6:e Chanukka-kvällen

I kväll började sjätte dagen av Chanukka och vi tände sex ljus i chanukkian (sju ljus tändes, men det sjunde är shamash-ljuset, "tjänaren", som man tänder de övriga ljusen med). Jag förevigade ögonblicket, som kan beskådas på bilden ovan. Det är tradition att ställa chanukkian i ett fönster så att den kan vittna om miraklet för de som går förbi utanför. Men jag tror inte att någon kan se vår chanukkia i fönstret uppe på 6:e våningen, då får det nog vara någon med örnsyn. Här inne är det dock väldigt vackert, extra vackert i år med snön i bakgrunden.

Sevivon, sov, sov, sov

En sevivon är en dreidel, snurra, som barn brukar spela med på Chanukka. Det finns en chanukkasång för barn på hebreiska som börjar med orden "Sevivon, sov, sov, sov", vilket betyder ungefär "dreidel, snurra, snurra, snurra". Jag tycker det är en gullig sång och hebreiskan är lätt att förstå. Den är kanske lite lång att skriva här mer här är en länk till den: http://www.gardenofsong.com/ohhanukkah.html

Vi har inga barn än så det blir inte att vi sjunger sådana sånger, utan mest bara den traditionella Maoz tsur efter att vi har tänt chanukkaljusen. Men dreidelspelet spelade vi på shabat då vi även spelade kort. Det är en bra sysselsättning på fredagkvällen om man håller shabat och inte ser på tv eller liknande. Jag hade köpt en ny dreidel från Israel tidigare och den spelade vi med. Det var bara det att på denna dreidel finns inte den hebreiska bokstaven "shin" med, istället har den bokstaven "peh". Annars brukar de ha bokstäverna nun, gimel, hei och shin, som står för frasen "nes gadol haja sham", ett stort under hände där. Alltså ett stort under hände där, i Israel. Men på den här dreideln från Israel står istället bokstäverna för "nes gadol haja po", ett stort under hände HÄR. Och det är ju självklart, att om man bor i Israel säger man att ett stort under hände här. Men det är också så att varje bokstav på dreideln står för ett ord på jiddisch som talar om vad spelaren ska göra om han/hon får upp den bokstaven. Nun står för "nit", inget, gimel står för gants, allt, hei står för halb, halva och shin står för shteln, lägg till. Man spelar om mynt, godis eller liknande och kan alltså få inget av potten, allt i potten, halva potten eller så får man lägga till i potten. Men vilket jiddisch eller hebreiskt ord står bokstaven "peh" för om man har en sådan dreidel? "Shteln" finns ju inte med på den. Jag har inte lyckats hitta något svar på detta i böcker eller på internet, så vi improviserade och tänkte att varje gång "peh" kom upp så stod det för "put". Men jag ska ta reda på svaret, kanske är det bättre att fråga någon kunnig person.

Intressant är också att dreideln har blivit en tävlingssport i USA. Major League Dreidel (MLD) som grundades i New York år 2007 anordnar dredielturneringar varje år under Chanukka. Men där tävlas det inte om vem som tar hem den största potten, utan det är den som lyckas få sin dreidel att snurra under längst tid som vinner.

Chanukka sameach!

Tack, men jag tror inte på tomten...

I mitt inlägg "Tack, men jag firar inte jul..." var jag kanske lite väl hård mot den vackra, ljusa, och glimmande högtiden julen som glädjer så många i dessa mörka tider. Jag räknade ju faktiskt bara upp dess nackdelar för mig, utan att nämna något positivt förutom det gnistrande pyntet som lyser upp vinterkvällarna. Därför bjuder jag nu på en ÄNNU mer annorlunda synvinkel på julen, men en lite gladare och inte fullt så allvarligt sådan. Skriven med glimten i det tindrande ögat.

Äntligen är den här! Den underbara, glittriga, röda tiden. Jag blev så glad när jag äntligen fick se de första små prydnadstomtarna i affärerna för några veckor sedan, som jag inte behöver spendera några pengar på. Så roligt att bara kunna titta utan att vilja köpa. Det är så skönt att promenera lugnt på stan och betrakta de stressade julfirarna springa ut och in i affärer på jakt efter de bästa julklapparna. Jag läste nyss i tidningen att varje svensk handlar julklappar för 6000 kronor i genomsnitt, tänk vad mycket pengar jag sparar på att inte fira jul! Både jag och min plånbok känner riktigt julefriden genomsyra oss vid denna tanke.

