lördag 21 mars 2009

Hagbaha

Vilodagen slutade för lite mer än en timme sen, men för ovanlighetens skull är jag ledig även imorgon. I fredags skrev jag en tenta och det var den sista dagen på 7,5 poängskursen som jag alltså är klar med nu. Klar om jag blir godkänd på tentan förstås. Men en sak som är bra med den här terminen är att vi är 900 studenter som turas om att läsa samma fyra kurser, så det finns möjlighet att göra omtenta när nästa grupp skriver sin ordinarie tenta. Vilket de gör på en veckodag, inte på shabat. Nu tror jag inte att jag kommer bli underkänd för det kändes som att det gick bra, men det känns ju skönt att veta att man får fler chanser ifall man skulle misslyckas.

Jag är verkligen helt ledig imorgon, även från hushållsarbete. Detta tack vare en vän som kom hem till oss på shabat. När vi ska få gäster brukar det bli att jag städar extra noga innan de kommer, till och med mer noga än jag brukar städa innan shabat. Det är en mitsva att visa gästfrihet, Hachnasat orchim, och välkomna gäster till sitt hem. Det är en sed att bjuda gästerna på mycket mat och eftersom man vill att de ska trivas ser man såklart till att det är rent och fint i hemmet. Så nu blev det verkligen fint här när både shabat och en gäst skulle komma, och det blev mycket mat. Det finns inget kvar att göra för imorgon och inget att plugga, så då blir det bowling, bio eller något annat kul istället.

Jag var förstås i synagogan som vanligt på shabat. Det var trevligt och mycket folk. Jag blev tillfrågad om jag ville göra en speciell aliya, som heter hagbaha. Den har jag aldrig gjort förut, för den verkade så svår och det krävs att man är stark. Men jag bestämde mig för att försöka. Hagbaha innebär att man efter Torahläsningen lyfter upp Torahrullen högt upp ovanför huvudet så att församlingen kan se den. Tre spalter text ska synas så man måste hålla händerna ganska brett isär. Jag har lyft en Torahrulle förut när jag har tagit ut den ur aron hakodesh (arken) och burit den till hashulchan (bordet), men då lyfter man den bara i brösthöjd när den är ihoprullad och klädd i sin mantel. Den kändes inte särskilt tung när jag lyfte den då. Men det var en helt annan femma att göra hagbaha. Att lyfta upp Torahrullen i luften gick bra, jag hade fått instruktioner om vilken teknik man ska använda. Men när jag väl höll den där uppe så började den vänstra rullen tippa över åt sidan. Jag kunde inte hålla rullarna i balans, det var jättesvårt. Det kändes som att hålla en stor flaska upp och ned och försöka balansera flaskhalsen i handen. Som tur var fick jag hjälp av en gabbai som tog tag i rullen innan jag tappade den helt. Jag höll åtminstone upp den tillräckligt länge för att församlingen skulle kunna se den innan jag fick hjälp att gå och sätta mig med den. Senare frågade jag några män som brukar lyfta Torahn hur de bär sig åt för att balansera den i luften. De sa att man måste se till att hålla själva pergamentet spänt, om det börjar fladdra blir det svårt att hålla balansen. En av dem sa att jag skulle göra hagbaha när det var mer jämvikt mellan rullarna, alltså när vi har kommit till mitten av årets Torahläsning. Nu låg den mesta vikten på vänster rulle, så då blir det svårare att balansera. Men jag vet inte om jag vågar mig på detta igen, det känns nästan som att försöka jonglera med fem bollar utan att ens ha sett en boll förut. Å andra sidan har de som kan göra hagbaha också någon gång gjort det för första gången. De där första ovana gångerna går ju inte att skippa om man vill lära sig något nytt.

3 kommentarer:

Freddie Wolfgram sa...

Övning ger färdighet! Du kan ju prova att balansera något stort och otympligt i hemmet! Fråga din man om han ställer upp till exempel! Eller så gör du som Pippi, lyft upp en häst med raka armar! :D

Chaya Miriam sa...

Nja jag tror inte att det hjälper att balansera min man eller en häst, det är lättare än att balansera Torahn. För när man håller upp Torahn har man en vikt i varje hand som ska balanseras på exakt samma höjd. En häst däremot kommer i ett enda stycke. Möjligtvis kan jag ta en häst i varje hand och försöka hålla dem lika högt. Men inte en man i varje hand, för jag har ju bara en.

Freddie Wolfgram sa...

Haha, Tusan!