Tisha be Av

Tidigare har jag skrivit om 17:e Tammuz och den tre veckor långa sorgeperioden som började då. I morgon kväll börjar sorgeperiodens sista dag, Tisha be Av, som är den svartaste dagen på det judiska året. Sorgen når då sin kulmen och vi fastar i 25 timmar (varken äter eller dricker något) till minne av de två templens förstörelse i Jerusalem år 586 fvt respektive år 70 evt. Det är också en minnesdag för andra tragiska händelser i det judiska folkets historia, som Bar Kochbas misslyckade revolt mot den romerska övermakten och förvisningen från Spanien 1492.

På Tisha be Av läser man Echa, Klagovisorna, med en speciell sorgsen melodi under kvällsgudstjänsten i synagogan. Det är tradition att sitta på golvet eller på låga pallar då som ett tecken på sorg. Annat som bidrar till den speciella stämningen är att parochet, gardinen som hänger framför Torahskåpet, och duken på förebedjarens bord är borttagna samt att ljuset är dämpat så att man nästan sitter i halvmörker. För övrigt gäller samma regler som på Jom Kippur, alltså att man inte får ha på sig läderskor, inte får tvätta sig eller bada för skojs skull, inte raka sig eller sminka sig och inte ha sexuellt umgänge. En speciell regel för Tisha be Av är att man inte får studera Torahn, eftersom Torahstudier ger glädje. Man får endast studera de delar som handlar om templens förstörelse eller lagar om sorg, som till exempel Echa och Job.

Jag ser fram emot Tisha be Av i morgon, även om det är jobbigt att fasta och ledsamt att sörja. Det är en väldigt speciell dag och det kan kännas lite som att förflytta sig bakåt i tiden när man läser Echa och föreställer sig hur människorna som var med när templen förstördes måste ha sörjt och hur hemskt de måste ha haft det när de förvisades i exil. Templens förstörelse är två av de största katastroferna i det judiska folkets historia och det är viktigt att minnas dem. Tisha be Av hjälper till att hålla minnena levande.

Det judiska finns med i allt

Det finns ingenting som jag gör som inte på något sätt går att relatera till judendomen. I allt från vardagens små detaljer till livets stora beslut har judendomen något att säga och tillföra, ibland väldigt påtagligt och konkret, andra gånger mer abstrakt och långsökt. I vissa handlingar som jag gör reglerar judendomen direkt hur jag får göra, som vad jag får äta och inte får äta. I andra situationer där det judiska inte alltid kommer tydligt till uttryck kan jag själv tänka efter hur jag bäst borde handla i enlighet med Torahns mitsvot. Det kan handla om etiska ställningstaganden, som hur man ska vara mot andra människor. Det går att finna vägledning i Torahn för alla situationer och i alla slags situationer tycks det bli så att den vägledningen om inte alltid, så åtminstone någon gång, blir aktuell.

En vanlig dag kan det dyka upp en mängd olika situationer där judisk tro och värderingar hjälper mig att fatta rätt beslut och påverkar hur jag beter mig mot andra människor. Inte bara judendomen som religion, utan också min judiska identitet, den judiska livstilen, kulturen och förhållandet till Israel är sådant som kommer till uttryck i vardagen. Det judiska genomsyrar min dag från det att jag öppnar ögonen på morgonen till det att jag släcker lampan på kvällen. För att visa hur en typisk dag skulle kunna se ut för mig har jag hittat på följande exempel.

Jag vaknar vid 07 och min första tanke är att det är dags att gå till skolan. Jag är trött och har ingen lust att gå upp och ta itu med den nya dagen. Upp kommer jag ändå, och efter att ha tvättat händerna tackar jag G-d för att jag har vaknat till liv och fått ännu en ny dag, något som faktiskt inte är en självklarhet. Den insikten gör mig målmedveten och nyfiken på vad den nya dagen kan ha att erbjuda. Jag ber morgonbön (i mitt inlägg "judisk bön" har jag skrivit mer om bönerna och deras betydelse), därefter äter jag frukost som jag först tackar G-d för med en kort bracha (välsignelse). I och med att jag äter uppfyller jag mitsvan om att hålla kosher. Det kommer jag såklart att göra varje gång jag äter under hela dagen, och det påminner mig om att jag följer G-ds mitsvot. Det är ett sätt att föra in helighet i vardagen.

Innan jag går ut genom dörren får jag syn på mezuzan som sitter på dörrkarmen. Jag nuddar vid den och kysser sedan fingrarna som nuddade vid den. På så vis påminns jag om min plikt att följa G-ds mitsvot och jag påminns även om hans närvaro och enhet. När jag låst dörren efter mig kommer jag på att jag har på mig en Magen David. Jag stoppar in den under tröjan för säkerhets skull, man vet aldrig vad för slags människor man kan råka stöta på under dagen. Man får inte utsätta sig för onödig fara.

Bussen kommer i tid för en gångs skull. Jag sätter mig nära utgången. Vid nästa station ska en gammal dam gå av, men hon vågar inte ta klivet från bussen och ned till trottoaren. Ingen verkar se det och busschauffören är på väg att stänga dörrarna. Jag skyndar mig till damens undsättning och hjälper henne ut ur bussen. Att hjälpa gamla och sjuka när jag har möjlighet är en självklarhet för mig.

Så är jag framme vid T-centralen där jag ska byta till tunnelbanan för att komma till universitetet. Jag ser en hemlös som säljer tidningen Situation Stockholm. Det är en intressant tidning och jag vill gärna göra något för att hjälpa den hemlöse, så jag köper ett exemplar. På så sätt har jag skänkt lite pengar till tzedaka (välgörenhet) vilket är en mitsva.

