Religionsfrihetens stora utmaningar

Den senaste tiden har religiösas rättigheter tagits upp till häftig debatt. Jag tänker då främst på två saker: förbudet mot minareter i Schweiz och pratet om att två muslimska kvinnor, den ena lärarstuderande och den andra studerande till barnskötare ska förbjudas att bära niqab (en slöja som täcker hela ansiktet utom ögonen) i sina kommande yrken. Som religiös har jag såklart reagerat starkt på detta och funderat på om sådana förbud är rätt och vad konsekvenserna skulle kunna bli om de genomfördes.

Att förbjuda minareter tycker jag är väldigt konstigt. Varför skulle inte en religiös grupp få utforma sina bönehus enligt sin tradition? Att störa sig på ett hus utformning, i detta fallet en moské med ett torn, är för mig obegripligt. Om någon har stora problem med åsynen av ett torn så ligger det något annat bakom, närmare bestämt fördomar och fientlighet. Ingen kan komma och påstå att ett torn på något sätt skulle ha en negativ inverkan på deras dagliga liv. Många gnäller över att de skulle störas av böneutrop fem gånger om dagen, men har det egentligen överhuvudtaget varit tal om sådana? Vad jag har förstått har muslimer i Schweiz främst velat få tillstånd att bygga minareter, inte att använda dem till böneutrop. Tydligen används inte ens de minareter som redan finns där till böneutrop, enligt vad jag har läst i alla fall. Dessutom, om en muslimsk församling skulle vilja bygga en minaret och använda den till böneutrop behöver ju inte denna placeras mitt i centrala Stockholm. Det finns andra platser att bygga den på där den inte skulle störa lika mycket. Varför skulle man neka en religiös grupp att utöva sina traditioner, så länge det inte påverkar andra?

Likadant med kvinnorna som vill bära niqab. Detta är något som de har valt själva och i första hand påverkar endast dem. Jag har väldigt svårt att förstå dem som förespråkar ett förbud mot att bära niqab eller burka på allmän plats, med argumentet att de "vill kunna se vem någon är, det kan ju vara vem som helst där inne". So what? Varje dag ser man tusentals anonyma ansikten ute på stan som man inte vet vilka de är. Jag kan ju vara precis vem som helst, även om de ser mitt ansikte. De känner mig ändå inte och får i stort sett endast reda på vilket kön jag tillhör. Att säga att en rånare skulle kunna dölja sig under en burka är lika befängt, en rånare kan ju kunna dölja sig i vilken annan förklädnad som helst.

Vissa tror att alla kvinnor i niqab eller burka är förtryckta, men vad vore mer förtryckande än att förbjuda människor att klä sig som de vill? Jag skulle inte vilja att någon förbjöd mig att gå i lång kjol och klä mig modest. Jag kan dock förstå dem som hävdar att det är problematiskt att bära niqab inom yrken där man arbetar med människor. Det kan vara svårt, men frågan är varifrån problematiken kommer? Mycket av den beror på människors fördomar om att kvinnor i niqab inte kan kommunicera med andra för att de inte visar sina ansiktsuttryck. Men många har säkert aldrig ens pratat med en kvinna i niqab, ändå "vet" de detta. Vad gäller att arbeta med barn så tror jag dock att det underlättar om barnen kan se ens ansiktsuttryck. När man kommunicerar med barn måste man vara tydlig och ansiktsuttryck säger ju mycket om hur vi mår, om vi är ledsna, glada eller arga till exempel. Den muntliga kommunikationen förstärks av ansiktsuttryck och gester och ett tydligt kroppsspråk är viktigt för lärare. Samtidigt kanske man kan kompensera detta på andra sätt och barn brukar ha lätt för att anpassa sig till nya situationer. Det är också nyttigt för barn att se att det finns olika slags kulturer, religoner och människor och att vi alla är olika. Sedan är det också så att muslimska kvinnor inte behöver dölja sitt ansikte för barn, endast för vuxna män. Så en niqabbärande lärare kan visa sig för barnen inne i klassrummet och ta på sig sin niqab när de går ut. Detta tror jag inte barnen skulle ha några problem med. Oftast är det de vuxna som har svårt att anpassa sig till något nytt och främmande, så det är snarare kollegerna som får svårt för detta...

