanta böcker som finns på svenska har jag för länge sedan avverkat. Hade jag varit bättre på hebreiska hade jag haft ett ännu större utbud att tillgå, men så är tyvärr inte fallet. Jag kanske borde försöka lära mig mer hebreiska. Hur som helst är det något jag värderar högt inom judendomen att det finns hur mycket som helst att studera. Det finns alltid något nytt att lära sig.

Det var hur mysigt som helst att läsa kiddush i vårt nya hem, trots att det fortfarande var stökigt runt omkring oss. Jag hade lagat mat i tre timmar kvällen innan för att det skulle bli extra festligt, och min man bidrog också med en rätt som jag själv inte kan laga. Sedan idag gav jag mig ut för att utforska omgivningarna där vi bor. Det har jag inte hunnit förrän nu. Jag letade efter en skog, eftersom jag tycker om att gå i skogar, men det tycks inte finnas någon i närheten. Shabat känns väldigt lång nu när det börjar bli sommar, det var inte dags för havdalah förrän 23.03 idag här i Stockholm. Det blev däremot inte lika mysigt som kiddush, för brandvarnaren gick igång när jag skulle släcka ljuset. Konstigt faktiskt, för den gick igång precis innan jag hade släckt, när jag vände ljuset upp och ned. Det såg inte ut att komma så mycket rök. Jag släckte det i vin, som man ska. Detta hände aldrig i vår förra lägenhet, men den var större och brandvarnaren satt längre ifrån köket. Jag fick nästan panik och rusade upp för jag visste inte ens var brandvarnaren sitter i den här lägenheten. Men jag hittade den snart förstås, i hallen. Jag hoppade upp på en stol och slet ned den från taket och tog loss batteriet så fort jag kunde. Det känns ju inte så kul att skrämma grannarna, de kan ju faktiskt tro att det verkligen brinner. Nu vet jag inte hur vi ska göra, så här får det ju inte bli varje gång vi gör havdalah. Vi kanske får plocka ned brandvarnaren innan. Vi måste ju ha kvar den i alla fall, man vet ju aldrig om det börjar brinna på riktigt någon gång.

(Obs. Det är inte vår lägenhet på bilden!)

Mezuza innanför ytterdörren

Nu var det längesedan jag skrev. Förra veckan var väldigt stressig så jag hade helt enkelt inte tid. Vi flyttade i tisdags till en ny lägenhet, den vi hade förut var bara i andra hand. Nu bor vi i en studentlägenhet, så här kan vi åtminstone bo kvar medan jag studerar. Samtidigt som vi höll på med flytten var jag dessutom tvungen att skriva ett långt skolarbete. Idag var sista inlämningsdagen. Den nya lägenheten ser fortfarande ut som ett bombnedslag, för vi har inte hunnit packa upp särskilt mycket. Jag har varit borta hela helgen dessutom hos några vänner nära Göteborg. Jag åkte i fredags så jag kom fram innan shabat började, eftersom jag inte vill göra långa resor på shabat. Sedan kom jag hem idag lagom till skolan började klockan ett. Imorgon ska jag försöka fixa i ordning mer i lägenheten. Det första jag ska göra är att sätta upp mezuzot i de dörröppningar som ska ha det. En mezuza är en pergamentsrulle där två avsnitt från Torah står skrivna. Det står nämligen i Shema-bönen att man ska skriva de orden på sina dörrposter och i sina portar. Pergamentsrullen lägger man i ett hölje som man sätter upp på dörrkarmen. När man sedan kommer och går från sitt hem så ska man röra vid mezuza och kyssa de fingrar som vidrörde mezuza. Detta för att påminna sig om Guds enhet och vår plikt att följa hans bud. Mezuzot ska sitta i alla dörröppningar inklusive balkongens, men inte i badrummets. Jag behöver bara sätta upp två i den här lägenheten, för det finns bara ytterdörrens dörröppning och den till sovrummet. I den förra lägenheten fick jag sätta upp fyra. När man hyr lägenhet är det i alla fall inte så bråttom att sätta upp mezuzot. Det ska göras inom 30 dagar efter inflyttning. Om det är ens eget hem däremot måste det göras direkt. Det blir svårt att sätta upp mezuzot i den här lägenheten för dörrkarmarna är väldigt smala. Helst ska de sitta snett lutande innåt, men går inte det så får man sätta dem rakt. Mezuza ska sitta på utsidan av en dörröppning, alltså på den sida där man går in i huset/rummet. Men vid ytterdörren vågar vi inte ha den där, så vi kommer att sätta den på insidan. En mezuza är ganska dyr och jag är rädd att någon ska förstöra den. Dessutom tar man ju en risk om man visar att man är jude, även om jag tror att de flesta icke-judar inte vet vad en mezuza är. I den förra lägenheten hade vi mezuza på ytterdörrens utsida, men där hade vi bara en gammal tant som granne mitt emot oss. Nu bor vi i ett stort höghus med en massa andra studenter och det känns som att de kan vara mer benägna att sabotera saker än den gamla tanten. Lite tråkigt är det ändå att inte kunna ha den på utsidan, för jag tycker om att kunna se den direkt när jag kommer hem.

