Pesachfika

Pesach är slut nu, men jag vill ändå komma med ett sista inlägg som anknyter till den. Det handlar om i tisdags och på tisdagkvällen började pesachs två sista jom tov-dagar, så därför kunde jag inte skriva detta inlägg då.

På ridskolan där jag rider finns det ingen cafeteria, så vi turas om i gruppen att ta med fika som vi äter efter vi har ridit. I tisdags var det min tur att bjuda på fika, just den tisdagen som inföll under Pesachs åtta dagar. Först tänkte jag försöka byta dag med någon, men sedan såg jag det som en rolig utmaning att försöka komma på ett gott fika som skulle vara fritt från chamets, klara av 1,5 timmars tåg- och bussfärd och samtidigt godkännas som fika av gruppen. Matza skulle inte anses vara fika, det måste vara kakor, bullar eller något sådant. Naturligtvis skulle det vara svårt att hitta några kakor utan chamets i någon affär, jag vet inte om sådana finns ens. Möjligtvis i kosherian. Jag skulle ha kunnat göra någon fruktkompott eller annan god dessert, men den skulle nog inte ha kommit fram i fräscht skick efter resan.

Istället bestämde jag mig för att baka några kakor med matzamjöl i som jag letade upp recept på. Jag bakar ytterst sällan, nästan bara när jag bakar challa, och hade aldrig provat de kakrecepten innan. Men hur svårt kan det vara. Det ena receptet var på lekach, en slags sockerkaka, och det andra var på Pesach-brownies. Jag började med lekach och det verkade gå hur bra som helst, den såg jättefin ut i ugnen när den nästan var färdig. Men när jag öppnade ugnsluckan bara sjönk den ihop tills den var endast hälften så stor som innan. Jag tog ut den och provsmakade och upptäckte att det mesta hade sjunkit ned till botten, så den var inte alls särskilt god. Den kunde jag ju inte bjuda på. Nåja, jag hade fortfarande kvar brownies, och förhoppningsvis skulle jag lyckas bättre med dem. De var inte heller helt lätta att göra då man ska smälta blockchoklad som måste ha rätt temperatur när man blandar i de andra ingredienserna. Lyckligtvis blev de supergoda och skulle säkert duga som fika i min ridgrupp, där de har satt ribban ganska högt. Nästan alla brukar ha med sig hembakat eller fikabröd inköpt från konditori.

När det så blev dags att bjuda på fika blev en del förvånade över att jag hade med mig hembakat, de trodde inte att jag som är student har tid att baka. Det har jag visserligen inte heller, och hade det inte varit pesach så hade jag helt klart köpt fikat. Browniesen gick hem och jag fick en del beröm för dem, vilket var kul förstås. Ingen märkte att det inte var vanligt mjöl i dem. Det skulle nog inte jag heller ha märkt om jag inte visste att de var gjorda på matzamjöl, för de smakar nästan som vanliga brownies. Det blev lite mer arbete att bjuda på fika på pesach, men samtidigt var det bra att jag fick just den dagen. Om någon annan hade bjudit på fika då så hade jag inte kunnat äta det fikat, eftersom det nästan helt säkert skulle ha varit chamets. Det hade kanske känts lite oartigt att behöva tacka nej. Dessutom skulle de antagligen ha undrat varför jag inte ville ha fika den dagen, men det hade jag nog kunnat förklara på ett lättbegripligt sätt. Fast jag vet inte om chametslagarna ter sig särskilt lättbegripliga för utomstående, tvärtom kan jag tänka mig att folk tycker de är ganska märkliga.

Eruv tavshilin

I år inföll Pesach på onsdag kväll, vilket innebär att de två första pesachdagarna och shabat kom tillsammans tre dagar i rad. De två första dagarna av pesach är jom tov-dagar (helgdagar) då det precis som på shabat är förbjudet att arbeta och göra annat som räknas som arbete, som att städa, lyfta tungt, och använda elektricitet. Man får inte heller laga mat på jom tov som ska ätas på någon annan dag än just den jom tov-dagen. Så hur ska man då kunna laga maten till shabat? Man får ju inte laga maten på jom tov, och man kan knappast laga shabat-maten på onsdagen och spara den till fredag och lördag. Då lär ju maten inte alls smaka lika gott som när den är nylagad.

