Mishmash tipsar om Judinna i Sverige

I går fick jag det nya numret av Judisk Krönika med posten. Den tidsskriften får alla som är medlemmar i judiska församlingen i Stockholm utan kostnad. Man kan även läsa den på internet, på http://judiskkronika.se/. Jag blir alltid lika glad när den dimper ned i brevinkastet, för den innehåller alltid mycket intressant läsning. Numera har de även en ungdomstidning, Mishmash, som finns längst bak i tidningen. I detta nummer publicerade Mishmash en lista med bloggtips, och jag blev positivt överraskad när jag fick se att de tipsade även om min blogg. Det var kul att läsa vad de skrev om denna blogg.

De beskrev den såhär: "Bloggaren Chaya Miriam är lärarstuderande och traditionell judinna som regelbundet går i Stora synagogan i Stockholm. Inläggen på Judinna i Sverige handlar om dilemman - som när hon var tvungen att skriva en omtenta på universitetet på shabat, om hur hon reagerar på påflugna, kristna missionärer, om hur händelser i mellanöstern påverkar henne i Sverige och om hur det går till när hon får en aliya vid shabatgudstjänsten. Bloggen är lättläst, detaljerad och pedagogisk - ibland nästan som en handbok - kring olika judiska seder och lagar."

Det tycker jag är en ganska bra sammanfattning av bloggens innehåll, och den är intresseväckande. Just därför vill jag ha med den i ett inlägg här på bloggen.

Att förbereda för Shabat

Det blir allt glesare mellan inläggen här verkar det som, men det är inte alltid jag har tid att skriva, eller inspiration till att skriva heller för den delen. Det får bli när jag har tid och lust, så vissa perioder blir det mer, och andra perioder blir det mindre. Idag är jag faktiskt ledig. Mitt i veckan, tro det eller ej. Sedan i torsdags har jag inte haft någon schemalagd skola, men jag har haft en skriftlig examinationsuppgift som jag har suttit hemma och skrivit. Den blev jag klar med redan i söndags, och sista inlämningdagen är idag. Så jag fick tre dagar ledigt innan nästa kurs börjar imorgon. Igår var jag och red, jag har nämligen börjar på en ridskola. Det var fem år sedan jag red sist, men man kan aldrig glömma hur man gör, lika lite som man kan glömma hur man cyklar. Men träningsvärk kan man få, det kan jag intyga.

Nu var det förstås inte det jag skulle skriva om i detta inlägg. Jag tänkte berätta mer om hur man förbereder för Shabat, något som jag har varit inne lite på förut. Men jag tycker att det förtjänar ett eget inlägg. Från att Shabat slutar på lördag kväll tills att den börjar igen nästa fredagkväll, så lämnar den oss aldrig helt. Det är som att man bär med sig en liten bit av Shabat under hela veckan. Redan på söndag kväll börjar jag fundera på vad vi ska äta nästa Shabat. Jag väljer vad för kött vi ska äta, ser efter om vi har det hemma i frysen eller om jag behöver köpa det. Om jag ska köpa kött måste jag titta på mitt schema och se vilken dag jag kan hinna gå till kosherian efter skolan. Om det är måndagen som passar bäst så är det ju nödvändigt att jag planerar det redan på söndagen.

Någon av dagarna innan fredagen måste jag se till att ta ut tid för städning. Det är inte alltid det behövs städas så mycket, oftast bara golvet eftersom jag ser till att göra det mesta på söndagen när jag är hemma. Idag ska jag passa på att städa nu när jag är ledig. Ofta blir det på onsdagar. Sedan på torsdagen är det dags för de stora förberedelserna. Då väljer jag vilken mat jag ska laga till Shabat förutom köttet, och skriver en inköpslista. Sedan går jag och handlar allt som vi behöver under fredagen och lördagen, för på Shabat får man inte handla. När jag kommer hem bakar jag challa (bröd) och lagar all maten för Shabat. Sommartid kan jag göra det på fredagen om jag är ledig, då är det ju ljust tillräckligt länge för att man ska hinna laga all mat innan Shabat börjar. Större delen av året lagar jag dock maten på torsdag kväll, för jag har oftast skola på fredagen.

