Nya tider

Jag skriver inte jätteofta på den här bloggen, men nu har jag ändå fått ihop till 100 inlägg, detta är det 100:e inlägget!

Månaden Elul som snart når sitt slut nu på onsdag nästa vecka är en tid för eftertanke och reflektion. Man ska tänka på året som har gått och fundera på vad man har uppnått, vad som har gått bra och vad man kunde ha gjort bättre. Om man har betett sig illa mot någon annan människa är detta ett bra tillfälle att be om förlåtelse. När Elul är slut börjar året om på nytt, vi firar Rosh hashana (nyåret) och de tio botgöringsdagarna inleds, som sedan avslutas med Jom Kippur, försoningsdagen (för mer om dessa högtider, se tidigare års inlägg). Då ska man ha gjort botgöring och försonats med människor och med G-d, för att kunna få sitt namn inskrivet i livets bok och få ett fortsatt bra liv under det kommande året. Förhoppningsvis ska man då ha lärt sig av sina tidigare misstag, förbättra sig och växa som människa.

Just i denna månad blev det dags för mig att flytta. Det passade bra på något sätt, för när man flyttar tvingas man reflektera väldigt mycket över året (och åren) som gått. Man går igenom gamla gömmor med grejer som man kanske inte har rört på flera år och varje sak bär på ett minne. Man tvingas göra upp med det förflutna, vilka saker ska jag ha kvar och vilka ska slängas? Vilka minnen ska få finnas kvar och påminna om tider som flytt och vilka ska kastas bort och därmed glömmas bort? Om jag inte har rört eller använt en sak det senaste året brukar den få ryka, då är den inte längre aktuell. Dags att gå vidare.

Nu sitter jag i min nya lägenhet och inväntar det nya året som snart tar sin början. Det blir verkligen en riktig nystart i år. Jag saknar inte den gamla lägenheten ett dugg. Den var liten, hade inget riktigt kök, allt var gammalt och nedgånget och precis utanför fönstret åkte 8 olika busslinjer förbi och förstörde ens sömn. Vår nya lägenhet är en trea som ligger lite avsides nära naturen och allt är nytt och fräscht med ett stort kök. Vi har mycket köksredskap och serviser eftersom vi har en uppsättning för mjölk och en för kött, och två uppsättningar till för Pesach. Allt det fick inte plats i kokvrån i den gamla lägenheten så det mesta fick vara i lådor på golvet. Nu däremot finns det gott om plats i köksskåpen.

Det är mycket att tänka på när man flyttar till en ny lägenhet vad gäller det judiska. Köket måste kashras så att det blir kosher, alltså spis, ugn, diskbänk, kyl och frys måste göras helt rena. Så ska mezuzot sättas upp och om man flyttar till en större lägenhet kanske man behöver köpa fler mezuzot så de räcker till varje dörröppning i lägenheten (utom badrummet). Sen kan det vara bra att leta upp kompassen bland alla flyttlådor och ta reda på vilken riktning som är mot öst, så man kan sätta upp en Mizrach och veta åt vilket håll man ska stå när man ber. Snart är det Shabat så jag hoppas kunna få det lite fint innan dess, bland annat måste vi snickra ihop köksbordet från Ikea så jag har någonstans att tända ljusen och duka fram shabbesmiddagen. Första Shabat i nya lägenheten blir säkert speciell, om än lite rörig.

Behövs ett nytt tempel?

I måndags på kvällen inföll Tisha beAv. Det är en 25 timmar lång fastedag som vi håller för att minnas förstörelsen av första och andra templet, hur G-d befallde det judiska folket att vandra 40 år i öknen innan de fick komma in i landet Kanaan (numera kallat Israel) och andra tragiska händelser som alla sägs ha ägt rum just på Tisha beAv. Jag har skrivit om denna dag tidigare så jag beskriver den inte närmare här.

Varje Tisha beAv påminns jag om att vi en gång hade ett tempel som blev förstört och inte blev återuppbyggt på nytt. Sedan det andra templet förstördes år 70 evt har vi varit utan tempel och förvisade från hemlandet Israel fram till 1948. Men trots att vi har fått tillbaka vårt hemland har templet inte återuppbyggts. Under den långa tid som har gått sedan andra templets förstörelse har berget där tempelt stod använts för andra saker. Idag står en berömd moské på tempelberget och den kan man förstås inte bara riva hur som helst.

Även om tempelberget hade stått tomt idag är det dock inte säkert att något nytt tempel skulle börja byggas. För frågan är om vi egentligen behöver något tempel nu. När det första templet fanns var det den enda platsen där folket samlades för att be tillsammans. Det fanns inga synagogor då, de började utvecklas först efter att första templet förlorats. Man tillbad G-d främst genom att offra olika saker till honom, som djur, mjöl, olja och annat ätbart. Kohanim, prästerna, var de som tjänade i templet och de utförde uppgifter varav flera var förbjudna för resten av folket att utföra. De som föddes i stammen Levi och tillhörde kohanim var förpliktigade att arbeta i templet och ingen från någon annan stam fick göra det.

Den gudstjänst, om den nu kan kallas gudstjänst, som firades i templet var väldigt olik de gudstjänster som vi har i våra synagogor idag. Vi offrar inte djur längre, kohanim har inte några som helst religiösa förpliktelser eller någon särställning och alla judar kan delta i gudstjänsten på lika villkor. Nu har vi också mer fokus på bön muntligen direkt från människan till G-d medan den viktigaste formen för tillbedjan i templet var offrandet. Så om vi fick möjlighet att bygga upp templet igen, hur skulle det då användas? Ska det användas på samma sätt som förr, eller bli en modern version av det gamla templet? Jag tror att de flesta vill behålla de gudstjänster som vi har nu, och inte återinföra djuroffren. Jag skulle då verkligen inte vilja offra djur i varje fall, för det finns ingen anledning till det. Jag köper mitt kött i kosherian. På templets tid däremot var offerritualen ofta det enda tillfället då man åt kött.

