Det judiska finns med i allt

Det finns ingenting som jag gör som inte på något sätt går att relatera till judendomen. I allt från vardagens små detaljer till livets stora beslut har judendomen något att säga och tillföra, ibland väldigt påtagligt och konkret, andra gånger mer abstrakt och långsökt. I vissa handlingar som jag gör reglerar judendomen direkt hur jag får göra, som vad jag får äta och inte får äta. I andra situationer där det judiska inte alltid kommer tydligt till uttryck kan jag själv tänka efter hur jag bäst borde handla i enlighet med Torahns mitsvot. Det kan handla om etiska ställningstaganden, som hur man ska vara mot andra människor. Det går att finna vägledning i Torahn för alla situationer och i alla slags situationer tycks det bli så att den vägledningen om inte alltid, så åtminstone någon gång, blir aktuell.

En vanlig dag kan det dyka upp en mängd olika situationer där judisk tro och värderingar hjälper mig att fatta rätt beslut och påverkar hur jag beter mig mot andra människor. Inte bara judendomen som religion, utan också min judiska identitet, den judiska livstilen, kulturen och förhållandet till Israel är sådant som kommer till uttryck i vardagen. Det judiska genomsyrar min dag från det att jag öppnar ögonen på morgonen till det att jag släcker lampan på kvällen. För att visa hur en typisk dag skulle kunna se ut för mig har jag hittat på följande exempel.

Jag vaknar vid 07 och min första tanke är att det är dags att gå till skolan. Jag är trött och har ingen lust att gå upp och ta itu med den nya dagen. Upp kommer jag ändå, och efter att ha tvättat händerna tackar jag G-d för att jag har vaknat till liv och fått ännu en ny dag, något som faktiskt inte är en självklarhet. Den insikten gör mig målmedveten och nyfiken på vad den nya dagen kan ha att erbjuda. Jag ber morgonbön (i mitt inlägg "judisk bön" har jag skrivit mer om bönerna och deras betydelse), därefter äter jag frukost som jag först tackar G-d för med en kort bracha (välsignelse). I och med att jag äter uppfyller jag mitsvan om att hålla kosher. Det kommer jag såklart att göra varje gång jag äter under hela dagen, och det påminner mig om att jag följer G-ds mitsvot. Det är ett sätt att föra in helighet i vardagen.

Innan jag går ut genom dörren får jag syn på mezuzan som sitter på dörrkarmen. Jag nuddar vid den och kysser sedan fingrarna som nuddade vid den. På så vis påminns jag om min plikt att följa G-ds mitsvot och jag påminns även om hans närvaro och enhet. När jag låst dörren efter mig kommer jag på att jag har på mig en Magen David. Jag stoppar in den under tröjan för säkerhets skull, man vet aldrig vad för slags människor man kan råka stöta på under dagen. Man får inte utsätta sig för onödig fara.

Bussen kommer i tid för en gångs skull. Jag sätter mig nära utgången. Vid nästa station ska en gammal dam gå av, men hon vågar inte ta klivet från bussen och ned till trottoaren. Ingen verkar se det och busschauffören är på väg att stänga dörrarna. Jag skyndar mig till damens undsättning och hjälper henne ut ur bussen. Att hjälpa gamla och sjuka när jag har möjlighet är en självklarhet för mig.

Så är jag framme vid T-centralen där jag ska byta till tunnelbanan för att komma till universitetet. Jag ser en hemlös som säljer tidningen Situation Stockholm. Det är en intressant tidning och jag vill gärna göra något för att hjälpa den hemlöse, så jag köper ett exemplar. På så sätt har jag skänkt lite pengar till tzedaka (välgörenhet) vilket är en mitsva.

