Ansvar för medmänniskor

Föregående veckas parasha, Ki tetse, som vi läste denna shabat handlar mycket om att ta ansvar för varandra. Ett exempel på det är följande verser, 5 mos 22:1-4:

"Om din broders oxe eller får går vilse, skall du inte undandra dig att ta vara på djuret. Du skall föra det tillbaka till din broder. Och om din broder inte bor i din närhet eller om du inte vet vem det är, så skall du ta in djuret i ditt hus, och det ska vara hos dig, tills din broder frågar efter det. Då skall du lämna det tillbaka åt honom. På samma sätt skall du göra med hans åsna, på samma sätt med hans kläder, och på samma sätt skall du göra med allt annat som din broder kan ha förlorat och som du hittar. Du får inte dra dig undan. Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen, skall du inte undandra dig att bistå djuret. Du skall hjälpa honom att resa upp det."

Om man ser att någon har tappat en sak exempelvis på gatan så får man inte bara gå därifrån. Det är ens ansvar som medmänniska att ta med sig saken och ge den tillbaka till dess ägare. I vår tid vet man sällan vem ägaren är, men då får man ändå inte låta saken ligga kvar. Då ska man ta den med sig och behålla den tills den rätte ägaren kommer och fråga efter den. Nu tar man såklart oftast inte med sig föremålet hem utan lämnar snarare in det till polisen eller något liknande. Men man får aldrig strunta i att ta hand om något som man hittar och man får förstås absolut inte behålla det själv. Det är inte "den som hittar det får det" som gäller.

Jag undrar hur många det är som verkligen försöker återlämna saker de hittar till den rätte ägaren, tyvärr tror jag inte att det är så många. De flesta går nog bara förbi och tänker att någon annan får ta saken, eller så stjäl de den. Men då och då kan man läsa om någon som har fått tillbaka sin plånbok eller väska och som via en tidning tackar den okända vänliga människan för hjälpen.

En gång hittade jag en mobiltelefon som någon hade tappat i en rulltrappa vid pendeltågen. Den hade hamnat högst upp i trappan och var väl synlig för alla som gick förbi. Men alla gick just bara förbi och ingen tog upp mobilen. En del var nära att trampa på den. Jag tänkte direkt att jag måste skynda mig och ta den innan någon trampar sönder den, eller stjäl den. Så jag sa till de som nästan höll på att trampa på den att de skulle se sig för så att jag kunde ta den och lämna till spärrvakten. När jag så fick grepp om den kom jag att tänka på att det var Shabat och här stod jag och höll i ett muktse föremål (något som man inte bör röra på Shabat). Men jag ville så gärna hjälpa den person som hade tappat mobilen, vilket ju också är en mitsva. Så jag sprang ner för trapporna igen och lämnade in den till spärrvakten.

Jag har länge funderat på om jag enligt halachan gjorde rätt när jag bar ner den muktse telefonen på shabat. Just då kändes det som det enda rätta, det handlade trots allt om att hjälpa en annan människa. Idag på den fruktbara diskussionen efter shabatgudstjänsten passade jag på att ta upp detta nu när veckans parasha handlade om just att ta ansvar. Svar som jag fick från de andra var att jag skulle göra det som jag tyckte kändes rätt, samt att man får bryta mot nästan alla andra mitsvot om det handlar om att rädda liv. Det visste jag förstås redan, men jag hade ju bara lämnat in en mobil, inte räddat någons liv. Då sa en dam att personen som hade tappat telefonen kunde ha skrivit in några jätteviktiga nummer i den och att vi inte kunde veta om handlingen att lämna in telefonen skulle rädda någons liv eller inte. Telefoner kan rädda liv, menade hon. Där fick jag något att tänka på. För mig var det bara en telefon som behövde lämnas in, men jag kunde inte veta hur mycket den egentligen betydde för dess ägare. Jag tror att den goda gärningen att lämna in en upphittad värdefull sak betyder oerhört mycket för personen som får tillbaka den, oavsett om det gäller livet eller inte. Om någon är jätteledsen och förtvivlad över att ha förlorat något värdefullt, blir han eller hon kanske överlycklig över att få det tillbaka. Att göra någon så glad och visa att det finns de som bryr sig om andra, även människor som de inte känner, är en möjlighet som aldrig får gå förlorad.

Det luktar jul!

Jag läser en kurs i naturvetenskap just nu och idag hade vi kemi. Under kemilektionen dök det upp ett lysande exempel på det som jag skrev om i förra inlägget, hur man som jude i Sverige lever i två olika världar och inte alltid kan delta fullt ut i den svenska, icke-judiska världen. Jag och en kompis tittade på socker och salt i ett mikroskåp och en annan grupp smälte socker lite längre bort. Då säger min kompis:

- Det luktar jul!

