Judinna i Sverige

Nya tider

2010-09-02T10:36:00.002+02:00

Jag skriver inte jätteofta på den här bloggen, men nu har jag ändå fått ihop till 100 inlägg, detta är det 100:e inlägget!

Månaden Elul som snart når sitt slut nu på onsdag nästa vecka är en tid för eftertanke och reflektion. Man ska tänka på året som har gått och fundera på vad man har uppnått, vad som har gått bra och vad man kunde ha gjort bättre. Om man har betett sig illa mot någon annan människa är detta ett bra tillfälle att be om förlåtelse. När Elul är slut börjar året om på nytt, vi firar Rosh hashana (nyåret) och de tio botgöringsdagarna inleds, som sedan avslutas med Jom Kippur, försoningsdagen (för mer om dessa högtider, se tidigare års inlägg). Då ska man ha gjort botgöring och försonats med människor och med G-d, för att kunna få sitt namn inskrivet i livets bok och få ett fortsatt bra liv under det kommande året. Förhoppningsvis ska man då ha lärt sig av sina tidigare misstag, förbättra sig och växa som människa.

Just i denna månad blev det dags för mig att flytta. Det passade bra på något sätt, för när man flyttar tvingas man reflektera väldigt mycket över året (och åren) som gått. Man går igenom gamla gömmor med grejer som man kanske inte har rört på flera år och varje sak bär på ett minne. Man tvingas göra upp med det förflutna, vilka saker ska jag ha kvar och vilka ska slängas? Vilka minnen ska få finnas kvar och påminna om tider som flytt och vilka ska kastas bort och därmed glömmas bort? Om jag inte har rört eller använt en sak det senaste året brukar den få ryka, då är den inte längre aktuell. Dags att gå vidare.

Nu sitter jag i min nya lägenhet och inväntar det nya året som snart tar sin början. Det blir verkligen en riktig nystart i år. Jag saknar inte den gamla lägenheten ett dugg. Den var liten, hade inget riktigt kök, allt var gammalt och nedgånget och precis utanför fönstret åkte 8 olika busslinjer förbi och förstörde ens sömn. Vår nya lägenhet är en trea som ligger lite avsides nära naturen och allt är nytt och fräscht med ett stort kök. Vi har mycket köksredskap och serviser eftersom vi har en uppsättning för mjölk och en för kött, och två uppsättningar till för Pesach. Allt det fick inte plats i kokvrån i den gamla lägenheten så det mesta fick vara i lådor på golvet. Nu däremot finns det gott om plats i köksskåpen.

Det är mycket att tänka på när man flyttar till en ny lägenhet vad gäller det judiska. Köket måste kashras så att det blir kosher, alltså spis, ugn, diskbänk, kyl och frys måste göras helt rena. Så ska mezuzot sättas upp och om man flyttar till en större lägenhet kanske man behöver köpa fler mezuzot så de räcker till varje dörröppning i lägenheten (utom badrummet). Sen kan det vara bra att leta upp kompassen bland alla flyttlådor och ta reda på vilken riktning som är mot öst, så man kan sätta upp en Mizrach och veta åt vilket håll man ska stå när man ber. Snart är det Shabat så jag hoppas kunna få det lite fint innan dess, bland annat måste vi snickra ihop köksbordet från Ikea så jag har någonstans att tända ljusen och duka fram shabbesmiddagen. Första Shabat i nya lägenheten blir säkert speciell, om än lite rörig.

Behövs ett nytt tempel?

2010-07-22T10:19:00.003+02:00

I måndags på kvällen inföll Tisha beAv. Det är en 25 timmar lång fastedag som vi håller för att minnas förstörelsen av första och andra templet, hur G-d befallde det judiska folket att vandra 40 år i öknen innan de fick komma in i landet Kanaan (numera kallat Israel) och andra tragiska händelser som alla sägs ha ägt rum just på Tisha beAv. Jag har skrivit om denna dag tidigare så jag beskriver den inte närmare här.

Varje Tisha beAv påminns jag om att vi en gång hade ett tempel som blev förstört och inte blev återuppbyggt på nytt. Sedan det andra templet förstördes år 70 evt har vi varit utan tempel och förvisade från hemlandet Israel fram till 1948. Men trots att vi har fått tillbaka vårt hemland har templet inte återuppbyggts. Under den långa tid som har gått sedan andra templets förstörelse har berget där tempelt stod använts för andra saker. Idag står en berömd moské på tempelberget och den kan man förstås inte bara riva hur som helst.

Även om tempelberget hade stått tomt idag är det dock inte säkert att något nytt tempel skulle börja byggas. För frågan är om vi egentligen behöver något tempel nu. När det första templet fanns var det den enda platsen där folket samlades för att be tillsammans. Det fanns inga synagogor då, de började utvecklas först efter att första templet förlorats. Man tillbad G-d främst genom att offra olika saker till honom, som djur, mjöl, olja och annat ätbart. Kohanim, prästerna, var de som tjänade i templet och de utförde uppgifter varav flera var förbjudna för resten av folket att utföra. De som föddes i stammen Levi och tillhörde kohanim var förpliktigade att arbeta i templet och ingen från någon annan stam fick göra det.

Den gudstjänst, om den nu kan kallas gudstjänst, som firades i templet var väldigt olik de gudstjänster som vi har i våra synagogor idag. Vi offrar inte djur längre, kohanim har inte några som helst religiösa förpliktelser eller någon särställning och alla judar kan delta i gudstjänsten på lika villkor. Nu har vi också mer fokus på bön muntligen direkt från människan till G-d medan den viktigaste formen för tillbedjan i templet var offrandet. Så om vi fick möjlighet att bygga upp templet igen, hur skulle det då användas? Ska det användas på samma sätt som förr, eller bli en modern version av det gamla templet? Jag tror att de flesta vill behålla de gudstjänster som vi har nu, och inte återinföra djuroffren. Jag skulle då verkligen inte vilja offra djur i varje fall, för det finns ingen anledning till det. Jag köper mitt kött i kosherian. På templets tid däremot var offerritualen ofta det enda tillfället då man åt kött.

Dessutom, vad skulle G-d ha för nytta av att vi offrade djur och annat till honom? I Jesaja vers 1:11 står: "Vad ska jag med era många slaktoffer? säger Herren. Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag inget behag." Antagligen har G-d inte heller behov av ett tempel utan offer. Han finns överallt och behöver ingen särskild byggnad där han kan lyssna på folks böner. Det är snarare vi människor som vill ha en särskild plats att samlas på, gärna fint utsmyckad för att hjälpa oss att komma i rätt stämmning. Detta är hjälpmedel för människan men G-d klarar sig säkert lika bra utan dem. Om vi samlades ute på ett fält och bad med kavanah (hängivenhet) där så skulle det säkert vara lika mycket värt för Den högste som en gudstjänst i synagogan. Kanske lika mycket värt som en gudstjänst i ett tempel.

Shoppa i Skärholmen - hör antiisraeliskt tal utan extra kostnad

2010-06-23T19:07:00.009+02:00

Förra hösten skrev jag om hur svårt det var då att hitta anständiga kläder. Jag hade väldiga problem med att hitta bland annat långa kjolar och tröjor som inte var för uringade inför den hösten, och letade vid ett tillfälle bland affärerna i Stockholm city i flera timmar utan att hitta något som jag ville ha. Till slut tröttnade jag på att springa i affärer utan resultat och beställde kläder från Ellos över nätet. Nu när det blev dags att uppgradera sommargarderoben hade dessvärre Ellos ingenting som jag kunde tänka mig att ha, de enda långa kjolarna de hade var typ 90 cm långa och själv är jag inte särskilt lång. Man kan inte ha en kjol som släpar i marken. Så kom jag ihåg att jag hade läst i en tidning i vintras att långa kjolar skulle bli på modet till våren. I våras hittade jag inga konstigt nog, men jag tänkte ändå ge mig ut och leta i affärerna nu på sommaren eftersom jag behövde köpa en del annat också som är lättare att få tag på. Alltså åkte jag till Skärholmen, "the capital of shopping", häromdagen.

Där fick jag nästan en chock. Det fanns minst en sorts lång kjol i nästan varje affär. Några dagar tidigare köpte jag en kjol på Lindex i Tumba men i Skärholmen hittade jag ingen Lindex. Däremot kunde jag köpa en lång kjol på både Indiska och Cubus. Det fanns i fler affärer också men jag kunde ju knappast köpa alla. När jag köpte den första kjolen, en grön, tyckte jag att jag hade en otrolig tur som hittade den. Men sedan hittade jag den andra som också var grön och då kunde jag inte bestämma mig för vilken jag skulle ha eller om jag behövde ha två gröna kjolar. Jag köpte båda ändå, den ena är tjockare och passar bra till vintern. Man måste passa på att köpa långa kjolar när de väl finns, för senare kanske de blir lika sällsynta som de var förra hösten. Även om det fanns många ute i affärerna nu så var det lite synd att det fanns så få olika varianter. De flesta kjolar var gröna eller svarta.

Men jag var förstås glad över att inte behöva åka hem tomhänt. På vägen ut från köpcentret funderade jag på om jag skulle äta något där innan jag åkte hem. Jag såg en restaurang som verkade ha bra vegetarisk mat och stannade till för att läsa menyn, men jag kom snabbt på andra tankar. Jag fick nämligen höra en dånande röst från andra sidan torget som ilsket pratade om Israel-Palestina-konflikten. Naturligtvis till Israels nackdel, vem kunde ha trott något annat. Det räckte att höra mannens tonfall för att känna ett växande obehag och bara vilja komma därifrån. Men inte nog med det, vad han står där och säger helt öppet mitt på ljusa dagen där alla kan höra honom, är rena lögnerna. Bland annat fick man höra "...och vi vet ju alla att den israeliska blockaden endast har som syfte att försvaga det palestinska folket." Nej, det vet jag inte! Den israeliska blockaden har till syfte att hinda vapen från att smugglas in till Hamas, så mycket vet jag. Det var rena hatpropagandan han spydde ur sig, och det vet vi ju alla att enda syftet med det är att demonisera Israel, att få Israel att framstå som ondskefull. Jag undrar om han trodde på det han själv sa, eller om han medvetet ljög för att svartmåla Israel så mycket som möjligt.

Jag blev så irriterad på det han sa att jag kände för att gå fram dit och skrika att det han säger är lögn och att det inte är ett dugg konstruktivt utan bara får folk att tycka mer illa om varandra. Men det kanske är just det han vill. Han verkade vilja få folk att hata, och så uppnår man verkligen ingen fred. Självklart höll jag tyst. Om jag hade sagt något hade jag antagligen råkat riktigt illa ut, och någon självbevarelsedrift måste man ha. Jag hade ingen lust längre att äta på restaurangen där jag hade blivit tvungen att sitta och lyssna på mannens hatiska tal. När jag gick mot tunnelbanan slutade han plötsligt att gorma och ett band började spela istället. Låten lät lika ilsken som talaren.

Ska man verkligen behöva lyssna på sådant här mitt på dagen när man bara vill gå och handla? Jag fattar inte hur de kan få tillåtelse att stå mitt i centrum där alla måste passera förbi. Nog måste det finnas någon mer undanskymd plats där de kunde hålla till, åtminstone om de måste stå och skrika ut hat och lögner. Yttrandefriheten innebär väl inte att man får vräka ur sig vad som helst när som helst och var som helst? Jag är säker på att en nazist inte hade fått stå där och propagera för sina åsikter helt öppet. Någon måtta får det väl ändå vara.

Besvärande religiositet

2010-06-22T21:55:00.002+02:00

Ibland får jag en känsla av att en del människor tycker att religion är något pinsamt. Om ett samtal skulle leda in på ett ämne som på något sätt har med religion att göra - om så bara indirekt - kan vissa bli helt tysta och börja skruva besvärat på sig. Religon och tro är för de flesta tabu, eller något privat som man inte gärna pratar om med någon som man inte känner så väl. Ett väldigt känsligt ämne med andra ord. Jag undrar vad detta kan bero på, om det kanske har att göra med attityden som finns bland många sekulära, att religion är något påhittat och förlegat. Det är inget som en upplyst och självständigt tänkande människa går runt och tror på. Den som tror på en religion eller andra tokigheter måste ändå vara lite "knäpp", annars skulle de inte kunna tro på det. Att råka antyda att man skulle tro på något förknippat med religion är därför mycket pinsamt och måste undvikas till varje pris.

Det räcker att läsa i vilket diskussionsforum som helst, till exempel Passagen debatt under rubriken religion och tro http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=6500000000000046 , för att få en bild av vilka attityder som finns till religion. Speciellt de som kallar sig ateister tenderar att uttrycka ett sådant synsätt som jag har beskrivit ovan. Men det finns säkert minst lika många som inte alls föraktar religion, men ändå tycker att det är jobbigt att prata om. Andra kanske har någon form av tro, men tycker att det är för personligt att prata om och känner sig därför obekväma om ämnet kommer upp.

