Shoppa i Skärholmen - hör antiisraeliskt tal utan extra kostnad

Förra hösten skrev jag om hur svårt det var då att hitta anständiga kläder. Jag hade väldiga problem med att hitta bland annat långa kjolar och tröjor som inte var för uringade inför den hösten, och letade vid ett tillfälle bland affärerna i Stockholm city i flera timmar utan att hitta något som jag ville ha. Till slut tröttnade jag på att springa i affärer utan resultat och beställde kläder från Ellos över nätet. Nu när det blev dags att uppgradera sommargarderoben hade dessvärre Ellos ingenting som jag kunde tänka mig att ha, de enda långa kjolarna de hade var typ 90 cm långa och själv är jag inte särskilt lång. Man kan inte ha en kjol som släpar i marken. Så kom jag ihåg att jag hade läst i en tidning i vintras att långa kjolar skulle bli på modet till våren. I våras hittade jag inga konstigt nog, men jag tänkte ändå ge mig ut och leta i affärerna nu på sommaren eftersom jag behövde köpa en del annat också som är lättare att få tag på. Alltså åkte jag till Skärholmen, "the capital of shopping", häromdagen.

Där fick jag nästan en chock. Det fanns minst en sorts lång kjol i nästan varje affär. Några dagar tidigare köpte jag en kjol på Lindex i Tumba men i Skärholmen hittade jag ingen Lindex. Däremot kunde jag köpa en lång kjol på både Indiska och Cubus. Det fanns i fler affärer också men jag kunde ju knappast köpa alla. När jag köpte den första kjolen, en grön, tyckte jag att jag hade en otrolig tur som hittade den. Men sedan hittade jag den andra som också var grön och då kunde jag inte bestämma mig för vilken jag skulle ha eller om jag behövde ha två gröna kjolar. Jag köpte båda ändå, den ena är tjockare och passar bra till vintern. Man måste passa på att köpa långa kjolar när de väl finns, för senare kanske de blir lika sällsynta som de var förra hösten. Även om det fanns många ute i affärerna nu så var det lite synd att det fanns så få olika varianter. De flesta kjolar var gröna eller svarta.

Men jag var förstås glad över att inte behöva åka hem tomhänt. På vägen ut från köpcentret funderade jag på om jag skulle äta något där innan jag åkte hem. Jag såg en restaurang som verkade ha bra vegetarisk mat och stannade till för att läsa menyn, men jag kom snabbt på andra tankar. Jag fick nämligen höra en dånande röst från andra sidan torget som ilsket pratade om Israel-Palestina-konflikten. Naturligtvis till Israels nackdel, vem kunde ha trott något annat. Det räckte att höra mannens tonfall för att känna ett växande obehag och bara vilja komma därifrån. Men inte nog med det, vad han står där och säger helt öppet mitt på ljusa dagen där alla kan höra honom, är rena lögnerna. Bland annat fick man höra "...och vi vet ju alla att den israeliska blockaden endast har som syfte att försvaga det palestinska folket." Nej, det vet jag inte! Den israeliska blockaden har till syfte att hinda vapen från att smugglas in till Hamas, så mycket vet jag. Det var rena hatpropagandan han spydde ur sig, och det vet vi ju alla att enda syftet med det är att demonisera Israel, att få Israel att framstå som ondskefull. Jag undrar om han trodde på det han själv sa, eller om han medvetet ljög för att svartmåla Israel så mycket som möjligt.

Jag blev så irriterad på det han sa att jag kände för att gå fram dit och skrika att det han säger är lögn och att det inte är ett dugg konstruktivt utan bara får folk att tycka mer illa om varandra. Men det kanske är just det han vill. Han verkade vilja få folk att hata, och så uppnår man verkligen ingen fred. Självklart höll jag tyst. Om jag hade sagt något hade jag antagligen råkat riktigt illa ut, och någon självbevarelsedrift måste man ha. Jag hade ingen lust längre att äta på restaurangen där jag hade blivit tvungen att sitta och lyssna på mannens hatiska tal. När jag gick mot tunnelbanan slutade han plötsligt att gorma och ett band började spela istället. Låten lät lika ilsken som talaren.