Jag kommer fram till universitetet, morgontrött och inte så väldigt motiverad att delta i ett seminarium. Men tidigare på morgonen hade jag faktiskt bett till G-d i morgonbönen (i Amidan) att han skulle ge mig kunskap och insikt. Det minsta jag kan göra är ju i så fall att försöka tillägna mig sådant. Det är inte bara en mitsva att studera Torah, utan också att studera mer "världslig" kunskap. Jag tänker på detta och känner mig något mer motiverad för dagens seminarium. Jag kommer ju sannolikt att lära mig något som jag har nytta av.

Seminariet flyter på och snart är det dags för en kort paus. Jag sätter mig tillsammans med min arbetsgrupp och äter min medhavda smörgås. Jag tänker brachan för maten tyst för mig själv eftersom jag inte vill säga den högt så de andra hör. Jag känner inte för att förklara mig för dem, utan vill bara äta i lugn och ro och prata om något lättsamt. De börjar diskutera en av de andra arbetsgrupperna och hur de gjorde sin presentation. Jag instämmer om några saker som jag tycker att de gjorde bra. En av kompisarna påpekar att en av personerna i den andra gruppen pratade mycket mer än de övriga, och antyder att han inte lät de andra komma till tals. Snart tycker jag att samtalet börjar urarta då de talar alltmer illa om denna person. Jag blir tyst och deltar inte i samtalet. Om de frågar mig något svarar jag undvikande. Att skvallra och tala illa om andra är Lashon haRa, ordagrant översatt "den onda tungan". Det är en mitsva att man inte får förtala andra. Därför försöker jag undvika att bli delaktig i sådant.

När seminariet är slut åker jag direkt hem. Men innan jag går hem måste jag gå till mataffären. Jag köper frukt, bland annat dadlar och sharonfrukt från Israel. Jag tycker det känns bra att stödja Israel och äta frukt som jag vet kommer därifrån. Jag behöver köpa ägg också och köper då ägg från höns som är frigående utomhus. Det är en mitsva att behandla djur väl och då vill jag såklart stödja äggproducenter som behandlar hönsen väl. Godis tänker jag köpa också, men för mig är godisutbudet begränsat. Det mesta godiset innehåller gelatin, som kommer från grisar. Inte kosher alltså. Så det blir mest choklad, och några godissorter som jag vet inte innehåller gelatin. Jag läser ettiketterna på några godissorter till, men de innehåller alla gelatin. Vid det här laget har jag läst ettiketterna på varenda godissort i min lokala mataffär. När jag har betalat läser jag igenom kvittot för att se om kassörskan har tagit rätt betalt. Jag får se att hon bara har tagit betalt för en chokladkaka istället för två som jag köpte. Jag påpekar det för henne och betalar för den andra chokladkakan. Annars vore det ju snudd på att stjäla...

Så kommer jag hem, låser upp dörren och kysser mezuzan. Jag får se att katternas mat är slut och ger dem genast ny innan jag ens börjar tänka på att äta själv. Man ska ge djuren mat först. Jag äter och vilar mig en stund, sedan är det dags att läsa. Resten av dagen händer det inte så mycket mer. När det blir mörkt ber jag aftonbön och precis innan jag ska gå och lägga mig säger jag Shema en extra gång, där jag bekänner min tro på den Ende G-den. Det blir det sista jag gör innan jag somnar.

17:e Tammuz

Idag är det den 17:e Tammuz, som är en mindre fastedag. Vi fastar från soluppgången till solnedgången för att minnas hur Jerusalems murar föll när romarna bröt igenom dem just idag år 70 evt. Romarna intog då Jerusalem vilket orsakade ett uttdraget lidande för stadens befolkning och ledde till det andra templets förstörelse den 9:e Av. Idag är första dagen på en tre veckor lång sorgeperiod som slutar med Tisha be Av, alltså nionde Av, då vi minns både första och andra templets förstörelse. Den dagen fastar vi i 25 timmar. Under den tre veckor långa sorgeperioden finns det vissa saker som man inte får göra. Man får inte ha bröllop, inte spela glad musik, inte dansa, inte ha på sig helt nya kläder och inte klippa håret. En del män rakar sig inte under denna tid. Att man avstår från att göra dessa saker är tecken på att man sörjer. De sista nio dagarna innan Tisha be Av blir sorgeperioden ännu mer intensiv med fler restriktioner. Då ska man inte tvätta kläder mer än absolut nödvändigt, man får inte simma och inte äta kött förutom på shabat eller för att fira utförandet av en speciell mitzva, som till exempel en brit mila (omskärelse).