Hur det än är med den saken, så händer det faktiskt att ämnet kommer upp. Eftersom jag är religiös hamnar jag lätt i sådana situationer och speciellt som jude tror jag att man gör det eftersom judendomen påverkar ens sätt att leva så mycket - det är framförallt en livsstil. För mig är det så självklart att leva så att jag ibland glömmer bort att andra runt omkring mig inte alltid förstår varför jag gör vissa saker. Ett exempel på det:

Det är dags för lunch på universitetet. Jag och två kompisar ska köpa något på ett av caféerna. De brukar alltid köpa en slags maträtt som värms i ett toastjärn som kallas fukatcha (eller hur det nu stavas). De undrar varför inte jag provar den då den även finns som vegetarisk och de vet såklart vid det här laget att jag bara äter vegatarisk mat ute. Så jag försöker förklara att den vegetariska fukatchan tillagas i samma toastjärn som de med kött steks i, och att det kan komma kött på min fukatcha. "Är det så farligt då"? undrar min kompis. "Ja, du vet ju att jag håller kosher också så jag vill inte att minsta spår av kött ska komma i min mat", svarar jag. Självfallet kunde hon inte veta detta. Hon vet att jag är judinna men jag tror inte hon visste vad kosher är och definitivt inte varför det är så noga att små spår av kött inte får komma i min mat. Ibland tror jag av bara farten att folk ska veta vad kosher är men i själva verket verkar det vara få som känner till det. Dessutom hade jag trott att eftersom hon visste att jag är judinna också visste att jag möjligtvis håller kosher.

Hur som helst, efter jag hade sagt detta blev det helt tyst. Mina kompisar sa inte ett ord förrän vi kom fram till caféet. Jag undrade just om jag hade sagt något dumt, och kom på att de antagligen inte förstod vad jag menade. Men om man inte gör det brukar man väl fråga vad personen menade? Det kändes som att jag hade klampat in på förbjudet område, nämligen religion. De hade helt enkelt ingen lust att prata om det och jag sa därför inget mer jag heller.

Förvånande är det då att när vi har satt oss frågar den andra tjejen vad det står på mitt halsband. Jag hade på mig ett chaj-halsband som det står en kort text runtom, på hebreiska. Jag sa att det är en bön på hebreiska och då bad hon mig att berätta vad det står. Så jag läste upp vad det står på hebreiska: "ana bechoach gedula yemincha tatir tzerura". Hon frågade om hon kunde få höra en översättning, som blir ungefär "Vi ber dig att med styrkan och storheten i din högra arm knyta loss vårt bundna öde" (min egen översättning). Då blir hon helt knäpptyst, vilket jag verkligen inte förstår. Hon ställde en fråga till mig som handlade om religion, om en bön, och jag svarade artigt på den. Det var hon själv som tog upp samtalsämnet, och varför göra det om man blir besvärad av att prata om det. För helt uppenbart blev hon besvärad och visste inte vad hon skulle säga.

Religion är tydligen jobbigt att prata om för många och det fenomenet förbryllar mig ibland. Jag pratar mer än gärna vitt och brett om det då det är något som verkligen intresserar mig. Jag tycker det är jättespännande att höra om andra religioner, hur andra lever och vad de tror på. Jag förstår inte varför man inte skulle kunna vara öppen om religion, även om man själv inte har någon.

Kattmys

2010-04-11T20:21:00.009+02:00

Shabat är slut och den nya veckan har börjat, men ovan ser ni ett par experter inom området vila. Katter sover mycket mer än oss människor och oftast sover de hela 16 timmar per dygn. Det ser alltid så gosigt ut när de sover och det syns att de njuter av sin sömn. I fredags strax innan jag skulle tända shabatsljusen hade våra katter Chagai och Chagit lagt sig så här mysigt tillsammans, och vad kunde vara mer passande som inledning på vilodagen än denna syn? Deras rofylldhet smittar verkligen av sig och visst bidrog de till att skapa den perfekta shabatstämningen. Fast för dem är det alltid som shabat. Shavua tov!

Shabat hos en judisk församling i Southampton

2010-03-31T21:29:00.010+02:00

För några dagar sedan kom jag hem från England. Det var en lyckad resa överhuvudtaget, men främst två saker tycker jag var speciella upplevelser: vandringen i naturen utanför Salisbury och besöket hos en av Southamptons judiska församlingar. Från vandringen i naturen visar jag några bilder. Jag tycker att det är fantastiskt vackert där med höga kullar och vidsträckta fält. Landskapet är väldigt öppet och man kan se långt, till skillnad från Sverige där vi har mycket skog. Jag tycker att båda landskapstyperna är vackra på sitt sätt. Men England är helt klart vackrare än Sverige just nu för där har våren börjat på allvar. Här är det ju fortfarande lite snö och slask kvar.

Jag trodde inte att jag skulle kunna besöka någon judisk församling under min resa eftersom det inte finns någon i Salisbury. Andra judiska församlingar trodde jag låg för långt bort för att man ska kunna ta sig dit inom en rimlig tid. Men där tog jag fel. När jag var i Salisbury fick jag höra att Southampton ligger endast 17 minuter från Salisbury med tåg och jag mindes att det finns två judiska församlingar där, en ortodox och en reformert. Jag fick kontakt med en kvinna från den reformerta församlingen som erbjöd sig att hämta mig med bil på tågstationen i Romsey (som ligger nära Southampton) på fredagkvällen. De är en väldigt liten församling och har ingen synagoga att hålla gudstjänst i, så de brukar ha gudstjänsten i någons hem. De har endast gudstjänst på fredagar, annars hade jag velat komma på lördagsgudstjänsten också. Efter gudstjänsten läser de alltid kiddush och äter tillsammans.

Jag tyckte det var riktigt trevligt, men tyvärr var det väldigt få personer närvarande. Vi var bara 7 vuxna, alltså inte ens en minjan (tio vuxna som krävs för att kunna hålla en fullständig gudstjänst). De flesta bönerna läste de på engelska och många av dem läste de bara upp utan sång. Men några böner sjöng de på hebreiska med melodier som jag kände igen, till exempel Lecha dodi och Veshamru. Då kände jag mig nästan som hemma. När vi skulle sjunga den sista bönen, Adon Olam, lät de mig välja melodi. Jag valde en melodi som vi ofta sjunger i Stora synagogan. De kände inte igen den, men sjöng med så bra ändå att jag trodde de kunde den.

Det var jätteintressant att få se hur de utför sin gudstjänst. Efteråt hade jag förstås tusentals frågor till dem om deras församling i Southampton och om judiskt liv i England i allmänhet. Jag fick veta att de bara är cirka 200 judar som bor i Southampton. De har ingen tillgång till kosher kött där utan måste åka till Portsmouth om de vill köpa det. Till middagen serverade de endast vegetarisk mat, och några sa att de nästan aldrig äter kött för att det är dyrt och svårt att få tag på. Det låter ungefär som situationen för en del judar i Sverige. Men det är förstås annorlunda i storstäderna, exempelvis London, där fler judar bor. Jag fick veta mycket om hur det är att vara jude i England, och de frågade såklart mig mycket också om Sverige. De tyckte att vi har en stor församling i Stockholm, och det är den ju jämfört med Southamptons. De var verkligen trevliga och välkomnande människor och jag trivdes bra den lilla stund jag var där. Det betydde mycket för mig att få fira shabat tillsammans med andra och inte behöva vara ensam. Just när shabat närmade sig den veckan längtade jag hem och kände mig riktigt ensam också, så deras vänlighet värmde verkligen. Efter att ha varit hos dem kändes det inte alls lika ensamt heller, när jag visste att det faktiskt fanns andra judar bara en kort tågresa från mig.

Men nu är det ändå skönt att vara hemma! Det är Pesach nu och de två första kvällarna har vi firat och ätit en sedermåltid, och det har varit lika trevlig som alltid. Jag hoppas att ni får en fortsatt bra Pesach, eller en glad påsk för den delen.

Chag sameach!

Shabat i Salisbury

2010-03-06T20:10:00.002+01:00

Nästa vecka reser jag till Salisbury, UK. Jag ska vara där i två veckor och det är en studieresa som ingår i kursen jag läser just nu, Engelska mot yngre åldrar. Salisbury är en småstad med knappt 39 000 invånare men är tydligen ett populärt turistmål tack vare deras berömda katedral och det ännu mer berömda Stonehenge som ligger utanför staden. Jag ser verkligen fram emot att få se Stonehenge.

Men frågan är vad jag ska göra där på de två shabatot som jag kommer att vara där. Jag tror inte att det finns mycket att göra där om man håller shabat. Staden har ingen judisk församling och synagoga som jag kan gå till. Närmaste synagoga ligger i Southampton eller Portsmouth, men det tar över en timme dit med buss. Jag vill inte resa så långt på shabat, då blir det ingen riktig vilodag. Jag får stanna i Salisbury och försöka hitta på något där. Jag kanske kan ta en promenad och utforska staden, eller ännu hellre gå på en vandring i naturen om det är möjligt. Jag får hoppas att det blir fint väder, tyvärr regnar det ju mycket i England. Det är vår där nu med runt fem plusgrader, lite bättre än här i Sverige i alla fall. Jag är trött på snön och kylan här nu så det ska bli skönt att få känna barmark och gräs under fötterna igen.

Men om vädret blir dåligt på shabat får jag vara inne och läsa. Jag ska ladda upp med böcker så jag har något att göra. Jag ska inte bo ensam där heller, utan jag ska bo hos en familj som universitetet har ett avtal med och som brukar ta emot studenter. Så jag kanske kan spela spel eller något med barnen om det blir dåligt väder. Hur som helst tror jag att det kommer bli en jättekul resa och jag kommer säkert att lära mig massor av den. Det blir skönt också att komma bort från den vanliga vardagsrutinen för ett tag. Sedan kommer jag hem lagom till Pesach som tur är, för det hade verkligen blivit svårt att fira i Salisbury.

Shavua tov!

Följ Tzaar baalei chayim - vägra päls!

2010-02-20T18:35:00.002+01:00

Aftonbladet publicerade nyligen en artikel om djurplågeriet på de finska pälsfarmerna. Personer har lyckats filma hur det ser ut inne på några av pälsfarmerna och en sådan video finns att se på Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6629651.ab Det är inget jag rekommenderar någon att se egentligen, själv mådde jag jättedåligt när jag såg detta. Men det är bra att det uppdagas så att folk får se hur verkligheten ser ut och var deras pälsar faktiskt kommer ifrån.

Videon avslöjar rävar inspärrade i små gallerburar, vissa utan fast mark under tassarna. Det finns knappt utrymme för djuren att vända på sig i burarna. De är stressade och några springer av och an runt i en liten cirkel, som är det enda sättet att springa på i buren. Flera av dem har infekterade ögon och blodiga sår på kroppen, eftersom de biter varandra i sin stress och frustration. De får ingen som helst vård för sina sjukdomar och skador. Det här är djur som aldrig har fått se solens ljus och aldrig kommer att få göra det. De föds och växer upp i de trånga burarna och får aldrig uppleva ett naturligt rävliv. De får aldrig känna hur det känns att springa fort över ett fält, leka med andra rävar eller jaga. Istället växer de upp i ett mörker där de tvingas till att sitta orörliga och plågade under sina korta liv. De lever i ett djurens helvete. Till sist får de sluta sina dagar genom exempelvis kvävning eller genom en elektisk chock från en elektrod som placeras i djurets anus. Det eller någon annan metod som är billig och ger den finaste pälsen. I vissa länder där de stryper djuret i en snara tar de sig inte ens tid att vänta tills djuret har dött. De börjar flå djuret där det hänger i snaran, fortfarande vid medvetande.

Det här skräckexemplet är inget undantag. Det finns inte någon pälsfarm i världen där djuren lever ett lyckligt liv, varken rävfarmer, minkfarmer eller några andra. Det finns inte någon pälsfarm där djuren får komma ut och röra på sig varje dag och bete sig naturligt, eller får veterinärvård. För sådant skulle kosta pengar, och pälsfarmarna vill ju göra så stor vinst som möjligt. Så det gäller att förvara djuren så billigt som möjligt och ta livet av dem så billigt som möjligt. Det handlar bara om att pälsar ska produceras så billigt som möjligt och då finns det inget utrymme för att minska djurens lidande.

Alla ni som köper och använder päls är ansvariga för det här. Det är på grund av ER som djuren plågas. För det är ni som skapar efterfrågan och möjliggör för pälsfarmarna att tjäna pengar på detta. Om ingen hade velat köpa päls så hade det inte funnits någon marknad och pälsfarmerna hade fått läggas ned. Så ni som har päls är medskyldiga till djurplågeriet, lika skyldiga som de som utför det med sina bara händer. Djuren plågas för att NI vill känna er fina i er päls eller andra kläder med pälsdetaljer, som jackor med pälskantade luvor.