Dessutom, vad skulle G-d ha för nytta av att vi offrade djur och annat till honom? I Jesaja vers 1:11 står: "Vad ska jag med era många slaktoffer? säger Herren. Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag inget behag." Antagligen har G-d inte heller behov av ett tempel utan offer. Han finns överallt och behöver ingen särskild byggnad där han kan lyssna på folks böner. Det är snarare vi människor som vill ha en särskild plats att samlas på, gärna fint utsmyckad för att hjälpa oss att komma i rätt stämmning. Detta är hjälpmedel för människan men G-d klarar sig säkert lika bra utan dem. Om vi samlades ute på ett fält och bad med kavanah (hängivenhet) där så skulle det säkert vara lika mycket värt för Den högste som en gudstjänst i synagogan. Kanske lika mycket värt som en gudstjänst i ett tempel.

Shoppa i Skärholmen - hör antiisraeliskt tal utan extra kostnad

Förra hösten skrev jag om hur svårt det var då att hitta anständiga kläder. Jag hade väldiga problem med att hitta bland annat långa kjolar och tröjor som inte var för uringade inför den hösten, och letade vid ett tillfälle bland affärerna i Stockholm city i flera timmar utan att hitta något som jag ville ha. Till slut tröttnade jag på att springa i affärer utan resultat och beställde kläder från Ellos över nätet. Nu när det blev dags att uppgradera sommargarderoben hade dessvärre Ellos ingenting som jag kunde tänka mig att ha, de enda långa kjolarna de hade var typ 90 cm långa och själv är jag inte särskilt lång. Man kan inte ha en kjol som släpar i marken. Så kom jag ihåg att jag hade läst i en tidning i vintras att långa kjolar skulle bli på modet till våren. I våras hittade jag inga konstigt nog, men jag tänkte ändå ge mig ut och leta i affärerna nu på sommaren eftersom jag behövde köpa en del annat också som är lättare att få tag på. Alltså åkte jag till Skärholmen, "the capital of shopping", häromdagen.

Där fick jag nästan en chock. Det fanns minst en sorts lång kjol i nästan varje affär. Några dagar tidigare köpte jag en kjol på Lindex i Tumba men i Skärholmen hittade jag ingen Lindex. Däremot kunde jag köpa en lång kjol på både Indiska och Cubus. Det fanns i fler affärer också men jag kunde ju knappast köpa alla. När jag köpte den första kjolen, en grön, tyckte jag att jag hade en otrolig tur som hittade den. Men sedan hittade jag den andra som också var grön och då kunde jag inte bestämma mig för vilken jag skulle ha eller om jag behövde ha två gröna kjolar. Jag köpte båda ändå, den ena är tjockare och passar bra till vintern. Man måste passa på att köpa långa kjolar när de väl finns, för senare kanske de blir lika sällsynta som de var förra hösten. Även om det fanns många ute i affärerna nu så var det lite synd att det fanns så få olika varianter. De flesta kjolar var gröna eller svarta.

Men jag var förstås glad över att inte behöva åka hem tomhänt. På vägen ut från köpcentret funderade jag på om jag skulle äta något där innan jag åkte hem. Jag såg en restaurang som verkade ha bra vegetarisk mat och stannade till för att läsa menyn, men jag kom snabbt på andra tankar. Jag fick nämligen höra en dånande röst från andra sidan torget som ilsket pratade om Israel-Palestina-konflikten. Naturligtvis till Israels nackdel, vem kunde ha trott något annat. Det räckte att höra mannens tonfall för att känna ett växande obehag och bara vilja komma därifrån. Men inte nog med det, vad han står där och säger helt öppet mitt på ljusa dagen där alla kan höra honom, är rena lögnerna. Bland annat fick man höra "...och vi vet ju alla att den israeliska blockaden endast har som syfte att försvaga det palestinska folket." Nej, det vet jag inte! Den israeliska blockaden har till syfte att hinda vapen från att smugglas in till Hamas, så mycket vet jag. Det var rena hatpropagandan han spydde ur sig, och det vet vi ju alla att enda syftet med det är att demonisera Israel, att få Israel att framstå som ondskefull. Jag undrar om han trodde på det han själv sa, eller om han medvetet ljög för att svartmåla Israel så mycket som möjligt.

Jag blev så irriterad på det han sa att jag kände för att gå fram dit och skrika att det han säger är lögn och att det inte är ett dugg konstruktivt utan bara får folk att tycka mer illa om varandra. Men det kanske är just det han vill. Han verkade vilja få folk att hata, och så uppnår man verkligen ingen fred. Självklart höll jag tyst. Om jag hade sagt något hade jag antagligen råkat riktigt illa ut, och någon självbevarelsedrift måste man ha. Jag hade ingen lust längre att äta på restaurangen där jag hade blivit tvungen att sitta och lyssna på mannens hatiska tal. När jag gick mot tunnelbanan slutade han plötsligt att gorma och ett band började spela istället. Låten lät lika ilsken som talaren.

Ska man verkligen behöva lyssna på sådant här mitt på dagen när man bara vill gå och handla? Jag fattar inte hur de kan få tillåtelse att stå mitt i centrum där alla måste passera förbi. Nog måste det finnas någon mer undanskymd plats där de kunde hålla till, åtminstone om de måste stå och skrika ut hat och lögner. Yttrandefriheten innebär väl inte att man får vräka ur sig vad som helst när som helst och var som helst? Jag är säker på att en nazist inte hade fått stå där och propagera för sina åsikter helt öppet. Någon måtta får det väl ändå vara.