Jag sympatiserar mycket med dessa kvinnor för jag vet själv hur svårt det kan vara att leva enligt sin religion i Sverige och få förståelse från en inte alltid så tolerant omgivning. Vi har religionsfrihet i Sverige, ändå ska det vara så svårt att följa sin religion här! Det är motsägelsefullt. Det svåraste för mig när jag kommer ut i arbetslivet blir nog att få ledigt under mina högtider och inte behöva arbeta på shabat. Nu när jag studerar är det oftast inga problem. Som på fredag när jag har ett obligatoriskt seminarium som slutar 15.30 och shabat börjar 14.28, då var det inga problem alls att få tillstånd att gå tidigare innan shabat börjar. Men när jag ska börja jobba vet jag inte om det kommer att gå lika bra att sluta tidigt på fredagar under vintern, om jag ska jobba i den kommunala skolan. När man arbetar har man ju mycket mer ansvar, dock tror jag att allt går att lösa bara man vill. Bara ens arbetsplats vill! Det är sådant här man börjar fundera på nu när utbildningen går mot sitt slut.

Tack, men jag firar inte jul...

Nu var det verkligen längesedan jag skrev någonting här men jag har inte gett upp helt. Förhoppningsvis kommer det mera. Det känns som att jag har tagit upp det mesta nu om att vara judinna i Sverige och det börjar bli alltmer svårt att komma på nya inlägg i ämnet. Säkert finns det massor men jag kommer bara inte på dem. Jag vill inte heller gå utanför ämnet för mycket och frångå bloggens syfte, annars hade det såklart funnits hur mycket som helst att skriva om som inte skulle bli så intressant att läsa. Hellre då få men relevanta inlägg som passar in i bloggens helhet.

En sak jag ofrånkomligen har kommit att tänka på den senaste tiden är det ständiga pratet om julen. Redan i slutet av november, mer än en månad innan själva julen firas börjar det. Då tas julpynt och andra saker fram i butikerna och julbelysning sätts upp lite här och var. Folk börjar köpa julklappar om de inte redan har gjort det tidigare. Men i december kommer det igång på allvar när första advent ska firas. Då ska hemmen pyntas och ljusstakar tas fram som sedan lyser i vart och vartannat fönster. I en del skolor har de adventssamling i kyrkan måndagen efter första advent. I tidningarna annonseras varje dag om julbord och i stan har de julmarknader lite här och var som man kan råka hamna mitt i när man är på väg över Sergels torg till exempel. På ridskolan ska de ha julavslutning sista gången på terminen, med ridning till julmusik. Kort sagt, julen är överallt. Jag fattar inte att folk inte blir trötta på allt detta innan själva julaftonen kommer, då det riskerar att bli uttjatat. Jag som inte firar jul tycker dock att det kan bli väl tjatigt ibland.

Jag har inget emot alla dekorationer och belysning överallt, det är ganska vackert. Men ibland tröttnar jag på allt prat om julen, speciellt när folk pratar med mig ovetandes om att jag inte firar jul. Det kan bli lite besvärande och man kanske inte vill förklara sig varje gång. Man hör ju inget annat än "jag är glad att det snart är vinter för jag gillar julen", "åhh jag längtar till julen", "igår var jag och handlade julklappar", "det är så mysigt med jul", "god jul och gott nytt år! Jag skämtar inte, folk har redan börjat säga god jul och gott nytt år om man inte ska träffa dem något mer innan jul. Vad ska man svara? Bara "detsamma" och låtsas att man också firar jul? Det känns lite konstigt att bli önskad en god jul när jag inte kommer att ha någon jul. Ett alternativ är att svara "jag firar inte jul, men du får ha en god jul". Då är man ärlig (mot sig själv och andra) och behöver inte låtas, samtidigt som man är artig mot den andre och önskar den en god jul.

En del kan tycka att julen är en svensk sekulär högtid snarare än en kristen, eftersom de flesta familjer bara träffas och äter middag, ger varandra presenter, dansar runt granen och klär ut sig till tomtar utan att blanda in religion i det hela. Så då borde det väl inte vara några problem för andra icke-kristna personer, judar, muslimer, hinduer eller what so ever att delta i julfirandet eller? Problemet är bara att julen är en i grunden kristen högtid. Den firar Jesus födelse, en man som kristna påstår vara messias och G-ds son. Vi judar tror inte att messias har kommit, och inte att en människa kan vara G-d förkroppsligad. Därför kan jag inte som religiös judinna fira en annan religions högtid som har ett budkap som är tvärtemot judendomens. Då spelar det ingen roll om lite pynt, tomtar, granar, presenter och julmat har lagts till den annars kristna högtiden som en prick över i:t. Maten kan jag inte ens äta förresten.