Och tänk vad mysigt det är med alla julmarknader. Ofta finns det små eldar där som man kan värma sig vid, perfekt på shabat när jag inte får elda själv. Det är också trevligt att se på alla stånd där de säljer julsaker, jag riktigt känner hur sparkontot växer. Nu får jag äntligen chansen att titta på fläskkorvar också. Jag älskar den härliga lukten, nog är det något visst med den.

Många anser att julen är en svensk sekulär högtid snarare än en kristen, och visst är det så! Eftersom majoriteten av de som firar jul inte tror på Jesus kan ju inte julen kallas kristen, för på julen äter svenskarna bara middag, dansar runt en gran, ger varandra presenter och ser på Kalle Anka. Det är sällan de går på julottan i kyrkan. Så därför borde det inte vara några problem för mig som religiös judinna att fira jul, eller? Åh neej, nu måste jag vara lite negativ igen... Det finns ett problem här, och det är att på julen firar man att jultomten kommer. Inom judendomen tror vi inte på tomten, det står faktiskt ingenstans i Torahn att en tomte ska komma på julafton. Så därför kan jag inte fira julen som har ett budskap som är tvärtemot judendomens. Vad synd alltså! Tomten som är så fin i sin röda rock och vita fluffiga skägg och han verkar så snäll som ger alla snälla barn presenter. Nåja, alla icke-judiska snälla barn i alla fall. Han kommer ju aldrig till judiska hem, så det är egentligen inte att undra på att vi inte tror på honom.

Då är det allt för väl att det finns så många generösa människor som delar med sig av sina julupplevelser till mig, så att jag också får känna lite julstämning. Det är så spännande att höra om vad de har köpt för julklappar, vad de har bakat för julgodis, huruvida de ska göra sin egen pepparkaksdeg eller köpa färdig, vilka de ska fira jul med, om deras barn är med i luciatåg och så vidare. Jag antecknar allt noga så att jag kan spara och ha som minne. Men det bästa är ändå när de frågar mig saker som "var ska du fira jul?", "har du köpt julklappar än?" eller "hur var julen?". Då får jag äntligen den spännande utmaningen igen att förklara varför jag inte firar jul. Det här kan vara lite vanskligt, speciellt när jag ska tillkännage att jag inte tror på tomten. Men de allra flesta brukar ta det bra och jag blir så glad när jag blir respekterad trots min avsaknad av tro på tomten.

Men, jag måste ändå erkänna, att trots allt detta fina som jag har räknat upp ovan är det framför allt mest bara en sak som jag gillar med julen: jullovet! Det är den allra finaste traditionen av alla, att mitt i vintern få vara ledig i drygt tre veckor. Och även om man inte är student och inte får något jullov så har man åtminstone att antal röda dagar i kalendern att se fram emot. Tack för det julen!

Religionsfrihetens stora utmaningar

Den senaste tiden har religiösas rättigheter tagits upp till häftig debatt. Jag tänker då främst på två saker: förbudet mot minareter i Schweiz och pratet om att två muslimska kvinnor, den ena lärarstuderande och den andra studerande till barnskötare ska förbjudas att bära niqab (en slöja som täcker hela ansiktet utom ögonen) i sina kommande yrken. Som religiös har jag såklart reagerat starkt på detta och funderat på om sådana förbud är rätt och vad konsekvenserna skulle kunna bli om de genomfördes.

Att förbjuda minareter tycker jag är väldigt konstigt. Varför skulle inte en religiös grupp få utforma sina bönehus enligt sin tradition? Att störa sig på ett hus utformning, i detta fallet en moské med ett torn, är för mig obegripligt. Om någon har stora problem med åsynen av ett torn så ligger det något annat bakom, närmare bestämt fördomar och fientlighet. Ingen kan komma och påstå att ett torn på något sätt skulle ha en negativ inverkan på deras dagliga liv. Många gnäller över att de skulle störas av böneutrop fem gånger om dagen, men har det egentligen överhuvudtaget varit tal om sådana? Vad jag har förstått har muslimer i Schweiz främst velat få tillstånd att bygga minareter, inte att använda dem till böneutrop. Tydligen används inte ens de minareter som redan finns där till böneutrop, enligt vad jag har läst i alla fall. Dessutom, om en muslimsk församling skulle vilja bygga en minaret och använda den till böneutrop behöver ju inte denna placeras mitt i centrala Stockholm. Det finns andra platser att bygga den på där den inte skulle störa lika mycket. Varför skulle man neka en religiös grupp att utöva sina traditioner, så länge det inte påverkar andra?