Besvärande religiositet

Ibland får jag en känsla av att en del människor tycker att religion är något pinsamt. Om ett samtal skulle leda in på ett ämne som på något sätt har med religion att göra - om så bara indirekt - kan vissa bli helt tysta och börja skruva besvärat på sig. Religon och tro är för de flesta tabu, eller något privat som man inte gärna pratar om med någon som man inte känner så väl. Ett väldigt känsligt ämne med andra ord. Jag undrar vad detta kan bero på, om det kanske har att göra med attityden som finns bland många sekulära, att religion är något påhittat och förlegat. Det är inget som en upplyst och självständigt tänkande människa går runt och tror på. Den som tror på en religion eller andra tokigheter måste ändå vara lite "knäpp", annars skulle de inte kunna tro på det. Att råka antyda att man skulle tro på något förknippat med religion är därför mycket pinsamt och måste undvikas till varje pris.

Det räcker att läsa i vilket diskussionsforum som helst, till exempel Passagen debatt under rubriken religion och tro http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=6500000000000046 , för att få en bild av vilka attityder som finns till religion. Speciellt de som kallar sig ateister tenderar att uttrycka ett sådant synsätt som jag har beskrivit ovan. Men det finns säkert minst lika många som inte alls föraktar religion, men ändå tycker att det är jobbigt att prata om. Andra kanske har någon form av tro, men tycker att det är för personligt att prata om och känner sig därför obekväma om ämnet kommer upp.

Hur det än är med den saken, så händer det faktiskt att ämnet kommer upp. Eftersom jag är religiös hamnar jag lätt i sådana situationer och speciellt som jude tror jag att man gör det eftersom judendomen påverkar ens sätt att leva så mycket - det är framförallt en livsstil. För mig är det så självklart att leva så att jag ibland glömmer bort att andra runt omkring mig inte alltid förstår varför jag gör vissa saker. Ett exempel på det:

Det är dags för lunch på universitetet. Jag och två kompisar ska köpa något på ett av caféerna. De brukar alltid köpa en slags maträtt som värms i ett toastjärn som kallas fukatcha (eller hur det nu stavas). De undrar varför inte jag provar den då den även finns som vegetarisk och de vet såklart vid det här laget att jag bara äter vegatarisk mat ute. Så jag försöker förklara att den vegetariska fukatchan tillagas i samma toastjärn som de med kött steks i, och att det kan komma kött på min fukatcha. "Är det så farligt då"? undrar min kompis. "Ja, du vet ju att jag håller kosher också så jag vill inte att minsta spår av kött ska komma i min mat", svarar jag. Självfallet kunde hon inte veta detta. Hon vet att jag är judinna men jag tror inte hon visste vad kosher är och definitivt inte varför det är så noga att små spår av kött inte får komma i min mat. Ibland tror jag av bara farten att folk ska veta vad kosher är men i själva verket verkar det vara få som känner till det. Dessutom hade jag trott att eftersom hon visste att jag är judinna också visste att jag möjligtvis håller kosher.

Hur som helst, efter jag hade sagt detta blev det helt tyst. Mina kompisar sa inte ett ord förrän vi kom fram till caféet. Jag undrade just om jag hade sagt något dumt, och kom på att de antagligen inte förstod vad jag menade. Men om man inte gör det brukar man väl fråga vad personen menade? Det kändes som att jag hade klampat in på förbjudet område, nämligen religion. De hade helt enkelt ingen lust att prata om det och jag sa därför inget mer jag heller.

Förvånande är det då att när vi har satt oss frågar den andra tjejen vad det står på mitt halsband. Jag hade på mig ett chaj-halsband som det står en kort text runtom, på hebreiska. Jag sa att det är en bön på hebreiska och då bad hon mig att berätta vad det står. Så jag läste upp vad det står på hebreiska: "ana bechoach gedula yemincha tatir tzerura". Hon frågade om hon kunde få höra en översättning, som blir ungefär "Vi ber dig att med styrkan och storheten i din högra arm knyta loss vårt bundna öde" (min egen översättning). Då blir hon helt knäpptyst, vilket jag verkligen inte förstår. Hon ställde en fråga till mig som handlade om religion, om en bön, och jag svarade artigt på den. Det var hon själv som tog upp samtalsämnet, och varför göra det om man blir besvärad av att prata om det. För helt uppenbart blev hon besvärad och visste inte vad hon skulle säga.

Religion är tydligen jobbigt att prata om för många och det fenomenet förbryllar mig ibland. Jag pratar mer än gärna vitt och brett om det då det är något som verkligen intresserar mig. Jag tycker det är jättespännande att höra om andra religioner, hur andra lever och vad de tror på. Jag förstår inte varför man inte skulle kunna vara öppen om religion, även om man själv inte har någon.

Kattmys

Shabat är slut och den nya veckan har börjat, men ovan ser ni ett par experter inom området vila. Katter sover mycket mer än oss människor och oftast sover de hela 16 timmar per dygn. Det ser alltid så gosigt ut när de sover och det syns att de njuter av sin sömn. I fredags strax innan jag skulle tända shabatsljusen hade våra katter Chagai och Chagit lagt sig så här mysigt tillsammans, och vad kunde vara mer passande som inledning på vilodagen än denna syn? Deras rofylldhet smittar verkligen av sig och visst bidrog de till att skapa den perfekta shabatstämningen. Fast för dem är det alltid som shabat. Shavua tov!