Det finns en mitsva mot djurplågeri som gäller alla, judar som icke-judar. Den är ett av de sju noachidiska buden i Torahn, alltså de bud som G-d gav till Noah och som gäller för alla människor. Denna mitsva heter Tzaar baalei chayim - djurs lidande, och förbjuder alla former av djurplågeri. Är det enligt denna mitsva tillåtet att föda upp djur i trånga burar, låta dem bita varandra blodiga, aldrig låta dem så solen eller röra på sig och sedan tortera dem till döds? Jag skulle inte tro det! Den som bär päls gör sig skyldig till djurplågeri och går helt emot Tzaar baalei chayim. En jude som kallar sig religiös och kanske håller kosher och shabat och andra mitsvot, men som man sedan ser kommer gående i en päls till synagogan, har jag väldigt svårt att ta på allvar. Jag blir ärligt talat djupt besviken när jag ser en päls på en människa som jag respekterar. För hur kan man, som religiös, med gott samvete bryta mot en så viktig mitsva som Tzaar baalei chayim?

Nej, päls är INTE nödvändigt för människans överlevnad. Vi behöver INTE päls för att hålla oss varma på vintern. Och det är INTE etiskt försvarbart att plåga djur för att man vill se "fin" ut. Det är så onödigt. Ska djur behöva lida för att vissa personer tycker de har rätt att plåga andra varelser bara för sin egen fåfängas skull? Jag tycker inte att päls är ett dugg snyggt på människor. Det ser bara makabert ut att gå klädd i pälsar från plågade djur, och det säger en del om bäraren. Det signalerar att personen ifråga inte bryr sig om djur, utan bara tänker på sig själv. Det signalerar fåfänga, egoism och hjärtlöshet. Inga vackra egenskaper precis...

Judar flyttar från Malmö

2010-02-04T20:13:00.003+01:00

Den senaste tiden har flera obehagliga händelser ägt rum i Skåne som knappast kan ha undgått någon. Protesterna under tennismatchen mellan Sverige och Israel, attentaten mot synagogan i Helsingborg och begravningsplatsen och attacken mot en judisk fredsdemonstration är några av dem. Antisemitismen tar sig starka uttryck i Malmö, men här i Stockholm har jag knappt märkt av den. Jag insåg inte riktigt hur illa läget är i Malmö förrän jag läste Skånskans artikelserie om den växande antisemitismen. Den finns att läsa på http://www.skanskan.se/article/20100201/MALMO/100209982/1057

Många judiska familjer väljer att flytta från Malmö för att de inte känner sig trygga där. En del flyttar till Israel, andra till Stockholm. Föräldrar oroar sig framför allt för sina barns framtid och vill inte att de ska behöva växa upp i en sådan miljö. Det finns barn som blir retade i skolan enbart för att de är judar. I en artikel kan man läsa om en pojke som blivit hotad med "vi ska halalslakta dig"! Folk blir kallade "judejävel" och en del vågar inte ens gå till synagogan av rädsla för attentat. Många vågar inte visa på något sätt att de är judar genom att bära kipa eller judiska smycken och de vågar inte alltid berätta att de är judar. Folk har blivit uppmanade att aldrig vistas på begravningsplatsen ensamma.

Det är ofattbart att detta får pågå i Sverige 2010. Om jag hade bott i Malmö hade jag flyttat så fort jag bara kunde, speciellt om jag hade barn. Tänk att varje dag behöva oroa sig för att ens barn kanske blir kallade judejävel i skolan och utsatta för hot. Eller att behöva uppmana sina barn att inte bära judiska smycken eller berätta för andra att de är judar för att de då kan råka illa ut. Jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp med en rädsla för att visa vilka de är och inte kunna vara sig själva utan att behöva dölja något. Om man är religiös jude är det praktiskt taget omöjligt att dölja det och det ska ingen heller behöva göra. Tänk när ens barn hamnar i följande situationer:

I skolmatsalen:

-varför äter inte du kött?

- jag är vegetarian.

(Istället för: jag håller kosher.)

I skolan, torsdag eftermiddag:

- Vi ska på bio på fredag, hänger du med?

-nej jag kan inte.

-varför inte?

- öh... jag lovade att passa min lillasyster.

- men det säger du ju alltid.

-ja...

(Istället för: shabat börjar på fredag kväll. Det är min vilodag och jag använder inte pengar då.)

I skolan, under luciafirandet:

-varför är inte du med i luciatåget?

- jag har scenskräck.

(Istället för: jag firar endast judiska högtider.)

Inför Jom kippur:

- jag ska vara ledigt nästa onsdag.

-jaså, varför det?

- min hund ska opereras.

(Istället för: jag ska fira Jom kippur då.)

Under Pesach:

-Varför äter du inga mackor och bullar?

- Jag går på GI-diet denna veckan.

(Istället för: Det är Pesach nu, och då äter jag inte något med spannmål i.)

Hemma tillsammans med kompisen:

-vad är det där för något som ni har på dörrkarmen?

- det är en souvenir från Uruguay, den för tur med sig.

(Istället för: det är en mezuza, den innehåller avsnitt ur Torahn.)

Det går inte att dölja att man är jude om man lever ett judiskt liv. Om man skulle försöka ljuga i alla situationer som man möter där man behöver förklara att man lever judiskt, så skulle folk snart tycka att man beter sig väldigt konstig. Det kan aldrig hålla i längden. Dessutom vore det outhärdligt att hela tiden behöva dra påhittade historier för att dölja att man är jude. Jag vill inte att mina barn ska vara rädda för att hamna i sådana situationer och känna sig tvungna att ljuga för att de kan få problem om någon får reda på att de är judar. Jag vill att de ska kunna känna sig trygga och bli respekterade precis som de är. Det är upprörande att detta är den verklighet som många judiska familjer i Malmö och övriga Skåne lever i. Där barn får problem bara för att de är judar.

Vi förstör vår jord

2010-02-03T19:38:00.003+01:00

I helgen var jag och såg den nya filmen Avatar på bio. Den utspelar sig i en tid när människan har förstört jorden och förbrukat alla dess resurser, och istället letar de efter nya energikällor ute i rymden. Människorna hittar en grön oförstörd planet, Pandora, som visar sig inneha stora mängder av en helt ny enegikälla som går att sälja på jorden för flera miljoner dollar per kilo. Problemet är bara att den största fyndigheten ligger precis under en by där planetens urinvånare Navi-folket bor. De är ett folk som lever i harmoni med naturen och värnar om varje djur och träd. När människorna vill skövla deras by och skog för att komma åt energikällan vägrar de förstås att flytta.

De senaste åren har det gjorts mängder av filmer med samma tema: jorden hotas av undergång på grund av människans miljöförstöring. Ta till exempel Waterworld, Day after tomorrow och 2012. Att det görs så många katastroffilmer tror jag beror på att det pratas så mycket om miljöförstöringen och hotet mot vårt klimat just nu. Det har blivit mer omdiskuterat nu än det var för några år sedan och det märks även på filmbranschen. Katastroffilmerna verkar intressera många, kanske för att de skildrar en framtid som många är oroliga för att den skulle kunna bli verklighet. Den kanske inte blir så som i filmens värld, men jorden håller på att sakta förstöras och en katastrof skulle kunna inträffa längre fram. Det är något som berör alla. Jag läste att många människor har känt sig deprimerade efter att de har sett Avatar, eftersom filmen skildrar en så perfekt oförstörd värld, medan vi själva bara förstör vår jord mer och mer. Filmen är animerad och visar otroligt vackra miljöer, växter och djur. Den är dessutom 2 timmar och 40 minuter lång vilket gör att man lever sig in i den. När man sedan går ut från biografen och ser vår egen värld med bilar, avgaser och betong önskar man nästan att man kunde ha stannat kvar på planeten Pandora.

Men istället för att drömma sig bort till fantasivärldar är det dags att vi tar vårt ansvar för jorden som vi bor på. Som det står i Talmud: "The holy blessed one took the first human and, passing before all the trees of the garden of Eden, said, 'see My works, how fine and exellent they are! All that I created, I created for you. Consider that, and do not corrupt or desolate My world; for if you corrupt it, there will be no one to set it right after you." (kohelet rabbah 1, ON 7:13)

Om vi förstör jorden finns det ingen annan som kan reparera den åt oss. När G-d skapade jorden gav han oss människor ansvaret att ta hand om den och alla djur, men istället håller vi på att förstöra den och utrotar vissa djurarter. G-d anförtrodde världen till oss men det är inte vi som har skapat den och vi äger den inte. Vi får inte göra precis vad vi vill med jorden.

Mitsvan om att bevara och ta hand om jorden heter Bal tashchit - förstör inte. Man kan hålla denna mitsva genom att inte slösa på saker, till exempel inte slänga mat, återvinna, spara på vatten och el och leva så miljövänligt som möjligt. Men även om jag och ett fåtal andra sopsorterar och åker med kollektivtrafiken istället för bil, så upphör inte miljöförstöringen. När så få personer försöker ta hand om miljön men den stora massan fortsätter att förorena luften och förstöra naturen, gör ens ansträngningar då egentligen någon skillnad? Det blir bara som en droppe i havet tyvärr när de flesta inte lever miljövänligt. Det är politikerna och beslutsfattarna som måste anstränga sig mer för att rädda vår jord. Det är ju bara de som har makten att lagstifta och åstadkomma några större förändringar. Efter klimatkonferensen i Köpenhamn som inte direkt infriade några större förhoppningar tappar jag dock alltmer tron på makthavarnas vilja att förändra. När ska de inse hur viktigt det är att sätta stopp för missbrukandet av vår jord? Snart kan det vara för sent och då är det våra barnbarnsbarn som får ta konsekvenserna. För ingen annan kommer att göra det åt oss...

Kosherlagarna - inte alltid så strikta?

2010-01-09T17:17:00.002+01:00

De judiska matreglerna reglerar vad en jude får och inte får äta och kan upplevas som ganska stränga och begränsande av utomstående. En jude som håller kosherreglerna får inte äta vilka djur som helst, inte blanda kött och mjölk och inte förtära blod. Däggdjuren måste ha kluvna klövar och vara idislare för att vara kosher, så grisen är inte kosher eftersom den inte idislar. Kaninen är inte heller kosher trots att den idislar, eftersom den saknar klövar. Fiskar måste ha fenor och fjäll för att vara kosher så då går bland annat ål och skaldjur bort. Vilka fåglar som helst får man inte heller äta, generellt får man bara äta tamfåglar och inga rovfåglar. Så det finns en hel del som vi inte får äta, kort sagt. Håller man strikt kosher måste man även ha två uppsättningar köksredskap, en för kött och en för mjölkmat. Minsta spår av mjölk som kan finnas på en tallrik får inte komma i en köttmåltid, för då blandas kött och mjölk. Även om sådana spår inte går att se med blotta ögat. Därför bör man inte heller äta på tallrikar som har använts för treif (icke-kosher) mat när man äter ute även om man äter vegetarisk mat, eftersom den vid värme absorberar spår av treif mat från tallriken och därmed blir treif. Likadant om maten är tillagad i treif kokkärl.

Då är det ganska förvånande läsa att det finns en mängd överseenden och förmildranden i Talmud vad gäller att hålla kosher som är accepterade som lag. Ett exempel på det är sannolikhetsprincipen. Enligt den behöver man inte undersöka hela djuret innan det ska slaktas för att se om det har några defekter som skulle göra det treif (förutom lungorna som alltid undersöks eftersom det är vanligt med defekter på dem). Man antar helt enkelt att djuret inte har någon annan defekt som skulle göra det treif därför att de flesta djur inte har några sådana skador. Sannolikheten för det är alltså mycket låg.

I Talmud (Chullin 11a-b) ges ett rent teoretiskt exempel som illustrerar hur man kan förlita sig på sannolikheten. Om det i en avgränsad stad finns tio köttaffärer och nio av dem säljer endast kosher kött och en säljer icke-kosher, och lite kött hittas i staden, så får köttet ätas eftersom sannolikhetsprincipen godkänner det som kosher då det sannolikt kommer från en av de kosher affärerna.

Ännu en förmildrande princip är neutraliseringsprincipen. Det är förbjudet att blanda treif mat med kosher för att neutralisera den treifa maten, men om det av misstag skulle blandas i treif mat i kosher mat så är hela blandningen ändå tillåten så länge det är minst 60 gånger så mycket kosher mat som treif mat blandningen. Den treifa maten får naturligtvis inte gå att urskilja i blandningen. Denna regel kallas battel be shishim - "det neutraliseras i proportion med 1 av 60".

Detta läste jag om föregående shabat i en bok som heter "The book of jewish belief" skriven av Louis Jacobs. Tyvärr skrev han inte mycket mer om detta med förmildrande omständigheter vilket hade varit intressant att veta mer om. Men det är förvånande hur dessa principer kan vara en del av halachan. Jag hade inte velat äta kött om jag hittade det i en stad med en icke-kosher köttaffär även om det fanns hundra andra affärer som sålde kosher kött. Det blir som att spela på lotteri, risken finns ju att köttet är treif. Då borde det vara bättre att avstå och vara på den säkra sidan.