Det finns dock ett sätt att kunna laga mat för shabat på pesachs andra dag när den infaller på en fredag. Om man gör eruv tavshilin på onsdag kväll innan pesach börjar, blir det tillåtet att laga maten för shabat på andra dagen av pesach. I den ritualen förbereder man någon lagad mat som man ska äta på shabat, som till exempel ett ägg, en bit kyckling eller en fisk. Man tar den maten och lägger åt sidan tillsammans med någon bakad mat, som till exempel ett matzabröd. Med detta visar man att man faktiskt har börjat förbereda maten för shabat innan jom tov börjar, och då kan man fortsätta med det även under jom tov. Med hjälp av denna eruv får man också tända shabatljusen, som ju görs strax innan shabat börjar då det fortfarande är jom tov. Kort sagt får man göra alla förberedelser som är nödvändiga inför shabat.

När man gör eruv tavshilin på onsdagen säger man en välsignelse där man tackar G-d för att han har helgat oss med sina bud och befallt oss att göra mitzvan om eruv. Man läser också en deklaration som lyder ungefär: Med hjälp av denna eruv ska vi tillåtas att laga mat, baka, hålla mat varm, bära, tända ljus och göra alla förberedelser på jom tov för shabat.

Jag behövde inte laga särskilt mycket mat för pesachs två första dagar. På första pesachkvällen var jag bjuden till en seder hemma hos en väninna så då åt jag middag där, och andra kvällen var jag på församlingens seder. Jag behövde inte betala inträde till den sedern ens, för alla som är med i kiddushkommitén blev inbjudna som församlingens gäster. Sedan på fredag kväll började ju shabat så då åt jag maten som jag hade lagat tidigare under dagen. Vi har ätit mycket matza också och det är riktigt gott om man varierar med olika ostar, marmelader och grönsaker. Nu är det chol hamoed de följande tre dagarna (det skulle ha varit fyra, men på en av dem var det shabat), och de är inte helgdagar utan mer som vanliga veckodagar, fastän det fortfarande är pesach. Då är arbete tillåtet och man har vanliga vardagsgudstjänster. Men förbudet mot att äta chamets gäller förstås under pesachs samtliga åtta dagar.

Tzniut i badhuset

Jag har tidigare skrivit om tzniut (de judiska lagarna kring anständighet i klädsel och uppförande) här på bloggen. En kvinna som klär sig enligt tzniut har lång kjol (eller löst sittande byxor) som täcker knäna och blus med hög urringning och långa ärmar som täcker armbågarna. Jag klär mig alltid på det sättet förutom när jag rider, då måste jag ha ridbyxor som är åtsittande och därför inte uppfyller kraven för tzniut. Men det finns sällan någon man på ridskolan som kan se mig i dem, som bekant är det ju mest tjejer som rider. Den främsta anledningen till att klä sig anständigt är såklart att man inte vill visa sina privata kroppsdelar för andra män än honom man är gift med.

Då vore det förstås ytterst motsägelsefullt om man plötsligt slängde av sig 90 procent av sina kläder, och därmed anständigheten, så fort man kom till stranden eller badhuset och därmed visade upp sin kropp för allmän beskådan. Den som verkligen följer tzniutlagarna kan förstås inte göra så. Tziutlagarna gäller ju överallt, också på stranden och i badhuset, så samma kroppsdelar ska förbli täckta i badet som överallt annars. Minibikinin är därför inte att tänka på, en baddräkt som täcker knän, armbågar och är hög i halsen är vad som gäller.