Shabat hos en judisk församling i Southampton

För några dagar sedan kom jag hem från England. Det var en lyckad resa överhuvudtaget, men främst två saker tycker jag var speciella upplevelser: vandringen i naturen utanför Salisbury och besöket hos en av Southamptons judiska församlingar. Från vandringen i naturen visar jag några bilder. Jag tycker att det är fantastiskt vackert där med höga kullar och vidsträckta fält. Landskapet är väldigt öppet och man kan se långt, till skillnad från Sverige där vi har mycket skog. Jag tycker att båda landskapstyperna är vackra på sitt sätt. Men England är helt klart vackrare än Sverige just nu för där har våren börjat på allvar. Här är det ju fortfarande lite snö och slask kvar.

Jag trodde inte att jag skulle kunna besöka någon judisk församling under min resa eftersom det inte finns någon i Salisbury. Andra judiska församlingar trodde jag låg för långt bort för att man ska kunna ta sig dit inom en rimlig tid. Men där tog jag fel. När jag var i Salisbury fick jag höra att Southampton ligger endast 17 minuter från Salisbury med tåg och jag mindes att det finns två judiska församlingar där, en ortodox och en reformert. Jag fick kontakt med en kvinna från den reformerta församlingen som erbjöd sig att hämta mig med bil på tågstationen i Romsey (som ligger nära Southampton) på fredagkvällen. De är en väldigt liten församling och har ingen synagoga att hålla gudstjänst i, så de brukar ha gudstjänsten i någons hem. De har endast gudstjänst på fredagar, annars hade jag velat komma på lördagsgudstjänsten också. Efter gudstjänsten läser de alltid kiddush och äter tillsammans.

Jag tyckte det var riktigt trevligt, men tyvärr var det väldigt få personer närvarande. Vi var bara 7 vuxna, alltså inte ens en minjan (tio vuxna som krävs för att kunna hålla en fullständig gudstjänst). De flesta bönerna läste de på engelska och många av dem läste de bara upp utan sång. Men några böner sjöng de på hebreiska med melodier som jag kände igen, till exempel Lecha dodi och Veshamru. Då kände jag mig nästan som hemma. När vi skulle sjunga den sista bönen, Adon Olam, lät de mig välja melodi. Jag valde en melodi som vi ofta sjunger i Stora synagogan. De kände inte igen den, men sjöng med så bra ändå att jag trodde de kunde den.

Det var jätteintressant att få se hur de utför sin gudstjänst. Efteråt hade jag förstås tusentals frågor till dem om deras församling i Southampton och om judiskt liv i England i allmänhet. Jag fick veta att de bara är cirka 200 judar som bor i Southampton. De har ingen tillgång till kosher kött där utan måste åka till Portsmouth om de vill köpa det. Till middagen serverade de endast vegetarisk mat, och några sa att de nästan aldrig äter kött för att det är dyrt och svårt att få tag på. Det låter ungefär som situationen för en del judar i Sverige. Men det är förstås annorlunda i storstäderna, exempelvis London, där fler judar bor. Jag fick veta mycket om hur det är att vara jude i England, och de frågade såklart mig mycket också om Sverige. De tyckte att vi har en stor församling i Stockholm, och det är den ju jämfört med Southamptons. De var verkligen trevliga och välkomnande människor och jag trivdes bra den lilla stund jag var där. Det betydde mycket för mig att få fira shabat tillsammans med andra och inte behöva vara ensam. Just när shabat närmade sig den veckan längtade jag hem och kände mig riktigt ensam också, så deras vänlighet värmde verkligen. Efter att ha varit hos dem kändes det inte alls lika ensamt heller, när jag visste att det faktiskt fanns andra judar bara en kort tågresa från mig.

Men nu är det ändå skönt att vara hemma! Det är Pesach nu och de två första kvällarna har vi firat och ätit en sedermåltid, och det har varit lika trevlig som alltid. Jag hoppas att ni får en fortsatt bra Pesach, eller en glad påsk för den delen.

Chag sameach!

Shabat i Salisbury

Nästa vecka reser jag till Salisbury, UK. Jag ska vara där i två veckor och det är en studieresa som ingår i kursen jag läser just nu, Engelska mot yngre åldrar. Salisbury är en småstad med knappt 39 000 invånare men är tydligen ett populärt turistmål tack vare deras berömda katedral och det ännu mer berömda Stonehenge som ligger utanför staden. Jag ser verkligen fram emot att få se Stonehenge.

Men frågan är vad jag ska göra där på de två shabatot som jag kommer att vara där. Jag tror inte att det finns mycket att göra där om man håller shabat. Staden har ingen judisk församling och synagoga som jag kan gå till. Närmaste synagoga ligger i Southampton eller Portsmouth, men det tar över en timme dit med buss. Jag vill inte resa så långt på shabat, då blir det ingen riktig vilodag. Jag får stanna i Salisbury och försöka hitta på något där. Jag kanske kan ta en promenad och utforska staden, eller ännu hellre gå på en vandring i naturen om det är möjligt. Jag får hoppas att det blir fint väder, tyvärr regnar det ju mycket i England. Det är vår där nu med runt fem plusgrader, lite bättre än här i Sverige i alla fall. Jag är trött på snön och kylan här nu så det ska bli skönt att få känna barmark och gräs under fötterna igen.

Men om vädret blir dåligt på shabat får jag vara inne och läsa. Jag ska ladda upp med böcker så jag har något att göra. Jag ska inte bo ensam där heller, utan jag ska bo hos en familj som universitetet har ett avtal med och som brukar ta emot studenter. Så jag kanske kan spela spel eller något med barnen om det blir dåligt väder. Hur som helst tror jag att det kommer bli en jättekul resa och jag kommer säkert att lära mig massor av den. Det blir skönt också att komma bort från den vanliga vardagsrutinen för ett tag. Sedan kommer jag hem lagom till Pesach som tur är, för det hade verkligen blivit svårt att fira i Salisbury.

