Vardagsantisemitism

Jag trodde knappt mina öron när jag satt på rasten idag och åt min lunchmacka samt bäddrade lite i Metro. Vi hade seminarium och på 20-minutersrasten satt några kvar i salen, bland annat jag och en mindre grupp som satt och pratade. Jag lyssnade med ett halvt öra på deras konversation och hajade till när jag hörde följande:

- det luktade lödat.
- luktade det jude? (skrattar)
- ja då måste man verkligen vädra (skrattar)

Jag hörde inte vad de sa innan men jag tyckte inte att deras lilla skämt var det minsta roligt. Det var endast otrevligt att behöva höra något sådant i skolan, jag har aldrig hört något liknande där förut. Även om de kanske inte menade så mycket med det så kändes det obehagligt. Den underliggande betydelsen av skämtet är ju att judar stinker och alltså inte är trevliga. Det är bara ett sätt att uttrycka ogillande och förakt mot judar. Tänk om jag hade sagt att svenskar eller araber stinker, då hade jag nog inte blivit särskilt populär. Jag undrar bara hur människor med en sådan attityd ska kunna jobba som lärare i ett mångkulturellt samhälle där de kommer att möta alla möjliga folkslag och religioner. Tänk om de får judiska barn i sin klass, ska de vädra klassrummet då eller? Konstigt att de inte kände heller hur illa jag luktar... men det man inte vet har man inte ont av sägs det.

Judisk bön

För en religiös jude är bön något som genomsyrar det vardagliga livet. Från det att man stiger upp på morgonen till att man går och lägger sig på kvällen tar man sig tid för bön vid vissa bestämda tillfällen under dagen. Det första man gör på morgonen efter att ha gått upp och tvättat händerna, är att säga Mode ani.

Mode ani lefanecha, melech chaj vekajam, shehechesarta binishmati bechemla, raba emunatecha.

Jag tackar dig, levande och evige konung, för att du i barmhärtighet har återgivit mig min själ; stor är din trofasthet.

Förr trodde de att själen lämnade kroppen när man sov och att Gud gav den tillbaka när man vaknade på morgonen. Så tror vi inte idag, men bönen är ett sätt att tacka Gud för livet och för den nya dagen. Det påminner också om att livet inte bör tas för givet, utan ses som en gåva.

Därefter fortsätter många att be flera gryningsvälsignelser och de andra morgonbönerna. Höjdpunkterna är Shema-bönen som ska sägas på morgonen och kvällen och Amidan, huvudbönen, som man ska be morgon, eftermiddag och kväll. Att be Shema och Amida är det absoluta minimum av böner som halachan, den judisk lagen, säger att man måste be för att uppfylla mitsvan om bön. Shema är den judiska trosförklaringen, Shema Israel, Adonai elohenu, Adonai echad - Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är EN. Den är längre än så här, tre stycken text som är hämtade ur Torahn. Där räknas en rad viktiga mitsvot upp, som att älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sin kraft, att berätta om Guds ord för sina barn, att säga dem när vi stiger upp och när vi går till vila och att skriva dem som ett tecken i pannan och på handen (därav har vi teffilin). Där befalls vi också att skriva Guds ord på våra dörrposter (mezuza), göra oss skådetrådar (tallit) samt varnas för avgudadyrkan. Ur de här orden från Torahn har vi fått ut väldigt mycket och detta är en av våra viktigaste böner. Morgonbönen, som heter shacharit, kan sägas från och med soluppgången och senast fram till mitten av dagen.

Sedan är det dags för mincha, eftermiddagsbönen som man säger någon gång efter att lite mer än halva dagen har förflutit och innan solen går ned. Då läser man Amidan igen och andra böner som man kan lägga till. Men absolut minimum är att läsa Amida.

Kvällsbönen, maariv, kan sägas hela kvällen efter att solen har gått ned. Då säger man Amida igen och Shema och om man vill lägger man till resten av bönerna som ingår i maariv. Sedan alldeles innan man går och lägger sig brukar många upprepa det första stycket i Shema igen så att det blir den sista bönen man säger innan man släcker lampan och lägger sig. Då brukar man också be den tillsammans med barnen innan de ska sova.