Idag på denna mindre fastedag finns inte så många förbud förutom mot att äta och dricka. Det enda man inte får göra är att tvätta sig eller bada för nöjes skull, annat än för att tvätta bort smuts. Men av de mindre fastedagarna är 17:e Tammuz den längsta eftersom den infaller mitt i sommaren. Soluppgången var redan vid 03.47 i Stockholm och solnedgången är inte förrän vid 23.25. Jag stannade uppe till tre ungefär för att äta och dricka mycket innan fastan skulle börja. Eftersom jag var uppe till så sent kunde jag sova länge på morgonen och då känns ju fastan inte lika lång när man vaknar sent. Men redan när jag vaknade var jag jättetörstig och dricka får jag ju inte göra förrän sent i kväll. Det är törsten som är svårast när man fastar tycker jag, hungern besvärar inte lika mycket. Som tur är så är det inte varmt idag. Det regnar ute, så jag får undvika att titta ut och se allt härligt vatten som öser ned där.

Attityder till religion

Sverige är ett av världens minst religiösa länder enligt olika undersökningar. En undersökning gjord av Gallup visar att bara 17 procent av svenskarna tycker att religion spelar en stor roll i deras liv. De har gjort denna undersökning i 143 länder och Sverige hamnade näst längst ned på listan över de mest religiösa länderna. Bara Estland visade sig vara mindre religiöst än Sverige.

Man vet förstås aldrig hur mycket man kan lita på den typen av undersökningar. Folk kan ju svara vad som helst på intervjuer och enkäter även om de egentligen inte tycker som de svarar. Men det kan ändå ge en fingervisning om folks attityder och jag tycker verkligen inte att resultatet från undersökningen kommer som en stor överraskning. Ingen kan undgå att märka hur sekulärt detta land är.

Det behöver såklart inte vara något negativt och det uppfattas inte heller som något negativt av de allra flesta, vilket ju säger sig självt. Eftersom de flesta är sekulära ser de flesta positivt på just att vara sekulär. Men att vara religiös ses däremot inte alltid som något positivt av de som inte själva är religiösa. Inte alltför sällan ser jag uttryck för förakt mot religion, främst i media. Folk säger att de inte förstår hur vissa fortfarande kan tro på gamla sagor, själva tror de minsann inte på något hokus-pokus. Nu finns ju vetenskapen som kan förklara allt. Vidare är religiösa människor intoleranta mot andra seder och bruk än sina egna och trångsynta då de aldrig tycks kunna ändra sin uppfattning om något. G-d finns såklart inte, det är bara människan som har behov av att tro på något mäktigare än hon själv och söka tröst. Själva har de förstås slutat att tro på låtsas-kompisar nu när de har blivit vuxna.

Sådant prat/skriverier tycker jag är direkt förolämpande mot alla som tror på G-d och lever enligt en religion. Det de antyder med sådana resonemang är att religiösa människor skulle vara lite mer efter, lite dummare och lite barnsligare än den sekulära majoriteten. Religiositet blir betraktat som en svaghet, vilket ju är absurt. Dessa människor tycks också tro att det ena måste utesluta det andra, att antingen så tror man på religion eller på vetenskapen. För mig går det dock alldeles utmärkt att vara religiös och samtidigt ta till mig och använda mig av vetenskaplig kunskap. Men vetenskapen kan faktiskt inte förklara allt, till exempel kan den inte svara på vad som händer efter döden.