Shavua tov!

Följ Tzaar baalei chayim - vägra päls!

Aftonbladet publicerade nyligen en artikel om djurplågeriet på de finska pälsfarmerna. Personer har lyckats filma hur det ser ut inne på några av pälsfarmerna och en sådan video finns att se på Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6629651.ab Det är inget jag rekommenderar någon att se egentligen, själv mådde jag jättedåligt när jag såg detta. Men det är bra att det uppdagas så att folk får se hur verkligheten ser ut och var deras pälsar faktiskt kommer ifrån.

Videon avslöjar rävar inspärrade i små gallerburar, vissa utan fast mark under tassarna. Det finns knappt utrymme för djuren att vända på sig i burarna. De är stressade och några springer av och an runt i en liten cirkel, som är det enda sättet att springa på i buren. Flera av dem har infekterade ögon och blodiga sår på kroppen, eftersom de biter varandra i sin stress och frustration. De får ingen som helst vård för sina sjukdomar och skador. Det här är djur som aldrig har fått se solens ljus och aldrig kommer att få göra det. De föds och växer upp i de trånga burarna och får aldrig uppleva ett naturligt rävliv. De får aldrig känna hur det känns att springa fort över ett fält, leka med andra rävar eller jaga. Istället växer de upp i ett mörker där de tvingas till att sitta orörliga och plågade under sina korta liv. De lever i ett djurens helvete. Till sist får de sluta sina dagar genom exempelvis kvävning eller genom en elektisk chock från en elektrod som placeras i djurets anus. Det eller någon annan metod som är billig och ger den finaste pälsen. I vissa länder där de stryper djuret i en snara tar de sig inte ens tid att vänta tills djuret har dött. De börjar flå djuret där det hänger i snaran, fortfarande vid medvetande.

Det här skräckexemplet är inget undantag. Det finns inte någon pälsfarm i världen där djuren lever ett lyckligt liv, varken rävfarmer, minkfarmer eller några andra. Det finns inte någon pälsfarm där djuren får komma ut och röra på sig varje dag och bete sig naturligt, eller får veterinärvård. För sådant skulle kosta pengar, och pälsfarmarna vill ju göra så stor vinst som möjligt. Så det gäller att förvara djuren så billigt som möjligt och ta livet av dem så billigt som möjligt. Det handlar bara om att pälsar ska produceras så billigt som möjligt och då finns det inget utrymme för att minska djurens lidande.

Alla ni som köper och använder päls är ansvariga för det här. Det är på grund av ER som djuren plågas. För det är ni som skapar efterfrågan och möjliggör för pälsfarmarna att tjäna pengar på detta. Om ingen hade velat köpa päls så hade det inte funnits någon marknad och pälsfarmerna hade fått läggas ned. Så ni som har päls är medskyldiga till djurplågeriet, lika skyldiga som de som utför det med sina bara händer. Djuren plågas för att NI vill känna er fina i er päls eller andra kläder med pälsdetaljer, som jackor med pälskantade luvor.

Det finns en mitsva mot djurplågeri som gäller alla, judar som icke-judar. Den är ett av de sju noachidiska buden i Torahn, alltså de bud som G-d gav till Noah och som gäller för alla människor. Denna mitsva heter Tzaar baalei chayim - djurs lidande, och förbjuder alla former av djurplågeri. Är det enligt denna mitsva tillåtet att föda upp djur i trånga burar, låta dem bita varandra blodiga, aldrig låta dem så solen eller röra på sig och sedan tortera dem till döds? Jag skulle inte tro det! Den som bär päls gör sig skyldig till djurplågeri och går helt emot Tzaar baalei chayim. En jude som kallar sig religiös och kanske håller kosher och shabat och andra mitsvot, men som man sedan ser kommer gående i en päls till synagogan, har jag väldigt svårt att ta på allvar. Jag blir ärligt talat djupt besviken när jag ser en päls på en människa som jag respekterar. För hur kan man, som religiös, med gott samvete bryta mot en så viktig mitsva som Tzaar baalei chayim?

Nej, päls är INTE nödvändigt för människans överlevnad. Vi behöver INTE päls för att hålla oss varma på vintern. Och det är INTE etiskt försvarbart att plåga djur för att man vill se "fin" ut. Det är så onödigt. Ska djur behöva lida för att vissa personer tycker de har rätt att plåga andra varelser bara för sin egen fåfängas skull? Jag tycker inte att päls är ett dugg snyggt på människor. Det ser bara makabert ut att gå klädd i pälsar från plågade djur, och det säger en del om bäraren. Det signalerar att personen ifråga inte bryr sig om djur, utan bara tänker på sig själv. Det signalerar fåfänga, egoism och hjärtlöshet. Inga vackra egenskaper precis...