Likadant med kvinnorna som vill bära niqab. Detta är något som de har valt själva och i första hand påverkar endast dem. Jag har väldigt svårt att förstå dem som förespråkar ett förbud mot att bära niqab eller burka på allmän plats, med argumentet att de "vill kunna se vem någon är, det kan ju vara vem som helst där inne". So what? Varje dag ser man tusentals anonyma ansikten ute på stan som man inte vet vilka de är. Jag kan ju vara precis vem som helst, även om de ser mitt ansikte. De känner mig ändå inte och får i stort sett endast reda på vilket kön jag tillhör. Att säga att en rånare skulle kunna dölja sig under en burka är lika befängt, en rånare kan ju kunna dölja sig i vilken annan förklädnad som helst.

Vissa tror att alla kvinnor i niqab eller burka är förtryckta, men vad vore mer förtryckande än att förbjuda människor att klä sig som de vill? Jag skulle inte vilja att någon förbjöd mig att gå i lång kjol och klä mig modest. Jag kan dock förstå dem som hävdar att det är problematiskt att bära niqab inom yrken där man arbetar med människor. Det kan vara svårt, men frågan är varifrån problematiken kommer? Mycket av den beror på människors fördomar om att kvinnor i niqab inte kan kommunicera med andra för att de inte visar sina ansiktsuttryck. Men många har säkert aldrig ens pratat med en kvinna i niqab, ändå "vet" de detta. Vad gäller att arbeta med barn så tror jag dock att det underlättar om barnen kan se ens ansiktsuttryck. När man kommunicerar med barn måste man vara tydlig och ansiktsuttryck säger ju mycket om hur vi mår, om vi är ledsna, glada eller arga till exempel. Den muntliga kommunikationen förstärks av ansiktsuttryck och gester och ett tydligt kroppsspråk är viktigt för lärare. Samtidigt kanske man kan kompensera detta på andra sätt och barn brukar ha lätt för att anpassa sig till nya situationer. Det är också nyttigt för barn att se att det finns olika slags kulturer, religoner och människor och att vi alla är olika. Sedan är det också så att muslimska kvinnor inte behöver dölja sitt ansikte för barn, endast för vuxna män. Så en niqabbärande lärare kan visa sig för barnen inne i klassrummet och ta på sig sin niqab när de går ut. Detta tror jag inte barnen skulle ha några problem med. Oftast är det de vuxna som har svårt att anpassa sig till något nytt och främmande, så det är snarare kollegerna som får svårt för detta...

Jag sympatiserar mycket med dessa kvinnor för jag vet själv hur svårt det kan vara att leva enligt sin religion i Sverige och få förståelse från en inte alltid så tolerant omgivning. Vi har religionsfrihet i Sverige, ändå ska det vara så svårt att följa sin religion här! Det är motsägelsefullt. Det svåraste för mig när jag kommer ut i arbetslivet blir nog att få ledigt under mina högtider och inte behöva arbeta på shabat. Nu när jag studerar är det oftast inga problem. Som på fredag när jag har ett obligatoriskt seminarium som slutar 15.30 och shabat börjar 14.28, då var det inga problem alls att få tillstånd att gå tidigare innan shabat börjar. Men när jag ska börja jobba vet jag inte om det kommer att gå lika bra att sluta tidigt på fredagar under vintern, om jag ska jobba i den kommunala skolan. När man arbetar har man ju mycket mer ansvar, dock tror jag att allt går att lösa bara man vill. Bara ens arbetsplats vill! Det är sådant här man börjar fundera på nu när utbildningen går mot sitt slut.

Tack, men jag firar inte jul...