Neutraliseringsprincipen skapar också frågetecken. Till exempel om det är tillåtet att äta något med 1/60-dels treif ämne i, så borde det väl vara tillåtet att äta kosher mat tillagad i treif kastruller. För de spår av treif mat som finns kvar i en diskad kastrull kan väl knappast utgöra mer än 1/60-del av den färdiglagade maten? Spåren är ju mikroskåpiska. Men det är klart, att det är ju bara tillåtet att äta mat med 1/60-del treif i om den treifa maten hamnade där av misstag. Men om man äter mat lagad i en treif kastrull så vet man oftast om att kastrullen är treif. Då bör man undvika det om man kan. Men så skriver Jacobs också att inte all burkmat är förbjuden även om den är tillverkad utan kontroll av en rabbin. För om den förbjudna maten är mindre än 1/60-del av den kosher maten i burken så är blandningen tillåten. Han påpekar dock att mat som kan innehålla något treif så mycket som möjligt bör köpas med koshercertifikat så man vet att den verkligen är kosher. Men ändå tycker jag att det är konstigt att man får äta sådan mat med "avsikt", när det inte var av misstag som 1/60-del treif mat blandads i, som i burkmat. Varför får man då inte äta mat tillagad i treif kärl med avsikt kan man undra då.

Till sist, ett citat från boken som jag finner smått märkligt (alltså sista meningen): "Apart from the prohibition of eating untithed produce, which applies only in the Holy Land, there are no bans of plants and vegetables. Everything is assumed to be kosher unless there is a reason to declare it forbidden. For instance, when potatoes were first discovered, no one questioned that they were kosher, simply because one could think of no possible prohibition that could apply to this vegetable. However, fruit and vegetables containing worms must not be eaten until the worms have been removed."

Någon som brukar äta frukt och grönsaker med mask i innan maskarna har tagits bort? Tänkte väl inte det. Jag brukar inte äta maskätna frukter även om maskarna tagits bort, yuck! Men det är i alla fall tillåtet.

(På bilden: kosherstämplar)

SL och shabat går inte ihop

2010-01-07T23:27:00.005+01:00

Jag köper alltid terminskort för studenter på SL som kostar 2450 kronor. Det blir lite billigare än att köpa vanliga månadskort. Förut har jag varit livrädd för att tappa bort det kortet, speciellt i början av terminen när det är som mest värt. Om man tappar det får man nämligen inget nytt. Men nu har de infört förlustgaranti om man beställer kortet på internet och det är ju jättebra. Så inför den nya terminen beställde jag mitt kort på nätet och de garanterade att man skulle få det innan den 1 januari bara man beställde det innan 18 december. Jag kom på i sista minuten att jag måste beställa det då, men jag hann i tid. Ändå fick jag inget kort hemskickat inom fyra arbetsdagar som det var meningen!

1 Januari närmade sig och fortfarande inget kort, så jag ringde SL. Kvinnan som svarade sa att det hade blivit ett fel i deras system så några av de beställningar som hade gjorts den 17:e hade inte gått igenom och korten hade inte tryckts upp. Jag var en av dem såklart, min vanliga tur. Men hon sa att jag skulle köpa en förköpsremsa och åka på den så länge om inte kortet kom, så skulle SL ersätta mina utlägg sedan.

Kortet hade fortfarande inte kommit den 30 december så jag fick börja fundera över remsan. Grejen var att jag inte ville köpa den på shabat och det var då jag eventuellt skulle behöva den för att åka till synagogan. Om jag köpte den i förväg skulle det ju vara onödigt om jag inte skulle komma att använda den, om jag av någon anledning inte åkte till synagogan. Men köpa den på shabat ville jag i alla fall absolut inte. Jag använder inga pengar på shabat om det inte är nödfall. Egentligen vill jag inte heller åka tåg på shabat, men fram till den dag jag blir rik nog att köpa lägenhet i innerstan eller har stått 20 år i bostadskön (och är rik nog att ha råd med hyran) får jag antingen åka tåg eller isolera mig i min förort på shabat. Så det får bli tåget, annars skulle jag aldrig få komma till synagogan på shabat. Men då är det också endast till synagogan jag åker, några andra resor gör jag inte.

Jag tycker att man ska göra så gott man kan och följa så många mitsvot som man känner att man klarar, så även om man inte kan avstå från att åka tåg så kanske man åtminstone kan låta bli att använda pengar. Det finns de som säger att eftersom de har tagit tunnelbanan på shabat så har de redan brutit mot shabat, och då spelar det ingen roll om de bryter mot alla andra shabatbud. Så tänder de en cigg, köper en kaffe och skickar ett par sms. Men det måste väl ändå vara bättre att hålla alla bud utom ett eller några få än att inte hålla några alls. Jag tycker att man ständigt ska sträva efter att bli bättre och har man möjlighet att hålla shabat i större utstäckning så ska man göra det. Om jag hade haft möjlighet att gå till synagogan i stället så hade jag gjort det och inte tagit tåget till exempel. Men ser man ingen mening med att hålla mitsvot och inte får ut något av det, så är det ju lätt att avfärda dem med ett "jag har redan åkt tunnelbana så det är ingen idé för mig att försöka hålla shabat". Det är synd, för även om man åker tunnelbana kan man få ut något positivt av att hålla resten av mitsvoten. Man kan slippa telefoner, pengabekymmer, skriva, laga mat osv och få en bättre vilodag helt enkelt.

Jag köpte i alla fall förköpsremsan innan shabat började så jag skulle ha den om jag behövde den. Jag åker ju så gott som varje shabat till synagogan ändå men man vet ju inte om man blir sjuk eller något annat hindrar en. Men jag kom i väg som vanligt. Remsa är dock inget bra att resa med då man lätt fastar i kö när spärrvakten ska stämpla den. Då blir man stressad när man inte vet om man kommer hinna med sitt tåg eller inte och tjejen framför pladdrar på och velar i flera minuter innan hon till sist köper sin biljett. Inget som går ihop med shabatstämningen precis, men så är det ju att resa. Det passar inte alls in i shabatfirandet eftersom det kan bli stressigt med förseningar, köer och trängsel. Så visst hade det varit skönt att slippa det för en dag.

6:e Chanukka-kvällen

2009-12-16T20:36:00.004+01:00

I kväll började sjätte dagen av Chanukka och vi tände sex ljus i chanukkian (sju ljus tändes, men det sjunde är shamash-ljuset, "tjänaren", som man tänder de övriga ljusen med). Jag förevigade ögonblicket, som kan beskådas på bilden ovan. Det är tradition att ställa chanukkian i ett fönster så att den kan vittna om miraklet för de som går förbi utanför. Men jag tror inte att någon kan se vår chanukkia i fönstret uppe på 6:e våningen, då får det nog vara någon med örnsyn. Här inne är det dock väldigt vackert, extra vackert i år med snön i bakgrunden.

Sevivon, sov, sov, sov

2009-12-13T13:57:00.008+01:00

En sevivon är en dreidel, snurra, som barn brukar spela med på Chanukka. Det finns en chanukkasång för barn på hebreiska som börjar med orden "Sevivon, sov, sov, sov", vilket betyder ungefär "dreidel, snurra, snurra, snurra". Jag tycker det är en gullig sång och hebreiskan är lätt att förstå. Den är kanske lite lång att skriva här mer här är en länk till den: http://www.gardenofsong.com/ohhanukkah.html

Vi har inga barn än så det blir inte att vi sjunger sådana sånger, utan mest bara den traditionella Maoz tsur efter att vi har tänt chanukkaljusen. Men dreidelspelet spelade vi på shabat då vi även spelade kort. Det är en bra sysselsättning på fredagkvällen om man håller shabat och inte ser på tv eller liknande. Jag hade köpt en ny dreidel från Israel tidigare och den spelade vi med. Det var bara det att på denna dreidel finns inte den hebreiska bokstaven "shin" med, istället har den bokstaven "peh". Annars brukar de ha bokstäverna nun, gimel, hei och shin, som står för frasen "nes gadol haja sham", ett stort under hände där. Alltså ett stort under hände där, i Israel. Men på den här dreideln från Israel står istället bokstäverna för "nes gadol haja po", ett stort under hände HÄR. Och det är ju självklart, att om man bor i Israel säger man att ett stort under hände här. Men det är också så att varje bokstav på dreideln står för ett ord på jiddisch som talar om vad spelaren ska göra om han/hon får upp den bokstaven. Nun står för "nit", inget, gimel står för gants, allt, hei står för halb, halva och shin står för shteln, lägg till. Man spelar om mynt, godis eller liknande och kan alltså få inget av potten, allt i potten, halva potten eller så får man lägga till i potten. Men vilket jiddisch eller hebreiskt ord står bokstaven "peh" för om man har en sådan dreidel? "Shteln" finns ju inte med på den. Jag har inte lyckats hitta något svar på detta i böcker eller på internet, så vi improviserade och tänkte att varje gång "peh" kom upp så stod det för "put". Men jag ska ta reda på svaret, kanske är det bättre att fråga någon kunnig person.

Intressant är också att dreideln har blivit en tävlingssport i USA. Major League Dreidel (MLD) som grundades i New York år 2007 anordnar dredielturneringar varje år under Chanukka. Men där tävlas det inte om vem som tar hem den största potten, utan det är den som lyckas få sin dreidel att snurra under längst tid som vinner.

Chanukka sameach!

Tack, men jag tror inte på tomten...

2009-12-12T21:23:00.004+01:00

I mitt inlägg "Tack, men jag firar inte jul..." var jag kanske lite väl hård mot den vackra, ljusa, och glimmande högtiden julen som glädjer så många i dessa mörka tider. Jag räknade ju faktiskt bara upp dess nackdelar för mig, utan att nämna något positivt förutom det gnistrande pyntet som lyser upp vinterkvällarna. Därför bjuder jag nu på en ÄNNU mer annorlunda synvinkel på julen, men en lite gladare och inte fullt så allvarligt sådan. Skriven med glimten i det tindrande ögat.

Äntligen är den här! Den underbara, glittriga, röda tiden. Jag blev så glad när jag äntligen fick se de första små prydnadstomtarna i affärerna för några veckor sedan, som jag inte behöver spendera några pengar på. Så roligt att bara kunna titta utan att vilja köpa. Det är så skönt att promenera lugnt på stan och betrakta de stressade julfirarna springa ut och in i affärer på jakt efter de bästa julklapparna. Jag läste nyss i tidningen att varje svensk handlar julklappar för 6000 kronor i genomsnitt, tänk vad mycket pengar jag sparar på att inte fira jul! Både jag och min plånbok känner riktigt julefriden genomsyra oss vid denna tanke.

Och tänk vad mysigt det är med alla julmarknader. Ofta finns det små eldar där som man kan värma sig vid, perfekt på shabat när jag inte får elda själv. Det är också trevligt att se på alla stånd där de säljer julsaker, jag riktigt känner hur sparkontot växer. Nu får jag äntligen chansen att titta på fläskkorvar också. Jag älskar den härliga lukten, nog är det något visst med den.

Många anser att julen är en svensk sekulär högtid snarare än en kristen, och visst är det så! Eftersom majoriteten av de som firar jul inte tror på Jesus kan ju inte julen kallas kristen, för på julen äter svenskarna bara middag, dansar runt en gran, ger varandra presenter och ser på Kalle Anka. Det är sällan de går på julottan i kyrkan. Så därför borde det inte vara några problem för mig som religiös judinna att fira jul, eller? Åh neej, nu måste jag vara lite negativ igen... Det finns ett problem här, och det är att på julen firar man att jultomten kommer. Inom judendomen tror vi inte på tomten, det står faktiskt ingenstans i Torahn att en tomte ska komma på julafton. Så därför kan jag inte fira julen som har ett budskap som är tvärtemot judendomens. Vad synd alltså! Tomten som är så fin i sin röda rock och vita fluffiga skägg och han verkar så snäll som ger alla snälla barn presenter. Nåja, alla icke-judiska snälla barn i alla fall. Han kommer ju aldrig till judiska hem, så det är egentligen inte att undra på att vi inte tror på honom.

Då är det allt för väl att det finns så många generösa människor som delar med sig av sina julupplevelser till mig, så att jag också får känna lite julstämning. Det är så spännande att höra om vad de har köpt för julklappar, vad de har bakat för julgodis, huruvida de ska göra sin egen pepparkaksdeg eller köpa färdig, vilka de ska fira jul med, om deras barn är med i luciatåg och så vidare. Jag antecknar allt noga så att jag kan spara och ha som minne. Men det bästa är ändå när de frågar mig saker som "var ska du fira jul?", "har du köpt julklappar än?" eller "hur var julen?". Då får jag äntligen den spännande utmaningen igen att förklara varför jag inte firar jul. Det här kan vara lite vanskligt, speciellt när jag ska tillkännage att jag inte tror på tomten. Men de allra flesta brukar ta det bra och jag blir så glad när jag blir respekterad trots min avsaknad av tro på tomten.