Judar flyttar från Malmö

Den senaste tiden har flera obehagliga händelser ägt rum i Skåne som knappast kan ha undgått någon. Protesterna under tennismatchen mellan Sverige och Israel, attentaten mot synagogan i Helsingborg och begravningsplatsen och attacken mot en judisk fredsdemonstration är några av dem. Antisemitismen tar sig starka uttryck i Malmö, men här i Stockholm har jag knappt märkt av den. Jag insåg inte riktigt hur illa läget är i Malmö förrän jag läste Skånskans artikelserie om den växande antisemitismen. Den finns att läsa på http://www.skanskan.se/article/20100201/MALMO/100209982/1057

Många judiska familjer väljer att flytta från Malmö för att de inte känner sig trygga där. En del flyttar till Israel, andra till Stockholm. Föräldrar oroar sig framför allt för sina barns framtid och vill inte att de ska behöva växa upp i en sådan miljö. Det finns barn som blir retade i skolan enbart för att de är judar. I en artikel kan man läsa om en pojke som blivit hotad med "vi ska halalslakta dig"! Folk blir kallade "judejävel" och en del vågar inte ens gå till synagogan av rädsla för attentat. Många vågar inte visa på något sätt att de är judar genom att bära kipa eller judiska smycken och de vågar inte alltid berätta att de är judar. Folk har blivit uppmanade att aldrig vistas på begravningsplatsen ensamma.

Det är ofattbart att detta får pågå i Sverige 2010. Om jag hade bott i Malmö hade jag flyttat så fort jag bara kunde, speciellt om jag hade barn. Tänk att varje dag behöva oroa sig för att ens barn kanske blir kallade judejävel i skolan och utsatta för hot. Eller att behöva uppmana sina barn att inte bära judiska smycken eller berätta för andra att de är judar för att de då kan råka illa ut. Jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp med en rädsla för att visa vilka de är och inte kunna vara sig själva utan att behöva dölja något. Om man är religiös jude är det praktiskt taget omöjligt att dölja det och det ska ingen heller behöva göra. Tänk när ens barn hamnar i följande situationer:

I skolmatsalen:

-varför äter inte du kött?

- jag är vegetarian.

(Istället för: jag håller kosher.)

I skolan, torsdag eftermiddag:

- Vi ska på bio på fredag, hänger du med?

-nej jag kan inte.

-varför inte?

- öh... jag lovade att passa min lillasyster.

- men det säger du ju alltid.

-ja...

(Istället för: shabat börjar på fredag kväll. Det är min vilodag och jag använder inte pengar då.)

I skolan, under luciafirandet:

-varför är inte du med i luciatåget?

- jag har scenskräck.

(Istället för: jag firar endast judiska högtider.)

Inför Jom kippur:

- jag ska vara ledigt nästa onsdag.

-jaså, varför det?

- min hund ska opereras.

(Istället för: jag ska fira Jom kippur då.)

Under Pesach:

-Varför äter du inga mackor och bullar?

- Jag går på GI-diet denna veckan.

(Istället för: Det är Pesach nu, och då äter jag inte något med spannmål i.)

Hemma tillsammans med kompisen:

-vad är det där för något som ni har på dörrkarmen?

- det är en souvenir från Uruguay, den för tur med sig.

(Istället för: det är en mezuza, den innehåller avsnitt ur Torahn.)

Det går inte att dölja att man är jude om man lever ett judiskt liv. Om man skulle försöka ljuga i alla situationer som man möter där man behöver förklara att man lever judiskt, så skulle folk snart tycka att man beter sig väldigt konstig. Det kan aldrig hålla i längden. Dessutom vore det outhärdligt att hela tiden behöva dra påhittade historier för att dölja att man är jude. Jag vill inte att mina barn ska vara rädda för att hamna i sådana situationer och känna sig tvungna att ljuga för att de kan få problem om någon får reda på att de är judar. Jag vill att de ska kunna känna sig trygga och bli respekterade precis som de är. Det är upprörande att detta är den verklighet som många judiska familjer i Malmö och övriga Skåne lever i. Där barn får problem bara för att de är judar.

Vi förstör vår jord

I helgen var jag och såg den nya filmen Avatar på bio. Den utspelar sig i en tid när människan har förstört jorden och förbrukat alla dess resurser, och istället letar de efter nya energikällor ute i rymden. Människorna hittar en grön oförstörd planet, Pandora, som visar sig inneha stora mängder av en helt ny enegikälla som går att sälja på jorden för flera miljoner dollar per kilo. Problemet är bara att den största fyndigheten ligger precis under en by där planetens urinvånare Navi-folket bor. De är ett folk som lever i harmoni med naturen och värnar om varje djur och träd. När människorna vill skövla deras by och skog för att komma åt energikällan vägrar de förstås att flytta.

De senaste åren har det gjorts mängder av filmer med samma tema: jorden hotas av undergång på grund av människans miljöförstöring. Ta till exempel Waterworld, Day after tomorrow och 2012. Att det görs så många katastroffilmer tror jag beror på att det pratas så mycket om miljöförstöringen och hotet mot vårt klimat just nu. Det har blivit mer omdiskuterat nu än det var för några år sedan och det märks även på filmbranschen. Katastroffilmerna verkar intressera många, kanske för att de skildrar en framtid som många är oroliga för att den skulle kunna bli verklighet. Den kanske inte blir så som i filmens värld, men jorden håller på att sakta förstöras och en katastrof skulle kunna inträffa längre fram. Det är något som berör alla. Jag läste att många människor har känt sig deprimerade efter att de har sett Avatar, eftersom filmen skildrar en så perfekt oförstörd värld, medan vi själva bara förstör vår jord mer och mer. Filmen är animerad och visar otroligt vackra miljöer, växter och djur. Den är dessutom 2 timmar och 40 minuter lång vilket gör att man lever sig in i den. När man sedan går ut från biografen och ser vår egen värld med bilar, avgaser och betong önskar man nästan att man kunde ha stannat kvar på planeten Pandora.