Så jag har ingen som helst önskan att fira julen och vill inte hamna i något sammanhang där detta görs. Ibland är det svårt att undvika, som i skolor och på ridskolan när de ska ha julavslutning. Jag måste förstås inte rida den gången, men jag längtar jättemycket hela veckan tills jag får komma till stallet och umgås med hästarna så jag vill inte missa en enda gång. Jag får fokusera på hästarna och inte bry mig om julmusiken, ingen tvingar mig att sjunga med i alla fall. På fredag börjar Chanukka som varar i åtta dagar och det ska bli kul att fira. För det är ju också så, att även om julen och andra svenska högtider inte vore kristna, så skulle jag antagligen inte fira dem ändå. Det räcker gott och väl med de judiska högtiderna och dem råder det verkligen ingen brist på.

Församlingsvalet

Den 8:e november är det val till fullmäktige i Stockholms judiska församling. Det finns tre olika partier som man kan rösta på: Judisk samling, judisk enhet och liberal judendom.

Jag har tänkt rösta men har ingen aning om vad eller vem jag ska rösta på. Jag har läst igenom partiernas valbroschyrer, hemsidor samt småpratat lite med några politiker som brukar komma till Stora synagogan. Men det har knappast gett en klarare bild av vad de olika partierna står för. Jag har inte bott länge i Stockholm och är inte särskilt insatt i politiken, så jag har inte hela bilden av vad partierna har åstadkommit i församlingen tidigare. Att snabbt sätta sig in i det hela nu är inte det lättaste.

Partierna skriver i stort sett bara samma saker i sina broschyrer. De är allihopa inkluderande och välkomnande mot icke-judiska partners, vill satsa på ungdomar och judisk utbildning, föra en öppen dialog med det svenska samhället, motverka antisemitism, värna om mångfalden och alla judiska inriktningar samt försöka få fler medlemmar. Vad bra då. Jag håller med om allt det där! Då spelar det väl ingen roll vilket parti jag röstar på. Men självklart finns det vissa skillnader som partierna inte är så tydliga med av någon anledning. Även om Judisk samling skriver att de representerar alla judiska inriktningar så tycker jag att de verkar vara mest för den ortodoxa inriktningen. De är till exempel emot egalitära gudstjänser på Glämsta (det judiska sommarlägret för barn) och verkar inte heller vara för de egalitära gudstjänsterna i Stora synagogan. Judisk enhet tycker jag är vaga trots att de påstår sig tala "i klartext" i sin broschyr, och jag vet inte riktigt var de står, men de är snarare konservativa. Liberal judendom hörs ju direkt på namnet vad det är för ett parti, och de lägger stor vikt vid jämställdhet och vill införa egalitära gudstjänster på Glämsta. De är det parti som jag tycker är tydigast med vad de vill men jag håller inte med om allt de står för. Jag håller inte med något parti om allt de står för faktiskt, alltid finns det något som kunde ha varit bättre. Jag får väl se vem jag röstar på om jag nu ska rösta alls. Egentligen är det inte mycket mening med att rösta när man inte vet vad det är man faktiskt röstar för.

Lyckat helgdagsfirande

Sedan sist jag skrev har det varit en del judiska helger. I år har de infallit väldigt passande i den svenska kalendern, mest på lördagar och söndagar. Det underlättar ju när man inte behöver ta ledigt från skolan/jobbet och missa en massa saker som man kanske måste ta igen senare. Förra året var det hopplöst, då inföll nästan varenda helgdag på en svensk veckodag.

Rosh Hashana var på en lördag och söndag i år. Eftersom första dagen av Rosh Hashana inföll på Shabat kunde man inte blåsa i Shofar då som man annars brukar. Att spela på instrument på Shabat är melacha, arbete. Det fick man alltså bara göra på den andra dagen i år. Det är en mitsva att lyssna till Shofarljudet på Rosh Hashana så det var viktigt att komma till synagogan även på den andra Rosh hashana-dagen. Jag kom på båda dagarna för jag skulle läsa haftaran på första dagen.

Efter tio dagar började Jom Kippur på en söndagkväll. Då var den förstås på en måndag också men jag kunde ta ledigt från skolan då utan problem. Men det är bra när Jom Kippur börjar på en söndag, för då kan man äta ordentligt i lugn och ro hemma före fastan. Förra året hade jag skola på erev Jom Kippur och var tvungen att äta i stan innan fastan skulle börja och sedan gå direkt därifrån till Kol Nidre-gudstjänsten. Jag åt en hel pizza men det var inte särskilt lyckat för jag blev inte helt mätt och slutet på fastan blev väldigt jobbig. Det är ingen bra mat att äta före en fasta. I år var jag hemma och kunde laga min egen mat, då blev det ägg, pasta, ost, lax, bröd och grönsaker. Det står man sig länge på och i år kändes fastan inte alls så svår.