Det är mycket mat som ska lagas, den ska ju räcka till tre måltider. På Shabat är det en mitsva att äta tre mål mat, och den försöker jag att följa även om det är knepigt på vintern när det mörknar så tidigt på lördagen. Den första måltiden på fredag kväll brukar jag försöka göra så festlig som möjligt. Vi brukar visserligen inte ha så många förrätter, men ofta många tillbehör till huvudrätten. Ett exempel på hur en måltid på fredagkvällen kan se ut är: tonfiskavocado som förrätt, ungsstekt kyckling med grönsaker, stekt svamp, kokta grönsaker och klyftpotatis som huvudrätt och frukttallrik som efterätt. Det brukar räcka för oss. Jag har varit på shabatmiddagar där de hade så många rätter att jag knappt orkade äta huvudrätten när den kom. Fast förrätterna ska förstås serveras i små portioner. Lunchen på lördagen brukar vi göra enkel, det kan räcka med en sallad eller soppa med challa. Middagen på lördag eftermiddag innan Shabat är slut, är den måltid som jag tycker är svår att orka äta vintertid. Den ska också vara festlig, precis som fredagkvällens måltid. Ett exempel på vad jag brukar laga till den är ungsbakad laxfilé med örtsås, potatiskugel, grönsaker och någon förrätt, som fyllda paprikor. Till efterrätt kan man passa på att äta glass eller något annat med mjölk.

Det brukar ta flera timmar att laga all den maten och baka brödet, och en timme att städa undan och diska. Det brukar bli sent på natten innan jag är klar, och då är jag helt utmattad. Det är raka vägen i säng, och nästa morgon går jag upp tidigt och duschar innan jag åker till skolan. Att duscha och sätta på sig fina kläder är den sista förberedelsen för Shabat.

Det är mycket att förbereda för Shabat och det kan vara jobbigt ibland, men när vilodagen väl kommer känner i alla fall jag att det har varit värt besväret. Som belöning får man ett helt dygn utan städning, inköp, matlagning och stress. Man får ett helt dygn då man kan vila, ägna sig åt bön, njuta av god mat och umgås med sina nära och kära. Utan att behöva tänka på något annat.

Tzaar baalei chayim - förbudet mot djurplågeri

Inom judendomen har vi en mistva som strikt förbjuder djurplågeri, nämligen mitsvan om tzaar baalei chayim (djurs lidande). Att ta väl hand om djur förknippas med rättfärdighet och man är till och med skyldig att ge djuren mat innan man själv äter. Denna mitsva reglerar också kosher slakt, som ska utföras så smärtfritt som möjligt för djuret.

Djurplågeri är ett ämne som tyvärr ständigt är aktuellt och man hör ofta om hur illa djuren blir behandlade av människor. Nu senast rapporterade media om hur gäss plockas levande i Polen och andra länder, och att deras dun exporteras till Sverige. Detta har väckt starka reaktioner och många har slutat att köpa dunprodukter som jackor, kuddar och täcken med dun i. Jag tänker göra likadant, om jag inte kan få garantier för att dunet inte kommer från gäss som har plockats levande. Annars skulle jag ju bidra till det fruktansvärda djurplågeriet, och därmed bryta mot en mitsva. Jag tycker det är konstigt att de inte har kunnat uppdaga detta tidigare. Det känns inget vidare att tänka tanken att dunet i mitt täcke kanske kommer från gäss som har plockats levande.

