Chanukka

Då var Shabat Vajeshev slut då (denna Shabat hette Vajeshev eftersom vi läste Torahavsnittet Vajeshev denna veckan). Jag läste ju maftir-stycket i Torah i synagogan denna Shabat och det gick jättebra. Det kändes kul att få vara den som läste och att känna att jag faktiskt klarade av det. Det är ju inte helt lätt. Eftersom jag inte kan flytande hebreiska och därför inte kan alla ord som jag läser, så kan jag ju omöjligt veta hur orden ska uttalas när vokalerna inte står utskrivna. Så det måste jag kunna utantill, liksom melodin. Det ligger därför mycket träning bakom även ett kort stycke.

Denna gången känns det inte så tråkigt att Shabat är slut för nu har jag lov i två veckor och jag har ingenting som jag måste plugga på. Men det är ändå skillnad mellan Shabat och de övriga lovdagarna, för på de andra dagarna måste jag tvätta, diska, städa och laga mat. Det behöver jag ju inte göra på Shabat. I år infaller Chanukka under lovet, vilket är jättekul. Det är nästan den enda högtid i år då jag inte har någon schemalagd skola.

Chanukka, som betyder invigning, är åtta dagar lång. Under de dagarna gäller inte samma förbud som på Shabat och de större helgdagarna, så det är alltså tillåtet att arbeta. Chanukka firas till minne av makabéernas seger över det syriansk-grekiska herraväldet. Den syriske kungen Antiochos IV, som hade tagit makten i Israel, förbjöd all utövning av judendom år 168 fvt. Han ville att alla skulle följa grekiska seder och bruk. Det blev förbjudet att studera Torah och fira Shabat och andra högtider. En judisk präst vid namn Matthatias och hans fem söner startade ett uppror mot grekerna och syrierna. Det började med att Matthatias högg ned en judisk avgudadyrkare som höll på att dyrka de grekiska gudarna framför altaret. Han lyfte sitt svärd och ropade "följ med mig härifrån, alla som ivrar för lagen och stödjer förbundet!". Hans djärva handling inspirerade hans söner och anhängare, som överföll de syriska soldaterna som var där för att tvinga judarna att tillbe grekiska gudar. Endast några få syriska soldater lyckades fly. Efter detta började upproret på allvar. Matthatias dog senare men hans söner Judas, Johannes, Simon, Elasar och Jonathan ledde upproret. De kom att kallas mackabéerna. Deras här bestod av 6000 outbildade män, men trots att fienden var fler vann mackabéerna flera segrar genom att ligga i bakhåll och slå till här och där när tillfälle gavs. De hade två fördelar framför den syriska armén och det var att de kände väl till terrängen i sitt hemland och dessutom kämpade de för något betydelsefullt - sin religion, sin frihet och sitt sätt att leva. Det gjorde dem beslutsamma. Till slut kunde mackabéerna inta Jerusalem och återta templet. Templet var helt smutsigt och skändat av avgudabilder, så de fick rena det först. Sedan återinvigdes templet den 25 kislev år 165 fvt. Av denna anledning kallas Chanukka också Tempelinvigningsfesten. Mackabéernas seger är verkligen något att fira, för om de inte hade segrat så skulle vi antagligen inte ha haft någon judisk religion, eller ha varit ett judiskt folk idag. Dessutom skulle de andra monoteistiska religionerna sannolikt inte ha uppstått.

Enligt traditionen hittade mackabéerna bara tillräckligt med olja i templet för att hålla den gyllene Menorahn (ljusstaken) tänd i en enda dag. Men ett mirakel inträffade och oljan räckte i åtta dagar. Det är en av anledningarna till att vi firar Chanukka i åtta dagar. Under dessa dagar tänder vi ljus i en chanukkia, en åttaarmad ljusstake. Första kvällen tänder vi ett ljus, andra kvällen två ljus osv tills alla ljusen är tända den åttonde kvällen. Efter man har tänt ljusen brukar man sjunga "Maoz tzur" som är en traditionell sång för Chanukka, och även andra sånger. En annan tradition är att äta mat som tillagats i olja, som en påminnelse om oljemiraklet. Den vanligaste maten är latkes (potatisbullar) och sufganiot (munkar). Många ger varandra presenter, speciellt till barnen, och barnen brukar spela dreidel-spelet (en dreidel är en liten snurra).