Brist på kosher vin?

Idag skulle jag köpa mer kosher vin på systembolaget. Kosher vin dricker jag varje vecka under kiddush- och havdalaceremonin. Jag har ett speciellt favoritvin, Old Treasure, som är rött och väldigt sött. För två veckor sedan tänkte jag köpa det på ett systembolag i city som jag vet brukar ha det. Men det var helt slut, så jag fick köpa ett annat kosher vin, Fortant, istället. Det är ganska beskt, men det fick duga. Jag frågade i kassan också om de inte hade Old Treasure, men tjejen sa att det var slut hos leverantören. Nåja tänkte jag, de får säkert snart in det igen. Så idag då åkte jag till Skärholmen för att köpa Old Treasure på systembolaget där. Där har det alltid funnits tidigare. Jag kollade runt bland hyllorna men jag såg inget kosher vin. Tillslut frågade jag i informationen. Kvinnan där snäste åt mig att det var helt slut, och det går inte att beställa heller. Jag frågade när det kunde tänkas komma in igen, men det visste hon inte. Leverantören hade satt som datum år 2048, och det innebär att det antagligen inte kommer att köpas in mer överhuvudtaget, fick jag veta. Jag frågade om de hade något annat kosher vin. Då nästan fräste hon att hon faktiskt visste vad kosher betyder och att jag inte behövde förklara det för henne. Hon sa det på ett sådant sätt som om hon verkligen inte tyckte om innebörden av ordet. Dessutom hade jag inte tänkt förklara det för henne då jag tar för givet att de som jobbar på systembolaget vet vad kosher vin är. Hon slog i alla fall upp i datorn vad det finns för viner och det enda kosher vin som finns just nu i hela Stockholm län är Fortant. Dock inte på Skärholmens systembolag. Jag gick därifrån tomhänt och med en obehaglig känsla i magen. Jag har sällan blivit så illa bemött av butikspersonal. Det känns som att jag kanske skulle ha blivit bättre bemött om jag hade frågat efter ett annat vin, som inte är kosher. Om man frågar efter kosher viner så kan man ju knappast undvika att antyda att man är jude. Detta kanske är en småsak, men jag tycker inte att ens etnicitet/religion ska ha någon betydelse för hur bra service man får av butikspersonal. Konstigt är också att det knappt finns något kosher vin kvar i Stockholm län, bara en sort. Här bor ju så många judar så det måste vara stor efterfrågan. Hoppas att leverantören inte har bestämt sig för att bojkotta Israel eller något!