Eftersom det finns en sådan nedlåtande attityd i vårt samhälle (givetvis inte hos alla människor) mot religion är det antagligen få religiösa människor som vill praktisera sin religion öppet, oavsett vilken religion de har. Jag har i alla fall inte sett någon exempelvis be på allmän plats mer än vid några sällsynta tillfällen. Häromdagen när jag åkte pendeltåg såg jag att mannen som satt bredvid mig tog upp ett radband som han kysste, varefter han började be. Jag tyckte det var så fint och blev faktiskt riktigt rörd. Mitt bland allt folk och allt oväsen satt han tillsynes helt försjunken i bön som om inget i världen skulle kunna rubba hans djupa koncentration. Det var ren hängivenhet, och han var inte rädd att visa det heller. Jag tycker att det var modigt gjort, för det är få som ber öppet och det hör inte till det vardagliga som folk förväntar sig att se precis. Senare när tåget rullade in mot T-centralen och förbi en kyrka var det en man som gjorde korstecknet. Kanske blev han inspirerad av mannen med radbandet.

Tankar från Shavuot

I torsdags kväll började Shavuot, veckofesten, som varar i två dagar. Jag har inte hunnit skriva något om den förrän nu, för nu håller jag på med det allra sista examensarbetet för den här terminen. På fredag är terminen äntligen slut och jag ser fram emot ett långt sommarlov. Jag skrev en hel del om Shavuot förra året men sägas kan i alla fall att vi firar att G-d har gett oss Torahn och de tio G-ds bud.

Jag var på Tikkun leil Shavuot (sammankomsten på Erev Shavuot då man studerar Torah hela natten) på församlingen som vanligt. Det var flera intressanta föreläsningar men det var en som jag särskilt fastnade för som handlade om Pirke avot, fädernas tänkespråk som är en del av Talmud. Den innehåller många visdomsord och det finns mycket där som är intressant att reflektera över, till exempel frågan om vem som är stark. Enligt Pirke avot är det inte den med störst fysisk styrka som är stark, som Shimshon som det berättas om i Tanach, utan det är den som kan kontrollera sina drifter och har ett starkt sinne som äger den sanna styrkan.

En annan aspekt som togs upp handlade om mitsvot. Om man utför en mitsva så blir man belönad med just att ha utfört en mitsva. Att ha utfört en mitsva, till exempel en god gärning, ger personlig tillfredställelse och det är belöning nog för att utföra mitsvoten. Budskapet är att istället för att tänka att man ska följa mitsvoten för att bli belönad i livet efter detta så bör man fokusera mer på att leva livet här och nu, och alltså utföra mitzvoten för detta livets skull för att det ska bli så bra som möjligt för en själv och andra. Dessutom leder en mitsva till en annan mitsva. Om man gör en mitsva så underlättar det inför utförandet av nästa mitsva, så att det blir som att man "drar med sig" även nästa mitsva. Men en synd leder också till mer synd. Om man gör en synd så förkortar man steget till nästa ännu värre synd. Därför är det viktigt att försöka undvika även små synder eftersom de kan leda till större.

Detta tyckte jag verkligen var tänkvärt och det är fascinerande att tankar som skrevs ned för så länge sedan fortfarande är så relevanta även i vår moderna tid. Just detta var ett bland flera guldkorn som jag fick denna Shavuot, så jag tyckte att det kunde vara värt att sätta på pränt.

Du ska inte stjäla

Det har under en lång tid pågått en debatt kring fildelning som har lett till att vi har fått Ipred-lagen. Denna lag innebär som de flesta säkert vet att ens identitet kan avslöjas om man fildelar, eftersom olika branchorganisationer lagrar IP-adresser och numera har rätt att vid misstanke om fildelning begära från internetleveratörer att få uppgifter om de som har abonnemang hos dem. Fildelning har visserligen varit förbjudet även tidigare, men det är först nu som man löper stora risker att åka fast om man fildelar.