Men istället för att drömma sig bort till fantasivärldar är det dags att vi tar vårt ansvar för jorden som vi bor på. Som det står i Talmud: "The holy blessed one took the first human and, passing before all the trees of the garden of Eden, said, 'see My works, how fine and exellent they are! All that I created, I created for you. Consider that, and do not corrupt or desolate My world; for if you corrupt it, there will be no one to set it right after you." (kohelet rabbah 1, ON 7:13)

Om vi förstör jorden finns det ingen annan som kan reparera den åt oss. När G-d skapade jorden gav han oss människor ansvaret att ta hand om den och alla djur, men istället håller vi på att förstöra den och utrotar vissa djurarter. G-d anförtrodde världen till oss men det är inte vi som har skapat den och vi äger den inte. Vi får inte göra precis vad vi vill med jorden.

Mitsvan om att bevara och ta hand om jorden heter Bal tashchit - förstör inte. Man kan hålla denna mitsva genom att inte slösa på saker, till exempel inte slänga mat, återvinna, spara på vatten och el och leva så miljövänligt som möjligt. Men även om jag och ett fåtal andra sopsorterar och åker med kollektivtrafiken istället för bil, så upphör inte miljöförstöringen. När så få personer försöker ta hand om miljön men den stora massan fortsätter att förorena luften och förstöra naturen, gör ens ansträngningar då egentligen någon skillnad? Det blir bara som en droppe i havet tyvärr när de flesta inte lever miljövänligt. Det är politikerna och beslutsfattarna som måste anstränga sig mer för att rädda vår jord. Det är ju bara de som har makten att lagstifta och åstadkomma några större förändringar. Efter klimatkonferensen i Köpenhamn som inte direkt infriade några större förhoppningar tappar jag dock alltmer tron på makthavarnas vilja att förändra. När ska de inse hur viktigt det är att sätta stopp för missbrukandet av vår jord? Snart kan det vara för sent och då är det våra barnbarnsbarn som får ta konsekvenserna. För ingen annan kommer att göra det åt oss...

Kosherlagarna - inte alltid så strikta?

De judiska matreglerna reglerar vad en jude får och inte får äta och kan upplevas som ganska stränga och begränsande av utomstående. En jude som håller kosherreglerna får inte äta vilka djur som helst, inte blanda kött och mjölk och inte förtära blod. Däggdjuren måste ha kluvna klövar och vara idislare för att vara kosher, så grisen är inte kosher eftersom den inte idislar. Kaninen är inte heller kosher trots att den idislar, eftersom den saknar klövar. Fiskar måste ha fenor och fjäll för att vara kosher så då går bland annat ål och skaldjur bort. Vilka fåglar som helst får man inte heller äta, generellt får man bara äta tamfåglar och inga rovfåglar. Så det finns en hel del som vi inte får äta, kort sagt. Håller man strikt kosher måste man även ha två uppsättningar köksredskap, en för kött och en för mjölkmat. Minsta spår av mjölk som kan finnas på en tallrik får inte komma i en köttmåltid, för då blandas kött och mjölk. Även om sådana spår inte går att se med blotta ögat. Därför bör man inte heller äta på tallrikar som har använts för treif (icke-kosher) mat när man äter ute även om man äter vegetarisk mat, eftersom den vid värme absorberar spår av treif mat från tallriken och därmed blir treif. Likadant om maten är tillagad i treif kokkärl.

Då är det ganska förvånande läsa att det finns en mängd överseenden och förmildranden i Talmud vad gäller att hålla kosher som är accepterade som lag. Ett exempel på det är sannolikhetsprincipen. Enligt den behöver man inte undersöka hela djuret innan det ska slaktas för att se om det har några defekter som skulle göra det treif (förutom lungorna som alltid undersöks eftersom det är vanligt med defekter på dem). Man antar helt enkelt att djuret inte har någon annan defekt som skulle göra det treif därför att de flesta djur inte har några sådana skador. Sannolikheten för det är alltså mycket låg.

I Talmud (Chullin 11a-b) ges ett rent teoretiskt exempel som illustrerar hur man kan förlita sig på sannolikheten. Om det i en avgränsad stad finns tio köttaffärer och nio av dem säljer endast kosher kött och en säljer icke-kosher, och lite kött hittas i staden, så får köttet ätas eftersom sannolikhetsprincipen godkänner det som kosher då det sannolikt kommer från en av de kosher affärerna.

Ännu en förmildrande princip är neutraliseringsprincipen. Det är förbjudet att blanda treif mat med kosher för att neutralisera den treifa maten, men om det av misstag skulle blandas i treif mat i kosher mat så är hela blandningen ändå tillåten så länge det är minst 60 gånger så mycket kosher mat som treif mat blandningen. Den treifa maten får naturligtvis inte gå att urskilja i blandningen. Denna regel kallas battel be shishim - "det neutraliseras i proportion med 1 av 60".

Detta läste jag om föregående shabat i en bok som heter "The book of jewish belief" skriven av Louis Jacobs. Tyvärr skrev han inte mycket mer om detta med förmildrande omständigheter vilket hade varit intressant att veta mer om. Men det är förvånande hur dessa principer kan vara en del av halachan. Jag hade inte velat äta kött om jag hittade det i en stad med en icke-kosher köttaffär även om det fanns hundra andra affärer som sålde kosher kött. Det blir som att spela på lotteri, risken finns ju att köttet är treif. Då borde det vara bättre att avstå och vara på den säkra sidan.

