Judisk bön

För en religiös jude är bön något som genomsyrar det vardagliga livet. Från det att man stiger upp på morgonen till att man går och lägger sig på kvällen tar man sig tid för bön vid vissa bestämda tillfällen under dagen. Det första man gör på morgonen efter att ha gått upp och tvättat händerna, är att säga Mode ani.

Mode ani lefanecha, melech chaj vekajam, shehechesarta binishmati bechemla, raba emunatecha.

Jag tackar dig, levande och evige konung, för att du i barmhärtighet har återgivit mig min själ; stor är din trofasthet.

Förr trodde de att själen lämnade kroppen när man sov och att Gud gav den tillbaka när man vaknade på morgonen. Så tror vi inte idag, men bönen är ett sätt att tacka Gud för livet och för den nya dagen. Det påminner också om att livet inte bör tas för givet, utan ses som en gåva.

Därefter fortsätter många att be flera gryningsvälsignelser och de andra morgonbönerna. Höjdpunkterna är Shema-bönen som ska sägas på morgonen och kvällen och Amidan, huvudbönen, som man ska be morgon, eftermiddag och kväll. Att be Shema och Amida är det absoluta minimum av böner som halachan, den judisk lagen, säger att man måste be för att uppfylla mitsvan om bön. Shema är den judiska trosförklaringen, Shema Israel, Adonai elohenu, Adonai echad - Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är EN. Den är längre än så här, tre stycken text som är hämtade ur Torahn. Där räknas en rad viktiga mitsvot upp, som att älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sin kraft, att berätta om Guds ord för sina barn, att säga dem när vi stiger upp och när vi går till vila och att skriva dem som ett tecken i pannan och på handen (därav har vi teffilin). Där befalls vi också att skriva Guds ord på våra dörrposter (mezuza), göra oss skådetrådar (tallit) samt varnas för avgudadyrkan. Ur de här orden från Torahn har vi fått ut väldigt mycket och detta är en av våra viktigaste böner. Morgonbönen, som heter shacharit, kan sägas från och med soluppgången och senast fram till mitten av dagen.

Sedan är det dags för mincha, eftermiddagsbönen som man säger någon gång efter att lite mer än halva dagen har förflutit och innan solen går ned. Då läser man Amidan igen och andra böner som man kan lägga till. Men absolut minimum är att läsa Amida.

Kvällsbönen, maariv, kan sägas hela kvällen efter att solen har gått ned. Då säger man Amida igen och Shema och om man vill lägger man till resten av bönerna som ingår i maariv. Sedan alldeles innan man går och lägger sig brukar många upprepa det första stycket i Shema igen så att det blir den sista bönen man säger innan man släcker lampan och lägger sig. Då brukar man också be den tillsammans med barnen innan de ska sova.

Förutom dessa tre tidsbestämda tillfällen för bön ber man också mycket spontant. Det finns brachot, välsignelser, som man kan säga för att tacka Gud vid olika tillfällen. Man ska alltid tacka Gud innan man äter eller dricker något genom att säga en bracha. Det finns välsignelser att säga när man ser naturens skönhet, när man ser en blixt och hör åskan, när man ser en regnbåge, när man tar emot goda eller dåliga nyheter och vid speciella tillfällen i livet. Shehechejanu är en sådan bracha som jag har skrivit om tidigare här på bloggen.

Spontan bön kan förstås också vara när man ber till Gud med sina egna ord och det kan man göra närhelst man vill. Den spontana bönen som uttrycks med hjärtats och själens egna ord och känslor är i själva verket bön i sin mest idealiska form. Men eftersom människan inte alltid har förmåga att hitta orden för att uttrycka sina känslor och prisa Gud har de lärde författat bönerna som vi har i vår siddur, bönbok, som en hjälp att uppnå kavana (hängivenhet och koncentration) i bön. De bönerna är formulerade på ett lättbegripligt språk så att även människor som har svårt att uttrycka sig skulle kunna be lika bra som de mest kunniga i hebreiska. Dessutom är det ju självklart lättare att be tillsammans om alla ber samma böner.

Enligt judisk tradition är det bara männen som är bundna till de tidsbestämda mitsvoten. Det är alltså bara män som är ålagda att be shacharit, mincha och maariv på de bestämda tiderna och som är ålagda att be tillsammans med en minjan, dvs minst tio män. Kvinnor är också förpliktigade att be, men inte på bestämda tider. De kan be när det passar bäst för dem och de kan göra det i hemmet på egen hand. Kvinnorna undantogs de tidsbestämda mitsvoten för att deras främsta uppgift var att ta hand om hem och barn. Man kunde inte förvänta sig att en kvinna hade möjlighet att släppa allt hon hade för händer för att be. Men en man förväntades släppa sitt arbete när det blev dags för bön.

Numera ser inte vårt samhälle ut på samma sätt, alla kvinnor är ju inte hemmafruar längre. Jag är inte hemmafru och har inga barn än, jag studerar och kommer även att jobba när jag blir klar med utbildningen. Så argumentet att jag inte behöver hålla de tidsbestämda mitsvoten därför att jag behöver min tid till att ta hand om hem och barn håller inte. Jag har inte svårare att uppfylla de mitsvoten än vad min man har. Som konservativ judinna anser jag också att män och kvinnor ska vara jämställda och ha samma rättigheter och skyldigheter. Jag tycker också att det är viktigt att bevara traditioner, men att ändå i viss mån kunna anpassa sig till det moderna samhället. Därför spelar det ingen roll för mig om man är man eller kvinna, var och en får hålla mitsvoten i den utsträckning som han/hon känner är meningsfullt och klarar av.

Men jag måste säga att det inte alltid är lätt att be tre gånger om dagen i Sverige på vissa bestämda tider, oavsett vad man har för kön. På vintern är det mörkt på morgonen när man går upp tidigt för att gå till skolan eller jobbet. Det hinner inte alltid ljusna innan man lämnar sitt hem och då kan man inte be shacharit hemma. Sedan när man kommer till sitt jobb är det inte säkert att man kan få någon tid att be innan klockan blir tolv. Dessutom kan det vara svårt att hitta någonstans att be om man inte vill göra det inför sina icke-judiska kolleger. Eftermiddagsbönen måste man kanske också be på jobbet om man inte hinner hem innan det mörknar. Den enda bön som är lätt att be är kvällsbönen om man nu inte jobbar natt. Bara det finns något avskilt rum som man kan gå till är det förstås inga problem, om man får någon paus så man hinner be.

Det är också långt ifrån alltid som man äter ensam och om man äter tillsammans med andra kanske man inte vill säga brachan som tackar Gud för maten inför dem. Jag brukar tänka den tyst istället. Men att be birkat hamazon, bordsbönen som man säger efter maten, blir svårt. Den är lång och man behöver läsa den högt.

Men som sagt, man får hålla de mitsvot som är möjliga och som man känner att man klarar av. Om det känns omöjligt eller jobbigt att utföra dem, så tycker jag att de har förlorat sin mening. Det är till exempel ingen mening med att be inför icke-judiska människor om man tycker att det är jobbigt. Då lär man ju ändå inte kunna koncentrera sig på bönen och be med kavana och får därför inte ut något positivt av det. Och det är ju just därför vi har fått mitsvoten, för att de ska tillföra något positivt i våra liv.

(På bilden ber några judar vid haKotel, kanske den absolut bästa platsen att be på)