Nya tider

Jag skriver inte jätteofta på den här bloggen, men nu har jag ändå fått ihop till 100 inlägg, detta är det 100:e inlägget!

Månaden Elul som snart når sitt slut nu på onsdag nästa vecka är en tid för eftertanke och reflektion. Man ska tänka på året som har gått och fundera på vad man har uppnått, vad som har gått bra och vad man kunde ha gjort bättre. Om man har betett sig illa mot någon annan människa är detta ett bra tillfälle att be om förlåtelse. När Elul är slut börjar året om på nytt, vi firar Rosh hashana (nyåret) och de tio botgöringsdagarna inleds, som sedan avslutas med Jom Kippur, försoningsdagen (för mer om dessa högtider, se tidigare års inlägg). Då ska man ha gjort botgöring och försonats med människor och med G-d, för att kunna få sitt namn inskrivet i livets bok och få ett fortsatt bra liv under det kommande året. Förhoppningsvis ska man då ha lärt sig av sina tidigare misstag, förbättra sig och växa som människa.

Just i denna månad blev det dags för mig att flytta. Det passade bra på något sätt, för när man flyttar tvingas man reflektera väldigt mycket över året (och åren) som gått. Man går igenom gamla gömmor med grejer som man kanske inte har rört på flera år och varje sak bär på ett minne. Man tvingas göra upp med det förflutna, vilka saker ska jag ha kvar och vilka ska slängas? Vilka minnen ska få finnas kvar och påminna om tider som flytt och vilka ska kastas bort och därmed glömmas bort? Om jag inte har rört eller använt en sak det senaste året brukar den få ryka, då är den inte längre aktuell. Dags att gå vidare.

Nu sitter jag i min nya lägenhet och inväntar det nya året som snart tar sin början. Det blir verkligen en riktig nystart i år. Jag saknar inte den gamla lägenheten ett dugg. Den var liten, hade inget riktigt kök, allt var gammalt och nedgånget och precis utanför fönstret åkte 8 olika busslinjer förbi och förstörde ens sömn. Vår nya lägenhet är en trea som ligger lite avsides nära naturen och allt är nytt och fräscht med ett stort kök. Vi har mycket köksredskap och serviser eftersom vi har en uppsättning för mjölk och en för kött, och två uppsättningar till för Pesach. Allt det fick inte plats i kokvrån i den gamla lägenheten så det mesta fick vara i lådor på golvet. Nu däremot finns det gott om plats i köksskåpen.

Det är mycket att tänka på när man flyttar till en ny lägenhet vad gäller det judiska. Köket måste kashras så att det blir kosher, alltså spis, ugn, diskbänk, kyl och frys måste göras helt rena. Så ska mezuzot sättas upp och om man flyttar till en större lägenhet kanske man behöver köpa fler mezuzot så de räcker till varje dörröppning i lägenheten (utom badrummet). Sen kan det vara bra att leta upp kompassen bland alla flyttlådor och ta reda på vilken riktning som är mot öst, så man kan sätta upp en Mizrach och veta åt vilket håll man ska stå när man ber. Snart är det Shabat så jag hoppas kunna få det lite fint innan dess, bland annat måste vi snickra ihop köksbordet från Ikea så jag har någonstans att tända ljusen och duka fram shabbesmiddagen. Första Shabat i nya lägenheten blir säkert speciell, om än lite rörig.

Behövs ett nytt tempel?

I måndags på kvällen inföll Tisha beAv. Det är en 25 timmar lång fastedag som vi håller för att minnas förstörelsen av första och andra templet, hur G-d befallde det judiska folket att vandra 40 år i öknen innan de fick komma in i landet Kanaan (numera kallat Israel) och andra tragiska händelser som alla sägs ha ägt rum just på Tisha beAv. Jag har skrivit om denna dag tidigare så jag beskriver den inte närmare här.

Varje Tisha beAv påminns jag om att vi en gång hade ett tempel som blev förstört och inte blev återuppbyggt på nytt. Sedan det andra templet förstördes år 70 evt har vi varit utan tempel och förvisade från hemlandet Israel fram till 1948. Men trots att vi har fått tillbaka vårt hemland har templet inte återuppbyggts. Under den långa tid som har gått sedan andra templets förstörelse har berget där tempelt stod använts för andra saker. Idag står en berömd moské på tempelberget och den kan man förstås inte bara riva hur som helst.