I fredags började Sukkot, och de två första dagarna som är Jom Tov-dagar inföll alltså lägligt på lördagen och söndagen (man får inte arbeta på Jom Tov, samma regler gäller som på Shabat). Nu är det Chol Hamoed, Sukkots fyra mellandagar då allt är tillåtet som vanligt. De sista dagarna av Sukkot är Jom Tov, och de infaller nästa lördag och söndag. Inte heller då behöver man alltså bekymra sig för om man får vara ledig. Förra året var det jättetråkigt när Sukkots Jom Tov-dagar inföll på veckodagar och jag hade VFU då, så jag knappt kunde delta i Sukkotfirandet. I år kan jag vara med på allt om jag så vill. I går skakade vi Lulav i synagogan, något som jag missade förra året. Det står i Torahn att vi ska ta fyra sorters växter; en palmkvist, myrten, pil och en etrog (en sorts citron) och skaka dem för att vara glada inför G-d. Man skakar dem i alla fyra väderstreck och uppåt och neråt när man läser Hallel och man går även runt med dem ett varv i procession runt biman. Det var roligt att kunna delta i det och det gjorde mig verkligen glad inför G-d så som det är meningen. Den enda tradition jag saknar denna Sukkot är att bygga en egen Sukkah, men det går inte så länge vi bor i en liten studentlägenhet på 6:e våningen utan balkong. Jag hoppas att vår nästa bostad blir en med egen uteplats eller trädgård. Även om man kan besöka någon annans Sukkah eller synagogans så skulle det vara en helt annan känsla att ha sin egen Sukkah och äta alla sina måltider där, kanske till och med sova där någon natt om det är fint väder. Men det får vänta. Genom att besöka någon annans Sukkah uppfyller man åtminstone mitsvan om att vistas i en Sukkah under Sukkot.

Jag skrev mer ingående om dessa tre högtider förra året, så läs de gamla inläggen för mer fakta. Jag hoppas ni får en fin Sukkot. Chag sameach!

(På bilden: Arba minim - de fyra sorterna)

Ont om modest höstkläder

Två dagar nu har jag sprungit omkring och letat efter snygga och samtidigt anständiga kläder för hösten. Igår var jag i Stockholm city i tre timmar och sprang ut och in i olika affärer, bara för att kamma totalt noll. Inte en enda lång kjol, förutom en grå ful som satt för tight. Långa kjolar är dessvärre inte så inne just nu. Jag letade efter fina blusar också, men de flesta var för urringade. Några var för långa och då passar de inte till kjol. Jag hittade inte någon som jag gillade, några provade jag men de visade sig vara för urringade. Till slut gav jag upp, köpte några strumpor och åkte hem. Ingen vidare lyckad shoppingrunda. Det kändes rättså hopplöst, om man inte kan hitta modest kläder i city, var kan man då hitta dem? Men jag ger mig inte. Idag åkte jag till ett mindre köpcenter i närheten där jag bor. Där finns förstås bara samma affärer som i city, typ H&M, Lindex och KappAhl. Men någonstans måste jag ju leta. H&M hade ingenting konstigt nog, där brukar jag annars alltid kunna hitta något. Jag frågade en av personalen och fick svaret att de skulle få in långa kjolar senare, men just nu finns bara korta kjolar som slutar ovanför knät. De skulle bara få in ett begränsat urval av långa kjolar sa hon. Någon bra blus hittade jag inte heller där.

Lindex hade inget, men KappAhl hade faktiskt en klänning som var tillräckligt lång och som satt ihop med en tröja, varm och skön alltså. Den var förstås för urringad som allt annat, men det gick att ha ett linne under. Så jag köpte den. Äntligen något. Jag behöver fler kläder men det får jag vänta med för det fanns inga fler. Eftersom det är så svårt att få tag i långa kjolar tänkte jag att jag kunde köpa ett par löst sittande byxor istället, men några sådana fanns inte heller. Annars hade det nog blivit snyggt med svarta byxor och någon lång blus eller tunika över som går ned en bit. Det finns massor av fina tunikor just nu, och en massa långa blusar som inte passar till kjol.