Ska man verkligen behöva lyssna på sådant här mitt på dagen när man bara vill gå och handla? Jag fattar inte hur de kan få tillåtelse att stå mitt i centrum där alla måste passera förbi. Nog måste det finnas någon mer undanskymd plats där de kunde hålla till, åtminstone om de måste stå och skrika ut hat och lögner. Yttrandefriheten innebär väl inte att man får vräka ur sig vad som helst när som helst och var som helst? Jag är säker på att en nazist inte hade fått stå där och propagera för sina åsikter helt öppet. Någon måtta får det väl ändå vara.

Besvärande religiositet

Ibland får jag en känsla av att en del människor tycker att religion är något pinsamt. Om ett samtal skulle leda in på ett ämne som på något sätt har med religion att göra - om så bara indirekt - kan vissa bli helt tysta och börja skruva besvärat på sig. Religon och tro är för de flesta tabu, eller något privat som man inte gärna pratar om med någon som man inte känner så väl. Ett väldigt känsligt ämne med andra ord. Jag undrar vad detta kan bero på, om det kanske har att göra med attityden som finns bland många sekulära, att religion är något påhittat och förlegat. Det är inget som en upplyst och självständigt tänkande människa går runt och tror på. Den som tror på en religion eller andra tokigheter måste ändå vara lite "knäpp", annars skulle de inte kunna tro på det. Att råka antyda att man skulle tro på något förknippat med religion är därför mycket pinsamt och måste undvikas till varje pris.

Det räcker att läsa i vilket diskussionsforum som helst, till exempel Passagen debatt under rubriken religion och tro http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=6500000000000046 , för att få en bild av vilka attityder som finns till religion. Speciellt de som kallar sig ateister tenderar att uttrycka ett sådant synsätt som jag har beskrivit ovan. Men det finns säkert minst lika många som inte alls föraktar religion, men ändå tycker att det är jobbigt att prata om. Andra kanske har någon form av tro, men tycker att det är för personligt att prata om och känner sig därför obekväma om ämnet kommer upp.

Hur det än är med den saken, så händer det faktiskt att ämnet kommer upp. Eftersom jag är religiös hamnar jag lätt i sådana situationer och speciellt som jude tror jag att man gör det eftersom judendomen påverkar ens sätt att leva så mycket - det är framförallt en livsstil. För mig är det så självklart att leva så att jag ibland glömmer bort att andra runt omkring mig inte alltid förstår varför jag gör vissa saker. Ett exempel på det:

Det är dags för lunch på universitetet. Jag och två kompisar ska köpa något på ett av caféerna. De brukar alltid köpa en slags maträtt som värms i ett toastjärn som kallas fukatcha (eller hur det nu stavas). De undrar varför inte jag provar den då den även finns som vegetarisk och de vet såklart vid det här laget att jag bara äter vegatarisk mat ute. Så jag försöker förklara att den vegetariska fukatchan tillagas i samma toastjärn som de med kött steks i, och att det kan komma kött på min fukatcha. "Är det så farligt då"? undrar min kompis. "Ja, du vet ju att jag håller kosher också så jag vill inte att minsta spår av kött ska komma i min mat", svarar jag. Självfallet kunde hon inte veta detta. Hon vet att jag är judinna men jag tror inte hon visste vad kosher är och definitivt inte varför det är så noga att små spår av kött inte får komma i min mat. Ibland tror jag av bara farten att folk ska veta vad kosher är men i själva verket verkar det vara få som känner till det. Dessutom hade jag trott att eftersom hon visste att jag är judinna också visste att jag möjligtvis håller kosher.

Hur som helst, efter jag hade sagt detta blev det helt tyst. Mina kompisar sa inte ett ord förrän vi kom fram till caféet. Jag undrade just om jag hade sagt något dumt, och kom på att de antagligen inte förstod vad jag menade. Men om man inte gör det brukar man väl fråga vad personen menade? Det kändes som att jag hade klampat in på förbjudet område, nämligen religion. De hade helt enkelt ingen lust att prata om det och jag sa därför inget mer jag heller.