Även om tempelberget hade stått tomt idag är det dock inte säkert att något nytt tempel skulle börja byggas. För frågan är om vi egentligen behöver något tempel nu. När det första templet fanns var det den enda platsen där folket samlades för att be tillsammans. Det fanns inga synagogor då, de började utvecklas först efter att första templet förlorats. Man tillbad G-d främst genom att offra olika saker till honom, som djur, mjöl, olja och annat ätbart. Kohanim, prästerna, var de som tjänade i templet och de utförde uppgifter varav flera var förbjudna för resten av folket att utföra. De som föddes i stammen Levi och tillhörde kohanim var förpliktigade att arbeta i templet och ingen från någon annan stam fick göra det.

Den gudstjänst, om den nu kan kallas gudstjänst, som firades i templet var väldigt olik de gudstjänster som vi har i våra synagogor idag. Vi offrar inte djur längre, kohanim har inte några som helst religiösa förpliktelser eller någon särställning och alla judar kan delta i gudstjänsten på lika villkor. Nu har vi också mer fokus på bön muntligen direkt från människan till G-d medan den viktigaste formen för tillbedjan i templet var offrandet. Så om vi fick möjlighet att bygga upp templet igen, hur skulle det då användas? Ska det användas på samma sätt som förr, eller bli en modern version av det gamla templet? Jag tror att de flesta vill behålla de gudstjänster som vi har nu, och inte återinföra djuroffren. Jag skulle då verkligen inte vilja offra djur i varje fall, för det finns ingen anledning till det. Jag köper mitt kött i kosherian. På templets tid däremot var offerritualen ofta det enda tillfället då man åt kött.

Dessutom, vad skulle G-d ha för nytta av att vi offrade djur och annat till honom? I Jesaja vers 1:11 står: "Vad ska jag med era många slaktoffer? säger Herren. Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag inget behag." Antagligen har G-d inte heller behov av ett tempel utan offer. Han finns överallt och behöver ingen särskild byggnad där han kan lyssna på folks böner. Det är snarare vi människor som vill ha en särskild plats att samlas på, gärna fint utsmyckad för att hjälpa oss att komma i rätt stämmning. Detta är hjälpmedel för människan men G-d klarar sig säkert lika bra utan dem. Om vi samlades ute på ett fält och bad med kavanah (hängivenhet) där så skulle det säkert vara lika mycket värt för Den högste som en gudstjänst i synagogan. Kanske lika mycket värt som en gudstjänst i ett tempel.

Shoppa i Skärholmen - hör antiisraeliskt tal utan extra kostnad

Förra hösten skrev jag om hur svårt det var då att hitta anständiga kläder. Jag hade väldiga problem med att hitta bland annat långa kjolar och tröjor som inte var för uringade inför den hösten, och letade vid ett tillfälle bland affärerna i Stockholm city i flera timmar utan att hitta något som jag ville ha. Till slut tröttnade jag på att springa i affärer utan resultat och beställde kläder från Ellos över nätet. Nu när det blev dags att uppgradera sommargarderoben hade dessvärre Ellos ingenting som jag kunde tänka mig att ha, de enda långa kjolarna de hade var typ 90 cm långa och själv är jag inte särskilt lång. Man kan inte ha en kjol som släpar i marken. Så kom jag ihåg att jag hade läst i en tidning i vintras att långa kjolar skulle bli på modet till våren. I våras hittade jag inga konstigt nog, men jag tänkte ändå ge mig ut och leta i affärerna nu på sommaren eftersom jag behövde köpa en del annat också som är lättare att få tag på. Alltså åkte jag till Skärholmen, "the capital of shopping", häromdagen.

Där fick jag nästan en chock. Det fanns minst en sorts lång kjol i nästan varje affär. Några dagar tidigare köpte jag en kjol på Lindex i Tumba men i Skärholmen hittade jag ingen Lindex. Däremot kunde jag köpa en lång kjol på både Indiska och Cubus. Det fanns i fler affärer också men jag kunde ju knappast köpa alla. När jag köpte den första kjolen, en grön, tyckte jag att jag hade en otrolig tur som hittade den. Men sedan hittade jag den andra som också var grön och då kunde jag inte bestämma mig för vilken jag skulle ha eller om jag behövde ha två gröna kjolar. Jag köpte båda ändå, den ena är tjockare och passar bra till vintern. Man måste passa på att köpa långa kjolar när de väl finns, för senare kanske de blir lika sällsynta som de var förra hösten. Även om det fanns många ute i affärerna nu så var det lite synd att det fanns så få olika varianter. De flesta kjolar var gröna eller svarta.