Imorgon kväll börjar den första Chanukkadagen. Då ska vi tända första ljuset och äta latkes och sjunga förstås. Det ska bli mysigt. Vi har bestämt att inte ge varandra några presenter, istället ska vi göra något kul som att gå på bio eller bowla. Det känns inte som att det är så stor mening med att ge varandra persenter som vuxna, man kan ju när som helst köpa sig det som man vill ha ändå. Då är det roligare att dela en upplevelse tillsammans.

Nu vill jag önska er alla en riktigt glad Chanukka, Chag Chanukka sameach!

Två Haftarot och fyra stycken i Torah på tre veckor

Nu var det längesedan jag skrev något här, men det har verkligen varit mycket att göra i skolan de här senaste veckorna. Det är slutet på terminen som är värst tycker jag och på terminens sista dag, som råkar vara min födelsedag, har vi tenta. Det är mycket att läsa inför den. Idag söndag, som är min intensiva läsdag, har jag läst 100 sidor. Nu känner jag mig helt slut i huvudet. Jag vill absolut inte misslyckas för då kanske jag måste skriva omtentan på Shabat, för som vanligt har de lagt omtentan på en lördag. Om jag nu skulle bli underkänd tänker jag försöka få en annan tid att skriva omtentan. Försöka kan man ju alltid.

Det enda andrummet man får på hela veckan är när det äntligen blir Shabat. Igår var förstås inget undantag och det var en jättebra dag. Jag gick till synagogan som vanligt både på fredagen och lördagen. Efter fredagsgudstjänsten pratade jag med en bekant på vägen till T-centralen och jag berättade att jag skulle läsa Haftaran nästa shabat. Då sa hon att då är vi två som ska läsa den för hon skulle också läsa den! Jag blev lite chockad faktiskt, tydligen hade vi fått samma Haftara av misstag. Det går såklart inte att vara två som läser samma Haftara, så någon av oss skulle inte få läsa den. Vem det skulle bli skulle han bestämma som hade gett oss Haftaran. Nästa morgon fick jag reda på det och det visade sig att det blev hon som kommer att få läsa den, inte jag. Det kändes lite tråkigt, för jag har ju övat jättemycket på den texten och så får jag inte sjunga den i synagogan. Men det hade ju såklart varit lika tråkigt för henne som säkert också har övat på den mycket. Dessutom var det längesedan hon läste någon Haftara, och jag läste ju en på Sukkot. Så det var rättvist att hon fick denna Haftaran. Jag fick en annan Haftara istället, som läses veckan efter den som hon ska läsa, alltså på Chanukka. Nu har jag bara två veckor på mig att lära mig den, men jag tror att det kommer gå. Jag har många texter nu som jag ska lära mig på kort tid, för jag fick även två stycken till i Torah som läses i januari, samma Shabat som jag ska läsa en Haftara. Jag ska läsa maftir-stycket i Torah då också som jag fick för ett bra tag sedan och redan har lärt mig. Det är den 3:e januari, veckan direkt efter Shabat på Chanukka då jag också ska läsa Haftaran. Nästa vecka ska jag läsa maftir-stycket i Torah men det kan jag redan i alla fall. Det var ganska kort ju. Det ska verkligen bli kul att läsa det för det blir första gången jag läser ur Torah. Tur att det bara är en vecka kvar av skolan innan lovet så jag snart får mer tid att öva på alla texter.

Shavua tov!

Tzniut - anständighet

Tzniut är ett begrepp med två huvudsakliga betydelser: dels är det ett antal judiska religiösa lagar som ska reglera beteendet mellan könen, och dels är det ett karaktärsdrag. Den som följer tzniut är (eller förmodas i alla fall vara) en anständig person. Detta syns framför allt på klädseln. Enligt tzniut ska både män och kvinnor klä sig anständigt, så män ska ha långbyxor och långärmad skjorta och kvinnor ska ha lång kjol som täcker knäna samt blus med långa ärmar som täcker armbågarna. Gifta kvinnor bör också täcka håret. Det är förstås främst ortodoxa judar som klär sig enligt dessa regler, men även en del konservativa klär sig så åtminstone när de går till synagogan.