-Jaså, vardå?

- Mmm det luktar så gott.

- Det vet jag inte. Jag tycker det luktar ganska illa.

Ha ha. Vi hade verkligen helt olika referensramar för detta. För henne påminde lukten om julen så därför uppfattade hon den som väldoftande. Själv tyckte jag att det mest luktade bränt socker.

Ett liv i två olika världar

På sätt och vis skulle man kunna påstå att att leva som jude i Sverige är som att leva i två olika världar som man förflyttar sig mellan då och då. Samtidigt är det en enda värld som består av de två olika världarna som aldrig går att separera från varandra helt och hållet. Den ena världen är den judiska och den andra den svenska. Jag tror att många människor från andra kulturer och religioner som bor i Sverige kan känna ungefär likadant.

När jag är i skolan till exempel är jag nästan helt och hållet i den svenska världen. Det går inte att fråga någon där vilken tid shabat börjar på fredag, diskutera olika sätt laga gefilte fish eller berätta om hur kul man hade och hur full man var på Purim. De skulle inte förstå vad jag snackade om, och ännu mindre skulle de förstå de hebreiska orden som används frekvent i samtal kring judiska ämnen. De har andra begrepp, högtider, maträtter, seder och bruk som jag själv inte kan ta del av. Jag kan aldrig till fullo delta i deras värld, men när jag befinner mig i icke-judiska sammanhang är det endast den välden jag interagerar i. Det judiska finns förstås inom mig själv, till exempel håller jag fortfarande kosher även när jag vistas i den svenska världen. Men det finns sällan någon i den svenska icke-judiska världen som jag kan dela det judiska med.

Så fort jag kliver över tröskeln till synagogan befinner jag mig i den judiska världen. Här kan jag gå fram till vem som helst och diskutera Toran, Rosh Hashana, mezuzot, alijot, kosher, brachot eller precis vad jag vill. Alla, med få undantag, förstår vad jag menar och diskuterar gärna både länge och väl. Här finns det inget som jag skulle kunna säga som ingen skulle förstå, för de flesta är ju både judar och svenskar, men insyn i både det judiska och svenska. Självklart finns den svenska världen med här också, framför allt i språket men också genom att man pratar om sådant som händer i Sverige och bara berör Sverige. Men det är det judiska som dominerar åtminstone i en synagoga. Andra ställen där man befinner sig i den judiska världen i Sverige kan vara ens eget hem, judiska vänners hem, kosherian, den judiska skolan osv. Men så fort man går ut därifrån är man tillbaka i den icke-judiska världen. Människorna runt omkring en skulle inte förstå om man frågade efter vägen till shul eller kosherian. Många vågar inte ens visa att de är judar när de är ute på stan och undviker därför att bära kipa eller judiska smycken.

Från att ha vistats i en omgivning där man helt har kunnat vara sig själv och prata med andra om vad som helst, kliver man ut i en miljö där samtalsämnena begränsas och man kanske inte ens vågar visa vem man är. Efter att ha varit en i mängden blir man plötsligt en som är annorlunda. På detta sätt är dessa situationer som två helt olika världar, även om det svenska och det judiska är integrerat i varandra och hela tiden samspelar. Jag kan tänka mig att ett liv som jude i Israel skulle se mycket annorlunda ut, då tillvaron där troligtvis blir mer enhetlig.

Lyssna är viktigare än att tala

Idag började skolan igen efter en lång och för min del ledig sommar. Det är kul att göra något igen faktiskt nu när man är utvilad och redo att ta nya tag. När man jobbar eller studerar är man alltid på väg någonstans, mot ett mål. När man är ledig däremot står man bara still på samma fläck och det kan i alla fall göra mig lite rastlös i längden.

Kursstarten gick tyvärr inte så smidigt som jag hade hoppats. Jag hade inte fått något välkomstbrev så jag visste inte ens vilken grupp jag var i och vilket schema jag har, men det löste sig så småningom. När skolan slutat åkte jag till Akademibokhandeln för att köpa kurslitteraturen. Jag brukar alltid köpa böckerna första dagen på kursen för då kan man få veta först om någon bok är struken från listan så att man inte köper den i onödan. Dessvärre hade inte Akademibokhandeln en enda bok för min kurs! Jag blev förvånad, förut har jag bara kunnat gå in och hämta mina böcker direkt utan problem. Men nu var allt antingen slut eller så skulle de inte köpa in de böckerna alls. Inte någonstans i hela Stockholm. Några böcker skulle de eventuellt få in om en vecka, men vad gör det för skillnad? Då kan man lika gärna beställa från internet vilket tar ungefär lika lång tid men är mycket billigare. Problemet är bara att jag borde börja läsa idag, inte nästa vecka. Det blir besvärligt att ta igen allt som jag missar.

