Du ska inte stjäla

Det har under en lång tid pågått en debatt kring fildelning som har lett till att vi har fått Ipred-lagen. Denna lag innebär som de flesta säkert vet att ens identitet kan avslöjas om man fildelar, eftersom olika branchorganisationer lagrar IP-adresser och numera har rätt att vid misstanke om fildelning begära från internetleveratörer att få uppgifter om de som har abonnemang hos dem. Fildelning har visserligen varit förbjudet även tidigare, men det är först nu som man löper stora risker att åka fast om man fildelar.

Att fildela har för mig verkat vara något ganska vardagligt, något som de flesta gör eller i alla fall någon gång har gjort. Även om man har vetat att det räknas som ett brott så har det inte känts som det, snarare har det verkat vara mer i stil med att spela av låtar från radion på ett kassettband, som säkert de flesta har gjort som var med på den tiden. Är det egentligen någon skillnad mellan att spela in musik på kassettband så att man därmed inte behöver köpa den, eller ladda ned musik från internet i mp3-format? Att folk kopierade varandras kassettband på den tiden måste ju ha varit en väldig förlust för musikindustrin som därför inte kunde sälja lika många kassetter.

Men samtidigt har en massa människor lagt ned ett enormt arbete på att göra exempelvis en film, och det är faktiskt deras sätt att försörja sig. Om ingen betalade för att gå på bio och se deras filmer eller köpte filmerna så skulle de snart bli arbetslösa. Vad ger någon rätt att ta del av resultatet av andras människors hårda arbete utan att ge något tillbaka till dem? Tack vare deras arbete får man en (förhoppningsvis) givande stund av underhållning och får en upplevelse som de har skapat åt en. Ska man inte betala för det? Och om man tar filmen utan att betala, stjäl man den inte då? Det kan man tycka.

Vad jag funderar över nu är vad Torahn skulle säga om detta. När den skrevs för ca 3.300 år sedan fanns det såklart ingen fildelning, men de grundläggande buden och etiska principerna i Torahn är tidlösa och vägledande också i vårt moderna samhälle. Det står klart och tydligt i Torahn att man inte får stjäla, det är det åttonde av de tio G-ds bud. Så om fildelning är stöld (vilket det ju råder delade meningar om), så är det i alla fall inget som en religiös jude bör ägna sig åt.

Nya funktioner på bloggen

Nu har jag lagt till två nya funktioner på bloggen till slut. Denna gång blev det en lista över bloggar som jag läser regelbundet och den funktion som visar de som följer denna blogg. Listan kommer jag att fylla på när jag hinner och hittar fler intressanta bloggar. Jag har haft denna blogg i ett år utan att göra så mycket mer med den än att skriva inlägg, eftersom jag inte vet så mycket om hur man utformar bloggar. Jag har inte heller haft tid eller ork att sätta mig in i det. Men nu har jag upptäckt att det faktiskt är riktigt kul, så fler förändringar kanske kommer framöver. Tips och förslag på vad man kan göra är också mycket välkomna.

Att berätta om sin judiska identitet

Ibland känns det som en svår balansgång att avgöra när det är passande och när det är mindre passande att berätta för folk att man är judinna. Allt beror på vilket sammanhang man befinner sig i och vilka människor som ingår i sällskapet. Men mest av allt beror det nog på en själv, hur öppen man vill vara med sin judiska identitet. En del gör ingenting för att dölja den, medan vissa gör allt för att dölja vilka de är. Jag försöker att balansera mellan de två ytterligheterna, genom att försöka känna av situationen och om jag känner mig trygg med den och med mitt sällskap brukar jag vara öppen mot dem.