Förutom dessa tre tidsbestämda tillfällen för bön ber man också mycket spontant. Det finns brachot, välsignelser, som man kan säga för att tacka Gud vid olika tillfällen. Man ska alltid tacka Gud innan man äter eller dricker något genom att säga en bracha. Det finns välsignelser att säga när man ser naturens skönhet, när man ser en blixt och hör åskan, när man ser en regnbåge, när man tar emot goda eller dåliga nyheter och vid speciella tillfällen i livet. Shehechejanu är en sådan bracha som jag har skrivit om tidigare här på bloggen.

Spontan bön kan förstås också vara när man ber till Gud med sina egna ord och det kan man göra närhelst man vill. Den spontana bönen som uttrycks med hjärtats och själens egna ord och känslor är i själva verket bön i sin mest idealiska form. Men eftersom människan inte alltid har förmåga att hitta orden för att uttrycka sina känslor och prisa Gud har de lärde författat bönerna som vi har i vår siddur, bönbok, som en hjälp att uppnå kavana (hängivenhet och koncentration) i bön. De bönerna är formulerade på ett lättbegripligt språk så att även människor som har svårt att uttrycka sig skulle kunna be lika bra som de mest kunniga i hebreiska. Dessutom är det ju självklart lättare att be tillsammans om alla ber samma böner.

Enligt judisk tradition är det bara männen som är bundna till de tidsbestämda mitsvoten. Det är alltså bara män som är ålagda att be shacharit, mincha och maariv på de bestämda tiderna och som är ålagda att be tillsammans med en minjan, dvs minst tio män. Kvinnor är också förpliktigade att be, men inte på bestämda tider. De kan be när det passar bäst för dem och de kan göra det i hemmet på egen hand. Kvinnorna undantogs de tidsbestämda mitsvoten för att deras främsta uppgift var att ta hand om hem och barn. Man kunde inte förvänta sig att en kvinna hade möjlighet att släppa allt hon hade för händer för att be. Men en man förväntades släppa sitt arbete när det blev dags för bön.

Numera ser inte vårt samhälle ut på samma sätt, alla kvinnor är ju inte hemmafruar längre. Jag är inte hemmafru och har inga barn än, jag studerar och kommer även att jobba när jag blir klar med utbildningen. Så argumentet att jag inte behöver hålla de tidsbestämda mitsvoten därför att jag behöver min tid till att ta hand om hem och barn håller inte. Jag har inte svårare att uppfylla de mitsvoten än vad min man har. Som konservativ judinna anser jag också att män och kvinnor ska vara jämställda och ha samma rättigheter och skyldigheter. Jag tycker också att det är viktigt att bevara traditioner, men att ändå i viss mån kunna anpassa sig till det moderna samhället. Därför spelar det ingen roll för mig om man är man eller kvinna, var och en får hålla mitsvoten i den utsträckning som han/hon känner är meningsfullt och klarar av.

Men jag måste säga att det inte alltid är lätt att be tre gånger om dagen i Sverige på vissa bestämda tider, oavsett vad man har för kön. På vintern är det mörkt på morgonen när man går upp tidigt för att gå till skolan eller jobbet. Det hinner inte alltid ljusna innan man lämnar sitt hem och då kan man inte be shacharit hemma. Sedan när man kommer till sitt jobb är det inte säkert att man kan få någon tid att be innan klockan blir tolv. Dessutom kan det vara svårt att hitta någonstans att be om man inte vill göra det inför sina icke-judiska kolleger. Eftermiddagsbönen måste man kanske också be på jobbet om man inte hinner hem innan det mörknar. Den enda bön som är lätt att be är kvällsbönen om man nu inte jobbar natt. Bara det finns något avskilt rum som man kan gå till är det förstås inga problem, om man får någon paus så man hinner be.

Det är också långt ifrån alltid som man äter ensam och om man äter tillsammans med andra kanske man inte vill säga brachan som tackar Gud för maten inför dem. Jag brukar tänka den tyst istället. Men att be birkat hamazon, bordsbönen som man säger efter maten, blir svårt. Den är lång och man behöver läsa den högt.