En sådan baddräkt använder jag. Jag köpte nyligen en ny som jag beställde från Israel, eftersom jag inte har kunnat hitta någon som jag gillar här i Sverige. De har baddräkter för muslimska kvinnor men de tycker jag är alltför heltäckande. Jag fick leta på internet på olika sidor och tillslut hittade jag en fin från Israel som inte var alltför dyr. Jag såg verkligen fram emot att prova den och jag och min man åkte till ett badhus i närheten där vi bor. Den var hur bekväm som helst att simma i och vi simmade och hade kul en stund. Men då kom plötsligt en badvakt och ropade till mig att här får du inte simma med kläder! Jag sa att det är en baddräkt och inga kläder. Hon sa till mig att komma upp, så jag klättrade upp för att visa henne att det inte alls var några kläder. Hon granskade mig kritiskt och ville veta vad för material baddräkten var gjort av. Men det hade inte jag tänkt på att kolla upp. Hon sa att vissa material kan ludda av sig och fastna i deras filter. Jag kollade om det fanns någon lapp i baddräkten med en förteckning över materialet, men det fanns ingen. Jag var dock säker på att den inte kunde ludda av sig, den är trots allt en högkvalitetsprodukt speciellt gjord för simning. Hon trodde inte på det, utan fortsatte fråga mig om var jag hade köpt den. Från Israel, svarade jag. Då sa hon att jag inte kunde använda badkläder inköpta utomlands då de kanske inte använde samma material där som i Sverige. Jag sa att jag inte kunde hitta någon sådan baddräkt i Sverige, men hon tyckte att jag skulle köpa en sådan som muslimer använder, en burkini. Jag försökte förklara för henne att de inte ser likadana ut, att de är mer heltäckande. Men hon hävdade att det visst finns baddräkter som slutar vid knäna och armbågarna, fast hon kunde inte ens tala om för mig var jag kunde köpa en sådan. Slutligen sa hon att jag fick fortsätta bada den dagen, men nästa gång måste jag ha en annan baddräkt. Vid det laget var jag verkligen arg, och kände mig diskriminerad. Jag sa åt henne att det nog inte blir någon nästa gång, tror du att jag vill komma tillbaka hit efter det här?! Hon gick därifrån. Jag fortsatte bada, men det kändes inte alls lika kul längre.

Detta hände för några månader sedan och jag har inte haft tid att gå till någon simhall sedan dess. Jag har dock bestämt mig för att åka och bada där igen, med samma baddräkt som sist. Jag har faktiskt lika stor rätt att bada där som alla andra, och lika stor rätt som de att välja mina badkläder själv. Jag ringde till deras kundtjänst härom dagen och frågade vilka krav de har på bevis för att en baddräkt är gjord av rätt material, om man behöver visa ett skriftligt intyg kanske från företaget som tillverkar baddräkterna för att man ska kunna få simma där med sin mer täckande baddräkt. Jag berättade också vad som hade hänt sist jag var där. Hon sa att man inte alls skulle behöva bevisa något, men att det ska synas att det är badkläder man har på sig. Hon sa att de kanske skulle behöva ta upp detta på sitt personalmöte, att det finns badkläder som ser annorlunda ut. Visste de inte det tidigare eller? Men badvakten som förbjöd mig att simma där fler gånger i min baddräkt kände ju tydligen till burkinis. I alla fall så skulle deras chef ringa mig på måndag, då får jag se vad hon säger. Hoppas att hon läxar upp badvakterna ordentligt, jag tror inte att hon uppskattar att kunderna blir behandlade på det sättet.

Jag mailade också företaget där jag köpte min baddräkt för att få reda på vad för material min baddräkt är gjord av. Som jag trodde är den gjord av samma material som vanliga baddräkter, samt det material som mäns badbyxor är gjorda av. Inget som luddar av sig alltså. Hon som svarade på mitt mail skrev att hon var ledsen att höra att jag fått problem i badhuset och hon verkade förvånad över det. Hon skrev bland annat:

"I find it hard to believe that they would harass a woman wearing a bikini made out of any fabric what so ever, or a man wearing swimming trunks. Both of the fabrics in our suits are standard swimsuit fabrics. People sometimes have a hard time dealing with something new or different. Modesty sometimes touches a sensitive nerve for them. I don't know how else I can help. Blessings, may GD give you strength to stand up for what you know to be right."

Jag blev verkligen också förvånad över detta, och jag tror inte heller att de skulle stoppa någon tjej med en bikini gjord av ett annat material. Tänk om någon har köpt sin bikini utomlands? Ska de gå runt och kontrollera allas badkläder? Nej, det var just för att mina badkläder var annorlunda som de skulle granskas. Jag stack ut och passade inte in i deras norm helt enkelt. Men jag ger mig inte, och jag kommer att åka dit igen med mailet som jag fick från företaget där det står vad för material baddräkten är gjord av. Då kan de inte gärna neka mig att bada där.