De som jobbar på Akademibokhandeln är förstås bra på att prata och komma med ursäkter för sin bristande service. Alltifrån att de har ett nytt datorsystem som de inte har hunnit sätta sig in i till att universitetet inte har skickat någon lista till dem på böcker för min kurs fick jag höra. Att lyssna på kundens synpunkter verkar inte vara något som de lägger någon större vikt vid. Det är synd. Jag hade ingen större nytta av att lyssna på deras bortförklaringar, däremot skulle jag ha känt mig betydligt bättre bemött om de lyssnade på vad jag hade att säga och medgav att det faktiskt är ett problem att de inte har kurslitteratur till alla studenter. De kunde ha visat att kundernas åsikter är viktiga för dem och värda att lyssna på (om de nu tycker det).

Efter den här händelsen kom jag att tänka på något som står i Talmud, nämligen att det är viktigare att kunna lyssna än att prata. Det talas så mycket om social kompetens och med det begreppet brukar folk syfta på förmågan att kunna tala, att kunna "ta för sig", kunna ta initiativ och kunna samarbeta med andra. Men att vara en god lyssnare nämns inte så ofta, fokus ligger mer på att själv kunna tala och få andra intresserade och få dem att vilja lyssna. Speciellt i grupper är det viktigt att synas och göra sig hörd. Det är såklart viktigt, men att lyssna på andra är kanske ännu viktigare i många sammanhang. Det är när någon lyssnar på mig, intresserar sig för vad jag har att säga och visar att det som jag säger är viktigt för honom/henne som jag känner mig sedd. Inte när någon bara pratar på och knappt låter mig komma till tals, eller inte ens bryr sig om vad jag har att säga. Så nog borde förmågan att lyssna på andra nämnas lite oftare när man talar om social kompetens. Personer med serviceinriktade arbeten skulle definitivt vinna på att finslipa den förmågan. Det skulle nog de flesta av oss.

Tisha be Av

Tidigare har jag skrivit om 17:e Tammuz och den tre veckor långa sorgeperioden som började då. I morgon kväll börjar sorgeperiodens sista dag, Tisha be Av, som är den svartaste dagen på det judiska året. Sorgen når då sin kulmen och vi fastar i 25 timmar (varken äter eller dricker något) till minne av de två templens förstörelse i Jerusalem år 586 fvt respektive år 70 evt. Det är också en minnesdag för andra tragiska händelser i det judiska folkets historia, som Bar Kochbas misslyckade revolt mot den romerska övermakten och förvisningen från Spanien 1492.

På Tisha be Av läser man Echa, Klagovisorna, med en speciell sorgsen melodi under kvällsgudstjänsten i synagogan. Det är tradition att sitta på golvet eller på låga pallar då som ett tecken på sorg. Annat som bidrar till den speciella stämningen är att parochet, gardinen som hänger framför Torahskåpet, och duken på förebedjarens bord är borttagna samt att ljuset är dämpat så att man nästan sitter i halvmörker. För övrigt gäller samma regler som på Jom Kippur, alltså att man inte får ha på sig läderskor, inte får tvätta sig eller bada för skojs skull, inte raka sig eller sminka sig och inte ha sexuellt umgänge. En speciell regel för Tisha be Av är att man inte får studera Torahn, eftersom Torahstudier ger glädje. Man får endast studera de delar som handlar om templens förstörelse eller lagar om sorg, som till exempel Echa och Job.

Jag ser fram emot Tisha be Av i morgon, även om det är jobbigt att fasta och ledsamt att sörja. Det är en väldigt speciell dag och det kan kännas lite som att förflytta sig bakåt i tiden när man läser Echa och föreställer sig hur människorna som var med när templen förstördes måste ha sörjt och hur hemskt de måste ha haft det när de förvisades i exil. Templens förstörelse är två av de största katastroferna i det judiska folkets historia och det är viktigt att minnas dem. Tisha be Av hjälper till att hålla minnena levande.