Själv tycker jag att den traditionella klädstilen för kvinnor är både vacker och bekväm, och jag klär mig nästan alltid enligt den. Jag täcker visserligen inte håret, men jag har alltid lång kjol och undviker alltför urringade tröjor. På vintern har jag såklart långärmade blusar, annars skulle jag ju frysa, men på sommaren brukar jag ha kortärmat (dock aldrig linne eller något urringat). På vintern är den traditionella klädseln väldigt bekväm, men om man ska klä sig så på sommaren så får man nog ha något annat skäl än bara ren bekvämlighet. Heltäckande kläder är ju inte särskilt bekväma i 25 graders värme. Så på sommaren är det anständigheten som får mig att välja bort linnen, urringat och korta kjolar, som förstås kan vara hur svala och bekväma som helst. Men även detta handlar om en slags bekvämlighet, för jag skulle inte känna mig bekväm med att exponera delar av kroppen som inte är avsedda för andra mäns blickar än min egen mans. Kläder sänder också vissa signaler, och en lättklädd person uppfattas inte alltid som lika seriös som en påklädd person. Klär man sig i kort-kort kjol och minilinne så sänder man signaler till sin omgivning om att man vill ha uppmärksamhet för sitt utseende, och det är också oftast vad man får. Vill man hellre ha uppmärksamhet för sina inre kvalitéer kan det vara en bra idé att klä på sig lite mer.

Det händer förstås att en del undrar varför jag alltid har kjol och aldrig byxor när jag rör mig i icke-judiska sammanhang, som i skolan där jag träffar samma människor regelbundet. Men det är inte så ofta som någon frågar, i alla fall inte någon vuxen. Barn däremot är mer rakt på sak och de frågar när de vill veta något. När jag har varit på VFU har barnen lagt märke till att jag har haft kjol varje dag och några har frågat ganska roliga frågor. Som en liten kille som frågade "varför ser du ut som en sagotant?" Han hade tydligen stött på kvinnor i kjol främst i sagornas värld. En liten tjej konstaterade "du har alltid samma kjolar" och en annan frågade varför jag alltid har kjol. Jag svarade att jag gillar kjol bäst helt enkelt, och precis så är det. Jag skulle absolut kunna ha löst sittande byxor, men jag tycker att kjol är mycket bekvämare. Dessutom är att klä mig traditionellt även ett sätt för mig att uttrycka min judiska identitet, men det behöver jag ju inte avslöja för alla jag möter.

Limmud

I helgen har det varit Limmud här i Stockholm. Det är en stor konferens om judiskt lärande och i år var det första gången som vi hade Limmud här i Stockholm. Alla som anser att de har en judisk identitet kunde delta och syftet med Limmud är enligt arrangörerna att fler judar ska få upp ögonen för vidden och djupet i judisk tradition och kultur, och se till att det finns ett spännande och vitalt judiskt liv i Stockholm. Limmud kommer från början från England där den första konferensen hölls 1980. Numera finns Limmud lite här och var i världen.

Under lördagen och söndagen fanns det hela 56 olika föreläsningar som man kunde gå på. Föreläsningarna var indelade i olika teman; politik, textstudier, praktisk judendom, familj, estetiskt och andra ämnen. De som föreläste, förutom de som är bosatta i Sverige, hade bjudits in från flera olika länder, bland annat från USA och Israel. Alla föreläsningarna hölls på judiska centret. Man kunde förstås inte gå på alla de föreläsningarna, det hade ju inte varit praktiskt möjligt eftersom två dygn bara har 48 timmar. Cirka fem-sex föreläsningar pågick samtidigt, så man fick välja den föreläsning som man tyckte var intressantast. Det var inte det lättaste för jag tyckte att så gott som alla verkade vara mycket intressanta. På lördagen valde jag föreläsningen "Är vi judar kvar i stan om 50 år" under den första timman. Andra timman gick jag på "Så judiska är Sveriges judar", tredje timman på "How can I be gay and jewish" och fjärde timman på "The case of the embarrassed challa". Man kunde gå på fyra föreläsningar totalt på lördagen. Alla de fyra som jag var på var jättebra och intressanta. Jag hade velat gå på fler men tyvärr kan man ju inte befinna sig på flera ställen samtidigt. Nästa dag, söndagen, kunde jag inte vara med för jag var tvungen att stanna hemma och plugga. Urtrist, men sådant är det. Jag håller på att skriva en lång uppsats nämligen som ska lämnas in på fredag. Så för mig blev det inte en hel helg av judiskt lärande, halva fick gå åt till annat lärande.