Men sedan kommer jag nog inte att bada där något mer. Att jag åker dit en gång till är för principens skull, för att det är min rättighet och för att visa att de inte kan diskriminera mig något mer. Det är dyrt där och jag har hittat ett annat badhus som är mycket billigare och som ligger närmare mig dessutom. Jag ringde dit idag för säkerhets skull för jag vill inte vara med om samma sak igen. Jag frågade om jag får ha en täckande baddräkt där, och det skulle inte alls vara några problem. Jag tror att jag kommer bli lite bättre bemött där i alla fall.

Förberedelser inför Pesach

Nu är det inte många dagar kvar till Pesach, som i år börjar på kvällen nästa onsdag. Pesach är den judiska påsken som firas till minne av det judiska folkets uttåg ur egypten och befrielse från slaveriet för ca 3300 år sedan. Jag skrev mycket förra året om hur man firar pesach, så jag tänkte inte upprepa allting i år igen. Istället ska jag berätta mer om hur man förbereder sitt hem inför pesach. Det är en omfattande procedur som kräver en viss kraftansträngning kan jag lova.

Hela huset (eller lägenheten) måste städas noga för att man ska få bort varje litet spår av chametz. Chamets är jäst bröd och annat gjort av sädesslagen vete, korn, råg, havre och spält. Detta är inte tillåtet att äta på pesach så därför måste minsta spår av det avlägsnas från hemmet.

Spåren av chamets måste också avlägsnas från de husgeråd som är möjliga att kashra (göra kosher), som bestick, vissa stekpannor och kastruller, knivar och andra köksredskap. Redskap av metall, plast och trä brukar gå att kashra, men inte keramik och porslin. Glas absorberar inte spår av mat så dem räcker det att rengöra noga. Men porslinstallrikarna kan man inte använda på pesach eftersom de inte går att kashra alls. Poslin är för poröst så man kan inte få bort spåren av chamets som det har absorberat. Allt husgeråd som inte går att kashra för pesach ställer man undan under de åtta dagar som pesach varar. Man tar istället fram sin pesachservis och andra redskap som endast används under pesach.

När man kashrar redskap brukar man doppa dem i kokande vatten, hetta upp dem över öppen eld tills de glöder eller gräva ned dem i jorden. Det beror på vad det är för typ av redskap. Men jag har ingen öppen eld att tillgå och kan knappast gräva ned saker i jorden utanför höghuset där jag bor, så jag använder mig endast av kokande vatten. Redskap som är för stora för att doppas ned i kokande vatten kan man hälla kokande vatten över. Innan man kashrar måste man rengöra allting noga också, så detta brukar ta ganska lång tid. Dessutom ska ugnen, spisen, diskbänken och mikrovågsugnen kashras också. Kylen och frysen måste även rengöras.

På kvällen innan pesach gör man bedikat chamets, sökandet efter chamets. Då går man runt i hemmet med ett tänt ljus i handen och letar efter bitar av chamets som kan finnas kvar. Men när man har städat i hemmet så noggrant finns det förstås sällan någon chamets kvar, så för att man inte ska ha läst välsignelsen före sökandet i onödan brukar man placera ut små bitar av chamets i förväg lite här och var. Denna tradition brukar vara rolig för barnen som ofta får uppgiften att gömma chamets som deras pappa sedan får leta efter. Men man måste komma ihåg hur många bitar man har lagt ut så man helt säkert vet att man har hittat alla. Nästa morgon bränner man chametsen, och då avsäger man sig innehav av chamets med följande ogiltighetsförklaring:

Allt syrat och all chamets som jag har hos mig, som jag sett eller ej sett, som jag skaffat bort eller ej skaffat bort, må vara lika med ingenting, som stoft av jord.

Nu får det inte finnas någon som helst chamets kvar i ens ägo, och den chamets som man inte gjorde slut på innan pesach ska man ha sålt till en icke-jude. Det är bara symboliskt och efter pesach får man köpa tillbaka sin chamets igen. Innan pesach börjar bör man förstås också köpa matza, det osyrade brödet som man äter under pesach och som ska påminna om det ojästa bröd som israeliterna åt när de flydde från Egypten.