Det judiska finns med i allt

Det finns ingenting som jag gör som inte på något sätt går att relatera till judendomen. I allt från vardagens små detaljer till livets stora beslut har judendomen något att säga och tillföra, ibland väldigt påtagligt och konkret, andra gånger mer abstrakt och långsökt. I vissa handlingar som jag gör reglerar judendomen direkt hur jag får göra, som vad jag får äta och inte får äta. I andra situationer där det judiska inte alltid kommer tydligt till uttryck kan jag själv tänka efter hur jag bäst borde handla i enlighet med Torahns mitsvot. Det kan handla om etiska ställningstaganden, som hur man ska vara mot andra människor. Det går att finna vägledning i Torahn för alla situationer och i alla slags situationer tycks det bli så att den vägledningen om inte alltid, så åtminstone någon gång, blir aktuell.

En vanlig dag kan det dyka upp en mängd olika situationer där judisk tro och värderingar hjälper mig att fatta rätt beslut och påverkar hur jag beter mig mot andra människor. Inte bara judendomen som religion, utan också min judiska identitet, den judiska livstilen, kulturen och förhållandet till Israel är sådant som kommer till uttryck i vardagen. Det judiska genomsyrar min dag från det att jag öppnar ögonen på morgonen till det att jag släcker lampan på kvällen. För att visa hur en typisk dag skulle kunna se ut för mig har jag hittat på följande exempel.

Jag vaknar vid 07 och min första tanke är att det är dags att gå till skolan. Jag är trött och har ingen lust att gå upp och ta itu med den nya dagen. Upp kommer jag ändå, och efter att ha tvättat händerna tackar jag G-d för att jag har vaknat till liv och fått ännu en ny dag, något som faktiskt inte är en självklarhet. Den insikten gör mig målmedveten och nyfiken på vad den nya dagen kan ha att erbjuda. Jag ber morgonbön (i mitt inlägg "judisk bön" har jag skrivit mer om bönerna och deras betydelse), därefter äter jag frukost som jag först tackar G-d för med en kort bracha (välsignelse). I och med att jag äter uppfyller jag mitsvan om att hålla kosher. Det kommer jag såklart att göra varje gång jag äter under hela dagen, och det påminner mig om att jag följer G-ds mitsvot. Det är ett sätt att föra in helighet i vardagen.

Innan jag går ut genom dörren får jag syn på mezuzan som sitter på dörrkarmen. Jag nuddar vid den och kysser sedan fingrarna som nuddade vid den. På så vis påminns jag om min plikt att följa G-ds mitsvot och jag påminns även om hans närvaro och enhet. När jag låst dörren efter mig kommer jag på att jag har på mig en Magen David. Jag stoppar in den under tröjan för säkerhets skull, man vet aldrig vad för slags människor man kan råka stöta på under dagen. Man får inte utsätta sig för onödig fara.

Bussen kommer i tid för en gångs skull. Jag sätter mig nära utgången. Vid nästa station ska en gammal dam gå av, men hon vågar inte ta klivet från bussen och ned till trottoaren. Ingen verkar se det och busschauffören är på väg att stänga dörrarna. Jag skyndar mig till damens undsättning och hjälper henne ut ur bussen. Att hjälpa gamla och sjuka när jag har möjlighet är en självklarhet för mig.

Så är jag framme vid T-centralen där jag ska byta till tunnelbanan för att komma till universitetet. Jag ser en hemlös som säljer tidningen Situation Stockholm. Det är en intressant tidning och jag vill gärna göra något för att hjälpa den hemlöse, så jag köper ett exemplar. På så sätt har jag skänkt lite pengar till tzedaka (välgörenhet) vilket är en mitsva.

Jag kommer fram till universitetet, morgontrött och inte så väldigt motiverad att delta i ett seminarium. Men tidigare på morgonen hade jag faktiskt bett till G-d i morgonbönen (i Amidan) att han skulle ge mig kunskap och insikt. Det minsta jag kan göra är ju i så fall att försöka tillägna mig sådant. Det är inte bara en mitsva att studera Torah, utan också att studera mer "världslig" kunskap. Jag tänker på detta och känner mig något mer motiverad för dagens seminarium. Jag kommer ju sannolikt att lära mig något som jag har nytta av.