Siman tov umazel tov

Jag har nyss vaknat nu efter min eftermiddagslur och som vanligt den här tiden på året var det kolsvart i rummet. Shabat var alltså slut så jag gjorde Havdalah direkt. Det har varit en skön och rolig dag, som ju shabat oftast är. Jag var visserligen helt slut på fredag eftermiddag när jag slutade VFU:n, då hade jag ju gått upp ca 06.15 hela veckan vilket jag fortfarande inte är riktigt van vid. Jag åkte hem så fort jag kunde och lyckades sova en timme innan det var dags att ge sig ut igen för att åka till synagogan. Vid det laget hade shabat redan börjat, den började 15.04 igår. Då gick det förstås inte att tända shabatljusen för de vågar vi inte lämna brinnande där hemma. Vi har ju katter som kan välta ned dem, men även om vi inte hade haft det så skulle vi nog inte lämna kvar brinnande ljus så där. Man vill ju gärna att lägenheten ska finnas kvar när man kommer hem.

Gudstjänsten var mysig som vanligt fast det var rättså lite folk. När vi kom hem läste vi kiddush och drack den nya druvjuicen som jag hade köpt. Den var jättegod. Vi åt latkes med wienerkorv och kokta grönsaker, och challa såklart. Sedan övade jag lite på en av mina haftarot som jag ska sjunga om en månad. Jag la mig tidigt så jag skulle orka gå upp tidigt nästa dag.

Så i morse åkte jag till synagogan. Då var det i alla fall lite mer folk och det var Bar mitsva också. Jag fick femte aliyan och då fick jag ha en helt ny tallit och kipa som en av gabbaim hade fått från Jerusalem i veckan. De var jättefina och hade staden Jerusalem som mönster i flera färger, men framför allt i rött och grönt. Jag råkade ha gröna kläder då så det passade ju bra. Aliyan gick bra och efter jag hade läst ställde jag mig vid sidan av som man brukar medan nästa person gör sin aliya. Nästa person var pojken som blev Bar Mitsva. Han både läste välsignelserna och ett stycke ur Torah och han läste jättefint. När han var klart trodde jag att jag skulle gå tillbaka och sätta mig, men då var det dags att sjunga "Siman tov umazel tov". Det är en sång som man sjunger för att gratulera den som blev Bar-/Bat mitsva.

Den går så här: Siman tov umazel tov umazel tov vesiman tov (3 ggr)

Jehe lanu

Jehe lanu jehe lanu ulechol Jisrael (2 ggr)

Det betyder ungefär: Må ett gott tecken och god lycka komma till oss och till hela Israel.

I alla fall, medan man sjunger denna sång brukar församlingen kasta godis på Bar mitzva-pojken/Bat mitzva-flickan, när han/hon fortfarande står däruppe på biman. Där stod även jag och de andra som hade läst Torah eller hjälpt till med läsningen. Jag stod mitt i godisregnet, bredvid han som blev Bar Mitsva och som var måltavlan för de som kastade. Det var kul fast godisarna (bland annat Daimkarameller) var rättså hårda och jag fick flera i huvudet. Vi steg ned från biman och det försökte Bar Mitsva-pojken också göra men han blev tillsagd att stå kvar. Mitt under detta skulle man försöka sjunga men det blev mest att man skrattade. De var lite för pricksäkra de där ungarna som stod längst fram.

Jag trodde att jag skulle hjälpa till med kiddush efter gudstjänsten, men tyckte att det var konstigt att jag hade fått idag när det var Bar Mitsva. Då brukar familjen till den som blev Bar/Bat mitsva bjuda på kiddush och göra i ordning den. Jag gick ändå strax innan gudstjänsten var slut och kollade ändå men allt var redan framdukat och när familjen kom sa de att det var de som ordnade kiddush. Tydligen hade jag fått fel datum. Jag hjälpte dock till lite ändå när jag ändå var där. Det var verkligen en festlig kiddush med bröd, hummus, grönsaker, vegetariska koldolmar, lax, tonfisk, sallader, frukt, kakor med mera. De hade verkligen dukat upp mycket. Allt gick inte åt så vi som var kvar sist fick ta med oss lite hem av det som blev över.

Nu ska jag fortsätta öva på min haftara och även försöka lära mig melodierna för Torahläsningen. När jag kan dem så kan jag börja öva på mitt stycke som jag ska läsa i Torah. Jag använder en jättebra sida här på nätet, http://bible.ort.org/ , där finns melodierna till alla haftarot och parashot. Det är inte alla församlingar som använder de melodierna. I vår församling har vi en annan melodi för Haftaraläsningen och inte riktigt samma melodi för Torahläsningen heller. Jag kommer dock antagligen att sjunga den melodi som de lär ut på den sidan.