När allt detta är gjort är man äntligen redo för att fira pesach. På tisdag ska jag kashra köket och städa lägenheten så att det blir klart. I år börjar pesach under samma vecka som den kristna påsken, vilket innebär att det är påsklov den veckan och jag får ledigt från skolan. Då har jag gott om tid att förbereda för pesach och behöver inte oroa mig för att inte kunna vara ledig de två första dagarna av pesach, då arbete är förbjudet. Nu ser jag verkligen fram emot att fira pesach, och jag önskar er läsare pesach sameach (glad pesach), eller, en glad kristen påsk för er som firar det.

(På bilden: en frysdisk med kosher l'pesach-produkter, i Israel)

Vardagsantisemitism

Jag trodde knappt mina öron när jag satt på rasten idag och åt min lunchmacka samt bäddrade lite i Metro. Vi hade seminarium och på 20-minutersrasten satt några kvar i salen, bland annat jag och en mindre grupp som satt och pratade. Jag lyssnade med ett halvt öra på deras konversation och hajade till när jag hörde följande:

- det luktade lödat.
- luktade det jude? (skrattar)
- ja då måste man verkligen vädra (skrattar)

Jag hörde inte vad de sa innan men jag tyckte inte att deras lilla skämt var det minsta roligt. Det var endast otrevligt att behöva höra något sådant i skolan, jag har aldrig hört något liknande där förut. Även om de kanske inte menade så mycket med det så kändes det obehagligt. Den underliggande betydelsen av skämtet är ju att judar stinker och alltså inte är trevliga. Det är bara ett sätt att uttrycka ogillande och förakt mot judar. Tänk om jag hade sagt att svenskar eller araber stinker, då hade jag nog inte blivit särskilt populär. Jag undrar bara hur människor med en sådan attityd ska kunna jobba som lärare i ett mångkulturellt samhälle där de kommer att möta alla möjliga folkslag och religioner. Tänk om de får judiska barn i sin klass, ska de vädra klassrummet då eller? Konstigt att de inte kände heller hur illa jag luktar... men det man inte vet har man inte ont av sägs det.

Judisk bön

För en religiös jude är bön något som genomsyrar det vardagliga livet. Från det att man stiger upp på morgonen till att man går och lägger sig på kvällen tar man sig tid för bön vid vissa bestämda tillfällen under dagen. Det första man gör på morgonen efter att ha gått upp och tvättat händerna, är att säga Mode ani.

Mode ani lefanecha, melech chaj vekajam, shehechesarta binishmati bechemla, raba emunatecha.

Jag tackar dig, levande och evige konung, för att du i barmhärtighet har återgivit mig min själ; stor är din trofasthet.

Förr trodde de att själen lämnade kroppen när man sov och att Gud gav den tillbaka när man vaknade på morgonen. Så tror vi inte idag, men bönen är ett sätt att tacka Gud för livet och för den nya dagen. Det påminner också om att livet inte bör tas för givet, utan ses som en gåva.

Därefter fortsätter många att be flera gryningsvälsignelser och de andra morgonbönerna. Höjdpunkterna är Shema-bönen som ska sägas på morgonen och kvällen och Amidan, huvudbönen, som man ska be morgon, eftermiddag och kväll. Att be Shema och Amida är det absoluta minimum av böner som halachan, den judisk lagen, säger att man måste be för att uppfylla mitsvan om bön. Shema är den judiska trosförklaringen, Shema Israel, Adonai elohenu, Adonai echad - Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är EN. Den är längre än så här, tre stycken text som är hämtade ur Torahn. Där räknas en rad viktiga mitsvot upp, som att älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sin kraft, att berätta om Guds ord för sina barn, att säga dem när vi stiger upp och när vi går till vila och att skriva dem som ett tecken i pannan och på handen (därav har vi teffilin). Där befalls vi också att skriva Guds ord på våra dörrposter (mezuza), göra oss skådetrådar (tallit) samt varnas för avgudadyrkan. Ur de här orden från Torahn har vi fått ut väldigt mycket och detta är en av våra viktigaste böner. Morgonbönen, som heter shacharit, kan sägas från och med soluppgången och senast fram till mitten av dagen.

Sedan är det dags för mincha, eftermiddagsbönen som man säger någon gång efter att lite mer än halva dagen har förflutit och innan solen går ned. Då läser man Amidan igen och andra böner som man kan lägga till. Men absolut minimum är att läsa Amida.