Demonstration utanför Berns när judiska församlingen firade Israel 60 år

I söndags firade judiska församlingen Israels 60-årsdag med en fest på Berns salonger vid Berzelii park. Jag hade funderat på att vara med då, men jag var ju tvungen att plugga den dagen. Nu är jag på sätt och vis glad att jag inte var där. Efteråt fick jag nämligen se i tidningen att det hade hållits en demonstration utanför. Det var folk som hade samlats för att protestera mot Israel och visa sitt missnöje för palestiniernas situation. Det stod inte hur många demonstranterna var, men 47 av dem blev gripna av polis för att de inte lydde polisens instruktioner. Det lät otrevligt och jag är glad att jag inte behövde se något av detta. Men sådana människor ska såklart inte få stoppa oss från att fira Israels 60-årsdag. Vi har all rätt att göra det under trygga omständigheter. Jag tycker att demonstrationen var helt onödig och undrar vad de egentligen ville uppnå med den. Vad är det för mening med att protestera mot Israel inför en grupp judar varav de flesta är boende i Sverige? De protesterade mot palestiniernas situation, men svenska judar är inte på något sätt ansvariga för den och kan knappast heller påverka den. Jag kan inte på något sätt se vad en sådan demonstration skulle göra för nytta. Det enda den gör är att störa andra och bidra till ett otrevligt samhällsklimat.

Gudstjänst utan orgel, folk som tror att studenter alltid har ledigt och Bar Mitzva-firande

Igår var jag bara så irriterad på svensk medias orättvisa rapportering om Israel, men idag ska jag berätta lite om helgen istället. I fredags var jag i synagogan som vanligt. Gudstjänsten var ovanligt kort, bara ca 40 minuter istället för en timme som det brukar vara i vanliga fall. Det berodde nog på att vi inte hade någon som spelade orgel. När ingen spelar och håller takten brukar det bli så att vi sjunger bönerna mycket fortare än annars. Kantorn bestämmer takten då och han sjöng så fort ibland att jag knappt hann med. Vad jag vet har vi bara en anställd som spelar orgel så om han blir sjuk finns det ingen som kan spela. Den som spelar måste vara en icke-jude, eftersom det är förbjudet för judar att spela instrument på shabat och helgdagar. Länge visste jag inte vem det var som spelade orgel i synagogan. Jag hade aldrig sett honom, han syns ju inte där han sitter bakom orgeln. Men så för inte så länge sedan blev jag presenterad för honom när vi stod utanför synagogan och väntade på att de skulle öppna. Då fick jag äntligen chansen att berömma honom för att han spelar så bra. I de ortodoxa synagogorna har man ingen orgel, där är gudstjänstordningen mer traditionell. Många ortodoxa judar förknippar orgeln med kyrkan och kristendomen och de tycker inte att man ska härma andra religioner. Men jag tycker att det är fint med orgelmusik i synagogan, det är högtidligt och ger mer struktur till gudstjänsten.

Efter gudstjänsten pratade jag med några vänner. En av dem sa att det skulle bli Jom Hatsmaut-firande på söndag, och hon undrade om jag skulle komma. Men det kunde jag inte sa jag, för jag var tvungen att plugga. Då sa hon att jag kunde läsa imorrn istället, det vill säga på lördagen. Jag svarade att jag aldrig pluggar på shabat (vilket jag ju inte gör om det går att undvika). Det är inte förbjudet att läsa då, men studierna är ju faktiskt mitt arbete och sitt arbete ska man inte tänka på på shabat. Hon tyckte att jag kunde gå upp tidigt på söndagmorgonen (dvs idag) istället då och plugga innan firandet börjar, men det sa jag att jag inte skulle orka. Dessutom hade jag tvättid idag också. Hon sa att det bara är att välja, det finns inga andra alternativ, antingen plugga eller fira en judisk helgdag. Det irriterade mig lite, för egentligen hade jag inget val. Jag var tvungen att plugga, hur skulle jag annars bli godkänd på kursen? Jag firade Jom Hatsmaut i onsdags. Visst hade det varit kul att fira mer, men någon gång måste jag ju plugga också. Det verkar som att en del tror att man som student alltid är ledig förutom då man har föreläsningar. De inser inte att det faktiskt är som ett heltidsjobb, 40 timmar i veckan.