Shavua tov kol chaverim

Religionens roll i den kommunala skolan

Det har varit en lång dag idag. Jag har VFU hela veckan förutom idag då det var basgruppsdag. På basgruppsdagarna brukar vi träffas i en grupp där alla har VFU i samma område tillsammans med två lärare som jobbar i det området och diskutera olika ämnen. Idag hade vi en synnerligen intressant diskussion om religionens roll i skolan. Den handlade bland annat om hur vi som lärare i en kommunal skola skulle bemöta elever som har en annan religion än kristendomen och som inte vill delta i firandet av kristna högtider eller gå till kyrkan. Om man inte hade någon annan lokal att vara i på skolavslutningen utom kyrkan, skulle man ha skolavslutningen där då? Min spontana reaktion var att man inte ska det, och att det faktiskt går att boka andra lokaler. Det är inte alla som känner sig bekväma med att gå till en kyrka och för en del är det förbjudet att gå in i andra religioners helgedomar. Det förbudet finns även i judendomen. Jag tycker att alla ska få möjlighet att vara med på en skolavslutning och man måste respektera de som inte vill gå till en kyrka. Skolavslutningen är ingen kristen högtid så det finns egentligen ingen anledning att ha den i kyrkan eller på något sätt blanda in religion i den. Detta var det dock inte alla som höll med mig om.

Ett annat dilemma var hur man bemöter elever som inte vill vara med på jul - och luciafirandet. På den punkten var alla i gruppen ganska överens om att inga barn ska behöva vara med om de inte vill, men att de måste komma till skolan ändå den dagen och jobba med någonting annat. De skulle då få jobba med något roligt eftersom de andra barnen får göra något roligt. Men vissa saker kanske de ändå kan vara med på, som julpyssel och pepparkaksbak. Att pyssla och baka pepparkakor är ju inte direkt uttryck för kristen tro, snarare är det traditioner utan någon religiös innebörd. Dessutom behöver man ju inte göra tomtar om man inte vill, man kan göra andra figurer i pysslet. Men luciafirandet kan vara lite svårare. Att vara med i ett luciatåg och sjunga julsånger tycker jag är att i allra högsta grad delta i firandet av en kristen högtid, vilket inte är tillåtet för religiösa judar och antagligen inte heller för alla muslimer (är dock inte helt säker på detta). I många julsånger sjunger man ju om Jesus födelse, om att frälsaren är född osv. Till exempel i "Stilla natt" där man sjunger "...kristus till jorden är kommer, oss är en frälsare född". Det skulle inte kännas rätt att sjunga så när man inte tror så, då blir det som att förneka sig själv och sin egen tro. Men ingen ska behöva vara med på luciatåg heller om man inte vill, då kan man bara titta på istället.

För barnen går allt sådant här att lösa, de måste inte vara med på allt utan kan jobba med något annat istället. Då är det svårare för en lärare som har en annan religion än kristendomen. Tydligen är det så att som lärare i den svenska kommunala skolan måste man fira kristna högtider med barnen i viss mån. Skolan ska nämligen fungera som traditionsförmedlare. Som religiös judinna känner jag mig inte helt bekväm med detta. Visst kan jag baka pepparkakor med barnen och låta dem göra julpyssel, då utför jag ingen kristen religiös handling. Däremot har jag väldigt svårt att förställa mig själv sjunga kristna luciasånger. Det skulle helt klart strida mot min religiösa övertygelse, som att bli tvingad att säga en annan religions trosbekännelse. Jag tror ändå att det finns sätt att kringgå detta. Man kan be en annan lärare att leda luciatåget, eller om ingen annan kan så kan man försöka välja ut de sånger som inte direkt uttrycker kristen tro. Sedan kanske man inte behöver sjunga så mycket, det är ju barnen som ska sjunga. Man kan använda sig av ett inspelat band med sångerna som barnen får lyssna på.

Även om jag helst skulle slippa att förmedla några kristna traditioner alls, så får jag se det som en del av mitt jobb helt enkelt. Som professionell lärare måste jag göra de arbetsuppgifter som kommunen har bestämt, oavsett vad jag själv tycker om dem. Jag skulle ju göra det för barnens skull dessutom, inte min egen. Om jag fick välja skulle jag ändå helst vilja arbeta på en judisk skola och jag hoppas att det är där jag får jobb sedan när jag är klar med mina studier. Det skulle kännas naturligare att arbeta där och fira de judiska högtiderna istället, att kunna äta kosher mat och få vara som alla andra. Jag skulle känna mig mer hemma där helt enkelt.