Men jag var förstås glad över att inte behöva åka hem tomhänt. På vägen ut från köpcentret funderade jag på om jag skulle äta något där innan jag åkte hem. Jag såg en restaurang som verkade ha bra vegetarisk mat och stannade till för att läsa menyn, men jag kom snabbt på andra tankar. Jag fick nämligen höra en dånande röst från andra sidan torget som ilsket pratade om Israel-Palestina-konflikten. Naturligtvis till Israels nackdel, vem kunde ha trott något annat. Det räckte att höra mannens tonfall för att känna ett växande obehag och bara vilja komma därifrån. Men inte nog med det, vad han står där och säger helt öppet mitt på ljusa dagen där alla kan höra honom, är rena lögnerna. Bland annat fick man höra "...och vi vet ju alla att den israeliska blockaden endast har som syfte att försvaga det palestinska folket." Nej, det vet jag inte! Den israeliska blockaden har till syfte att hinda vapen från att smugglas in till Hamas, så mycket vet jag. Det var rena hatpropagandan han spydde ur sig, och det vet vi ju alla att enda syftet med det är att demonisera Israel, att få Israel att framstå som ondskefull. Jag undrar om han trodde på det han själv sa, eller om han medvetet ljög för att svartmåla Israel så mycket som möjligt.

Jag blev så irriterad på det han sa att jag kände för att gå fram dit och skrika att det han säger är lögn och att det inte är ett dugg konstruktivt utan bara får folk att tycka mer illa om varandra. Men det kanske är just det han vill. Han verkade vilja få folk att hata, och så uppnår man verkligen ingen fred. Självklart höll jag tyst. Om jag hade sagt något hade jag antagligen råkat riktigt illa ut, och någon självbevarelsedrift måste man ha. Jag hade ingen lust längre att äta på restaurangen där jag hade blivit tvungen att sitta och lyssna på mannens hatiska tal. När jag gick mot tunnelbanan slutade han plötsligt att gorma och ett band började spela istället. Låten lät lika ilsken som talaren.

Ska man verkligen behöva lyssna på sådant här mitt på dagen när man bara vill gå och handla? Jag fattar inte hur de kan få tillåtelse att stå mitt i centrum där alla måste passera förbi. Nog måste det finnas någon mer undanskymd plats där de kunde hålla till, åtminstone om de måste stå och skrika ut hat och lögner. Yttrandefriheten innebär väl inte att man får vräka ur sig vad som helst när som helst och var som helst? Jag är säker på att en nazist inte hade fått stå där och propagera för sina åsikter helt öppet. Någon måtta får det väl ändå vara.

Besvärande religiositet

Ibland får jag en känsla av att en del människor tycker att religion är något pinsamt. Om ett samtal skulle leda in på ett ämne som på något sätt har med religion att göra - om så bara indirekt - kan vissa bli helt tysta och börja skruva besvärat på sig. Religon och tro är för de flesta tabu, eller något privat som man inte gärna pratar om med någon som man inte känner så väl. Ett väldigt känsligt ämne med andra ord. Jag undrar vad detta kan bero på, om det kanske har att göra med attityden som finns bland många sekulära, att religion är något påhittat och förlegat. Det är inget som en upplyst och självständigt tänkande människa går runt och tror på. Den som tror på en religion eller andra tokigheter måste ändå vara lite "knäpp", annars skulle de inte kunna tro på det. Att råka antyda att man skulle tro på något förknippat med religion är därför mycket pinsamt och måste undvikas till varje pris.

Det räcker att läsa i vilket diskussionsforum som helst, till exempel Passagen debatt under rubriken religion och tro http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=6500000000000046 , för att få en bild av vilka attityder som finns till religion. Speciellt de som kallar sig ateister tenderar att uttrycka ett sådant synsätt som jag har beskrivit ovan. Men det finns säkert minst lika många som inte alls föraktar religion, men ändå tycker att det är jobbigt att prata om. Andra kanske har någon form av tro, men tycker att det är för personligt att prata om och känner sig därför obekväma om ämnet kommer upp.

Hur det än är med den saken, så händer det faktiskt att ämnet kommer upp. Eftersom jag är religiös hamnar jag lätt i sådana situationer och speciellt som jude tror jag att man gör det eftersom judendomen påverkar ens sätt att leva så mycket - det är framförallt en livsstil. För mig är det så självklart att leva så att jag ibland glömmer bort att andra runt omkring mig inte alltid förstår varför jag gör vissa saker. Ett exempel på det:

Det är dags för lunch på universitetet. Jag och två kompisar ska köpa något på ett av caféerna. De brukar alltid köpa en slags maträtt som värms i ett toastjärn som kallas fukatcha (eller hur det nu stavas). De undrar varför inte jag provar den då den även finns som vegetarisk och de vet såklart vid det här laget att jag bara äter vegatarisk mat ute. Så jag försöker förklara att den vegetariska fukatchan tillagas i samma toastjärn som de med kött steks i, och att det kan komma kött på min fukatcha. "Är det så farligt då"? undrar min kompis. "Ja, du vet ju att jag håller kosher också så jag vill inte att minsta spår av kött ska komma i min mat", svarar jag. Självfallet kunde hon inte veta detta. Hon vet att jag är judinna men jag tror inte hon visste vad kosher är och definitivt inte varför det är så noga att små spår av kött inte får komma i min mat. Ibland tror jag av bara farten att folk ska veta vad kosher är men i själva verket verkar det vara få som känner till det. Dessutom hade jag trott att eftersom hon visste att jag är judinna också visste att jag möjligtvis håller kosher.

Hur som helst, efter jag hade sagt detta blev det helt tyst. Mina kompisar sa inte ett ord förrän vi kom fram till caféet. Jag undrade just om jag hade sagt något dumt, och kom på att de antagligen inte förstod vad jag menade. Men om man inte gör det brukar man väl fråga vad personen menade? Det kändes som att jag hade klampat in på förbjudet område, nämligen religion. De hade helt enkelt ingen lust att prata om det och jag sa därför inget mer jag heller.

Förvånande är det då att när vi har satt oss frågar den andra tjejen vad det står på mitt halsband. Jag hade på mig ett chaj-halsband som det står en kort text runtom, på hebreiska. Jag sa att det är en bön på hebreiska och då bad hon mig att berätta vad det står. Så jag läste upp vad det står på hebreiska: "ana bechoach gedula yemincha tatir tzerura". Hon frågade om hon kunde få höra en översättning, som blir ungefär "Vi ber dig att med styrkan och storheten i din högra arm knyta loss vårt bundna öde" (min egen översättning). Då blir hon helt knäpptyst, vilket jag verkligen inte förstår. Hon ställde en fråga till mig som handlade om religion, om en bön, och jag svarade artigt på den. Det var hon själv som tog upp samtalsämnet, och varför göra det om man blir besvärad av att prata om det. För helt uppenbart blev hon besvärad och visste inte vad hon skulle säga.

Religion är tydligen jobbigt att prata om för många och det fenomenet förbryllar mig ibland. Jag pratar mer än gärna vitt och brett om det då det är något som verkligen intresserar mig. Jag tycker det är jättespännande att höra om andra religioner, hur andra lever och vad de tror på. Jag förstår inte varför man inte skulle kunna vara öppen om religion, även om man själv inte har någon.

Kattmys

Shabat är slut och den nya veckan har börjat, men ovan ser ni ett par experter inom området vila. Katter sover mycket mer än oss människor och oftast sover de hela 16 timmar per dygn. Det ser alltid så gosigt ut när de sover och det syns att de njuter av sin sömn. I fredags strax innan jag skulle tända shabatsljusen hade våra katter Chagai och Chagit lagt sig så här mysigt tillsammans, och vad kunde vara mer passande som inledning på vilodagen än denna syn? Deras rofylldhet smittar verkligen av sig och visst bidrog de till att skapa den perfekta shabatstämningen. Fast för dem är det alltid som shabat. Shavua tov!

Shabat hos en judisk församling i Southampton

För några dagar sedan kom jag hem från England. Det var en lyckad resa överhuvudtaget, men främst två saker tycker jag var speciella upplevelser: vandringen i naturen utanför Salisbury och besöket hos en av Southamptons judiska församlingar. Från vandringen i naturen visar jag några bilder. Jag tycker att det är fantastiskt vackert där med höga kullar och vidsträckta fält. Landskapet är väldigt öppet och man kan se långt, till skillnad från Sverige där vi har mycket skog. Jag tycker att båda landskapstyperna är vackra på sitt sätt. Men England är helt klart vackrare än Sverige just nu för där har våren börjat på allvar. Här är det ju fortfarande lite snö och slask kvar.

Jag trodde inte att jag skulle kunna besöka någon judisk församling under min resa eftersom det inte finns någon i Salisbury. Andra judiska församlingar trodde jag låg för långt bort för att man ska kunna ta sig dit inom en rimlig tid. Men där tog jag fel. När jag var i Salisbury fick jag höra att Southampton ligger endast 17 minuter från Salisbury med tåg och jag mindes att det finns två judiska församlingar där, en ortodox och en reformert. Jag fick kontakt med en kvinna från den reformerta församlingen som erbjöd sig att hämta mig med bil på tågstationen i Romsey (som ligger nära Southampton) på fredagkvällen. De är en väldigt liten församling och har ingen synagoga att hålla gudstjänst i, så de brukar ha gudstjänsten i någons hem. De har endast gudstjänst på fredagar, annars hade jag velat komma på lördagsgudstjänsten också. Efter gudstjänsten läser de alltid kiddush och äter tillsammans.