Jag kommer fram till universitetet, morgontrött och inte så väldigt motiverad att delta i ett seminarium. Men tidigare på morgonen hade jag faktiskt bett till G-d i morgonbönen (i Amidan) att han skulle ge mig kunskap och insikt. Det minsta jag kan göra är ju i så fall att försöka tillägna mig sådant. Det är inte bara en mitsva att studera Torah, utan också att studera mer "världslig" kunskap. Jag tänker på detta och känner mig något mer motiverad för dagens seminarium. Jag kommer ju sannolikt att lära mig något som jag har nytta av.

Seminariet flyter på och snart är det dags för en kort paus. Jag sätter mig tillsammans med min arbetsgrupp och äter min medhavda smörgås. Jag tänker brachan för maten tyst för mig själv eftersom jag inte vill säga den högt så de andra hör. Jag känner inte för att förklara mig för dem, utan vill bara äta i lugn och ro och prata om något lättsamt. De börjar diskutera en av de andra arbetsgrupperna och hur de gjorde sin presentation. Jag instämmer om några saker som jag tycker att de gjorde bra. En av kompisarna påpekar att en av personerna i den andra gruppen pratade mycket mer än de övriga, och antyder att han inte lät de andra komma till tals. Snart tycker jag att samtalet börjar urarta då de talar alltmer illa om denna person. Jag blir tyst och deltar inte i samtalet. Om de frågar mig något svarar jag undvikande. Att skvallra och tala illa om andra är Lashon haRa, ordagrant översatt "den onda tungan". Det är en mitsva att man inte får förtala andra. Därför försöker jag undvika att bli delaktig i sådant.

När seminariet är slut åker jag direkt hem. Men innan jag går hem måste jag gå till mataffären. Jag köper frukt, bland annat dadlar och sharonfrukt från Israel. Jag tycker det känns bra att stödja Israel och äta frukt som jag vet kommer därifrån. Jag behöver köpa ägg också och köper då ägg från höns som är frigående utomhus. Det är en mitsva att behandla djur väl och då vill jag såklart stödja äggproducenter som behandlar hönsen väl. Godis tänker jag köpa också, men för mig är godisutbudet begränsat. Det mesta godiset innehåller gelatin, som kommer från grisar. Inte kosher alltså. Så det blir mest choklad, och några godissorter som jag vet inte innehåller gelatin. Jag läser ettiketterna på några godissorter till, men de innehåller alla gelatin. Vid det här laget har jag läst ettiketterna på varenda godissort i min lokala mataffär. När jag har betalat läser jag igenom kvittot för att se om kassörskan har tagit rätt betalt. Jag får se att hon bara har tagit betalt för en chokladkaka istället för två som jag köpte. Jag påpekar det för henne och betalar för den andra chokladkakan. Annars vore det ju snudd på att stjäla...

Så kommer jag hem, låser upp dörren och kysser mezuzan. Jag får se att katternas mat är slut och ger dem genast ny innan jag ens börjar tänka på att äta själv. Man ska ge djuren mat först. Jag äter och vilar mig en stund, sedan är det dags att läsa. Resten av dagen händer det inte så mycket mer. När det blir mörkt ber jag aftonbön och precis innan jag ska gå och lägga mig säger jag Shema en extra gång, där jag bekänner min tro på den Ende G-den. Det blir det sista jag gör innan jag somnar.

17:e Tammuz

Idag är det den 17:e Tammuz, som är en mindre fastedag. Vi fastar från soluppgången till solnedgången för att minnas hur Jerusalems murar föll när romarna bröt igenom dem just idag år 70 evt. Romarna intog då Jerusalem vilket orsakade ett uttdraget lidande för stadens befolkning och ledde till det andra templets förstörelse den 9:e Av. Idag är första dagen på en tre veckor lång sorgeperiod som slutar med Tisha be Av, alltså nionde Av, då vi minns både första och andra templets förstörelse. Den dagen fastar vi i 25 timmar. Under den tre veckor långa sorgeperioden finns det vissa saker som man inte får göra. Man får inte ha bröllop, inte spela glad musik, inte dansa, inte ha på sig helt nya kläder och inte klippa håret. En del män rakar sig inte under denna tid. Att man avstår från att göra dessa saker är tecken på att man sörjer. De sista nio dagarna innan Tisha be Av blir sorgeperioden ännu mer intensiv med fler restriktioner. Då ska man inte tvätta kläder mer än absolut nödvändigt, man får inte simma och inte äta kött förutom på shabat eller för att fira utförandet av en speciell mitzva, som till exempel en brit mila (omskärelse).

Idag på denna mindre fastedag finns inte så många förbud förutom mot att äta och dricka. Det enda man inte får göra är att tvätta sig eller bada för nöjes skull, annat än för att tvätta bort smuts. Men av de mindre fastedagarna är 17:e Tammuz den längsta eftersom den infaller mitt i sommaren. Soluppgången var redan vid 03.47 i Stockholm och solnedgången är inte förrän vid 23.25. Jag stannade uppe till tre ungefär för att äta och dricka mycket innan fastan skulle börja. Eftersom jag var uppe till så sent kunde jag sova länge på morgonen och då känns ju fastan inte lika lång när man vaknar sent. Men redan när jag vaknade var jag jättetörstig och dricka får jag ju inte göra förrän sent i kväll. Det är törsten som är svårast när man fastar tycker jag, hungern besvärar inte lika mycket. Som tur är så är det inte varmt idag. Det regnar ute, så jag får undvika att titta ut och se allt härligt vatten som öser ned där.