Besvärande religiositet

Ibland får jag en känsla av att en del människor tycker att religion är något pinsamt. Om ett samtal skulle leda in på ett ämne som på något sätt har med religion att göra - om så bara indirekt - kan vissa bli helt tysta och börja skruva besvärat på sig. Religon och tro är för de flesta tabu, eller något privat som man inte gärna pratar om med någon som man inte känner så väl. Ett väldigt känsligt ämne med andra ord. Jag undrar vad detta kan bero på, om det kanske har att göra med attityden som finns bland många sekulära, att religion är något påhittat och förlegat. Det är inget som en upplyst och självständigt tänkande människa går runt och tror på. Den som tror på en religion eller andra tokigheter måste ändå vara lite "knäpp", annars skulle de inte kunna tro på det. Att råka antyda att man skulle tro på något förknippat med religion är därför mycket pinsamt och måste undvikas till varje pris.

Det räcker att läsa i vilket diskussionsforum som helst, till exempel Passagen debatt under rubriken religion och tro http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=6500000000000046 , för att få en bild av vilka attityder som finns till religion. Speciellt de som kallar sig ateister tenderar att uttrycka ett sådant synsätt som jag har beskrivit ovan. Men det finns säkert minst lika många som inte alls föraktar religion, men ändå tycker att det är jobbigt att prata om. Andra kanske har någon form av tro, men tycker att det är för personligt att prata om och känner sig därför obekväma om ämnet kommer upp.

Hur det än är med den saken, så händer det faktiskt att ämnet kommer upp. Eftersom jag är religiös hamnar jag lätt i sådana situationer och speciellt som jude tror jag att man gör det eftersom judendomen påverkar ens sätt att leva så mycket - det är framförallt en livsstil. För mig är det så självklart att leva så att jag ibland glömmer bort att andra runt omkring mig inte alltid förstår varför jag gör vissa saker. Ett exempel på det:

Det är dags för lunch på universitetet. Jag och två kompisar ska köpa något på ett av caféerna. De brukar alltid köpa en slags maträtt som värms i ett toastjärn som kallas fukatcha (eller hur det nu stavas). De undrar varför inte jag provar den då den även finns som vegetarisk och de vet såklart vid det här laget att jag bara äter vegatarisk mat ute. Så jag försöker förklara att den vegetariska fukatchan tillagas i samma toastjärn som de med kött steks i, och att det kan komma kött på min fukatcha. "Är det så farligt då"? undrar min kompis. "Ja, du vet ju att jag håller kosher också så jag vill inte att minsta spår av kött ska komma i min mat", svarar jag. Självfallet kunde hon inte veta detta. Hon vet att jag är judinna men jag tror inte hon visste vad kosher är och definitivt inte varför det är så noga att små spår av kött inte får komma i min mat. Ibland tror jag av bara farten att folk ska veta vad kosher är men i själva verket verkar det vara få som känner till det. Dessutom hade jag trott att eftersom hon visste att jag är judinna också visste att jag möjligtvis håller kosher.

Hur som helst, efter jag hade sagt detta blev det helt tyst. Mina kompisar sa inte ett ord förrän vi kom fram till caféet. Jag undrade just om jag hade sagt något dumt, och kom på att de antagligen inte förstod vad jag menade. Men om man inte gör det brukar man väl fråga vad personen menade? Det kändes som att jag hade klampat in på förbjudet område, nämligen religion. De hade helt enkelt ingen lust att prata om det och jag sa därför inget mer jag heller.

Förvånande är det då att när vi har satt oss frågar den andra tjejen vad det står på mitt halsband. Jag hade på mig ett chaj-halsband som det står en kort text runtom, på hebreiska. Jag sa att det är en bön på hebreiska och då bad hon mig att berätta vad det står. Så jag läste upp vad det står på hebreiska: "ana bechoach gedula yemincha tatir tzerura". Hon frågade om hon kunde få höra en översättning, som blir ungefär "Vi ber dig att med styrkan och storheten i din högra arm knyta loss vårt bundna öde" (min egen översättning). Då blir hon helt knäpptyst, vilket jag verkligen inte förstår. Hon ställde en fråga till mig som handlade om religion, om en bön, och jag svarade artigt på den. Det var hon själv som tog upp samtalsämnet, och varför göra det om man blir besvärad av att prata om det. För helt uppenbart blev hon besvärad och visste inte vad hon skulle säga.

Religion är tydligen jobbigt att prata om för många och det fenomenet förbryllar mig ibland. Jag pratar mer än gärna vitt och brett om det då det är något som verkligen intresserar mig. Jag tycker det är jättespännande att höra om andra religioner, hur andra lever och vad de tror på. Jag förstår inte varför man inte skulle kunna vara öppen om religion, även om man själv inte har någon.