Men det händer att jag blir osäker på hur öppen jag kan vara. När man träffar nya människor vet man ju inte alls vad de har för inställning till judar (vilket egentligen är löjligt, jag tror inte att turkar, pakistanier, greker, fransmän eller något annat folk oroar sig för andras inställning till dem). Det dröjde till min tredje termin innan jag berättade för min handledare på VFU:n att jag är judinna. Det fanns liksom ingen anledning att berätta det, man säger ju inte direkt när man möter någon "hej jag heter Miriam, och jag är judinna". Ämnet kom aldrig upp. Dessutom var jag i en slags beroendeställning till min VFU-plats, jag skulle ju bli bedömd och få betyg av min handledare så det var viktigt att vinna hennes gillande. Om hon mot all sannolikhet skulle ha något emot judar så skulle det knappast bli till min fördel om hon visste att jag är judinna. Hur som helst, i samband med julfirandet som jag inte deltog fullt ut i, undrade de såklart varför jag inte deltog. Då var det bara att berätta att jag är religiös judinna och då kändes det faktiskt lite konstigt att jag hade varit där i tre terminer utan att de hade fått veta det. Men de hade ju inte frågat. I alla fall hade de inte alls något emot det och vi hade en intressant diskussion om religionens och de svenska traditionernas roll i skolan, samt hur man som lärare med annan religion kan förhålla sig till dem. De visade sig vara väldigt förstående.

När jag ska äta tillsammans med kurskamrater eller andra bekanta kan jag ibland få frågan om jag är vegetarian, eftersom jag aldrig äter något kött utanför hemmet. Ibland har jag ingen lust att berätta att jag är judinna och håller kosher och så vidare, så då säger jag bara helt enkelt ja. Jag är ju vegetarian utanför hemmet kan man kanske säga. Men oftast säger jag som det är, att jag håller kosher och äter kött hemma. Många vet inte vad kosher är, så då krävs det en liten förklaring och ibland kan det leda till en intressant diskussion. Oftast får jag åtminstone ett positivt bemötande.

När jag är på VFU äter jag tillsammans med barnen i matsalen och de frågar ofta om jag är vegetarian. Någon gång har jag förklarat att jag är judinna, eftersom de har frågat även om min religion, men då visste de inte ens vad en jude eller judinna är för något. Det är inte så lätt att veta när man går på lågstadiet. Så därför brukar jag numera bara säga att jag är vegetarian till dem för enkelhetens skull.

När ens icke-judiska bekanta pratar om kristna högtider, som var de ska fira jul och vad de ska köpa för julklappar och sådant, så har jag inte mycket att bidra med till diskussionen. Jag har rättare sagt inget att säga om det, så då blir det att jag sitter tyst och lyssnar bara. Oftast frågar de inte var jag ska fira jul eller så, de förstår antagligen av min tystnad att jag inte har något att tillägga. Men om de inte vet att jag är judinna kan de såklart fråga, och då vill jag inte gärna ljuga ihop en historia om hur jag firar jul, vilket jag ju inte gör. Så då säger jag som det är. Det brukar inte vara några problem, men folk kan bli förvånade om jag inte har berättat för dem förut att jag är judinna.

Nu senast fick jag en inbjudan av en kompis från ridskolan om att komma på fest hos henne. Det hade jag gärna velat, om festen inte hade varit på shabat. Jag frågade vilken veckodag festen var och fick svaret att den är på en lördag. Jag sa att jag inte kan komma då, och de undrade förstås vad jag gör på lördagar. Så jag sa att det är min vilodag, att det är shabat, och jag är judinna så jag brukar fira shabat. Vad duktig du är!, blev svaret. Det var ett ganska roligt svar faktiskt, men de visste förstås inte varför jag inte kan resa på shabat så det fick jag försöka förklara lite kortfattat. Jag åker ju tåg till synagogan på shabat, men där går den absoluta gräsen för mitt resande. Några långa resor gör jag inte.

Det uppstår alltså ofta sådana situationer där jag måste ta ställning till om jag vill berätta om min judiska identitet och i så fall hur mycket jag vill berätta. Om jag får den direkta frågan vad jag har för religion så tvekar jag inte att svara, för jag tycker inte att jag ska behöva ljuga om vem jag är. Men jag berättar sällan om inte någon frågar och om inte en sådan situation uppstår. Kanske är det lättare att prata om det om någon visar sitt intresse först och om ämnet ändå kommer upp. Det är också då man får mest positiva reaktioner, det är i alla fall så jag har upplevt det.

Pesachfika

Pesach är slut nu, men jag vill ändå komma med ett sista inlägg som anknyter till den. Det handlar om i tisdags och på tisdagkvällen började pesachs två sista jom tov-dagar, så därför kunde jag inte skriva detta inlägg då.