Men som sagt, man får hålla de mitsvot som är möjliga och som man känner att man klarar av. Om det känns omöjligt eller jobbigt att utföra dem, så tycker jag att de har förlorat sin mening. Det är till exempel ingen mening med att be inför icke-judiska människor om man tycker att det är jobbigt. Då lär man ju ändå inte kunna koncentrera sig på bönen och be med kavana och får därför inte ut något positivt av det. Och det är ju just därför vi har fått mitsvoten, för att de ska tillföra något positivt i våra liv.

(På bilden ber några judar vid haKotel, kanske den absolut bästa platsen att be på)

Derech erets - landets väg

Under lördagens shabatgudstjänst var det en kvinna som höll en mycket intressant predikan. Det hon sa fick mig att börja fundera. Hon pratade om begreppet derech erets, som ordagrant betyder "landets väg". Det innebär att man ska följa det landets väg där man bor, alltså ta seden dit man kommer. Det var intessant att reflektera över i vilken utsträckning man själv som judinna har tagit till sig de svenska sederna. Vissa seder följer man säkert omedvetet utan att överhuvudtaget tänka på det. I kollektivtrafiken till exempel följer man outtalade regler, som att stå till höger i rulltrappan, vänta tills folk har gått av tåget innan man stiger på och inte prata med alla främlingar. Detta är svenska seder. I en del andra länder kan det tvärtom vara helt i sin ordning att prata med alla man möter och om man sitter tyst börjar folk undra om man mår bra eller tycker att man är konstig. Det handlar förstås mycket om olika kulturer, men sederna och kulturen går hand i hand. Sådana här seder om praktiska saker och sociala regler måste man följa i ett land om man vill passa in och inte uppfattas som otrevlig.

Sedan finns det mer konkreta seder och bruk som man kan välja att ta till sig om man själv vill. Att fira midsommar eller inte är ett val som man själv gör och för det mesta är det ingen som tar illa upp om man väljer att inte ta till sig den seden. Man kan välja att baka pepparkakor till chanukka om man känner för det, men det varken förbättrar eller försämrar ens relation till det svenska majoritetssamhället. Att äta pepparkakor på chanukka förändrar inte heller på något sätt ens judiskhet. Det står inte i motsättning till Torahn och judisk gudstro, och det är just där som gränsen går för hur mycket av de svenska sederna som jag kan anamma. Svenska seder som direkt strider mot Torahn och judiska trosprinciper kan jag inte följa. Jag kan inte ta den svenska seden att äta julskinka och införliva den med chanukkafirandet, för Torahn som Gud har gett oss säger att vi inte får äta fläsk. Inte heller kan jag sjunga julsånger med kristet budskap, eftersom det vore mot min judiska tro. Men att äta pepparkakor i december eller sill på midsommar är inget som bryter mot mitsvoten. Det har ingen religiös innebörd alls.

Samtidigt kan gränsen verkligen vara hårfin när det gäller vilka icke-judiska seder som man kan göra till sina. Kan man ha en julgran i sitt hem under chanukka? Ett "chanukka tree", som en del amerikanska judiska familjer faktiskt har. Jag skulle inte vilja ha det, även om Torahn inte förbjuder det. Det är ju egentligen bara ett träd med lite bling-bling i, men det är ändå en symbol med en viss betydelse. Det är en symbol för julen och i förlängningen för kristendomen. Rent känslomässigt skulle det inte vara passande att ha en sådan i mitt judiska hem.

Det är såklart upp till var och en vilka seder man vill ta till sig från majoritetskulturen, och många seder kan ju vara berikande. I alla tider har det judiska folket anammat seder från de länder där de har bott, som till exempel olika maträtter som senare har kommit att betraktas som typiskt judiska rätter. Så länge en icke-judisk sed inte strider mot mitsvoten och den tillför något positivt till ens tillvaro, så ser jag inget hinder för att ta till sig den. Sådana ytliga eller materiella ting kan inte förändra den judiska trons innersta kärna.

Hagbaha

Vilodagen slutade för lite mer än en timme sen, men för ovanlighetens skull är jag ledig även imorgon. I fredags skrev jag en tenta och det var den sista dagen på 7,5 poängskursen som jag alltså är klar med nu. Klar om jag blir godkänd på tentan förstås. Men en sak som är bra med den här terminen är att vi är 900 studenter som turas om att läsa samma fyra kurser, så det finns möjlighet att göra omtenta när nästa grupp skriver sin ordinarie tenta. Vilket de gör på en veckodag, inte på shabat. Nu tror jag inte att jag kommer bli underkänd för det kändes som att det gick bra, men det känns ju skönt att veta att man får fler chanser ifall man skulle misslyckas.