Kvällsbönen, maariv, kan sägas hela kvällen efter att solen har gått ned. Då säger man Amida igen och Shema och om man vill lägger man till resten av bönerna som ingår i maariv. Sedan alldeles innan man går och lägger sig brukar många upprepa det första stycket i Shema igen så att det blir den sista bönen man säger innan man släcker lampan och lägger sig. Då brukar man också be den tillsammans med barnen innan de ska sova.

Förutom dessa tre tidsbestämda tillfällen för bön ber man också mycket spontant. Det finns brachot, välsignelser, som man kan säga för att tacka Gud vid olika tillfällen. Man ska alltid tacka Gud innan man äter eller dricker något genom att säga en bracha. Det finns välsignelser att säga när man ser naturens skönhet, när man ser en blixt och hör åskan, när man ser en regnbåge, när man tar emot goda eller dåliga nyheter och vid speciella tillfällen i livet. Shehechejanu är en sådan bracha som jag har skrivit om tidigare här på bloggen.

Spontan bön kan förstås också vara när man ber till Gud med sina egna ord och det kan man göra närhelst man vill. Den spontana bönen som uttrycks med hjärtats och själens egna ord och känslor är i själva verket bön i sin mest idealiska form. Men eftersom människan inte alltid har förmåga att hitta orden för att uttrycka sina känslor och prisa Gud har de lärde författat bönerna som vi har i vår siddur, bönbok, som en hjälp att uppnå kavana (hängivenhet och koncentration) i bön. De bönerna är formulerade på ett lättbegripligt språk så att även människor som har svårt att uttrycka sig skulle kunna be lika bra som de mest kunniga i hebreiska. Dessutom är det ju självklart lättare att be tillsammans om alla ber samma böner.

Enligt judisk tradition är det bara männen som är bundna till de tidsbestämda mitsvoten. Det är alltså bara män som är ålagda att be shacharit, mincha och maariv på de bestämda tiderna och som är ålagda att be tillsammans med en minjan, dvs minst tio män. Kvinnor är också förpliktigade att be, men inte på bestämda tider. De kan be när det passar bäst för dem och de kan göra det i hemmet på egen hand. Kvinnorna undantogs de tidsbestämda mitsvoten för att deras främsta uppgift var att ta hand om hem och barn. Man kunde inte förvänta sig att en kvinna hade möjlighet att släppa allt hon hade för händer för att be. Men en man förväntades släppa sitt arbete när det blev dags för bön.

Numera ser inte vårt samhälle ut på samma sätt, alla kvinnor är ju inte hemmafruar längre. Jag är inte hemmafru och har inga barn än, jag studerar och kommer även att jobba när jag blir klar med utbildningen. Så argumentet att jag inte behöver hålla de tidsbestämda mitsvoten därför att jag behöver min tid till att ta hand om hem och barn håller inte. Jag har inte svårare att uppfylla de mitsvoten än vad min man har. Som konservativ judinna anser jag också att män och kvinnor ska vara jämställda och ha samma rättigheter och skyldigheter. Jag tycker också att det är viktigt att bevara traditioner, men att ändå i viss mån kunna anpassa sig till det moderna samhället. Därför spelar det ingen roll för mig om man är man eller kvinna, var och en får hålla mitsvoten i den utsträckning som han/hon känner är meningsfullt och klarar av.

Men jag måste säga att det inte alltid är lätt att be tre gånger om dagen i Sverige på vissa bestämda tider, oavsett vad man har för kön. På vintern är det mörkt på morgonen när man går upp tidigt för att gå till skolan eller jobbet. Det hinner inte alltid ljusna innan man lämnar sitt hem och då kan man inte be shacharit hemma. Sedan när man kommer till sitt jobb är det inte säkert att man kan få någon tid att be innan klockan blir tolv. Dessutom kan det vara svårt att hitta någonstans att be om man inte vill göra det inför sina icke-judiska kolleger. Eftermiddagsbönen måste man kanske också be på jobbet om man inte hinner hem innan det mörknar. Den enda bön som är lätt att be är kvällsbönen om man nu inte jobbar natt. Bara det finns något avskilt rum som man kan gå till är det förstås inga problem, om man får någon paus så man hinner be.