Men, jag måste ändå erkänna, att trots allt detta fina som jag har räknat upp ovan är det framför allt mest bara en sak som jag gillar med julen: jullovet! Det är den allra finaste traditionen av alla, att mitt i vintern få vara ledig i drygt tre veckor. Och även om man inte är student och inte får något jullov så har man åtminstone att antal röda dagar i kalendern att se fram emot. Tack för det julen!

Religionsfrihetens stora utmaningar

2009-12-09T12:38:00.004+01:00

Den senaste tiden har religiösas rättigheter tagits upp till häftig debatt. Jag tänker då främst på två saker: förbudet mot minareter i Schweiz och pratet om att två muslimska kvinnor, den ena lärarstuderande och den andra studerande till barnskötare ska förbjudas att bära niqab (en slöja som täcker hela ansiktet utom ögonen) i sina kommande yrken. Som religiös har jag såklart reagerat starkt på detta och funderat på om sådana förbud är rätt och vad konsekvenserna skulle kunna bli om de genomfördes.

Att förbjuda minareter tycker jag är väldigt konstigt. Varför skulle inte en religiös grupp få utforma sina bönehus enligt sin tradition? Att störa sig på ett hus utformning, i detta fallet en moské med ett torn, är för mig obegripligt. Om någon har stora problem med åsynen av ett torn så ligger det något annat bakom, närmare bestämt fördomar och fientlighet. Ingen kan komma och påstå att ett torn på något sätt skulle ha en negativ inverkan på deras dagliga liv. Många gnäller över att de skulle störas av böneutrop fem gånger om dagen, men har det egentligen överhuvudtaget varit tal om sådana? Vad jag har förstått har muslimer i Schweiz främst velat få tillstånd att bygga minareter, inte att använda dem till böneutrop. Tydligen används inte ens de minareter som redan finns där till böneutrop, enligt vad jag har läst i alla fall. Dessutom, om en muslimsk församling skulle vilja bygga en minaret och använda den till böneutrop behöver ju inte denna placeras mitt i centrala Stockholm. Det finns andra platser att bygga den på där den inte skulle störa lika mycket. Varför skulle man neka en religiös grupp att utöva sina traditioner, så länge det inte påverkar andra?

Likadant med kvinnorna som vill bära niqab. Detta är något som de har valt själva och i första hand påverkar endast dem. Jag har väldigt svårt att förstå dem som förespråkar ett förbud mot att bära niqab eller burka på allmän plats, med argumentet att de "vill kunna se vem någon är, det kan ju vara vem som helst där inne". So what? Varje dag ser man tusentals anonyma ansikten ute på stan som man inte vet vilka de är. Jag kan ju vara precis vem som helst, även om de ser mitt ansikte. De känner mig ändå inte och får i stort sett endast reda på vilket kön jag tillhör. Att säga att en rånare skulle kunna dölja sig under en burka är lika befängt, en rånare kan ju kunna dölja sig i vilken annan förklädnad som helst.

Vissa tror att alla kvinnor i niqab eller burka är förtryckta, men vad vore mer förtryckande än att förbjuda människor att klä sig som de vill? Jag skulle inte vilja att någon förbjöd mig att gå i lång kjol och klä mig modest. Jag kan dock förstå dem som hävdar att det är problematiskt att bära niqab inom yrken där man arbetar med människor. Det kan vara svårt, men frågan är varifrån problematiken kommer? Mycket av den beror på människors fördomar om att kvinnor i niqab inte kan kommunicera med andra för att de inte visar sina ansiktsuttryck. Men många har säkert aldrig ens pratat med en kvinna i niqab, ändå "vet" de detta. Vad gäller att arbeta med barn så tror jag dock att det underlättar om barnen kan se ens ansiktsuttryck. När man kommunicerar med barn måste man vara tydlig och ansiktsuttryck säger ju mycket om hur vi mår, om vi är ledsna, glada eller arga till exempel. Den muntliga kommunikationen förstärks av ansiktsuttryck och gester och ett tydligt kroppsspråk är viktigt för lärare. Samtidigt kanske man kan kompensera detta på andra sätt och barn brukar ha lätt för att anpassa sig till nya situationer. Det är också nyttigt för barn att se att det finns olika slags kulturer, religoner och människor och att vi alla är olika. Sedan är det också så att muslimska kvinnor inte behöver dölja sitt ansikte för barn, endast för vuxna män. Så en niqabbärande lärare kan visa sig för barnen inne i klassrummet och ta på sig sin niqab när de går ut. Detta tror jag inte barnen skulle ha några problem med. Oftast är det de vuxna som har svårt att anpassa sig till något nytt och främmande, så det är snarare kollegerna som får svårt för detta...

Jag sympatiserar mycket med dessa kvinnor för jag vet själv hur svårt det kan vara att leva enligt sin religion i Sverige och få förståelse från en inte alltid så tolerant omgivning. Vi har religionsfrihet i Sverige, ändå ska det vara så svårt att följa sin religion här! Det är motsägelsefullt. Det svåraste för mig när jag kommer ut i arbetslivet blir nog att få ledigt under mina högtider och inte behöva arbeta på shabat. Nu när jag studerar är det oftast inga problem. Som på fredag när jag har ett obligatoriskt seminarium som slutar 15.30 och shabat börjar 14.28, då var det inga problem alls att få tillstånd att gå tidigare innan shabat börjar. Men när jag ska börja jobba vet jag inte om det kommer att gå lika bra att sluta tidigt på fredagar under vintern, om jag ska jobba i den kommunala skolan. När man arbetar har man ju mycket mer ansvar, dock tror jag att allt går att lösa bara man vill. Bara ens arbetsplats vill! Det är sådant här man börjar fundera på nu när utbildningen går mot sitt slut.

Tack, men jag firar inte jul...

2009-12-05T17:36:00.005+01:00

Nu var det verkligen längesedan jag skrev någonting här men jag har inte gett upp helt. Förhoppningsvis kommer det mera. Det känns som att jag har tagit upp det mesta nu om att vara judinna i Sverige och det börjar bli alltmer svårt att komma på nya inlägg i ämnet. Säkert finns det massor men jag kommer bara inte på dem. Jag vill inte heller gå utanför ämnet för mycket och frångå bloggens syfte, annars hade det såklart funnits hur mycket som helst att skriva om som inte skulle bli så intressant att läsa. Hellre då få men relevanta inlägg som passar in i bloggens helhet.

En sak jag ofrånkomligen har kommit att tänka på den senaste tiden är det ständiga pratet om julen. Redan i slutet av november, mer än en månad innan själva julen firas börjar det. Då tas julpynt och andra saker fram i butikerna och julbelysning sätts upp lite här och var. Folk börjar köpa julklappar om de inte redan har gjort det tidigare. Men i december kommer det igång på allvar när första advent ska firas. Då ska hemmen pyntas och ljusstakar tas fram som sedan lyser i vart och vartannat fönster. I en del skolor har de adventssamling i kyrkan måndagen efter första advent. I tidningarna annonseras varje dag om julbord och i stan har de julmarknader lite här och var som man kan råka hamna mitt i när man är på väg över Sergels torg till exempel. På ridskolan ska de ha julavslutning sista gången på terminen, med ridning till julmusik. Kort sagt, julen är överallt. Jag fattar inte att folk inte blir trötta på allt detta innan själva julaftonen kommer, då det riskerar att bli uttjatat. Jag som inte firar jul tycker dock att det kan bli väl tjatigt ibland.

Jag har inget emot alla dekorationer och belysning överallt, det är ganska vackert. Men ibland tröttnar jag på allt prat om julen, speciellt när folk pratar med mig ovetandes om att jag inte firar jul. Det kan bli lite besvärande och man kanske inte vill förklara sig varje gång. Man hör ju inget annat än "jag är glad att det snart är vinter för jag gillar julen", "åhh jag längtar till julen", "igår var jag och handlade julklappar", "det är så mysigt med jul", "god jul och gott nytt år! Jag skämtar inte, folk har redan börjat säga god jul och gott nytt år om man inte ska träffa dem något mer innan jul. Vad ska man svara? Bara "detsamma" och låtsas att man också firar jul? Det känns lite konstigt att bli önskad en god jul när jag inte kommer att ha någon jul. Ett alternativ är att svara "jag firar inte jul, men du får ha en god jul". Då är man ärlig (mot sig själv och andra) och behöver inte låtas, samtidigt som man är artig mot den andre och önskar den en god jul.

En del kan tycka att julen är en svensk sekulär högtid snarare än en kristen, eftersom de flesta familjer bara träffas och äter middag, ger varandra presenter, dansar runt granen och klär ut sig till tomtar utan att blanda in religion i det hela. Så då borde det väl inte vara några problem för andra icke-kristna personer, judar, muslimer, hinduer eller what so ever att delta i julfirandet eller? Problemet är bara att julen är en i grunden kristen högtid. Den firar Jesus födelse, en man som kristna påstår vara messias och G-ds son. Vi judar tror inte att messias har kommit, och inte att en människa kan vara G-d förkroppsligad. Därför kan jag inte som religiös judinna fira en annan religions högtid som har ett budkap som är tvärtemot judendomens. Då spelar det ingen roll om lite pynt, tomtar, granar, presenter och julmat har lagts till den annars kristna högtiden som en prick över i:t. Maten kan jag inte ens äta förresten.

Så jag har ingen som helst önskan att fira julen och vill inte hamna i något sammanhang där detta görs. Ibland är det svårt att undvika, som i skolor och på ridskolan när de ska ha julavslutning. Jag måste förstås inte rida den gången, men jag längtar jättemycket hela veckan tills jag får komma till stallet och umgås med hästarna så jag vill inte missa en enda gång. Jag får fokusera på hästarna och inte bry mig om julmusiken, ingen tvingar mig att sjunga med i alla fall. På fredag börjar Chanukka som varar i åtta dagar och det ska bli kul att fira. För det är ju också så, att även om julen och andra svenska högtider inte vore kristna, så skulle jag antagligen inte fira dem ändå. Det räcker gott och väl med de judiska högtiderna och dem råder det verkligen ingen brist på.

Församlingsvalet

2009-10-18T21:40:00.002+02:00

Den 8:e november är det val till fullmäktige i Stockholms judiska församling. Det finns tre olika partier som man kan rösta på: Judisk samling, judisk enhet och liberal judendom.

Jag har tänkt rösta men har ingen aning om vad eller vem jag ska rösta på. Jag har läst igenom partiernas valbroschyrer, hemsidor samt småpratat lite med några politiker som brukar komma till Stora synagogan. Men det har knappast gett en klarare bild av vad de olika partierna står för. Jag har inte bott länge i Stockholm och är inte särskilt insatt i politiken, så jag har inte hela bilden av vad partierna har åstadkommit i församlingen tidigare. Att snabbt sätta sig in i det hela nu är inte det lättaste.

Partierna skriver i stort sett bara samma saker i sina broschyrer. De är allihopa inkluderande och välkomnande mot icke-judiska partners, vill satsa på ungdomar och judisk utbildning, föra en öppen dialog med det svenska samhället, motverka antisemitism, värna om mångfalden och alla judiska inriktningar samt försöka få fler medlemmar. Vad bra då. Jag håller med om allt det där! Då spelar det väl ingen roll vilket parti jag röstar på. Men självklart finns det vissa skillnader som partierna inte är så tydliga med av någon anledning. Även om Judisk samling skriver att de representerar alla judiska inriktningar så tycker jag att de verkar vara mest för den ortodoxa inriktningen. De är till exempel emot egalitära gudstjänser på Glämsta (det judiska sommarlägret för barn) och verkar inte heller vara för de egalitära gudstjänsterna i Stora synagogan. Judisk enhet tycker jag är vaga trots att de påstår sig tala "i klartext" i sin broschyr, och jag vet inte riktigt var de står, men de är snarare konservativa. Liberal judendom hörs ju direkt på namnet vad det är för ett parti, och de lägger stor vikt vid jämställdhet och vill införa egalitära gudstjänster på Glämsta. De är det parti som jag tycker är tydigast med vad de vill men jag håller inte med om allt de står för. Jag håller inte med något parti om allt de står för faktiskt, alltid finns det något som kunde ha varit bättre. Jag får väl se vem jag röstar på om jag nu ska rösta alls. Egentligen är det inte mycket mening med att rösta när man inte vet vad det är man faktiskt röstar för.