Men detta är inte det enda djurplågeri som försigår, även bland annat pälsindustrin gör sig skyldig till djurs lidande. Djuren som blir till pälsjackor föds upp under vidriga förhållanden och vilda djur fångas i fällor där de förblöder till döds innan jägaren kommer och vittjar fällan. För mig är det helt otänkbart att ha på mig päls. Det är dessutom onödigt eftersom vi har andra material som värmer minst lika bra, men ändå ser man allt fler människor bära päls bara för att det råkar vara på modet just nu. För en religiös jude som vill hålla alla mitsvot är det otänkbart att bidra till sådant djurplågeri. Det borde det vara för alla, då skulle det inte längre finnas någon marknad för sådan grym verksamhet.

Mizrach

Jag har länge letat efter en fin mizrach att hänga upp i vår nya lägenhet. För er som inte vet är mizrach en väggbonad som man hänger upp på den östra väggen i ett rum för att visa åt vilket håll man ska vända sig när man ber. Man ska be vänd mot Jerusalem, som ju blir österut om man bor i Sverige. Ordet mizrach betyder öst, och står skriver på mizrachen som man hänger på väggen. Ofta brukar verser från Tanach stå med också, som till exempel den här: "From the rising (mi-mizrach) of the sun unto the going down thereof, the Lord's name is to be praised" (Ps. 113:3). Motiven på mizrachen brukar vara Jerusalem, templet och olika judiska symboler. De är ofta färgglada och konstnärligt utförda. Man brukar hänga mizrachen i rum där man ber, som i sovrum och vardagsrum.

Jag har tagit ut riktningen för bön med hjälp av en kompass, så jag vet åt vilket håll jag ska stå när jag ber hemma. Men det saknas fortfarande en mizrach på den östra väggen i sovrummet och det ser väldigt tomt ut. Dessutom borde vi nog ha en i vardagsrummet också. Jag har letat på internet men de enda mizrach jag har hittat där har varit för dyra, på minst 46 dollar plus leverans. De är gjorda av konstnärer så det är nog därför de är så dyra. Jag behöver inte en mizrach gjort av en stor konstnär, det räcker med en vanlig mizrach. Vem som helst kan egentligen göra en mizrach, så det finns inga krav på att personen som gör den måste vara en Sofer (Torahskrivare) eller berömd konstnär. De som är gjorda av konstnärer är förstås jättefina, men onödigt dyra.

Jag bestämde mig för att försöka göra min egen mizrach istället. En mizrach kan vara gjord i vilket material som helst, som trä, tyg, papper, metall, sten, keramik, glas eller något annat. Det är bara att välja vilket material som passar en bäst. Jag har alltid tyckt om att rita blyertsteckningar, men det tycker jag inte passar för en mizrach. Jag vill att den ska vara färgglad. Jag har dessvärre inget material för att måla i färg så det hade inte heller varit något billigt alternativ om jag skulle införskaffa det. Brodera är jag inte bra på och knappast på att jobba i trä eller metall heller. Till slut hittade jag en fin plansch med haKotel (Västra tempelmuren) som man kan beställa från Israel. Den tänker jag göra en mizrach av, genom att klistra på ordet mizrach och kanske några dekorationer, som ett collage helt enkelt. Så ska jag köpa en fin ram till den. Jag beställde planschen och även några andra saker från det företaget (judaicadirect.com) i onsdags så de kommer nog nästa vecka. Det är billigt att beställa från dem och de har jättefina smycken som jag inte kunde låta bli att köpa några av. Planschen kostade bara 12 dollar så mizrachen som jag ska göra blir nog inte så dyr, om jag hittar en billig ram också. Om den blir fin så duger den i alla fall tills jag kan köpa en bättre. Det bästa är förstås att köpa mizrach och andra judiska saker när man är i Israel. Jag hoppas att jag kan åka dit inom en nära framtid.

(På bilden: en mizrach som kostar 150$)

Peticha

Så var den nya veckan här då. Jag tycker att Shabat är alldeles för kort, och jag hade gärna varit ledig längre. Men jag brukar i alla fall ta det lugnt på lördagkvällen även efter att Shabat har slutat, om jag har möjlighet och inte absolut måste plugga. Man måste få lite tid också för sådana nöjen som inte är tillåtna på Shabat, som att sitta vid datorn eller se på film.