Att fildela har för mig verkat vara något ganska vardagligt, något som de flesta gör eller i alla fall någon gång har gjort. Även om man har vetat att det räknas som ett brott så har det inte känts som det, snarare har det verkat vara mer i stil med att spela av låtar från radion på ett kassettband, som säkert de flesta har gjort som var med på den tiden. Är det egentligen någon skillnad mellan att spela in musik på kassettband så att man därmed inte behöver köpa den, eller ladda ned musik från internet i mp3-format? Att folk kopierade varandras kassettband på den tiden måste ju ha varit en väldig förlust för musikindustrin som därför inte kunde sälja lika många kassetter.

Men samtidigt har en massa människor lagt ned ett enormt arbete på att göra exempelvis en film, och det är faktiskt deras sätt att försörja sig. Om ingen betalade för att gå på bio och se deras filmer eller köpte filmerna så skulle de snart bli arbetslösa. Vad ger någon rätt att ta del av resultatet av andras människors hårda arbete utan att ge något tillbaka till dem? Tack vare deras arbete får man en (förhoppningsvis) givande stund av underhållning och får en upplevelse som de har skapat åt en. Ska man inte betala för det? Och om man tar filmen utan att betala, stjäl man den inte då? Det kan man tycka.

Vad jag funderar över nu är vad Torahn skulle säga om detta. När den skrevs för ca 3.300 år sedan fanns det såklart ingen fildelning, men de grundläggande buden och etiska principerna i Torahn är tidlösa och vägledande också i vårt moderna samhälle. Det står klart och tydligt i Torahn att man inte får stjäla, det är det åttonde av de tio G-ds bud. Så om fildelning är stöld (vilket det ju råder delade meningar om), så är det i alla fall inget som en religiös jude bör ägna sig åt.

Nya funktioner på bloggen

Nu har jag lagt till två nya funktioner på bloggen till slut. Denna gång blev det en lista över bloggar som jag läser regelbundet och den funktion som visar de som följer denna blogg. Listan kommer jag att fylla på när jag hinner och hittar fler intressanta bloggar. Jag har haft denna blogg i ett år utan att göra så mycket mer med den än att skriva inlägg, eftersom jag inte vet så mycket om hur man utformar bloggar. Jag har inte heller haft tid eller ork att sätta mig in i det. Men nu har jag upptäckt att det faktiskt är riktigt kul, så fler förändringar kanske kommer framöver. Tips och förslag på vad man kan göra är också mycket välkomna.

Att berätta om sin judiska identitet

Ibland känns det som en svår balansgång att avgöra när det är passande och när det är mindre passande att berätta för folk att man är judinna. Allt beror på vilket sammanhang man befinner sig i och vilka människor som ingår i sällskapet. Men mest av allt beror det nog på en själv, hur öppen man vill vara med sin judiska identitet. En del gör ingenting för att dölja den, medan vissa gör allt för att dölja vilka de är. Jag försöker att balansera mellan de två ytterligheterna, genom att försöka känna av situationen och om jag känner mig trygg med den och med mitt sällskap brukar jag vara öppen mot dem.