Jag gick i alla fall till synagogan på lördagen, på morgongudstjänsten. Då var organisten tillbaka igen. Det var ganska mycket folk, kanske för att en pojke hade sin Bar Mitzva då och alla hans släktingar och vänner var där. Om någon undrar vad Bar Mitzva är så är det den ceremoni då en pojke blir religiöst myndig, vid 13 års ålder. Han räknas då som fullt ansvarig för att följa alla bud. Bar Mitzva betyder "budets son". (Flickor blir Bat Mitzva, "budets dotter", vid 12 års ålder.) Man brukar fira det med att pojken får utföra en mitzva som tidigare inte gällt för honom, vanligen att läsa ett stycke ur Torah. Pojken som blev Bar Mitzva denna shabat läste jättefint ur Torah. Efter gudstjänsten bjöd pojkens familj på kiddush. Det var en väldigt fin kiddush, med flera goda sallader och bakverk. Det är bra när man har varit i synagogan i 3 timmar, man blir hungrig. Efter kiddush följde jag med några vänner på stan och tittade på en karneval som studenter på Tekniska Högskolan hade gjort. De hade byggt olika saker och det var ganska kul att se. Jag stannade inte hela tiden för jag var trött och ville hem och sova. Idag har jag gjort det som jag hade planerat att göra, tvättat och pluggat hela dagen. Det blev alltså inget mer Jom Hatsmaut-firande för mig.

(Bilden visar en pojke som blir Bar Mitzva)

Svensk media uppmärksammar Israel 60 år

Ibland blir jag verkligen trött på svensk medias rapportering om Israel. De skriver väldigt sällan något positivt alls, utan fokuserar på allt "dåligt" som Israel gör. Man hör väldigt sällan något om israelernas situation, om alla de som skadas av raketer som skjuts från gaza, och om de som dör. När en eller två israeler får sätta livet till hörs det aldrig något om det i de svenska tidningarna. De skriver förstås om större terrordåd, och förstås, alltid, om någon palestinier har omkommit. Bilden är minst sagt vinklad och ensidig. Nu när Israel firar 60 år trodde jag att tidningarna kanske skulle uppmärksamma detta på ett positivt sätt. Kanske berätta lite om det glada firandet i Israel och lyfta fram allt bra som landet har åstadkommit under åren. Men så blev det inte. Inte i en enda svensk tidning har jag läst om Israels 60-årsfirande i positiva ordalag. På DN:s hemsida uppmärksammar man 60-årsdagen med att visa ett bildspel från Västbanken, för att visa palestiniernas situation där. Vad passande. Ett bildspel med rubriken "Israel 60 år" som handlar om palestinierna. Ursäkta, men var det inte Israels 60-årsdag vi firade? DN verkar snarare fira årsdagen för "Nakba", eller "Katastrofen" som palestinierna kallar dagen då Israel blev självständigt. Då kunde de väl ha satt "Nakba 60 år" som rubrik då, eftersom de uppenbarligen inte tycker att mellanösterns enda demokratiska lands 60-årsjubileum är något att fira. Gratistidningen Punkt SE hade i fredags en stor artikel om Israels 60-årsdag, med rubriken: "Israel firade 60 år -palestinier sörjde". Artikeln inleder lite med att beskriva firandet i Israel, men sedan kommer större delen att handla om palestinierna. Man får läsa att säkerheten vid gränsövergångarna till de palestinska områdena var förstärkt under torsdagen, men att många israeler valde att inte tänka på det utan i stället fira med familjefester. Vad de antyder är ju att israelerna inte bryr sig om palestiniernas situation. Det sägs heller inget om nödvändigheten av förstärkt säkerhet. Som avslutning skriver Punkt SE att araberna i Israel utsätts för hot och diskriminering, och att rasistiska incidenter mot araber ökade med 26 procent under 2006. Om detta stämmer vet jag inte och tänker inte gå in på det närmare här. Det är inte så att jag inte tycker synd om de civila palestinier som lever under svåra förhållanden och jag har aldrig påstått att Israel aldrig gör några misstag. Men det verkar som att tidningarna aldrig kan skriva något bra om Israel, utan att kontra med något dåligt. Inte en enda gång kan de lyfta fram något positivt. Inte ens på Israels 60-årsdag. Jag som hade hoppats på att äntligen få lite trevlig och uppiggande läsning om Israel, som en motvikt till allt negativt som medierna annars fokuserar på. Men inte ens när Israel fyller 60 år kan man få läsa en artikel om detta i tidningarna som inte är vinklad. Inte en enda artikel som handlar om Israels prestationer och framgångar. Inte en enda artikel som pekar på Israels demokrati och lika rättigheter för alla landets medborgare oavsett religion, kön, etnicitet etc. Israels 60-årsdag blir för tidningarna bara ännu ett tillfälle att rapportera om palestinernas situation och kritisera Israel. Så skulle då inte jag vilja bli gratulerad på min födelsedag.