Lyckat helgdagsfirande

2009-10-05T19:38:00.003+02:00

Sedan sist jag skrev har det varit en del judiska helger. I år har de infallit väldigt passande i den svenska kalendern, mest på lördagar och söndagar. Det underlättar ju när man inte behöver ta ledigt från skolan/jobbet och missa en massa saker som man kanske måste ta igen senare. Förra året var det hopplöst, då inföll nästan varenda helgdag på en svensk veckodag.

Rosh Hashana var på en lördag och söndag i år. Eftersom första dagen av Rosh Hashana inföll på Shabat kunde man inte blåsa i Shofar då som man annars brukar. Att spela på instrument på Shabat är melacha, arbete. Det fick man alltså bara göra på den andra dagen i år. Det är en mitsva att lyssna till Shofarljudet på Rosh Hashana så det var viktigt att komma till synagogan även på den andra Rosh hashana-dagen. Jag kom på båda dagarna för jag skulle läsa haftaran på första dagen.

Efter tio dagar började Jom Kippur på en söndagkväll. Då var den förstås på en måndag också men jag kunde ta ledigt från skolan då utan problem. Men det är bra när Jom Kippur börjar på en söndag, för då kan man äta ordentligt i lugn och ro hemma före fastan. Förra året hade jag skola på erev Jom Kippur och var tvungen att äta i stan innan fastan skulle börja och sedan gå direkt därifrån till Kol Nidre-gudstjänsten. Jag åt en hel pizza men det var inte särskilt lyckat för jag blev inte helt mätt och slutet på fastan blev väldigt jobbig. Det är ingen bra mat att äta före en fasta. I år var jag hemma och kunde laga min egen mat, då blev det ägg, pasta, ost, lax, bröd och grönsaker. Det står man sig länge på och i år kändes fastan inte alls så svår.

I fredags började Sukkot, och de två första dagarna som är Jom Tov-dagar inföll alltså lägligt på lördagen och söndagen (man får inte arbeta på Jom Tov, samma regler gäller som på Shabat). Nu är det Chol Hamoed, Sukkots fyra mellandagar då allt är tillåtet som vanligt. De sista dagarna av Sukkot är Jom Tov, och de infaller nästa lördag och söndag. Inte heller då behöver man alltså bekymra sig för om man får vara ledig. Förra året var det jättetråkigt när Sukkots Jom Tov-dagar inföll på veckodagar och jag hade VFU då, så jag knappt kunde delta i Sukkotfirandet. I år kan jag vara med på allt om jag så vill. I går skakade vi Lulav i synagogan, något som jag missade förra året. Det står i Torahn att vi ska ta fyra sorters växter; en palmkvist, myrten, pil och en etrog (en sorts citron) och skaka dem för att vara glada inför G-d. Man skakar dem i alla fyra väderstreck och uppåt och neråt när man läser Hallel och man går även runt med dem ett varv i procession runt biman. Det var roligt att kunna delta i det och det gjorde mig verkligen glad inför G-d så som det är meningen. Den enda tradition jag saknar denna Sukkot är att bygga en egen Sukkah, men det går inte så länge vi bor i en liten studentlägenhet på 6:e våningen utan balkong. Jag hoppas att vår nästa bostad blir en med egen uteplats eller trädgård. Även om man kan besöka någon annans Sukkah eller synagogans så skulle det vara en helt annan känsla att ha sin egen Sukkah och äta alla sina måltider där, kanske till och med sova där någon natt om det är fint väder. Men det får vänta. Genom att besöka någon annans Sukkah uppfyller man åtminstone mitsvan om att vistas i en Sukkah under Sukkot.

Jag skrev mer ingående om dessa tre högtider förra året, så läs de gamla inläggen för mer fakta. Jag hoppas ni får en fin Sukkot. Chag sameach!

(På bilden: Arba minim - de fyra sorterna)

Ont om modest höstkläder

2009-09-16T20:29:00.003+02:00

Två dagar nu har jag sprungit omkring och letat efter snygga och samtidigt anständiga kläder för hösten. Igår var jag i Stockholm city i tre timmar och sprang ut och in i olika affärer, bara för att kamma totalt noll. Inte en enda lång kjol, förutom en grå ful som satt för tight. Långa kjolar är dessvärre inte så inne just nu. Jag letade efter fina blusar också, men de flesta var för urringade. Några var för långa och då passar de inte till kjol. Jag hittade inte någon som jag gillade, några provade jag men de visade sig vara för urringade. Till slut gav jag upp, köpte några strumpor och åkte hem. Ingen vidare lyckad shoppingrunda. Det kändes rättså hopplöst, om man inte kan hitta modest kläder i city, var kan man då hitta dem? Men jag ger mig inte. Idag åkte jag till ett mindre köpcenter i närheten där jag bor. Där finns förstås bara samma affärer som i city, typ H&M, Lindex och KappAhl. Men någonstans måste jag ju leta. H&M hade ingenting konstigt nog, där brukar jag annars alltid kunna hitta något. Jag frågade en av personalen och fick svaret att de skulle få in långa kjolar senare, men just nu finns bara korta kjolar som slutar ovanför knät. De skulle bara få in ett begränsat urval av långa kjolar sa hon. Någon bra blus hittade jag inte heller där.

Lindex hade inget, men KappAhl hade faktiskt en klänning som var tillräckligt lång och som satt ihop med en tröja, varm och skön alltså. Den var förstås för urringad som allt annat, men det gick att ha ett linne under. Så jag köpte den. Äntligen något. Jag behöver fler kläder men det får jag vänta med för det fanns inga fler. Eftersom det är så svårt att få tag i långa kjolar tänkte jag att jag kunde köpa ett par löst sittande byxor istället, men några sådana fanns inte heller. Annars hade det nog blivit snyggt med svarta byxor och någon lång blus eller tunika över som går ned en bit. Det finns massor av fina tunikor just nu, och en massa långa blusar som inte passar till kjol.

Jag ville hitta vardagskläder, men också något fint som jag kan ha på Rosh Hashana, det judiska nyåret (Jag skrev mycket om Rosh Hashana förra året, så för mer fakta kolla in de inläggen). Nytt år och nya kläder går bra ihop. Jag får inviga den nya klänningen på Rosh Hashana, den får duga. Nu finns det inte tid till att leta efter något annat och jag vet ändå inte var jag kan leta mer. Nog för att jag brukar få leta länge men i vanliga fall brukar jag åtminstone hitta kläder varje gång. Jag har aldrig behövt gå hem tomhänt från en shoppingrunda i city. Att hålla på och leta så här tar alldeles för mycket tid och sådan har jag inte gott om. Dessutom tycker jag att det är tråkigt att gå i affärer, kanske tvärtemot vad de flesta tjejer tycker. Jag föredrar att gå i skogen. Nu kan jag bara sätta mig ned och vänta på att de ska få in nya kläder i affärerna, till vintern kanske det blir mer modest. När kylan kommer tvingas ju alla att klä på sig mer.

På fredag kväll börjar alltså Rosh Hashana, så jag vill önska alla ett sött och gott nytt år. Shana tova umetuka!

Jiddischkören

2009-09-10T22:06:00.003+02:00

En vän som nyss har blivit ledaren för Stockholms jiddischkör frågade mig för ett tag sedan om jag ville vara med i kören. Jag älskar att sjunga och har funderat på om jag ska gå med i någon kör, men jag visste inte om jag skulle ha tid för det eller vilken kör jag kunde gå med i. Jag tycker bäst om att sjunga på hebreiska, men det finns ingen kör där man sjunger på hebreiska i Stockholm. Jiddisch är i alla fall så nära hebreiska man kan komma och det är också ett väldigt vackert språk. Så jag tackade ja till att komma på jiddischkörens första träff den här terminen för att se om det kan vara något för mig.

Efter att ha varit på kören nu ikväll tycker jag definitivt att den kan vara något för mig. Jag var yngst där, den enda under 40, men alla var väldigt trevliga och sjöng bra gjorde de också. Sångerna vi sjöng var fina och några som vi visserligen inte sjöng idag men som de brukar sjunga kände jag igen sedan tidigare. Jag vill fortsätta i kören så jag hoppas att min tid ska räcka till för det. Men man träffas bara en kväll i veckan så det hinner jag nog.

Något som jag inte var beredd på var att en TV-kanal skulle filma oss när vi övade idag och intervjua några av oss. Det var Kunskapskanalen som skulle göra ett program om jiddisch och då ville de ha med ett inslag om jiddischkören. Jag som var där för första gången och inte ens kunde sångerna. Jag satte mig längst bak så jag inte skulle synas så mycket och försökte sjunga med i sångerna så gott jag kunde. Det gick ganska bra ändå för jag fick noter som jag kunde titta på hur melodin gick. Tack vare att jag spelar piano kan jag läsa noter.

Efter en stund tog vi paus och då gjorde TV-teamet korta intervjuer med några av körmedlemmarna. De intervjuade några av dem som hade varit med allra längst i kören. Till min förvåning ville de intervjua mig också, för att jag var där för första gången. Jag har aldrig varit med i TV förut så jag blev inte så lite nervös. Jag hoppas verkligen att jag inte gjorde bort mig totalt! Hon som intervjuade mig frågade bland annat hur jag hade hittat dit (till kören), vad jag tyckte om kören hittills, om jag tänkte fortsätta, vad jag har för relation till jiddisch och om jag tycker att det är någon skillnad mellan att sjunga på svenska och jiddisch.

Programmet ska sändas den 2:a november fick vi veta, men exakt vilken tid skulle vi få reda på senare. Det får jag ju inte missa. Förutom att det är intressant att se ett program om jiddisch så skulle det vara kul att få se hur jag ser ut i TV. Det är ju inte varje dag man ser sig själv på TV.

Koshermärkt godis

2009-09-06T19:02:00.004+02:00

Det är ytterst sällan som jag ser en koshermärkt vara i en vanlig svensk mataffär, men det händer. Häromdagen hittade jag godis med en kosherstämpel på i min lokala mataffär, Vi. Det var turkisk Lokum, kontrollerad och godkänd som kosher av överrabbinatet i Holland. Jag gillar Lokum så jag köpte den såklart. Den är dessutom parve så man kan äta den när som helst, även efter en köttmåltid. Jag är egentligen inte så noga med att matvarorna jag köper ska vara kontrollerade eller stämplade som kosher, utan brukar nöja mig med att läsa igenom ingredienslistan för att ta reda på om en vara är fri från animaliska produkter (exempelvis gelatin) eller inte. Eller för den delen för att se om varan är parve och kan användas till både kött och mjölk. Men det var kul att hitta en vara med en riktig kosherstämpel eftersom det är så ovanligt i svenska butiker. Den var ju bara att plocka med sig också utan att behöva gå igenom hela ingredienslistan först. Om alla varor som är kosher vore märkta skulle det förstås spara in en väldig massa tid för mig i affären.
(Jag hade velat visa en närmare bild på stämpeln, men det gick inte att ta med min kamera.)

Ansvar för medmänniskor

2009-08-29T21:14:00.005+02:00

Föregående veckas parasha, Ki tetse, som vi läste denna shabat handlar mycket om att ta ansvar för varandra. Ett exempel på det är följande verser, 5 mos 22:1-4:

"Om din broders oxe eller får går vilse, skall du inte undandra dig att ta vara på djuret. Du skall föra det tillbaka till din broder. Och om din broder inte bor i din närhet eller om du inte vet vem det är, så skall du ta in djuret i ditt hus, och det ska vara hos dig, tills din broder frågar efter det. Då skall du lämna det tillbaka åt honom. På samma sätt skall du göra med hans åsna, på samma sätt med hans kläder, och på samma sätt skall du göra med allt annat som din broder kan ha förlorat och som du hittar. Du får inte dra dig undan. Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen, skall du inte undandra dig att bistå djuret. Du skall hjälpa honom att resa upp det."

Om man ser att någon har tappat en sak exempelvis på gatan så får man inte bara gå därifrån. Det är ens ansvar som medmänniska att ta med sig saken och ge den tillbaka till dess ägare. I vår tid vet man sällan vem ägaren är, men då får man ändå inte låta saken ligga kvar. Då ska man ta den med sig och behålla den tills den rätte ägaren kommer och fråga efter den. Nu tar man såklart oftast inte med sig föremålet hem utan lämnar snarare in det till polisen eller något liknande. Men man får aldrig strunta i att ta hand om något som man hittar och man får förstås absolut inte behålla det själv. Det är inte "den som hittar det får det" som gäller.

Jag undrar hur många det är som verkligen försöker återlämna saker de hittar till den rätte ägaren, tyvärr tror jag inte att det är så många. De flesta går nog bara förbi och tänker att någon annan får ta saken, eller så stjäl de den. Men då och då kan man läsa om någon som har fått tillbaka sin plånbok eller väska och som via en tidning tackar den okända vänliga människan för hjälpen.