Jag är verkligen helt ledig imorgon, även från hushållsarbete. Detta tack vare en vän som kom hem till oss på shabat. När vi ska få gäster brukar det bli att jag städar extra noga innan de kommer, till och med mer noga än jag brukar städa innan shabat. Det är en mitsva att visa gästfrihet, Hachnasat orchim, och välkomna gäster till sitt hem. Det är en sed att bjuda gästerna på mycket mat och eftersom man vill att de ska trivas ser man såklart till att det är rent och fint i hemmet. Så nu blev det verkligen fint här när både shabat och en gäst skulle komma, och det blev mycket mat. Det finns inget kvar att göra för imorgon och inget att plugga, så då blir det bowling, bio eller något annat kul istället.

Jag var förstås i synagogan som vanligt på shabat. Det var trevligt och mycket folk. Jag blev tillfrågad om jag ville göra en speciell aliya, som heter hagbaha. Den har jag aldrig gjort förut, för den verkade så svår och det krävs att man är stark. Men jag bestämde mig för att försöka. Hagbaha innebär att man efter Torahläsningen lyfter upp Torahrullen högt upp ovanför huvudet så att församlingen kan se den. Tre spalter text ska synas så man måste hålla händerna ganska brett isär. Jag har lyft en Torahrulle förut när jag har tagit ut den ur aron hakodesh (arken) och burit den till hashulchan (bordet), men då lyfter man den bara i brösthöjd när den är ihoprullad och klädd i sin mantel. Den kändes inte särskilt tung när jag lyfte den då. Men det var en helt annan femma att göra hagbaha. Att lyfta upp Torahrullen i luften gick bra, jag hade fått instruktioner om vilken teknik man ska använda. Men när jag väl höll den där uppe så började den vänstra rullen tippa över åt sidan. Jag kunde inte hålla rullarna i balans, det var jättesvårt. Det kändes som att hålla en stor flaska upp och ned och försöka balansera flaskhalsen i handen. Som tur var fick jag hjälp av en gabbai som tog tag i rullen innan jag tappade den helt. Jag höll åtminstone upp den tillräckligt länge för att församlingen skulle kunna se den innan jag fick hjälp att gå och sätta mig med den. Senare frågade jag några män som brukar lyfta Torahn hur de bär sig åt för att balansera den i luften. De sa att man måste se till att hålla själva pergamentet spänt, om det börjar fladdra blir det svårt att hålla balansen. En av dem sa att jag skulle göra hagbaha när det var mer jämvikt mellan rullarna, alltså när vi har kommit till mitten av årets Torahläsning. Nu låg den mesta vikten på vänster rulle, så då blir det svårare att balansera. Men jag vet inte om jag vågar mig på detta igen, det känns nästan som att försöka jonglera med fem bollar utan att ens ha sett en boll förut. Å andra sidan har de som kan göra hagbaha också någon gång gjort det för första gången. De där första ovana gångerna går ju inte att skippa om man vill lära sig något nytt.

Purim

Högtiden Purim har nyss slutat, den började igår kväll och slutade ikväll. Purim firas till minne av hur drottningen Ester, som var judinna, lyckades rädda judarna i Persien från att bli mördade av den onde Haman ca år 486-485 fvt.