På ridskolan där jag rider finns det ingen cafeteria, så vi turas om i gruppen att ta med fika som vi äter efter vi har ridit. I tisdags var det min tur att bjuda på fika, just den tisdagen som inföll under Pesachs åtta dagar. Först tänkte jag försöka byta dag med någon, men sedan såg jag det som en rolig utmaning att försöka komma på ett gott fika som skulle vara fritt från chamets, klara av 1,5 timmars tåg- och bussfärd och samtidigt godkännas som fika av gruppen. Matza skulle inte anses vara fika, det måste vara kakor, bullar eller något sådant. Naturligtvis skulle det vara svårt att hitta några kakor utan chamets i någon affär, jag vet inte om sådana finns ens. Möjligtvis i kosherian. Jag skulle ha kunnat göra någon fruktkompott eller annan god dessert, men den skulle nog inte ha kommit fram i fräscht skick efter resan.

Istället bestämde jag mig för att baka några kakor med matzamjöl i som jag letade upp recept på. Jag bakar ytterst sällan, nästan bara när jag bakar challa, och hade aldrig provat de kakrecepten innan. Men hur svårt kan det vara. Det ena receptet var på lekach, en slags sockerkaka, och det andra var på Pesach-brownies. Jag började med lekach och det verkade gå hur bra som helst, den såg jättefin ut i ugnen när den nästan var färdig. Men när jag öppnade ugnsluckan bara sjönk den ihop tills den var endast hälften så stor som innan. Jag tog ut den och provsmakade och upptäckte att det mesta hade sjunkit ned till botten, så den var inte alls särskilt god. Den kunde jag ju inte bjuda på. Nåja, jag hade fortfarande kvar brownies, och förhoppningsvis skulle jag lyckas bättre med dem. De var inte heller helt lätta att göra då man ska smälta blockchoklad som måste ha rätt temperatur när man blandar i de andra ingredienserna. Lyckligtvis blev de supergoda och skulle säkert duga som fika i min ridgrupp, där de har satt ribban ganska högt. Nästan alla brukar ha med sig hembakat eller fikabröd inköpt från konditori.

När det så blev dags att bjuda på fika blev en del förvånade över att jag hade med mig hembakat, de trodde inte att jag som är student har tid att baka. Det har jag visserligen inte heller, och hade det inte varit pesach så hade jag helt klart köpt fikat. Browniesen gick hem och jag fick en del beröm för dem, vilket var kul förstås. Ingen märkte att det inte var vanligt mjöl i dem. Det skulle nog inte jag heller ha märkt om jag inte visste att de var gjorda på matzamjöl, för de smakar nästan som vanliga brownies. Det blev lite mer arbete att bjuda på fika på pesach, men samtidigt var det bra att jag fick just den dagen. Om någon annan hade bjudit på fika då så hade jag inte kunnat äta det fikat, eftersom det nästan helt säkert skulle ha varit chamets. Det hade kanske känts lite oartigt att behöva tacka nej. Dessutom skulle de antagligen ha undrat varför jag inte ville ha fika den dagen, men det hade jag nog kunnat förklara på ett lättbegripligt sätt. Fast jag vet inte om chametslagarna ter sig särskilt lättbegripliga för utomstående, tvärtom kan jag tänka mig att folk tycker de är ganska märkliga.

Eruv tavshilin

I år inföll Pesach på onsdag kväll, vilket innebär att de två första pesachdagarna och shabat kom tillsammans tre dagar i rad. De två första dagarna av pesach är jom tov-dagar (helgdagar) då det precis som på shabat är förbjudet att arbeta och göra annat som räknas som arbete, som att städa, lyfta tungt, och använda elektricitet. Man får inte heller laga mat på jom tov som ska ätas på någon annan dag än just den jom tov-dagen. Så hur ska man då kunna laga maten till shabat? Man får ju inte laga maten på jom tov, och man kan knappast laga shabat-maten på onsdagen och spara den till fredag och lördag. Då lär ju maten inte alls smaka lika gott som när den är nylagad.