Nu var det verkligen längesedan jag skrev någonting här men jag har inte gett upp helt. Förhoppningsvis kommer det mera. Det känns som att jag har tagit upp det mesta nu om att vara judinna i Sverige och det börjar bli alltmer svårt att komma på nya inlägg i ämnet. Säkert finns det massor men jag kommer bara inte på dem. Jag vill inte heller gå utanför ämnet för mycket och frångå bloggens syfte, annars hade det såklart funnits hur mycket som helst att skriva om som inte skulle bli så intressant att läsa. Hellre då få men relevanta inlägg som passar in i bloggens helhet.

En sak jag ofrånkomligen har kommit att tänka på den senaste tiden är det ständiga pratet om julen. Redan i slutet av november, mer än en månad innan själva julen firas börjar det. Då tas julpynt och andra saker fram i butikerna och julbelysning sätts upp lite här och var. Folk börjar köpa julklappar om de inte redan har gjort det tidigare. Men i december kommer det igång på allvar när första advent ska firas. Då ska hemmen pyntas och ljusstakar tas fram som sedan lyser i vart och vartannat fönster. I en del skolor har de adventssamling i kyrkan måndagen efter första advent. I tidningarna annonseras varje dag om julbord och i stan har de julmarknader lite här och var som man kan råka hamna mitt i när man är på väg över Sergels torg till exempel. På ridskolan ska de ha julavslutning sista gången på terminen, med ridning till julmusik. Kort sagt, julen är överallt. Jag fattar inte att folk inte blir trötta på allt detta innan själva julaftonen kommer, då det riskerar att bli uttjatat. Jag som inte firar jul tycker dock att det kan bli väl tjatigt ibland.

Jag har inget emot alla dekorationer och belysning överallt, det är ganska vackert. Men ibland tröttnar jag på allt prat om julen, speciellt när folk pratar med mig ovetandes om att jag inte firar jul. Det kan bli lite besvärande och man kanske inte vill förklara sig varje gång. Man hör ju inget annat än "jag är glad att det snart är vinter för jag gillar julen", "åhh jag längtar till julen", "igår var jag och handlade julklappar", "det är så mysigt med jul", "god jul och gott nytt år! Jag skämtar inte, folk har redan börjat säga god jul och gott nytt år om man inte ska träffa dem något mer innan jul. Vad ska man svara? Bara "detsamma" och låtsas att man också firar jul? Det känns lite konstigt att bli önskad en god jul när jag inte kommer att ha någon jul. Ett alternativ är att svara "jag firar inte jul, men du får ha en god jul". Då är man ärlig (mot sig själv och andra) och behöver inte låtas, samtidigt som man är artig mot den andre och önskar den en god jul.

En del kan tycka att julen är en svensk sekulär högtid snarare än en kristen, eftersom de flesta familjer bara träffas och äter middag, ger varandra presenter, dansar runt granen och klär ut sig till tomtar utan att blanda in religion i det hela. Så då borde det väl inte vara några problem för andra icke-kristna personer, judar, muslimer, hinduer eller what so ever att delta i julfirandet eller? Problemet är bara att julen är en i grunden kristen högtid. Den firar Jesus födelse, en man som kristna påstår vara messias och G-ds son. Vi judar tror inte att messias har kommit, och inte att en människa kan vara G-d förkroppsligad. Därför kan jag inte som religiös judinna fira en annan religions högtid som har ett budkap som är tvärtemot judendomens. Då spelar det ingen roll om lite pynt, tomtar, granar, presenter och julmat har lagts till den annars kristna högtiden som en prick över i:t. Maten kan jag inte ens äta förresten.

Så jag har ingen som helst önskan att fira julen och vill inte hamna i något sammanhang där detta görs. Ibland är det svårt att undvika, som i skolor och på ridskolan när de ska ha julavslutning. Jag måste förstås inte rida den gången, men jag längtar jättemycket hela veckan tills jag får komma till stallet och umgås med hästarna så jag vill inte missa en enda gång. Jag får fokusera på hästarna och inte bry mig om julmusiken, ingen tvingar mig att sjunga med i alla fall. På fredag börjar Chanukka som varar i åtta dagar och det ska bli kul att fira. För det är ju också så, att även om julen och andra svenska högtider inte vore kristna, så skulle jag antagligen inte fira dem ändå. Det räcker gott och väl med de judiska högtiderna och dem råder det verkligen ingen brist på.