Förvånande är det då att när vi har satt oss frågar den andra tjejen vad det står på mitt halsband. Jag hade på mig ett chaj-halsband som det står en kort text runtom, på hebreiska. Jag sa att det är en bön på hebreiska och då bad hon mig att berätta vad det står. Så jag läste upp vad det står på hebreiska: "ana bechoach gedula yemincha tatir tzerura". Hon frågade om hon kunde få höra en översättning, som blir ungefär "Vi ber dig att med styrkan och storheten i din högra arm knyta loss vårt bundna öde" (min egen översättning). Då blir hon helt knäpptyst, vilket jag verkligen inte förstår. Hon ställde en fråga till mig som handlade om religion, om en bön, och jag svarade artigt på den. Det var hon själv som tog upp samtalsämnet, och varför göra det om man blir besvärad av att prata om det. För helt uppenbart blev hon besvärad och visste inte vad hon skulle säga.

Religion är tydligen jobbigt att prata om för många och det fenomenet förbryllar mig ibland. Jag pratar mer än gärna vitt och brett om det då det är något som verkligen intresserar mig. Jag tycker det är jättespännande att höra om andra religioner, hur andra lever och vad de tror på. Jag förstår inte varför man inte skulle kunna vara öppen om religion, även om man själv inte har någon.

Kattmys

Shabat är slut och den nya veckan har börjat, men ovan ser ni ett par experter inom området vila. Katter sover mycket mer än oss människor och oftast sover de hela 16 timmar per dygn. Det ser alltid så gosigt ut när de sover och det syns att de njuter av sin sömn. I fredags strax innan jag skulle tända shabatsljusen hade våra katter Chagai och Chagit lagt sig så här mysigt tillsammans, och vad kunde vara mer passande som inledning på vilodagen än denna syn? Deras rofylldhet smittar verkligen av sig och visst bidrog de till att skapa den perfekta shabatstämningen. Fast för dem är det alltid som shabat. Shavua tov!

Shabat hos en judisk församling i Southampton

För några dagar sedan kom jag hem från England. Det var en lyckad resa överhuvudtaget, men främst två saker tycker jag var speciella upplevelser: vandringen i naturen utanför Salisbury och besöket hos en av Southamptons judiska församlingar. Från vandringen i naturen visar jag några bilder. Jag tycker att det är fantastiskt vackert där med höga kullar och vidsträckta fält. Landskapet är väldigt öppet och man kan se långt, till skillnad från Sverige där vi har mycket skog. Jag tycker att båda landskapstyperna är vackra på sitt sätt. Men England är helt klart vackrare än Sverige just nu för där har våren börjat på allvar. Här är det ju fortfarande lite snö och slask kvar.

Jag trodde inte att jag skulle kunna besöka någon judisk församling under min resa eftersom det inte finns någon i Salisbury. Andra judiska församlingar trodde jag låg för långt bort för att man ska kunna ta sig dit inom en rimlig tid. Men där tog jag fel. När jag var i Salisbury fick jag höra att Southampton ligger endast 17 minuter från Salisbury med tåg och jag mindes att det finns två judiska församlingar där, en ortodox och en reformert. Jag fick kontakt med en kvinna från den reformerta församlingen som erbjöd sig att hämta mig med bil på tågstationen i Romsey (som ligger nära Southampton) på fredagkvällen. De är en väldigt liten församling och har ingen synagoga att hålla gudstjänst i, så de brukar ha gudstjänsten i någons hem. De har endast gudstjänst på fredagar, annars hade jag velat komma på lördagsgudstjänsten också. Efter gudstjänsten läser de alltid kiddush och äter tillsammans.

Jag tyckte det var riktigt trevligt, men tyvärr var det väldigt få personer närvarande. Vi var bara 7 vuxna, alltså inte ens en minjan (tio vuxna som krävs för att kunna hålla en fullständig gudstjänst). De flesta bönerna läste de på engelska och många av dem läste de bara upp utan sång. Men några böner sjöng de på hebreiska med melodier som jag kände igen, till exempel Lecha dodi och Veshamru. Då kände jag mig nästan som hemma. När vi skulle sjunga den sista bönen, Adon Olam, lät de mig välja melodi. Jag valde en melodi som vi ofta sjunger i Stora synagogan. De kände inte igen den, men sjöng med så bra ändå att jag trodde de kunde den.