Det finns dock ett sätt att kunna laga mat för shabat på pesachs andra dag när den infaller på en fredag. Om man gör eruv tavshilin på onsdag kväll innan pesach börjar, blir det tillåtet att laga maten för shabat på andra dagen av pesach. I den ritualen förbereder man någon lagad mat som man ska äta på shabat, som till exempel ett ägg, en bit kyckling eller en fisk. Man tar den maten och lägger åt sidan tillsammans med någon bakad mat, som till exempel ett matzabröd. Med detta visar man att man faktiskt har börjat förbereda maten för shabat innan jom tov börjar, och då kan man fortsätta med det även under jom tov. Med hjälp av denna eruv får man också tända shabatljusen, som ju görs strax innan shabat börjar då det fortfarande är jom tov. Kort sagt får man göra alla förberedelser som är nödvändiga inför shabat.

När man gör eruv tavshilin på onsdagen säger man en välsignelse där man tackar G-d för att han har helgat oss med sina bud och befallt oss att göra mitzvan om eruv. Man läser också en deklaration som lyder ungefär: Med hjälp av denna eruv ska vi tillåtas att laga mat, baka, hålla mat varm, bära, tända ljus och göra alla förberedelser på jom tov för shabat.

Jag behövde inte laga särskilt mycket mat för pesachs två första dagar. På första pesachkvällen var jag bjuden till en seder hemma hos en väninna så då åt jag middag där, och andra kvällen var jag på församlingens seder. Jag behövde inte betala inträde till den sedern ens, för alla som är med i kiddushkommitén blev inbjudna som församlingens gäster. Sedan på fredag kväll började ju shabat så då åt jag maten som jag hade lagat tidigare under dagen. Vi har ätit mycket matza också och det är riktigt gott om man varierar med olika ostar, marmelader och grönsaker. Nu är det chol hamoed de följande tre dagarna (det skulle ha varit fyra, men på en av dem var det shabat), och de är inte helgdagar utan mer som vanliga veckodagar, fastän det fortfarande är pesach. Då är arbete tillåtet och man har vanliga vardagsgudstjänster. Men förbudet mot att äta chamets gäller förstås under pesachs samtliga åtta dagar.

Tzniut i badhuset

Jag har tidigare skrivit om tzniut (de judiska lagarna kring anständighet i klädsel och uppförande) här på bloggen. En kvinna som klär sig enligt tzniut har lång kjol (eller löst sittande byxor) som täcker knäna och blus med hög urringning och långa ärmar som täcker armbågarna. Jag klär mig alltid på det sättet förutom när jag rider, då måste jag ha ridbyxor som är åtsittande och därför inte uppfyller kraven för tzniut. Men det finns sällan någon man på ridskolan som kan se mig i dem, som bekant är det ju mest tjejer som rider. Den främsta anledningen till att klä sig anständigt är såklart att man inte vill visa sina privata kroppsdelar för andra män än honom man är gift med.

Då vore det förstås ytterst motsägelsefullt om man plötsligt slängde av sig 90 procent av sina kläder, och därmed anständigheten, så fort man kom till stranden eller badhuset och därmed visade upp sin kropp för allmän beskådan. Den som verkligen följer tzniutlagarna kan förstås inte göra så. Tziutlagarna gäller ju överallt, också på stranden och i badhuset, så samma kroppsdelar ska förbli täckta i badet som överallt annars. Minibikinin är därför inte att tänka på, en baddräkt som täcker knän, armbågar och är hög i halsen är vad som gäller.

En sådan baddräkt använder jag. Jag köpte nyligen en ny som jag beställde från Israel, eftersom jag inte har kunnat hitta någon som jag gillar här i Sverige. De har baddräkter för muslimska kvinnor men de tycker jag är alltför heltäckande. Jag fick leta på internet på olika sidor och tillslut hittade jag en fin från Israel som inte var alltför dyr. Jag såg verkligen fram emot att prova den och jag och min man åkte till ett badhus i närheten där vi bor. Den var hur bekväm som helst att simma i och vi simmade och hade kul en stund. Men då kom plötsligt en badvakt och ropade till mig att här får du inte simma med kläder! Jag sa att det är en baddräkt och inga kläder. Hon sa till mig att komma upp, så jag klättrade upp för att visa henne att det inte alls var några kläder. Hon granskade mig kritiskt och ville veta vad för material baddräkten var gjort av. Men det hade inte jag tänkt på att kolla upp. Hon sa att vissa material kan ludda av sig och fastna i deras filter. Jag kollade om det fanns någon lapp i baddräkten med en förteckning över materialet, men det fanns ingen. Jag var dock säker på att den inte kunde ludda av sig, den är trots allt en högkvalitetsprodukt speciellt gjord för simning. Hon trodde inte på det, utan fortsatte fråga mig om var jag hade köpt den. Från Israel, svarade jag. Då sa hon att jag inte kunde använda badkläder inköpta utomlands då de kanske inte använde samma material där som i Sverige. Jag sa att jag inte kunde hitta någon sådan baddräkt i Sverige, men hon tyckte att jag skulle köpa en sådan som muslimer använder, en burkini. Jag försökte förklara för henne att de inte ser likadana ut, att de är mer heltäckande. Men hon hävdade att det visst finns baddräkter som slutar vid knäna och armbågarna, fast hon kunde inte ens tala om för mig var jag kunde köpa en sådan. Slutligen sa hon att jag fick fortsätta bada den dagen, men nästa gång måste jag ha en annan baddräkt. Vid det laget var jag verkligen arg, och kände mig diskriminerad. Jag sa åt henne att det nog inte blir någon nästa gång, tror du att jag vill komma tillbaka hit efter det här?! Hon gick därifrån. Jag fortsatte bada, men det kändes inte alls lika kul längre.