När basgruppsdagen var slut åkte jag in till stan för jag hade ett möte med han som hjälper mig med Haftara- och Torahtexter. Jag fick två nya Haftarot att öva på och även material för att lära mig troppmelodierna till Torahläsningen. Jag fick ett kort stycke ur Torah att lära mig, maftirstycket som läses samma dag som en av de Haftarot som jag ska sjunga. Det känns bra att börja med det korta stycket som bara är fyra rader långt. Sedan kan jag lära mig ett längre stycke. Nu har jag mycket att arbeta med alltså och det ska verkligen bli kul.

Jag gick till kosherian också innan jag åkte hem och köpte lite korv som vi ska äta på shabat. Det går ju fort att laga och jag har inte mycket tid på torsdag att laga mat. Jag köpte vindruvsjuice också som vi kan dricka till kiddush. Vi börjar tröttna på de kosherviner som finns kvar för de är så beska och passar inte riktigt till kiddush. Det är verkligen synd att Old Treasure inte finns att köpa här längre. Jag köpte även en bok som jag länge har tänkt köpa, "Judisk mat i svenskt kök". Den är full med kosher recept med ingredienser som är lätta att få tag på i Sverige. Det känns som att det är dags att prova några nya recept nu, för man tröttnar ju om man äter samma maträtter hela tiden.

70 år sedan Kristallnatten

Igår var det exakt 70 år sedan Kristallnatten som inträffade den 9 november 1938. Det var en aktion som nazizterna gjorde mot Tysklands judar strax innan Förintelsen började. De brände ned 267 synagogor, vandaliserade över 7500 judiska affärer, arresterade cirka 30 000 judar som de förde till koncentrationsläger och dödade ett hundratal judar. Namnet kristallnatten kommer av allt krossat glas som man kunde se på gatorna från de sönderslagna butikerna. Men nazisterna använde också ordet "kristall" om natten för att skyla över den stora förödelsen och vandaliseringen.

Varje år den 9 november brukar man uppmärksamma Kristallnatten runtom i Europa med minnesstunder, demonstrationer och manifestationer till minne av offren för nazismen. Judiska församlingen i Stockholm brukar hålla en minnesstund varje år, så även i år. Jag var på församlingens minnesstund i Stora synagogan igår. Det var många som höll tal, bland annat en man som hade upplevt Kristallnatten som 13-åring. Vi fick också lyssna till musik av kören ConVoce. De sjöng sånger från Moses Pergaments körsymfoni "Den Judiska sången" som han skrev 1944. Det var fint att lyssna på. En av kantorerna sjöng El male rachamim som är en bön för hädangångna och så bad vi förstås Kaddish, bönen för sörjande.

När det var slut i Stora synagogan gick vi tillsammans bort till Adat Jeshurun som är en av de ortodoxa synagogorna. Det är nytt för i år att vi går dit som en del av minnesstunden. Adat Jeshurun är nämligen en speciell synagoga, för dess inredning kommer från en synagoga i Hamburg som undgick att förstöras på Kristallnatten. Man lyckades rädda interiören och skicka den till Sverige med ett skepp. Den interiör som kunde skeppas till Sverige var bland annat bänkarna, lamporna, Aron Hakodesh (Torahskåpet), Ner Tamid (den eviga lågan), Shulchan (bordet där man läser i Torah) och bönböcker. Torahrullarna och silverföremålen kunde man inte skicka då det var olagligt att skicka silver. Torahn vågade man helt enkelt inte skicka. Detta och mycket mer fick vi höra berättas av en man som hade stått på kajen den dagen då skeppet från Hamburg anlände med synagogans inredning. Han berättade att bänkar och andra saker var sönderslagna när skeppet anlände. Tydligen hade nazistiska hamnarbetare förstått att det var en synagoga och de hade även ristat in hakkors på sakerna. Trots det kunde man snickra ihop och laga alltihop, så idag finns denna fina synagoga kvar här i Stockholm. Det var verkligen intressant att få höra om Adat Jeshuruns historia och det kändes fantastiskt att se alla föremål därinne som fortfarande finns kvar mot alla odds. Efter det var minnesstunden slut och det var dags att åka hem.

(På bilden ser ni Aron Hakodesh och Shulchan i Adat Jeshurun.)