En gång hittade jag en mobiltelefon som någon hade tappat i en rulltrappa vid pendeltågen. Den hade hamnat högst upp i trappan och var väl synlig för alla som gick förbi. Men alla gick just bara förbi och ingen tog upp mobilen. En del var nära att trampa på den. Jag tänkte direkt att jag måste skynda mig och ta den innan någon trampar sönder den, eller stjäl den. Så jag sa till de som nästan höll på att trampa på den att de skulle se sig för så att jag kunde ta den och lämna till spärrvakten. När jag så fick grepp om den kom jag att tänka på att det var Shabat och här stod jag och höll i ett muktse föremål (något som man inte bör röra på Shabat). Men jag ville så gärna hjälpa den person som hade tappat mobilen, vilket ju också är en mitsva. Så jag sprang ner för trapporna igen och lämnade in den till spärrvakten.

Jag har länge funderat på om jag enligt halachan gjorde rätt när jag bar ner den muktse telefonen på shabat. Just då kändes det som det enda rätta, det handlade trots allt om att hjälpa en annan människa. Idag på den fruktbara diskussionen efter shabatgudstjänsten passade jag på att ta upp detta nu när veckans parasha handlade om just att ta ansvar. Svar som jag fick från de andra var att jag skulle göra det som jag tyckte kändes rätt, samt att man får bryta mot nästan alla andra mitsvot om det handlar om att rädda liv. Det visste jag förstås redan, men jag hade ju bara lämnat in en mobil, inte räddat någons liv. Då sa en dam att personen som hade tappat telefonen kunde ha skrivit in några jätteviktiga nummer i den och att vi inte kunde veta om handlingen att lämna in telefonen skulle rädda någons liv eller inte. Telefoner kan rädda liv, menade hon. Där fick jag något att tänka på. För mig var det bara en telefon som behövde lämnas in, men jag kunde inte veta hur mycket den egentligen betydde för dess ägare. Jag tror att den goda gärningen att lämna in en upphittad värdefull sak betyder oerhört mycket för personen som får tillbaka den, oavsett om det gäller livet eller inte. Om någon är jätteledsen och förtvivlad över att ha förlorat något värdefullt, blir han eller hon kanske överlycklig över att få det tillbaka. Att göra någon så glad och visa att det finns de som bryr sig om andra, även människor som de inte känner, är en möjlighet som aldrig får gå förlorad.

Det luktar jul!

2009-08-27T21:55:00.004+02:00

Jag läser en kurs i naturvetenskap just nu och idag hade vi kemi. Under kemilektionen dök det upp ett lysande exempel på det som jag skrev om i förra inlägget, hur man som jude i Sverige lever i två olika världar och inte alltid kan delta fullt ut i den svenska, icke-judiska världen. Jag och en kompis tittade på socker och salt i ett mikroskåp och en annan grupp smälte socker lite längre bort. Då säger min kompis:

- Det luktar jul!

-Jaså, vardå?

- Mmm det luktar så gott.

- Det vet jag inte. Jag tycker det luktar ganska illa.

Ha ha. Vi hade verkligen helt olika referensramar för detta. För henne påminde lukten om julen så därför uppfattade hon den som väldoftande. Själv tyckte jag att det mest luktade bränt socker.

Ett liv i två olika världar

2009-08-26T21:47:00.004+02:00

På sätt och vis skulle man kunna påstå att att leva som jude i Sverige är som att leva i två olika världar som man förflyttar sig mellan då och då. Samtidigt är det en enda värld som består av de två olika världarna som aldrig går att separera från varandra helt och hållet. Den ena världen är den judiska och den andra den svenska. Jag tror att många människor från andra kulturer och religioner som bor i Sverige kan känna ungefär likadant.

När jag är i skolan till exempel är jag nästan helt och hållet i den svenska världen. Det går inte att fråga någon där vilken tid shabat börjar på fredag, diskutera olika sätt laga gefilte fish eller berätta om hur kul man hade och hur full man var på Purim. De skulle inte förstå vad jag snackade om, och ännu mindre skulle de förstå de hebreiska orden som används frekvent i samtal kring judiska ämnen. De har andra begrepp, högtider, maträtter, seder och bruk som jag själv inte kan ta del av. Jag kan aldrig till fullo delta i deras värld, men när jag befinner mig i icke-judiska sammanhang är det endast den välden jag interagerar i. Det judiska finns förstås inom mig själv, till exempel håller jag fortfarande kosher även när jag vistas i den svenska världen. Men det finns sällan någon i den svenska icke-judiska världen som jag kan dela det judiska med.

Så fort jag kliver över tröskeln till synagogan befinner jag mig i den judiska världen. Här kan jag gå fram till vem som helst och diskutera Toran, Rosh Hashana, mezuzot, alijot, kosher, brachot eller precis vad jag vill. Alla, med få undantag, förstår vad jag menar och diskuterar gärna både länge och väl. Här finns det inget som jag skulle kunna säga som ingen skulle förstå, för de flesta är ju både judar och svenskar, men insyn i både det judiska och svenska. Självklart finns den svenska världen med här också, framför allt i språket men också genom att man pratar om sådant som händer i Sverige och bara berör Sverige. Men det är det judiska som dominerar åtminstone i en synagoga. Andra ställen där man befinner sig i den judiska världen i Sverige kan vara ens eget hem, judiska vänners hem, kosherian, den judiska skolan osv. Men så fort man går ut därifrån är man tillbaka i den icke-judiska världen. Människorna runt omkring en skulle inte förstå om man frågade efter vägen till shul eller kosherian. Många vågar inte ens visa att de är judar när de är ute på stan och undviker därför att bära kipa eller judiska smycken.

Från att ha vistats i en omgivning där man helt har kunnat vara sig själv och prata med andra om vad som helst, kliver man ut i en miljö där samtalsämnena begränsas och man kanske inte ens vågar visa vem man är. Efter att ha varit en i mängden blir man plötsligt en som är annorlunda. På detta sätt är dessa situationer som två helt olika världar, även om det svenska och det judiska är integrerat i varandra och hela tiden samspelar. Jag kan tänka mig att ett liv som jude i Israel skulle se mycket annorlunda ut, då tillvaron där troligtvis blir mer enhetlig.

Lyssna är viktigare än att tala

2009-08-24T20:47:00.002+02:00

Idag började skolan igen efter en lång och för min del ledig sommar. Det är kul att göra något igen faktiskt nu när man är utvilad och redo att ta nya tag. När man jobbar eller studerar är man alltid på väg någonstans, mot ett mål. När man är ledig däremot står man bara still på samma fläck och det kan i alla fall göra mig lite rastlös i längden.

Kursstarten gick tyvärr inte så smidigt som jag hade hoppats. Jag hade inte fått något välkomstbrev så jag visste inte ens vilken grupp jag var i och vilket schema jag har, men det löste sig så småningom. När skolan slutat åkte jag till Akademibokhandeln för att köpa kurslitteraturen. Jag brukar alltid köpa böckerna första dagen på kursen för då kan man få veta först om någon bok är struken från listan så att man inte köper den i onödan. Dessvärre hade inte Akademibokhandeln en enda bok för min kurs! Jag blev förvånad, förut har jag bara kunnat gå in och hämta mina böcker direkt utan problem. Men nu var allt antingen slut eller så skulle de inte köpa in de böckerna alls. Inte någonstans i hela Stockholm. Några böcker skulle de eventuellt få in om en vecka, men vad gör det för skillnad? Då kan man lika gärna beställa från internet vilket tar ungefär lika lång tid men är mycket billigare. Problemet är bara att jag borde börja läsa idag, inte nästa vecka. Det blir besvärligt att ta igen allt som jag missar.

De som jobbar på Akademibokhandeln är förstås bra på att prata och komma med ursäkter för sin bristande service. Alltifrån att de har ett nytt datorsystem som de inte har hunnit sätta sig in i till att universitetet inte har skickat någon lista till dem på böcker för min kurs fick jag höra. Att lyssna på kundens synpunkter verkar inte vara något som de lägger någon större vikt vid. Det är synd. Jag hade ingen större nytta av att lyssna på deras bortförklaringar, däremot skulle jag ha känt mig betydligt bättre bemött om de lyssnade på vad jag hade att säga och medgav att det faktiskt är ett problem att de inte har kurslitteratur till alla studenter. De kunde ha visat att kundernas åsikter är viktiga för dem och värda att lyssna på (om de nu tycker det).

Efter den här händelsen kom jag att tänka på något som står i Talmud, nämligen att det är viktigare att kunna lyssna än att prata. Det talas så mycket om social kompetens och med det begreppet brukar folk syfta på förmågan att kunna tala, att kunna "ta för sig", kunna ta initiativ och kunna samarbeta med andra. Men att vara en god lyssnare nämns inte så ofta, fokus ligger mer på att själv kunna tala och få andra intresserade och få dem att vilja lyssna. Speciellt i grupper är det viktigt att synas och göra sig hörd. Det är såklart viktigt, men att lyssna på andra är kanske ännu viktigare i många sammanhang. Det är när någon lyssnar på mig, intresserar sig för vad jag har att säga och visar att det som jag säger är viktigt för honom/henne som jag känner mig sedd. Inte när någon bara pratar på och knappt låter mig komma till tals, eller inte ens bryr sig om vad jag har att säga. Så nog borde förmågan att lyssna på andra nämnas lite oftare när man talar om social kompetens. Personer med serviceinriktade arbeten skulle definitivt vinna på att finslipa den förmågan. Det skulle nog de flesta av oss.

Tisha be Av

2009-07-28T23:47:00.003+02:00

Tidigare har jag skrivit om 17:e Tammuz och den tre veckor långa sorgeperioden som började då. I morgon kväll börjar sorgeperiodens sista dag, Tisha be Av, som är den svartaste dagen på det judiska året. Sorgen når då sin kulmen och vi fastar i 25 timmar (varken äter eller dricker något) till minne av de två templens förstörelse i Jerusalem år 586 fvt respektive år 70 evt. Det är också en minnesdag för andra tragiska händelser i det judiska folkets historia, som Bar Kochbas misslyckade revolt mot den romerska övermakten och förvisningen från Spanien 1492.

På Tisha be Av läser man Echa, Klagovisorna, med en speciell sorgsen melodi under kvällsgudstjänsten i synagogan. Det är tradition att sitta på golvet eller på låga pallar då som ett tecken på sorg. Annat som bidrar till den speciella stämningen är att parochet, gardinen som hänger framför Torahskåpet, och duken på förebedjarens bord är borttagna samt att ljuset är dämpat så att man nästan sitter i halvmörker. För övrigt gäller samma regler som på Jom Kippur, alltså att man inte får ha på sig läderskor, inte får tvätta sig eller bada för skojs skull, inte raka sig eller sminka sig och inte ha sexuellt umgänge. En speciell regel för Tisha be Av är att man inte får studera Torahn, eftersom Torahstudier ger glädje. Man får endast studera de delar som handlar om templens förstörelse eller lagar om sorg, som till exempel Echa och Job.

Jag ser fram emot Tisha be Av i morgon, även om det är jobbigt att fasta och ledsamt att sörja. Det är en väldigt speciell dag och det kan kännas lite som att förflytta sig bakåt i tiden när man läser Echa och föreställer sig hur människorna som var med när templen förstördes måste ha sörjt och hur hemskt de måste ha haft det när de förvisades i exil. Templens förstörelse är två av de största katastroferna i det judiska folkets historia och det är viktigt att minnas dem. Tisha be Av hjälper till att hålla minnena levande.

Det judiska finns med i allt

2009-07-26T14:50:00.003+02:00

Det finns ingenting som jag gör som inte på något sätt går att relatera till judendomen. I allt från vardagens små detaljer till livets stora beslut har judendomen något att säga och tillföra, ibland väldigt påtagligt och konkret, andra gånger mer abstrakt och långsökt. I vissa handlingar som jag gör reglerar judendomen direkt hur jag får göra, som vad jag får äta och inte får äta. I andra situationer där det judiska inte alltid kommer tydligt till uttryck kan jag själv tänka efter hur jag bäst borde handla i enlighet med Torahns mitsvot. Det kan handla om etiska ställningstaganden, som hur man ska vara mot andra människor. Det går att finna vägledning i Torahn för alla situationer och i alla slags situationer tycks det bli så att den vägledningen om inte alltid, så åtminstone någon gång, blir aktuell.

En vanlig dag kan det dyka upp en mängd olika situationer där judisk tro och värderingar hjälper mig att fatta rätt beslut och påverkar hur jag beter mig mot andra människor. Inte bara judendomen som religion, utan också min judiska identitet, den judiska livstilen, kulturen och förhållandet till Israel är sådant som kommer till uttryck i vardagen. Det judiska genomsyrar min dag från det att jag öppnar ögonen på morgonen till det att jag släcker lampan på kvällen. För att visa hur en typisk dag skulle kunna se ut för mig har jag hittat på följande exempel.