Jag tyckte det var riktigt trevligt, men tyvärr var det väldigt få personer närvarande. Vi var bara 7 vuxna, alltså inte ens en minjan (tio vuxna som krävs för att kunna hålla en fullständig gudstjänst). De flesta bönerna läste de på engelska och många av dem läste de bara upp utan sång. Men några böner sjöng de på hebreiska med melodier som jag kände igen, till exempel Lecha dodi och Veshamru. Då kände jag mig nästan som hemma. När vi skulle sjunga den sista bönen, Adon Olam, lät de mig välja melodi. Jag valde en melodi som vi ofta sjunger i Stora synagogan. De kände inte igen den, men sjöng med så bra ändå att jag trodde de kunde den.

Det var jätteintressant att få se hur de utför sin gudstjänst. Efteråt hade jag förstås tusentals frågor till dem om deras församling i Southampton och om judiskt liv i England i allmänhet. Jag fick veta att de bara är cirka 200 judar som bor i Southampton. De har ingen tillgång till kosher kött där utan måste åka till Portsmouth om de vill köpa det. Till middagen serverade de endast vegetarisk mat, och några sa att de nästan aldrig äter kött för att det är dyrt och svårt att få tag på. Det låter ungefär som situationen för en del judar i Sverige. Men det är förstås annorlunda i storstäderna, exempelvis London, där fler judar bor. Jag fick veta mycket om hur det är att vara jude i England, och de frågade såklart mig mycket också om Sverige. De tyckte att vi har en stor församling i Stockholm, och det är den ju jämfört med Southamptons. De var verkligen trevliga och välkomnande människor och jag trivdes bra den lilla stund jag var där. Det betydde mycket för mig att få fira shabat tillsammans med andra och inte behöva vara ensam. Just när shabat närmade sig den veckan längtade jag hem och kände mig riktigt ensam också, så deras vänlighet värmde verkligen. Efter att ha varit hos dem kändes det inte alls lika ensamt heller, när jag visste att det faktiskt fanns andra judar bara en kort tågresa från mig.

Men nu är det ändå skönt att vara hemma! Det är Pesach nu och de två första kvällarna har vi firat och ätit en sedermåltid, och det har varit lika trevlig som alltid. Jag hoppas att ni får en fortsatt bra Pesach, eller en glad påsk för den delen.

Chag sameach!

Shabat i Salisbury

Nästa vecka reser jag till Salisbury, UK. Jag ska vara där i två veckor och det är en studieresa som ingår i kursen jag läser just nu, Engelska mot yngre åldrar. Salisbury är en småstad med knappt 39 000 invånare men är tydligen ett populärt turistmål tack vare deras berömda katedral och det ännu mer berömda Stonehenge som ligger utanför staden. Jag ser verkligen fram emot att få se Stonehenge.

Men frågan är vad jag ska göra där på de två shabatot som jag kommer att vara där. Jag tror inte att det finns mycket att göra där om man håller shabat. Staden har ingen judisk församling och synagoga som jag kan gå till. Närmaste synagoga ligger i Southampton eller Portsmouth, men det tar över en timme dit med buss. Jag vill inte resa så långt på shabat, då blir det ingen riktig vilodag. Jag får stanna i Salisbury och försöka hitta på något där. Jag kanske kan ta en promenad och utforska staden, eller ännu hellre gå på en vandring i naturen om det är möjligt. Jag får hoppas att det blir fint väder, tyvärr regnar det ju mycket i England. Det är vår där nu med runt fem plusgrader, lite bättre än här i Sverige i alla fall. Jag är trött på snön och kylan här nu så det ska bli skönt att få känna barmark och gräs under fötterna igen.

Men om vädret blir dåligt på shabat får jag vara inne och läsa. Jag ska ladda upp med böcker så jag har något att göra. Jag ska inte bo ensam där heller, utan jag ska bo hos en familj som universitetet har ett avtal med och som brukar ta emot studenter. Så jag kanske kan spela spel eller något med barnen om det blir dåligt väder. Hur som helst tror jag att det kommer bli en jättekul resa och jag kommer säkert att lära mig massor av den. Det blir skönt också att komma bort från den vanliga vardagsrutinen för ett tag. Sedan kommer jag hem lagom till Pesach som tur är, för det hade verkligen blivit svårt att fira i Salisbury.

Shavua tov!