Men det händer att jag blir osäker på hur öppen jag kan vara. När man träffar nya människor vet man ju inte alls vad de har för inställning till judar (vilket egentligen är löjligt, jag tror inte att turkar, pakistanier, greker, fransmän eller något annat folk oroar sig för andras inställning till dem). Det dröjde till min tredje termin innan jag berättade för min handledare på VFU:n att jag är judinna. Det fanns liksom ingen anledning att berätta det, man säger ju inte direkt när man möter någon "hej jag heter Miriam, och jag är judinna". Ämnet kom aldrig upp. Dessutom var jag i en slags beroendeställning till min VFU-plats, jag skulle ju bli bedömd och få betyg av min handledare så det var viktigt att vinna hennes gillande. Om hon mot all sannolikhet skulle ha något emot judar så skulle det knappast bli till min fördel om hon visste att jag är judinna. Hur som helst, i samband med julfirandet som jag inte deltog fullt ut i, undrade de såklart varför jag inte deltog. Då var det bara att berätta att jag är religiös judinna och då kändes det faktiskt lite konstigt att jag hade varit där i tre terminer utan att de hade fått veta det. Men de hade ju inte frågat. I alla fall hade de inte alls något emot det och vi hade en intressant diskussion om religionens och de svenska traditionernas roll i skolan, samt hur man som lärare med annan religion kan förhålla sig till dem. De visade sig vara väldigt förstående.

När jag ska äta tillsammans med kurskamrater eller andra bekanta kan jag ibland få frågan om jag är vegetarian, eftersom jag aldrig äter något kött utanför hemmet. Ibland har jag ingen lust att berätta att jag är judinna och håller kosher och så vidare, så då säger jag bara helt enkelt ja. Jag är ju vegetarian utanför hemmet kan man kanske säga. Men oftast säger jag som det är, att jag håller kosher och äter kött hemma. Många vet inte vad kosher är, så då krävs det en liten förklaring och ibland kan det leda till en intressant diskussion. Oftast får jag åtminstone ett positivt bemötande.

När jag är på VFU äter jag tillsammans med barnen i matsalen och de frågar ofta om jag är vegetarian. Någon gång har jag förklarat att jag är judinna, eftersom de har frågat även om min religion, men då visste de inte ens vad en jude eller judinna är för något. Det är inte så lätt att veta när man går på lågstadiet. Så därför brukar jag numera bara säga att jag är vegetarian till dem för enkelhetens skull.

När ens icke-judiska bekanta pratar om kristna högtider, som var de ska fira jul och vad de ska köpa för julklappar och sådant, så har jag inte mycket att bidra med till diskussionen. Jag har rättare sagt inget att säga om det, så då blir det att jag sitter tyst och lyssnar bara. Oftast frågar de inte var jag ska fira jul eller så, de förstår antagligen av min tystnad att jag inte har något att tillägga. Men om de inte vet att jag är judinna kan de såklart fråga, och då vill jag inte gärna ljuga ihop en historia om hur jag firar jul, vilket jag ju inte gör. Så då säger jag som det är. Det brukar inte vara några problem, men folk kan bli förvånade om jag inte har berättat för dem förut att jag är judinna.

Nu senast fick jag en inbjudan av en kompis från ridskolan om att komma på fest hos henne. Det hade jag gärna velat, om festen inte hade varit på shabat. Jag frågade vilken veckodag festen var och fick svaret att den är på en lördag. Jag sa att jag inte kan komma då, och de undrade förstås vad jag gör på lördagar. Så jag sa att det är min vilodag, att det är shabat, och jag är judinna så jag brukar fira shabat. Vad duktig du är!, blev svaret. Det var ett ganska roligt svar faktiskt, men de visste förstås inte varför jag inte kan resa på shabat så det fick jag försöka förklara lite kortfattat. Jag åker ju tåg till synagogan på shabat, men där går den absoluta gräsen för mitt resande. Några långa resor gör jag inte.

Det uppstår alltså ofta sådana situationer där jag måste ta ställning till om jag vill berätta om min judiska identitet och i så fall hur mycket jag vill berätta. Om jag får den direkta frågan vad jag har för religion så tvekar jag inte att svara, för jag tycker inte att jag ska behöva ljuga om vem jag är. Men jag berättar sällan om inte någon frågar och om inte en sådan situation uppstår. Kanske är det lättare att prata om det om någon visar sitt intresse först och om ämnet ändå kommer upp. Det är också då man får mest positiva reaktioner, det är i alla fall så jag har upplevt det.