Jag ville hitta vardagskläder, men också något fint som jag kan ha på Rosh Hashana, det judiska nyåret (Jag skrev mycket om Rosh Hashana förra året, så för mer fakta kolla in de inläggen). Nytt år och nya kläder går bra ihop. Jag får inviga den nya klänningen på Rosh Hashana, den får duga. Nu finns det inte tid till att leta efter något annat och jag vet ändå inte var jag kan leta mer. Nog för att jag brukar få leta länge men i vanliga fall brukar jag åtminstone hitta kläder varje gång. Jag har aldrig behövt gå hem tomhänt från en shoppingrunda i city. Att hålla på och leta så här tar alldeles för mycket tid och sådan har jag inte gott om. Dessutom tycker jag att det är tråkigt att gå i affärer, kanske tvärtemot vad de flesta tjejer tycker. Jag föredrar att gå i skogen. Nu kan jag bara sätta mig ned och vänta på att de ska få in nya kläder i affärerna, till vintern kanske det blir mer modest. När kylan kommer tvingas ju alla att klä på sig mer.

På fredag kväll börjar alltså Rosh Hashana, så jag vill önska alla ett sött och gott nytt år. Shana tova umetuka!

Jiddischkören

En vän som nyss har blivit ledaren för Stockholms jiddischkör frågade mig för ett tag sedan om jag ville vara med i kören. Jag älskar att sjunga och har funderat på om jag ska gå med i någon kör, men jag visste inte om jag skulle ha tid för det eller vilken kör jag kunde gå med i. Jag tycker bäst om att sjunga på hebreiska, men det finns ingen kör där man sjunger på hebreiska i Stockholm. Jiddisch är i alla fall så nära hebreiska man kan komma och det är också ett väldigt vackert språk. Så jag tackade ja till att komma på jiddischkörens första träff den här terminen för att se om det kan vara något för mig.

Efter att ha varit på kören nu ikväll tycker jag definitivt att den kan vara något för mig. Jag var yngst där, den enda under 40, men alla var väldigt trevliga och sjöng bra gjorde de också. Sångerna vi sjöng var fina och några som vi visserligen inte sjöng idag men som de brukar sjunga kände jag igen sedan tidigare. Jag vill fortsätta i kören så jag hoppas att min tid ska räcka till för det. Men man träffas bara en kväll i veckan så det hinner jag nog.

Något som jag inte var beredd på var att en TV-kanal skulle filma oss när vi övade idag och intervjua några av oss. Det var Kunskapskanalen som skulle göra ett program om jiddisch och då ville de ha med ett inslag om jiddischkören. Jag som var där för första gången och inte ens kunde sångerna. Jag satte mig längst bak så jag inte skulle synas så mycket och försökte sjunga med i sångerna så gott jag kunde. Det gick ganska bra ändå för jag fick noter som jag kunde titta på hur melodin gick. Tack vare att jag spelar piano kan jag läsa noter.

Efter en stund tog vi paus och då gjorde TV-teamet korta intervjuer med några av körmedlemmarna. De intervjuade några av dem som hade varit med allra längst i kören. Till min förvåning ville de intervjua mig också, för att jag var där för första gången. Jag har aldrig varit med i TV förut så jag blev inte så lite nervös. Jag hoppas verkligen att jag inte gjorde bort mig totalt! Hon som intervjuade mig frågade bland annat hur jag hade hittat dit (till kören), vad jag tyckte om kören hittills, om jag tänkte fortsätta, vad jag har för relation till jiddisch och om jag tycker att det är någon skillnad mellan att sjunga på svenska och jiddisch.

Programmet ska sändas den 2:a november fick vi veta, men exakt vilken tid skulle vi få reda på senare. Det får jag ju inte missa. Förutom att det är intressant att se ett program om jiddisch så skulle det vara kul att få se hur jag ser ut i TV. Det är ju inte varje dag man ser sig själv på TV.

Koshermärkt godis

Det är ytterst sällan som jag ser en koshermärkt vara i en vanlig svensk mataffär, men det händer. Häromdagen hittade jag godis med en kosherstämpel på i min lokala mataffär, Vi. Det var turkisk Lokum, kontrollerad och godkänd som kosher av överrabbinatet i Holland. Jag gillar Lokum så jag köpte den såklart. Den är dessutom parve så man kan äta den när som helst, även efter en köttmåltid. Jag är egentligen inte så noga med att matvarorna jag köper ska vara kontrollerade eller stämplade som kosher, utan brukar nöja mig med att läsa igenom ingredienslistan för att ta reda på om en vara är fri från animaliska produkter (exempelvis gelatin) eller inte. Eller för den delen för att se om varan är parve och kan användas till både kött och mjölk. Men det var kul att hitta en vara med en riktig kosherstämpel eftersom det är så ovanligt i svenska butiker. Den var ju bara att plocka med sig också utan att behöva gå igenom hela ingredienslistan först. Om alla varor som är kosher vore märkta skulle det förstås spara in en väldig massa tid för mig i affären.
(Jag hade velat visa en närmare bild på stämpeln, men det gick inte att ta med min kamera.)