Seminariet flyter på och snart är det dags för en kort paus. Jag sätter mig tillsammans med min arbetsgrupp och äter min medhavda smörgås. Jag tänker brachan för maten tyst för mig själv eftersom jag inte vill säga den högt så de andra hör. Jag känner inte för att förklara mig för dem, utan vill bara äta i lugn och ro och prata om något lättsamt. De börjar diskutera en av de andra arbetsgrupperna och hur de gjorde sin presentation. Jag instämmer om några saker som jag tycker att de gjorde bra. En av kompisarna påpekar att en av personerna i den andra gruppen pratade mycket mer än de övriga, och antyder att han inte lät de andra komma till tals. Snart tycker jag att samtalet börjar urarta då de talar alltmer illa om denna person. Jag blir tyst och deltar inte i samtalet. Om de frågar mig något svarar jag undvikande. Att skvallra och tala illa om andra är Lashon haRa, ordagrant översatt "den onda tungan". Det är en mitsva att man inte får förtala andra. Därför försöker jag undvika att bli delaktig i sådant.

När seminariet är slut åker jag direkt hem. Men innan jag går hem måste jag gå till mataffären. Jag köper frukt, bland annat dadlar och sharonfrukt från Israel. Jag tycker det känns bra att stödja Israel och äta frukt som jag vet kommer därifrån. Jag behöver köpa ägg också och köper då ägg från höns som är frigående utomhus. Det är en mitsva att behandla djur väl och då vill jag såklart stödja äggproducenter som behandlar hönsen väl. Godis tänker jag köpa också, men för mig är godisutbudet begränsat. Det mesta godiset innehåller gelatin, som kommer från grisar. Inte kosher alltså. Så det blir mest choklad, och några godissorter som jag vet inte innehåller gelatin. Jag läser ettiketterna på några godissorter till, men de innehåller alla gelatin. Vid det här laget har jag läst ettiketterna på varenda godissort i min lokala mataffär. När jag har betalat läser jag igenom kvittot för att se om kassörskan har tagit rätt betalt. Jag får se att hon bara har tagit betalt för en chokladkaka istället för två som jag köpte. Jag påpekar det för henne och betalar för den andra chokladkakan. Annars vore det ju snudd på att stjäla...

Så kommer jag hem, låser upp dörren och kysser mezuzan. Jag får se att katternas mat är slut och ger dem genast ny innan jag ens börjar tänka på att äta själv. Man ska ge djuren mat först. Jag äter och vilar mig en stund, sedan är det dags att läsa. Resten av dagen händer det inte så mycket mer. När det blir mörkt ber jag aftonbön och precis innan jag ska gå och lägga mig säger jag Shema en extra gång, där jag bekänner min tro på den Ende G-den. Det blir det sista jag gör innan jag somnar.

17:e Tammuz

Idag är det den 17:e Tammuz, som är en mindre fastedag. Vi fastar från soluppgången till solnedgången för att minnas hur Jerusalems murar föll när romarna bröt igenom dem just idag år 70 evt. Romarna intog då Jerusalem vilket orsakade ett uttdraget lidande för stadens befolkning och ledde till det andra templets förstörelse den 9:e Av. Idag är första dagen på en tre veckor lång sorgeperiod som slutar med Tisha be Av, alltså nionde Av, då vi minns både första och andra templets förstörelse. Den dagen fastar vi i 25 timmar. Under den tre veckor långa sorgeperioden finns det vissa saker som man inte får göra. Man får inte ha bröllop, inte spela glad musik, inte dansa, inte ha på sig helt nya kläder och inte klippa håret. En del män rakar sig inte under denna tid. Att man avstår från att göra dessa saker är tecken på att man sörjer. De sista nio dagarna innan Tisha be Av blir sorgeperioden ännu mer intensiv med fler restriktioner. Då ska man inte tvätta kläder mer än absolut nödvändigt, man får inte simma och inte äta kött förutom på shabat eller för att fira utförandet av en speciell mitzva, som till exempel en brit mila (omskärelse).

Idag på denna mindre fastedag finns inte så många förbud förutom mot att äta och dricka. Det enda man inte får göra är att tvätta sig eller bada för nöjes skull, annat än för att tvätta bort smuts. Men av de mindre fastedagarna är 17:e Tammuz den längsta eftersom den infaller mitt i sommaren. Soluppgången var redan vid 03.47 i Stockholm och solnedgången är inte förrän vid 23.25. Jag stannade uppe till tre ungefär för att äta och dricka mycket innan fastan skulle börja. Eftersom jag var uppe till så sent kunde jag sova länge på morgonen och då känns ju fastan inte lika lång när man vaknar sent. Men redan när jag vaknade var jag jättetörstig och dricka får jag ju inte göra förrän sent i kväll. Det är törsten som är svårast när man fastar tycker jag, hungern besvärar inte lika mycket. Som tur är så är det inte varmt idag. Det regnar ute, så jag får undvika att titta ut och se allt härligt vatten som öser ned där.