Denna Shabat var jag i synagogan både på fredagen och lördagen. Det var länge sedan jag gick på fredagsgudstjänsten för varje fredag den senaste tiden har det råkat vara långa skoldagar, så jag har varit för trött på fredag kväll. Dessutom är det tråkigt om man slutar vid två eller tre och måste vänta i stan några timmar innan gudstjänsten börjar. Att åka hem emellan är ingen idé på så kort tid, då kommer man i princip bara hem och vänder igen. Om man nu inte har turen att bo i innerstan alltså. Denna fredag hade jag seminarium tidigt på morgonen men jag slutade tidigt och kunde åka hem och vila en stund innan jag åkte tillbaks till stan. Det var verkligen kul att gå på fredagsgudstjänsten igen efter så länge.

När jag kom ut från synagogan och gick mot tunnelbanan såg jag en stor folksamling på torget som ligger nära synagogan. Det var flera poliser där, till och med tre ridande poliser som hade radat upp sig prydligt längds trottoaren. De hade fina hästar som jag fick lust att gå fram och klappa, men det får man ju såklart inte. Det var en kvinna som höll tal för folksamlingen och jag försökte höra vad hon sa. Jag ville inte stanna där så jag kunde inte höra så mycket, men det lät som ett anti-israeliskt tal. Det var väl därför de valde just den platsen, nära synagogan, och just den tiden, vid gudstjänsten, allt för att provocera så mycket som möjligt.

På lördag morgon när jag gick till synagogan var det helt lugnt, som det brukar vara på morgonen. Men det var inget roligt väder, iskallt snöblandat regn och slask. Jag trodde att jag hade missat bussen när jag skulle till pendeltågsstationen, men den var bara försenad. Annars hade jag fått gå i tio minuter i ovädret. Det var inte så mycket folk i synagogan och i början hade vi inte ens någon minjan, men senare kom det fler. En av gabaim frågade mig om jag ville få en aliya som kallas peticha. Den hade jag aldrig gjort tidigare. Den innebär att man ska gå fram till Aron hakodesh, den Heliga Arken, och öppna den genom att dra ifrån draperiet. Skåpet brukar redan vara öppet. Detta låter ju inte så svårt men det är ändå en del som man måste tänka på. Jag gick förstås inte helt själv, utan två gabaim följde med. En av dem skulle bära Torahrullen sedan. Vi gick fram till Arken medan vi sjöng bönerna före Torahläsningen och ställde oss vända mot Arken. Sedan signalerade en av dem till mig att öppna Arken. Det fanns två snören till draperiet och jag drog i fel snöre först innan jag tog det rätta snöret och drog ifrån draperiet. Sedan skulle jag ta fram Torahrullen ur Arken och ge den till han som skulle bära den. Den var lite tung men det gick bra. Därefter gick vi på rad tillbaks och upp på Biman där man läser i Torah, sedan var jag klar med min del och gick tillbaks och satte mig. Det var kul att göra peticha och att stå så nära Arken och titta på alla fina Torahrullar där. I vanliga fall kommer man ju aldrig så nära när man bara sitter i sin bänk.

Det är bara en av de speciella aliyot som jag inte har gjort någon gång nu, och det är hagbaha. Men för att kunna göra den måste man vara ganska stark. Man ska nämligen lyfta upp Torahrullen högt upp med händerna brett isär, för att visa den för församlingen efter Torahläsningen. Minst tre spalter med text måste synas. Speciellt i början eller slutet av den årliga Torahläsningen är det svårt, när nästan hela rullen är på en sida, för då vilar nästan all vikt på den ena armen. I mitten av året däremot när vikten är jämnt fördelad skulle kanske även jag kunna lyfta upp den.