Neutraliseringsprincipen skapar också frågetecken. Till exempel om det är tillåtet att äta något med 1/60-dels treif ämne i, så borde det väl vara tillåtet att äta kosher mat tillagad i treif kastruller. För de spår av treif mat som finns kvar i en diskad kastrull kan väl knappast utgöra mer än 1/60-del av den färdiglagade maten? Spåren är ju mikroskåpiska. Men det är klart, att det är ju bara tillåtet att äta mat med 1/60-del treif i om den treifa maten hamnade där av misstag. Men om man äter mat lagad i en treif kastrull så vet man oftast om att kastrullen är treif. Då bör man undvika det om man kan. Men så skriver Jacobs också att inte all burkmat är förbjuden även om den är tillverkad utan kontroll av en rabbin. För om den förbjudna maten är mindre än 1/60-del av den kosher maten i burken så är blandningen tillåten. Han påpekar dock att mat som kan innehålla något treif så mycket som möjligt bör köpas med koshercertifikat så man vet att den verkligen är kosher. Men ändå tycker jag att det är konstigt att man får äta sådan mat med "avsikt", när det inte var av misstag som 1/60-del treif mat blandads i, som i burkmat. Varför får man då inte äta mat tillagad i treif kärl med avsikt kan man undra då.

Till sist, ett citat från boken som jag finner smått märkligt (alltså sista meningen): "Apart from the prohibition of eating untithed produce, which applies only in the Holy Land, there are no bans of plants and vegetables. Everything is assumed to be kosher unless there is a reason to declare it forbidden. For instance, when potatoes were first discovered, no one questioned that they were kosher, simply because one could think of no possible prohibition that could apply to this vegetable. However, fruit and vegetables containing worms must not be eaten until the worms have been removed."

Någon som brukar äta frukt och grönsaker med mask i innan maskarna har tagits bort? Tänkte väl inte det. Jag brukar inte äta maskätna frukter även om maskarna tagits bort, yuck! Men det är i alla fall tillåtet.

(På bilden: kosherstämplar)

SL och shabat går inte ihop

Jag köper alltid terminskort för studenter på SL som kostar 2450 kronor. Det blir lite billigare än att köpa vanliga månadskort. Förut har jag varit livrädd för att tappa bort det kortet, speciellt i början av terminen när det är som mest värt. Om man tappar det får man nämligen inget nytt. Men nu har de infört förlustgaranti om man beställer kortet på internet och det är ju jättebra. Så inför den nya terminen beställde jag mitt kort på nätet och de garanterade att man skulle få det innan den 1 januari bara man beställde det innan 18 december. Jag kom på i sista minuten att jag måste beställa det då, men jag hann i tid. Ändå fick jag inget kort hemskickat inom fyra arbetsdagar som det var meningen!

1 Januari närmade sig och fortfarande inget kort, så jag ringde SL. Kvinnan som svarade sa att det hade blivit ett fel i deras system så några av de beställningar som hade gjorts den 17:e hade inte gått igenom och korten hade inte tryckts upp. Jag var en av dem såklart, min vanliga tur. Men hon sa att jag skulle köpa en förköpsremsa och åka på den så länge om inte kortet kom, så skulle SL ersätta mina utlägg sedan.

Kortet hade fortfarande inte kommit den 30 december så jag fick börja fundera över remsan. Grejen var att jag inte ville köpa den på shabat och det var då jag eventuellt skulle behöva den för att åka till synagogan. Om jag köpte den i förväg skulle det ju vara onödigt om jag inte skulle komma att använda den, om jag av någon anledning inte åkte till synagogan. Men köpa den på shabat ville jag i alla fall absolut inte. Jag använder inga pengar på shabat om det inte är nödfall. Egentligen vill jag inte heller åka tåg på shabat, men fram till den dag jag blir rik nog att köpa lägenhet i innerstan eller har stått 20 år i bostadskön (och är rik nog att ha råd med hyran) får jag antingen åka tåg eller isolera mig i min förort på shabat. Så det får bli tåget, annars skulle jag aldrig få komma till synagogan på shabat. Men då är det också endast till synagogan jag åker, några andra resor gör jag inte.

Jag tycker att man ska göra så gott man kan och följa så många mitsvot som man känner att man klarar, så även om man inte kan avstå från att åka tåg så kanske man åtminstone kan låta bli att använda pengar. Det finns de som säger att eftersom de har tagit tunnelbanan på shabat så har de redan brutit mot shabat, och då spelar det ingen roll om de bryter mot alla andra shabatbud. Så tänder de en cigg, köper en kaffe och skickar ett par sms. Men det måste väl ändå vara bättre att hålla alla bud utom ett eller några få än att inte hålla några alls. Jag tycker att man ständigt ska sträva efter att bli bättre och har man möjlighet att hålla shabat i större utstäckning så ska man göra det. Om jag hade haft möjlighet att gå till synagogan i stället så hade jag gjort det och inte tagit tåget till exempel. Men ser man ingen mening med att hålla mitsvot och inte får ut något av det, så är det ju lätt att avfärda dem med ett "jag har redan åkt tunnelbana så det är ingen idé för mig att försöka hålla shabat". Det är synd, för även om man åker tunnelbana kan man få ut något positivt av att hålla resten av mitsvoten. Man kan slippa telefoner, pengabekymmer, skriva, laga mat osv och få en bättre vilodag helt enkelt.

Jag köpte i alla fall förköpsremsan innan shabat började så jag skulle ha den om jag behövde den. Jag åker ju så gott som varje shabat till synagogan ändå men man vet ju inte om man blir sjuk eller något annat hindrar en. Men jag kom i väg som vanligt. Remsa är dock inget bra att resa med då man lätt fastar i kö när spärrvakten ska stämpla den. Då blir man stressad när man inte vet om man kommer hinna med sitt tåg eller inte och tjejen framför pladdrar på och velar i flera minuter innan hon till sist köper sin biljett. Inget som går ihop med shabatstämningen precis, men så är det ju att resa. Det passar inte alls in i shabatfirandet eftersom det kan bli stressigt med förseningar, köer och trängsel. Så visst hade det varit skönt att slippa det för en dag.