Jom Hatsmaut

Idag är det en väldigt speciell dag, nämligen Israels 60-årsdag. Idag är det alltså (enligt den hebreiska kalendern) precis 60 år sedan Israel blev en självständig stat. Israels självständighetsdag heter på hebreiska Jom Hatsmaut. Den firas varje år, med att man har gudstjänst och ofta även med festligheter. Dagen precis innan Jom Hatsmaut är också en helgdag, nämligen Jom Hazikaron. Det är minnesdagen för alla de israeliska soldater som har dött i krig och för alla som har blivit offer för terrorismen. Den dagen var alltså igår. Då var det gudstjänst i församlingshuset för hela judiska församlingen, alltså inte bara för de konservativa. Jag fick därför inte sitta brevid min man, utan män och kvinnor satt åtskiljda enligt ortodox tradition. Först hade vi gudstjänst för Jom Hazikaron och den präglades av en sorglig stämning. Då tände vi ett ljus för att hedra offren och sjöng några sånger. Vi bad också mincha -eftermiddagsbön. Efter det fick vi se ett bildspel om Israel, med bilder som elever från en klass i årskurs 9 från Vasa Real hade tagit under sin resa i Israel. Sedan hade vi gudstjänst för Jom Hatzmaut och då var stämningen gladare. Israels Ambassadör Eviatar Manor höll tal, han som höll tal i synagogan förra shabat. Vi bad maariv -kvällsbön, och sjöng flera sånger. När gudstjänsten var slut stannade alla ungdomar kvar, eftersom det skulle bli fest. Jag var kvar en liten stund och tittade på den israeliska dansen och dansade lite. Sedan åkte jag hem. Idag har jag inte gjort något särskilt, bara varit i skolan som vanligt. Det fick räcka med firandet igår. Men det är verkligen något att fira, att vi nu har haft ett eget land i 60 år. Och detta trots att vi har blivit anfallna gång på gång av fientliga arméer som har velat utplåna staten Israel. Hur framtiden ser ut vet vi inte, men jag hoppas att Israel kommer att fortsätta stå starkt och på så vis garantera alla judar ett hemland dit vi alltid kan ta vår tillflykt och känna oss trygga.