Det var jätteintressant att få se hur de utför sin gudstjänst. Efteråt hade jag förstås tusentals frågor till dem om deras församling i Southampton och om judiskt liv i England i allmänhet. Jag fick veta att de bara är cirka 200 judar som bor i Southampton. De har ingen tillgång till kosher kött där utan måste åka till Portsmouth om de vill köpa det. Till middagen serverade de endast vegetarisk mat, och några sa att de nästan aldrig äter kött för att det är dyrt och svårt att få tag på. Det låter ungefär som situationen för en del judar i Sverige. Men det är förstås annorlunda i storstäderna, exempelvis London, där fler judar bor. Jag fick veta mycket om hur det är att vara jude i England, och de frågade såklart mig mycket också om Sverige. De tyckte att vi har en stor församling i Stockholm, och det är den ju jämfört med Southamptons. De var verkligen trevliga och välkomnande människor och jag trivdes bra den lilla stund jag var där. Det betydde mycket för mig att få fira shabat tillsammans med andra och inte behöva vara ensam. Just när shabat närmade sig den veckan längtade jag hem och kände mig riktigt ensam också, så deras vänlighet värmde verkligen. Efter att ha varit hos dem kändes det inte alls lika ensamt heller, när jag visste att det faktiskt fanns andra judar bara en kort tågresa från mig.

Men nu är det ändå skönt att vara hemma! Det är Pesach nu och de två första kvällarna har vi firat och ätit en sedermåltid, och det har varit lika trevlig som alltid. Jag hoppas att ni får en fortsatt bra Pesach, eller en glad påsk för den delen.

Chag sameach!

Shabat i Salisbury

Nästa vecka reser jag till Salisbury, UK. Jag ska vara där i två veckor och det är en studieresa som ingår i kursen jag läser just nu, Engelska mot yngre åldrar. Salisbury är en småstad med knappt 39 000 invånare men är tydligen ett populärt turistmål tack vare deras berömda katedral och det ännu mer berömda Stonehenge som ligger utanför staden. Jag ser verkligen fram emot att få se Stonehenge.

Men frågan är vad jag ska göra där på de två shabatot som jag kommer att vara där. Jag tror inte att det finns mycket att göra där om man håller shabat. Staden har ingen judisk församling och synagoga som jag kan gå till. Närmaste synagoga ligger i Southampton eller Portsmouth, men det tar över en timme dit med buss. Jag vill inte resa så långt på shabat, då blir det ingen riktig vilodag. Jag får stanna i Salisbury och försöka hitta på något där. Jag kanske kan ta en promenad och utforska staden, eller ännu hellre gå på en vandring i naturen om det är möjligt. Jag får hoppas att det blir fint väder, tyvärr regnar det ju mycket i England. Det är vår där nu med runt fem plusgrader, lite bättre än här i Sverige i alla fall. Jag är trött på snön och kylan här nu så det ska bli skönt att få känna barmark och gräs under fötterna igen.

Men om vädret blir dåligt på shabat får jag vara inne och läsa. Jag ska ladda upp med böcker så jag har något att göra. Jag ska inte bo ensam där heller, utan jag ska bo hos en familj som universitetet har ett avtal med och som brukar ta emot studenter. Så jag kanske kan spela spel eller något med barnen om det blir dåligt väder. Hur som helst tror jag att det kommer bli en jättekul resa och jag kommer säkert att lära mig massor av den. Det blir skönt också att komma bort från den vanliga vardagsrutinen för ett tag. Sedan kommer jag hem lagom till Pesach som tur är, för det hade verkligen blivit svårt att fira i Salisbury.

Shavua tov!

Följ Tzaar baalei chayim - vägra päls!

Aftonbladet publicerade nyligen en artikel om djurplågeriet på de finska pälsfarmerna. Personer har lyckats filma hur det ser ut inne på några av pälsfarmerna och en sådan video finns att se på Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6629651.ab Det är inget jag rekommenderar någon att se egentligen, själv mådde jag jättedåligt när jag såg detta. Men det är bra att det uppdagas så att folk får se hur verkligheten ser ut och var deras pälsar faktiskt kommer ifrån.