Det hela började med att Ahasverus, kungen av Persien, bad sin fru Vashti att dansa för hans gäster på en fest. Hon vägrade att göra som han sa och då straffade han henne genom att avsätta henne och välja en ny drottning. Valet föll på Ester som ska ha varit mycket vacker. Hon bodde tidigare hos sin farbror Mordokaj som var en av kungens ämbetsmän. Senare efter att hon blivit drottning vägrade Mordokaj att knäböja inför Haman, kungens storvisir. Haman blev mycket vredgad, inte bara på Mordokaj utan på hela det folk som han tillhörde. Han bestämde sig för att försöka utrota alla judar i Persien. Genom att inför kungen anklaga judarna för sammansvärjning och erbjuda honom en stor summa pengar, lyckades Haman få kungens tillstånd att utrota judarna. Men Mordokaj fick höra talas om Hamans planer och berättade om dem för Ester. Han uppmanade henne att rädda sitt folk, men hon tvekade först eftersom ingen fick gå in till kungen utan kallelse, och hon inte hade blivit kallad på 30 dagar. Den som gick in till kungen utan kallelse straffades med döden. Till slut tog hon mod till sig och gick in till Ahasverus. Hon berättade för honom att hon var judinna och att Hamans planer skulle utplåna hennes folk. Kungen blev rasande och lät genast fängsla Haman. Han blev hängd i den galje som han själv hade satt upp för att hänga Mordokaj. Mordokaj blev utnämnd till kungens rådgivare, och skrivelser skickades ut över hela riket om att judarna nu hade rätt att försvara sig mot sina fiender. Ester hade genom sitt mod räddat hela Persiens judiska befolkning.

Det var en liten sammanfattning, men berättelsen är mycket mer storslagen om man läser den i Megillan, Esters bok. Jag var i synagogan tidigt i morse och lyssnade på Megillaläsningen. Det var inte så mycket folk, så vi som var där fick stampa och banka högt för att överrösta kantorn när han sa Hamans namn, så som är tradition. Efter gudstjänsten bjöds det på brunch med smörgåsar och hamantashen (eller oznei haman = Hamans öron). Det är trekantiga kakor med vallmofrön, sylt eller någon annan söt fyllning i, som är tradition att äta på Purim. I söndags bakade jag massor av hamantashen, det blev nog lite för många. Jag har fortfarande kvar massor, men de är ju goda även efter Purim. Nästa år ska jag nog halvera satsen ändå.

Andra traditioner på Purim är att ha maskerad, göra ett Purim-spiel (en pjäs om Purim-berättelsen), skicka mishloach manot (som är en gåva med mat, dryck, eller bakverk) till vänner och skänka pengar till välgörenhet. Man ska också äta en festmåltid under dagen och det är även tillåtet att dricka sig full denna dag. Kort sagt är det en dag fylld av festligheter. På Purim gäller inte samma regler som på shabat och jom tov, så det är tillåtet att göra allt som man gör en vanlig vardag. Men man ska helst se till att vara ledig från arbetet så att man kan fira dagen ordentligt.

Det var kort om Purim. Jag tänkte inte gå in på det djupare än så här, men för den som vill läsa mer kan jag rekommendera http://www.torahbloggah.blogspot.com/ och http://www.attvarajude.blogspot.com/ som har skrivit mycket läsvärda inlägg om denna högtid.

(På bilden: hamantashen)

Min mizrach

Nu hänger äntligen min mizrach på väggen. Den gick fort att göra, för planschen som jag fick från Israel var redan så fin att jag inte ville sätta dit några mer dekorationer. Det hade nog inte blivit snyggt att skymma över den fina haKotel (Västra muren) med blommor eller liknande. Jag gjorde i alla fall de hebreiska bokstäverna i ordet "mizrach" själv. Det gjorde jag genom att rita upp dem på ett vitt papper, klippa ut dem, måla dem svarta och klistra upp dem på planschen. Jag kunde också ha klippt ut dem direkt från ett svart papper, men det är svårt att rita på svart papper tycker jag. Jag gjorde klart detta på en kväll. Det som tog tid var att köpa ramen, för det har jag inte hunnit med förrän nu. Häromdagen var jag ju tvungen att åka och köpa nya skor så då passade jag på att köpa ramen också. Det var inte helt enkelt, planschen är 48x68 cm och det måttet finns inte på ramar här i Sverige. Jag fick köpa en 50x70-ram och klistra upp planschen precis i mitten på en svart bakgrund som följde med ramen. Ramen är svart, så det syns inte så mycket att planschen är för liten för den.

Jag blev i alla fall nöjd med mizrachen tillslut. Förutom en väggdekoration är den framför allt en inspiration för mig när jag ska be. Innan jag börjar be tittar jag på den och känslan av att stå vänd mot Jerusalem blir starkare när jag ser haKotel och ordet "mizrach". Det hjälper mig att komma i rätt stämning för bön, även om jag kan be lika hängivet var jag än befinner mig. Kavana, hängivenheten, måste man förstås hitta inom sig.