Minneshögtid till minne av resningen i Warzawas ghetto

Idag har jag också varit i synagogan. Det var nämligen en minneshögtid där till minne av alla judar som föll offer för förintelsen och till minne av den hjältemodiga resningen i Warzawas ghetto, då ca 700 modiga män och kvinnor gjorde väpnat motstånd mot nazisterna. I år är det 65 år sedan detta uppror som ägde rum 1943. Det är verkligen något som är värt att minnas. Trots att judarna i ghettot visste att läget var hopplöst och att de skulle dö, så vågade de resa sig och göra motstånd. De ville hellre dö i strid än att slaktas av sina bödlar i något koncentrationsläger. Nazisterna fick dessutom betala ett visst pris. När de kom in i ghettot för att hämta judarna och deportera dem, var de helt oförberedda på motstånd. Många av dem dog och de tvingades till reträtt. De kom förstås tillbaka med en tungt beväpnad armé, som sprängde sönder alla hus och hemliga tunnlar i ghettot. Det blev slutet på upproret, men vi minns för alltid dessa modiga män och kvinnor som hjältar, som vågade stå upp mot övermakten och försvara människans värde och rätt att leva. Minneshögtiden började med att vi tände sex ljus till minne av olika personer och alla förintelsens offer. Jag fick äran att tända ett ljus till minne av Raoul Wallenberg. Han var en svensk diplomat som under andra världskriget ledde en framgångsrik räddningsaktion av judarna i Ungern. Tack vare honom räddades flera tusen ungerska judar. Till hans minne finns ett monument utanför Stockholms stora synagoga, på torget som också har fått sitt namn efter honom, Wallenbergs torg. Under minneshögtiden fick vi lyssna till musik och det var flera personer som höll fina tal, bland andra riksdagsledamot Cecilia Wikström. Så bad vi även kaddish, bönen för sörjande.

En vanlig, men ändå lite speciell shabat

Ännu en shabat är slut (för länge sen, det börjar visst bli sent) så jag tänkte att jag skulle skriva lite om den. Jag gick till synagogan på fredagkvällen, det gör jag så gott som varje fredag. Däremot brukar jag inte orka gå upp tidigt så ofta för att gå till synagogan på lördag morgon. Då börjar nämligen gudstjänsten 09.15. Jag är ingen morgonmänniska precis och det brukar räcka gott och väl att gå upp tidigt när jag ska till skolan. På shabat vill jag sova länge. Men ibland går jag dit i alla fall, för det är ju veckans huvudgudstjänst som är ca 3 timmar lång och då läser man Torah också. Den här veckan var jag ledig 4 dagar så då tyckte jag att jag kunde orka gå upp tidigt i morse (eller igår morse kanske jag borde säga). Det var en lite speciell gudstjänst denna shabat, för Israels ambassadör Eviatar Manor var där och höll tal. Det var väldigt intressant. Efter lördagsgudstjänsten är det alltid kiddush (bön över vin och bröd, samt fika och umgänge) i församlingshuset. Ambassadören deltog också i kiddush. Den var extra festlig med israeliska flaggor på borden och flera olika smörgåsar med kött och lax bl.a. att välja på. De tog slut direkt eftersom det var så mycket folk. Efter kiddush följde jag med ett par vänner och gick på stan och fikade på ett café. Jag kom hem ganska sent och då var jag så trött så jag fick sova några timmar. Efter det läste jag lite hebreiska och åt seudat shlishit, den tredje shabat-måltiden. Det är ju en mitzva att äta tre måltider på shabat, en på fredag kväll och två på lördagen. Tiden gick fort och snart var det dags för havdala, skiljandet mellan shabat och arbetsdagarna. Det är en mysig ceremoni, som gör det lite lättare att lämna shabat och gå in i den nya arbetsveckan. I havdala använder man alla fem sinnen. Man lyssnar på bönen, man ser det brinnande ljuset, man känner smaken av vinet, känner lukten av väldoftande kryddor och känner värmen från lågan. Man avslutar med att släcka ljuset i några droppar vin på ett fat. Det är väldigt praktiskt, för ljuset är stort, flätat med flera vekar. När man släcker det i vinet kommer ingen rök. En gång provade jag att släcka det genom att blåsa ut, men då gick brandvarnaren igång.

Shavua Tov (God vecka)!