(Bilden visar Aron hakodesh, den Heliga Arken)

Tsedaka

Varje dag får man höra mycket från media om människor som lider på olika platser runt om i världen. Det är lätt att få känslan av att krig, fattigdom, svält och elände är något avlägset som ligger bortom vårt trygga välfärdsland Sverige. Den känslan är dock bedräglig, för fattigdom och lidande finns mycket närmare än det kan verka. Sannolikt finns det i samma stad där du själv bor. Åtminstone i storstäder som Stockholm borde ingen kunna undgå att lägga märke till den fattigdom som syns så tydligt utåt. Nästan varje dag när jag åker in till stan ser jag hemlösa människor som tigger pengar på tågstationer eller ute på gatan. En del av dem spelar instrument för att få folks uppmärksamhet, medan andra sitter tysta framför en skylt och väntar hoppfullt. Några går runt i tågen och tigger. Varje gång jag ser en tiggare brukar jag ge henne/honom mina småmynt om jag har några på mig. Jag brukar försöka att alltid ha lite mynt med mig. Det känns egentligen väldigt futtigt att bara ge dem några mynt när man vet att de behöver mycket mer än så. Hade jag varit rik hade jag gett dem mycket mer, men som vanlig student har jag inte möjlighet till det. Var och en kan bara göra vad de kan, men tyvärr så gör de flesta ingenting för att hjälpa de hemlösa. Tiggarna sitter i många timmar varje dag och vädjar om hjälp och under de timmarna hinner tusentals människor passera dem. Om alla de människorna skulle skänka några småmynt när de gick förbi så skulle de hemlösa få många tusen kronor, varje dag. Då skulle de kunna äta sig mätta, skaffa sig tak över huvudet och mer därtill.

Att hjälpa de fattiga är en mitsva. Om man ser en fattig person be om hjälp och vänder bort blicken för att undvika att behöva ge något, så bryter man mot buden. Enligt mitsvan om tsedaka (välgörenhet) ska var och en ge så mycket pengar de kan till välgörenhet, efter vad man själv har för inkomst. Även om man har låg inkomst ska man alltså ge så mycket tsedaka man kan. Jag följer detta bud främst genom att ge pengar till de fattiga som jag ser i min omgivning. Jag kan inte ge mycket, men jag ger alltid med uppriktig medkänsla. För mig och de flesta andra är några kronor inte mycket värda, men för den hemlöse är det åtminstone en uppmuntran. Om fler skulle ge bara några kronor så skulle det dessutom inte längre vara bara några kronor. Tänk om var och en skulle tänka så, hur det kunde förändra livet för de allra fattigaste i det här landet. Då skulle de kunna äta sig mätta varje dag och slippa den smärtsamma hungern, och de skulle slippa att ligga ute och frysa under kalla vinternätter. Vi som har allt kan inte ens föreställa oss hur de har det. Jag förstår mig verkligen inte på alla de tusentals människor som går förbi tiggarna på T-centralen varje dag, utan att så mycket som ägna dem en medlidsam blick. Än mindre skänka några ynka kronor...

Situationen i mellanöstern - hur påverkar den svenska judar?

Ingen kan ha missat att höra talas om den förfärliga situation som råder i mellanöstern just nu. Jag behöver knappast gå in närmare på vad det är som händer i konflikten mellan Israel och palestinierna. Inte heller tänker jag delge mina åsikter om själva konflikten, för jag har ingen lust att ge mig in i den debatten. Som en helt vanlig judisk kvinna i Sverige kan jag ändå inget göra för att påverka situationen i mellanöstern, och jag behöver därför inte heller stå till svars för den på något sätt.