Detta hände för några månader sedan och jag har inte haft tid att gå till någon simhall sedan dess. Jag har dock bestämt mig för att åka och bada där igen, med samma baddräkt som sist. Jag har faktiskt lika stor rätt att bada där som alla andra, och lika stor rätt som de att välja mina badkläder själv. Jag ringde till deras kundtjänst härom dagen och frågade vilka krav de har på bevis för att en baddräkt är gjord av rätt material, om man behöver visa ett skriftligt intyg kanske från företaget som tillverkar baddräkterna för att man ska kunna få simma där med sin mer täckande baddräkt. Jag berättade också vad som hade hänt sist jag var där. Hon sa att man inte alls skulle behöva bevisa något, men att det ska synas att det är badkläder man har på sig. Hon sa att de kanske skulle behöva ta upp detta på sitt personalmöte, att det finns badkläder som ser annorlunda ut. Visste de inte det tidigare eller? Men badvakten som förbjöd mig att simma där fler gånger i min baddräkt kände ju tydligen till burkinis. I alla fall så skulle deras chef ringa mig på måndag, då får jag se vad hon säger. Hoppas att hon läxar upp badvakterna ordentligt, jag tror inte att hon uppskattar att kunderna blir behandlade på det sättet.

Jag mailade också företaget där jag köpte min baddräkt för att få reda på vad för material min baddräkt är gjord av. Som jag trodde är den gjord av samma material som vanliga baddräkter, samt det material som mäns badbyxor är gjorda av. Inget som luddar av sig alltså. Hon som svarade på mitt mail skrev att hon var ledsen att höra att jag fått problem i badhuset och hon verkade förvånad över det. Hon skrev bland annat:

"I find it hard to believe that they would harass a woman wearing a bikini made out of any fabric what so ever, or a man wearing swimming trunks. Both of the fabrics in our suits are standard swimsuit fabrics. People sometimes have a hard time dealing with something new or different. Modesty sometimes touches a sensitive nerve for them. I don't know how else I can help. Blessings, may GD give you strength to stand up for what you know to be right."

Jag blev verkligen också förvånad över detta, och jag tror inte heller att de skulle stoppa någon tjej med en bikini gjord av ett annat material. Tänk om någon har köpt sin bikini utomlands? Ska de gå runt och kontrollera allas badkläder? Nej, det var just för att mina badkläder var annorlunda som de skulle granskas. Jag stack ut och passade inte in i deras norm helt enkelt. Men jag ger mig inte, och jag kommer att åka dit igen med mailet som jag fick från företaget där det står vad för material baddräkten är gjord av. Då kan de inte gärna neka mig att bada där.

Men sedan kommer jag nog inte att bada där något mer. Att jag åker dit en gång till är för principens skull, för att det är min rättighet och för att visa att de inte kan diskriminera mig något mer. Det är dyrt där och jag har hittat ett annat badhus som är mycket billigare och som ligger närmare mig dessutom. Jag ringde dit idag för säkerhets skull för jag vill inte vara med om samma sak igen. Jag frågade om jag får ha en täckande baddräkt där, och det skulle inte alls vara några problem. Jag tror att jag kommer bli lite bättre bemött där i alla fall.