Det är också långt ifrån alltid som man äter ensam och om man äter tillsammans med andra kanske man inte vill säga brachan som tackar Gud för maten inför dem. Jag brukar tänka den tyst istället. Men att be birkat hamazon, bordsbönen som man säger efter maten, blir svårt. Den är lång och man behöver läsa den högt.

Men som sagt, man får hålla de mitsvot som är möjliga och som man känner att man klarar av. Om det känns omöjligt eller jobbigt att utföra dem, så tycker jag att de har förlorat sin mening. Det är till exempel ingen mening med att be inför icke-judiska människor om man tycker att det är jobbigt. Då lär man ju ändå inte kunna koncentrera sig på bönen och be med kavana och får därför inte ut något positivt av det. Och det är ju just därför vi har fått mitsvoten, för att de ska tillföra något positivt i våra liv.

(På bilden ber några judar vid haKotel, kanske den absolut bästa platsen att be på)

Derech erets - landets väg

Under lördagens shabatgudstjänst var det en kvinna som höll en mycket intressant predikan. Det hon sa fick mig att börja fundera. Hon pratade om begreppet derech erets, som ordagrant betyder "landets väg". Det innebär att man ska följa det landets väg där man bor, alltså ta seden dit man kommer. Det var intessant att reflektera över i vilken utsträckning man själv som judinna har tagit till sig de svenska sederna. Vissa seder följer man säkert omedvetet utan att överhuvudtaget tänka på det. I kollektivtrafiken till exempel följer man outtalade regler, som att stå till höger i rulltrappan, vänta tills folk har gått av tåget innan man stiger på och inte prata med alla främlingar. Detta är svenska seder. I en del andra länder kan det tvärtom vara helt i sin ordning att prata med alla man möter och om man sitter tyst börjar folk undra om man mår bra eller tycker att man är konstig. Det handlar förstås mycket om olika kulturer, men sederna och kulturen går hand i hand. Sådana här seder om praktiska saker och sociala regler måste man följa i ett land om man vill passa in och inte uppfattas som otrevlig.

Sedan finns det mer konkreta seder och bruk som man kan välja att ta till sig om man själv vill. Att fira midsommar eller inte är ett val som man själv gör och för det mesta är det ingen som tar illa upp om man väljer att inte ta till sig den seden. Man kan välja att baka pepparkakor till chanukka om man känner för det, men det varken förbättrar eller försämrar ens relation till det svenska majoritetssamhället. Att äta pepparkakor på chanukka förändrar inte heller på något sätt ens judiskhet. Det står inte i motsättning till Torahn och judisk gudstro, och det är just där som gränsen går för hur mycket av de svenska sederna som jag kan anamma. Svenska seder som direkt strider mot Torahn och judiska trosprinciper kan jag inte följa. Jag kan inte ta den svenska seden att äta julskinka och införliva den med chanukkafirandet, för Torahn som Gud har gett oss säger att vi inte får äta fläsk. Inte heller kan jag sjunga julsånger med kristet budskap, eftersom det vore mot min judiska tro. Men att äta pepparkakor i december eller sill på midsommar är inget som bryter mot mitsvoten. Det har ingen religiös innebörd alls.

Samtidigt kan gränsen verkligen vara hårfin när det gäller vilka icke-judiska seder som man kan göra till sina. Kan man ha en julgran i sitt hem under chanukka? Ett "chanukka tree", som en del amerikanska judiska familjer faktiskt har. Jag skulle inte vilja ha det, även om Torahn inte förbjuder det. Det är ju egentligen bara ett träd med lite bling-bling i, men det är ändå en symbol med en viss betydelse. Det är en symbol för julen och i förlängningen för kristendomen. Rent känslomässigt skulle det inte vara passande att ha en sådan i mitt judiska hem.

Det är såklart upp till var och en vilka seder man vill ta till sig från majoritetskulturen, och många seder kan ju vara berikande. I alla tider har det judiska folket anammat seder från de länder där de har bott, som till exempel olika maträtter som senare har kommit att betraktas som typiskt judiska rätter. Så länge en icke-judisk sed inte strider mot mitsvoten och den tillför något positivt till ens tillvaro, så ser jag inget hinder för att ta till sig den. Sådana ytliga eller materiella ting kan inte förändra den judiska trons innersta kärna.