Tvärtom vill jag ställa frågan om hur händelserna i mellanöstern påverkar mitt och andra svenska judars liv, både i det stora hela och i den lilla vardagen. Det mest påtagliga som man märker av varje dag tycker jag är svensk medias skildringar av konflikten, som i stort sätt alltid är Israelkritiska. Jag kan inte läsa en vanlig dagstidning utan att bli påmind om medias (och kanske även det svenska samhällets) negativa attityd till Israel. Visst, ibland är kritiken berättigad. Men den står inte alls i proportion till hur verkligheten ser ut och media ger ingen nyanserad bild av konflikten. Det som lyfts fram i tidningsartiklarna är negativa saker om Israel, ofta utan att ge någon bakgrund till varför dessa saker sker. Det skrivs ytterst sällan något positivt om Israel. De väljer att fokusera mycket på de civila palestiniernas lidande och lite på vad Hamas egentligen har för sig. Dessutom presenterar de fakta på ett bedrägligt sätt, till exempel skriver Metro i underrubriken till en artikel att hundratals människor har dött i bombräder och att många civila är drabbade. Därefter får man veta att över 345 människor har dödats. Först i slutet av artikeln skriver de att det var 57 civila som dog utav de 345 människorna, och att resten tillhörde Hamas säkerhetsstyrkor. Det är inte alla som läser hela artikeln, däremot är det många som endast läser rubriken eller början av artikeln. De som läser en artikel på det sättet kan lätt tro att alla de 345 människorna som dog var civila och det har jag hört flera personer säga att de trodde. Detta är ett effektivt sätt att vinkla en artikel till en viss åsikts fördel. En annan teknik är att utelämna information, som att låta bli att ta upp att Hamas har sitt högkvarter mitt ibland civilbefolkningen, och att det är omöjligt att komma åt militära mål i gazaremsan utan att skada civila. Detta på grund av att Hamas strategiskt har placerat sig mitt bland de civila för att skydda sig. Jag vill inte försvara de aktioner som Israel har gjort som har lett till civila människors död, därför att jag blir ledsen när jag läser om oskyldiga människors död oavsett vilket land de kommer ifrån. Att orsaka oskyldiga människors död kan aldrig rättfärdigas även om det sker i krig. Krig i sig är fel. Det enda jag vill visa på är att den ensidiga bild som svensk media ger av Israel är allt annat än rättvis.

Inte nog med att den bilden är orättvis, men det får också konsekvenser när en sådan bild förmedlas till en stor mängd människor. Det kan inte minst leda till ökat hat mot den nation och den nationens folk som framställs i så dålig dager. Just att det leder till hat mot nationens folk är det värsta, eftersom folket som inte har den politiska makten inte är ansvariga för vad ledarna fattar för beslut. I fallet med Israel drabbar hatet dessutom inte bara israeler, utan också judar över hela världen. Vi i Sverige är inget undantag. Ett hemskt exempel på det är brandattentaten mot Helsingborgs synagoga som gjordes i fredags och i måndags. En del bloggar har skrivit om det, se till exempel http://www.judaistik.se/ och http://www.torahblogga.blogspot.se/ .

Som väl var kom ingen människa till skada fysiskt i attentatet, men på sätt och vis är skada ändå skedd. Det känns framförallt obehagligt, även för mig som bor i Stockholm. Jag kan bara föreställa mig hur judarna i Helsingborg känner sig nu. Som det är nu vågar jag verkligen inte visa på något sätt att jag är judinna när jag går ut. Jag har inte på mig några judiska smycken så att folk kan se dem. Vid ett tillfälle, innan den här allvarliga situationen i Gaza uppstod, hade jag på mig en davidsstjärna ute. Jag brukar inte ha den synlig, men jag ville testa hur det kändes och se om någon skulle verka bry sig. Det som jag kunde märka var att några människor stirrade på mig, och jag fick en del arga blickar. En kvinna blängde på mig som om jag var hennes värsta fiende. Det kändes verkligen inte bra, så jag stoppade snabbt tillbaka min Magen David under tröjan. Känslan som jag fick var kort sagt otrygghet. Men ändå tycker jag att det är tråkigt att inte kunna ha på mig vilka smycken jag vill ute utan att behöva gömma dem. Detta är en liten sak, men den visar ändå så tydligt vilka negativa attityder som finns mot judar i Sverige. Att man överhuvudtaget ska behöva överväga om man kan vara öppen med sin judiska identitet eller inte... det säger en del.