Förberedelser inför Pesach

Nu är det inte många dagar kvar till Pesach, som i år börjar på kvällen nästa onsdag. Pesach är den judiska påsken som firas till minne av det judiska folkets uttåg ur egypten och befrielse från slaveriet för ca 3300 år sedan. Jag skrev mycket förra året om hur man firar pesach, så jag tänkte inte upprepa allting i år igen. Istället ska jag berätta mer om hur man förbereder sitt hem inför pesach. Det är en omfattande procedur som kräver en viss kraftansträngning kan jag lova.

Hela huset (eller lägenheten) måste städas noga för att man ska få bort varje litet spår av chametz. Chamets är jäst bröd och annat gjort av sädesslagen vete, korn, råg, havre och spält. Detta är inte tillåtet att äta på pesach så därför måste minsta spår av det avlägsnas från hemmet.

Spåren av chamets måste också avlägsnas från de husgeråd som är möjliga att kashra (göra kosher), som bestick, vissa stekpannor och kastruller, knivar och andra köksredskap. Redskap av metall, plast och trä brukar gå att kashra, men inte keramik och porslin. Glas absorberar inte spår av mat så dem räcker det att rengöra noga. Men porslinstallrikarna kan man inte använda på pesach eftersom de inte går att kashra alls. Poslin är för poröst så man kan inte få bort spåren av chamets som det har absorberat. Allt husgeråd som inte går att kashra för pesach ställer man undan under de åtta dagar som pesach varar. Man tar istället fram sin pesachservis och andra redskap som endast används under pesach.

När man kashrar redskap brukar man doppa dem i kokande vatten, hetta upp dem över öppen eld tills de glöder eller gräva ned dem i jorden. Det beror på vad det är för typ av redskap. Men jag har ingen öppen eld att tillgå och kan knappast gräva ned saker i jorden utanför höghuset där jag bor, så jag använder mig endast av kokande vatten. Redskap som är för stora för att doppas ned i kokande vatten kan man hälla kokande vatten över. Innan man kashrar måste man rengöra allting noga också, så detta brukar ta ganska lång tid. Dessutom ska ugnen, spisen, diskbänken och mikrovågsugnen kashras också. Kylen och frysen måste även rengöras.

På kvällen innan pesach gör man bedikat chamets, sökandet efter chamets. Då går man runt i hemmet med ett tänt ljus i handen och letar efter bitar av chamets som kan finnas kvar. Men när man har städat i hemmet så noggrant finns det förstås sällan någon chamets kvar, så för att man inte ska ha läst välsignelsen före sökandet i onödan brukar man placera ut små bitar av chamets i förväg lite här och var. Denna tradition brukar vara rolig för barnen som ofta får uppgiften att gömma chamets som deras pappa sedan får leta efter. Men man måste komma ihåg hur många bitar man har lagt ut så man helt säkert vet att man har hittat alla. Nästa morgon bränner man chametsen, och då avsäger man sig innehav av chamets med följande ogiltighetsförklaring:

Allt syrat och all chamets som jag har hos mig, som jag sett eller ej sett, som jag skaffat bort eller ej skaffat bort, må vara lika med ingenting, som stoft av jord.

Nu får det inte finnas någon som helst chamets kvar i ens ägo, och den chamets som man inte gjorde slut på innan pesach ska man ha sålt till en icke-jude. Det är bara symboliskt och efter pesach får man köpa tillbaka sin chamets igen. Innan pesach börjar bör man förstås också köpa matza, det osyrade brödet som man äter under pesach och som ska påminna om det ojästa bröd som israeliterna åt när de flydde från Egypten.

När allt detta är gjort är man äntligen redo för att fira pesach. På tisdag ska jag kashra köket och städa lägenheten så att det blir klart. I år börjar pesach under samma vecka som den kristna påsken, vilket innebär att det är påsklov den veckan och jag får ledigt från skolan. Då har jag gott om tid att förbereda för pesach och behöver inte oroa mig för att inte kunna vara ledig de två första dagarna av pesach, då arbete är förbjudet. Nu ser jag verkligen fram emot att fira pesach, och jag önskar er läsare pesach sameach (glad pesach), eller, en glad kristen påsk för er som firar det.

(På bilden: en frysdisk med kosher l'pesach-produkter, i Israel)