Videon avslöjar rävar inspärrade i små gallerburar, vissa utan fast mark under tassarna. Det finns knappt utrymme för djuren att vända på sig i burarna. De är stressade och några springer av och an runt i en liten cirkel, som är det enda sättet att springa på i buren. Flera av dem har infekterade ögon och blodiga sår på kroppen, eftersom de biter varandra i sin stress och frustration. De får ingen som helst vård för sina sjukdomar och skador. Det här är djur som aldrig har fått se solens ljus och aldrig kommer att få göra det. De föds och växer upp i de trånga burarna och får aldrig uppleva ett naturligt rävliv. De får aldrig känna hur det känns att springa fort över ett fält, leka med andra rävar eller jaga. Istället växer de upp i ett mörker där de tvingas till att sitta orörliga och plågade under sina korta liv. De lever i ett djurens helvete. Till sist får de sluta sina dagar genom exempelvis kvävning eller genom en elektisk chock från en elektrod som placeras i djurets anus. Det eller någon annan metod som är billig och ger den finaste pälsen. I vissa länder där de stryper djuret i en snara tar de sig inte ens tid att vänta tills djuret har dött. De börjar flå djuret där det hänger i snaran, fortfarande vid medvetande.

Det här skräckexemplet är inget undantag. Det finns inte någon pälsfarm i världen där djuren lever ett lyckligt liv, varken rävfarmer, minkfarmer eller några andra. Det finns inte någon pälsfarm där djuren får komma ut och röra på sig varje dag och bete sig naturligt, eller får veterinärvård. För sådant skulle kosta pengar, och pälsfarmarna vill ju göra så stor vinst som möjligt. Så det gäller att förvara djuren så billigt som möjligt och ta livet av dem så billigt som möjligt. Det handlar bara om att pälsar ska produceras så billigt som möjligt och då finns det inget utrymme för att minska djurens lidande.

Alla ni som köper och använder päls är ansvariga för det här. Det är på grund av ER som djuren plågas. För det är ni som skapar efterfrågan och möjliggör för pälsfarmarna att tjäna pengar på detta. Om ingen hade velat köpa päls så hade det inte funnits någon marknad och pälsfarmerna hade fått läggas ned. Så ni som har päls är medskyldiga till djurplågeriet, lika skyldiga som de som utför det med sina bara händer. Djuren plågas för att NI vill känna er fina i er päls eller andra kläder med pälsdetaljer, som jackor med pälskantade luvor.

Det finns en mitsva mot djurplågeri som gäller alla, judar som icke-judar. Den är ett av de sju noachidiska buden i Torahn, alltså de bud som G-d gav till Noah och som gäller för alla människor. Denna mitsva heter Tzaar baalei chayim - djurs lidande, och förbjuder alla former av djurplågeri. Är det enligt denna mitsva tillåtet att föda upp djur i trånga burar, låta dem bita varandra blodiga, aldrig låta dem så solen eller röra på sig och sedan tortera dem till döds? Jag skulle inte tro det! Den som bär päls gör sig skyldig till djurplågeri och går helt emot Tzaar baalei chayim. En jude som kallar sig religiös och kanske håller kosher och shabat och andra mitsvot, men som man sedan ser kommer gående i en päls till synagogan, har jag väldigt svårt att ta på allvar. Jag blir ärligt talat djupt besviken när jag ser en päls på en människa som jag respekterar. För hur kan man, som religiös, med gott samvete bryta mot en så viktig mitsva som Tzaar baalei chayim?

Nej, päls är INTE nödvändigt för människans överlevnad. Vi behöver INTE päls för att hålla oss varma på vintern. Och det är INTE etiskt försvarbart att plåga djur för att man vill se "fin" ut. Det är så onödigt. Ska djur behöva lida för att vissa personer tycker de har rätt att plåga andra varelser bara för sin egen fåfängas skull? Jag tycker inte att päls är ett dugg snyggt på människor. Det ser bara makabert ut att gå klädd i pälsar från plågade djur, och det säger en del om bäraren. Det signalerar att personen ifråga inte bryr sig om djur, utan bara tänker på sig själv. Det signalerar fåfänga, egoism och hjärtlöshet. Inga vackra egenskaper precis...

Judar flyttar från Malmö

Den senaste tiden har flera obehagliga händelser ägt rum i Skåne som knappast kan ha undgått någon. Protesterna under tennismatchen mellan Sverige och Israel, attentaten mot synagogan i Helsingborg och begravningsplatsen och attacken mot en judisk fredsdemonstration är några av dem. Antisemitismen tar sig starka uttryck i Malmö, men här i Stockholm har jag knappt märkt av den. Jag insåg inte riktigt hur illa läget är i Malmö förrän jag läste Skånskans artikelserie om den växande antisemitismen. Den finns att läsa på http://www.skanskan.se/article/20100201/MALMO/100209982/1057

Många judiska familjer väljer att flytta från Malmö för att de inte känner sig trygga där. En del flyttar till Israel, andra till Stockholm. Föräldrar oroar sig framför allt för sina barns framtid och vill inte att de ska behöva växa upp i en sådan miljö. Det finns barn som blir retade i skolan enbart för att de är judar. I en artikel kan man läsa om en pojke som blivit hotad med "vi ska halalslakta dig"! Folk blir kallade "judejävel" och en del vågar inte ens gå till synagogan av rädsla för attentat. Många vågar inte visa på något sätt att de är judar genom att bära kipa eller judiska smycken och de vågar inte alltid berätta att de är judar. Folk har blivit uppmanade att aldrig vistas på begravningsplatsen ensamma.

Det är ofattbart att detta får pågå i Sverige 2010. Om jag hade bott i Malmö hade jag flyttat så fort jag bara kunde, speciellt om jag hade barn. Tänk att varje dag behöva oroa sig för att ens barn kanske blir kallade judejävel i skolan och utsatta för hot. Eller att behöva uppmana sina barn att inte bära judiska smycken eller berätta för andra att de är judar för att de då kan råka illa ut. Jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp med en rädsla för att visa vilka de är och inte kunna vara sig själva utan att behöva dölja något. Om man är religiös jude är det praktiskt taget omöjligt att dölja det och det ska ingen heller behöva göra. Tänk när ens barn hamnar i följande situationer:

I skolmatsalen:

-varför äter inte du kött?

- jag är vegetarian.

(Istället för: jag håller kosher.)

I skolan, torsdag eftermiddag:

- Vi ska på bio på fredag, hänger du med?

-nej jag kan inte.

-varför inte?

- öh... jag lovade att passa min lillasyster.

- men det säger du ju alltid.

-ja...

(Istället för: shabat börjar på fredag kväll. Det är min vilodag och jag använder inte pengar då.)

I skolan, under luciafirandet:

-varför är inte du med i luciatåget?

- jag har scenskräck.

(Istället för: jag firar endast judiska högtider.)

Inför Jom kippur:

- jag ska vara ledigt nästa onsdag.

-jaså, varför det?

- min hund ska opereras.

(Istället för: jag ska fira Jom kippur då.)

Under Pesach:

-Varför äter du inga mackor och bullar?

- Jag går på GI-diet denna veckan.

(Istället för: Det är Pesach nu, och då äter jag inte något med spannmål i.)

Hemma tillsammans med kompisen:

-vad är det där för något som ni har på dörrkarmen?

- det är en souvenir från Uruguay, den för tur med sig.

(Istället för: det är en mezuza, den innehåller avsnitt ur Torahn.)

Det går inte att dölja att man är jude om man lever ett judiskt liv. Om man skulle försöka ljuga i alla situationer som man möter där man behöver förklara att man lever judiskt, så skulle folk snart tycka att man beter sig väldigt konstig. Det kan aldrig hålla i längden. Dessutom vore det outhärdligt att hela tiden behöva dra påhittade historier för att dölja att man är jude. Jag vill inte att mina barn ska vara rädda för att hamna i sådana situationer och känna sig tvungna att ljuga för att de kan få problem om någon får reda på att de är judar. Jag vill att de ska kunna känna sig trygga och bli respekterade precis som de är. Det är upprörande att detta är den verklighet som många judiska familjer i Malmö och övriga Skåne lever i. Där barn får problem bara för att de är judar.