Jag vaknar vid 07 och min första tanke är att det är dags att gå till skolan. Jag är trött och har ingen lust att gå upp och ta itu med den nya dagen. Upp kommer jag ändå, och efter att ha tvättat händerna tackar jag G-d för att jag har vaknat till liv och fått ännu en ny dag, något som faktiskt inte är en självklarhet. Den insikten gör mig målmedveten och nyfiken på vad den nya dagen kan ha att erbjuda. Jag ber morgonbön (i mitt inlägg "judisk bön" har jag skrivit mer om bönerna och deras betydelse), därefter äter jag frukost som jag först tackar G-d för med en kort bracha (välsignelse). I och med att jag äter uppfyller jag mitsvan om att hålla kosher. Det kommer jag såklart att göra varje gång jag äter under hela dagen, och det påminner mig om att jag följer G-ds mitsvot. Det är ett sätt att föra in helighet i vardagen.

Innan jag går ut genom dörren får jag syn på mezuzan som sitter på dörrkarmen. Jag nuddar vid den och kysser sedan fingrarna som nuddade vid den. På så vis påminns jag om min plikt att följa G-ds mitsvot och jag påminns även om hans närvaro och enhet. När jag låst dörren efter mig kommer jag på att jag har på mig en Magen David. Jag stoppar in den under tröjan för säkerhets skull, man vet aldrig vad för slags människor man kan råka stöta på under dagen. Man får inte utsätta sig för onödig fara.

Bussen kommer i tid för en gångs skull. Jag sätter mig nära utgången. Vid nästa station ska en gammal dam gå av, men hon vågar inte ta klivet från bussen och ned till trottoaren. Ingen verkar se det och busschauffören är på väg att stänga dörrarna. Jag skyndar mig till damens undsättning och hjälper henne ut ur bussen. Att hjälpa gamla och sjuka när jag har möjlighet är en självklarhet för mig.

Så är jag framme vid T-centralen där jag ska byta till tunnelbanan för att komma till universitetet. Jag ser en hemlös som säljer tidningen Situation Stockholm. Det är en intressant tidning och jag vill gärna göra något för att hjälpa den hemlöse, så jag köper ett exemplar. På så sätt har jag skänkt lite pengar till tzedaka (välgörenhet) vilket är en mitsva.

Jag kommer fram till universitetet, morgontrött och inte så väldigt motiverad att delta i ett seminarium. Men tidigare på morgonen hade jag faktiskt bett till G-d i morgonbönen (i Amidan) att han skulle ge mig kunskap och insikt. Det minsta jag kan göra är ju i så fall att försöka tillägna mig sådant. Det är inte bara en mitsva att studera Torah, utan också att studera mer "världslig" kunskap. Jag tänker på detta och känner mig något mer motiverad för dagens seminarium. Jag kommer ju sannolikt att lära mig något som jag har nytta av.

Seminariet flyter på och snart är det dags för en kort paus. Jag sätter mig tillsammans med min arbetsgrupp och äter min medhavda smörgås. Jag tänker brachan för maten tyst för mig själv eftersom jag inte vill säga den högt så de andra hör. Jag känner inte för att förklara mig för dem, utan vill bara äta i lugn och ro och prata om något lättsamt. De börjar diskutera en av de andra arbetsgrupperna och hur de gjorde sin presentation. Jag instämmer om några saker som jag tycker att de gjorde bra. En av kompisarna påpekar att en av personerna i den andra gruppen pratade mycket mer än de övriga, och antyder att han inte lät de andra komma till tals. Snart tycker jag att samtalet börjar urarta då de talar alltmer illa om denna person. Jag blir tyst och deltar inte i samtalet. Om de frågar mig något svarar jag undvikande. Att skvallra och tala illa om andra är Lashon haRa, ordagrant översatt "den onda tungan". Det är en mitsva att man inte får förtala andra. Därför försöker jag undvika att bli delaktig i sådant.

När seminariet är slut åker jag direkt hem. Men innan jag går hem måste jag gå till mataffären. Jag köper frukt, bland annat dadlar och sharonfrukt från Israel. Jag tycker det känns bra att stödja Israel och äta frukt som jag vet kommer därifrån. Jag behöver köpa ägg också och köper då ägg från höns som är frigående utomhus. Det är en mitsva att behandla djur väl och då vill jag såklart stödja äggproducenter som behandlar hönsen väl. Godis tänker jag köpa också, men för mig är godisutbudet begränsat. Det mesta godiset innehåller gelatin, som kommer från grisar. Inte kosher alltså. Så det blir mest choklad, och några godissorter som jag vet inte innehåller gelatin. Jag läser ettiketterna på några godissorter till, men de innehåller alla gelatin. Vid det här laget har jag läst ettiketterna på varenda godissort i min lokala mataffär. När jag har betalat läser jag igenom kvittot för att se om kassörskan har tagit rätt betalt. Jag får se att hon bara har tagit betalt för en chokladkaka istället för två som jag köpte. Jag påpekar det för henne och betalar för den andra chokladkakan. Annars vore det ju snudd på att stjäla...

Så kommer jag hem, låser upp dörren och kysser mezuzan. Jag får se att katternas mat är slut och ger dem genast ny innan jag ens börjar tänka på att äta själv. Man ska ge djuren mat först. Jag äter och vilar mig en stund, sedan är det dags att läsa. Resten av dagen händer det inte så mycket mer. När det blir mörkt ber jag aftonbön och precis innan jag ska gå och lägga mig säger jag Shema en extra gång, där jag bekänner min tro på den Ende G-den. Det blir det sista jag gör innan jag somnar.

17:e Tammuz

2009-07-09T16:43:00.004+02:00

Idag är det den 17:e Tammuz, som är en mindre fastedag. Vi fastar från soluppgången till solnedgången för att minnas hur Jerusalems murar föll när romarna bröt igenom dem just idag år 70 evt. Romarna intog då Jerusalem vilket orsakade ett uttdraget lidande för stadens befolkning och ledde till det andra templets förstörelse den 9:e Av. Idag är första dagen på en tre veckor lång sorgeperiod som slutar med Tisha be Av, alltså nionde Av, då vi minns både första och andra templets förstörelse. Den dagen fastar vi i 25 timmar. Under den tre veckor långa sorgeperioden finns det vissa saker som man inte får göra. Man får inte ha bröllop, inte spela glad musik, inte dansa, inte ha på sig helt nya kläder och inte klippa håret. En del män rakar sig inte under denna tid. Att man avstår från att göra dessa saker är tecken på att man sörjer. De sista nio dagarna innan Tisha be Av blir sorgeperioden ännu mer intensiv med fler restriktioner. Då ska man inte tvätta kläder mer än absolut nödvändigt, man får inte simma och inte äta kött förutom på shabat eller för att fira utförandet av en speciell mitzva, som till exempel en brit mila (omskärelse).

Idag på denna mindre fastedag finns inte så många förbud förutom mot att äta och dricka. Det enda man inte får göra är att tvätta sig eller bada för nöjes skull, annat än för att tvätta bort smuts. Men av de mindre fastedagarna är 17:e Tammuz den längsta eftersom den infaller mitt i sommaren. Soluppgången var redan vid 03.47 i Stockholm och solnedgången är inte förrän vid 23.25. Jag stannade uppe till tre ungefär för att äta och dricka mycket innan fastan skulle börja. Eftersom jag var uppe till så sent kunde jag sova länge på morgonen och då känns ju fastan inte lika lång när man vaknar sent. Men redan när jag vaknade var jag jättetörstig och dricka får jag ju inte göra förrän sent i kväll. Det är törsten som är svårast när man fastar tycker jag, hungern besvärar inte lika mycket. Som tur är så är det inte varmt idag. Det regnar ute, så jag får undvika att titta ut och se allt härligt vatten som öser ned där.

Attityder till religion

2009-06-23T22:48:00.005+02:00

Sverige är ett av världens minst religiösa länder enligt olika undersökningar. En undersökning gjord av Gallup visar att bara 17 procent av svenskarna tycker att religion spelar en stor roll i deras liv. De har gjort denna undersökning i 143 länder och Sverige hamnade näst längst ned på listan över de mest religiösa länderna. Bara Estland visade sig vara mindre religiöst än Sverige.

Man vet förstås aldrig hur mycket man kan lita på den typen av undersökningar. Folk kan ju svara vad som helst på intervjuer och enkäter även om de egentligen inte tycker som de svarar. Men det kan ändå ge en fingervisning om folks attityder och jag tycker verkligen inte att resultatet från undersökningen kommer som en stor överraskning. Ingen kan undgå att märka hur sekulärt detta land är.

Det behöver såklart inte vara något negativt och det uppfattas inte heller som något negativt av de allra flesta, vilket ju säger sig självt. Eftersom de flesta är sekulära ser de flesta positivt på just att vara sekulär. Men att vara religiös ses däremot inte alltid som något positivt av de som inte själva är religiösa. Inte alltför sällan ser jag uttryck för förakt mot religion, främst i media. Folk säger att de inte förstår hur vissa fortfarande kan tro på gamla sagor, själva tror de minsann inte på något hokus-pokus. Nu finns ju vetenskapen som kan förklara allt. Vidare är religiösa människor intoleranta mot andra seder och bruk än sina egna och trångsynta då de aldrig tycks kunna ändra sin uppfattning om något. G-d finns såklart inte, det är bara människan som har behov av att tro på något mäktigare än hon själv och söka tröst. Själva har de förstås slutat att tro på låtsas-kompisar nu när de har blivit vuxna.

Sådant prat/skriverier tycker jag är direkt förolämpande mot alla som tror på G-d och lever enligt en religion. Det de antyder med sådana resonemang är att religiösa människor skulle vara lite mer efter, lite dummare och lite barnsligare än den sekulära majoriteten. Religiositet blir betraktat som en svaghet, vilket ju är absurt. Dessa människor tycks också tro att det ena måste utesluta det andra, att antingen så tror man på religion eller på vetenskapen. För mig går det dock alldeles utmärkt att vara religiös och samtidigt ta till mig och använda mig av vetenskaplig kunskap. Men vetenskapen kan faktiskt inte förklara allt, till exempel kan den inte svara på vad som händer efter döden.

Eftersom det finns en sådan nedlåtande attityd i vårt samhälle (givetvis inte hos alla människor) mot religion är det antagligen få religiösa människor som vill praktisera sin religion öppet, oavsett vilken religion de har. Jag har i alla fall inte sett någon exempelvis be på allmän plats mer än vid några sällsynta tillfällen. Häromdagen när jag åkte pendeltåg såg jag att mannen som satt bredvid mig tog upp ett radband som han kysste, varefter han började be. Jag tyckte det var så fint och blev faktiskt riktigt rörd. Mitt bland allt folk och allt oväsen satt han tillsynes helt försjunken i bön som om inget i världen skulle kunna rubba hans djupa koncentration. Det var ren hängivenhet, och han var inte rädd att visa det heller. Jag tycker att det var modigt gjort, för det är få som ber öppet och det hör inte till det vardagliga som folk förväntar sig att se precis. Senare när tåget rullade in mot T-centralen och förbi en kyrka var det en man som gjorde korstecknet. Kanske blev han inspirerad av mannen med radbandet.

Tankar från Shavuot

2009-06-01T20:46:00.005+02:00

I torsdags kväll började Shavuot, veckofesten, som varar i två dagar. Jag har inte hunnit skriva något om den förrän nu, för nu håller jag på med det allra sista examensarbetet för den här terminen. På fredag är terminen äntligen slut och jag ser fram emot ett långt sommarlov. Jag skrev en hel del om Shavuot förra året men sägas kan i alla fall att vi firar att G-d har gett oss Torahn och de tio G-ds bud.

Jag var på Tikkun leil Shavuot (sammankomsten på Erev Shavuot då man studerar Torah hela natten) på församlingen som vanligt. Det var flera intressanta föreläsningar men det var en som jag särskilt fastnade för som handlade om Pirke avot, fädernas tänkespråk som är en del av Talmud. Den innehåller många visdomsord och det finns mycket där som är intressant att reflektera över, till exempel frågan om vem som är stark. Enligt Pirke avot är det inte den med störst fysisk styrka som är stark, som Shimshon som det berättas om i Tanach, utan det är den som kan kontrollera sina drifter och har ett starkt sinne som äger den sanna styrkan.

En annan aspekt som togs upp handlade om mitsvot. Om man utför en mitsva så blir man belönad med just att ha utfört en mitsva. Att ha utfört en mitsva, till exempel en god gärning, ger personlig tillfredställelse och det är belöning nog för att utföra mitsvoten. Budskapet är att istället för att tänka att man ska följa mitsvoten för att bli belönad i livet efter detta så bör man fokusera mer på att leva livet här och nu, och alltså utföra mitzvoten för detta livets skull för att det ska bli så bra som möjligt för en själv och andra. Dessutom leder en mitsva till en annan mitsva. Om man gör en mitsva så underlättar det inför utförandet av nästa mitsva, så att det blir som att man "drar med sig" även nästa mitsva. Men en synd leder också till mer synd. Om man gör en synd så förkortar man steget till nästa ännu värre synd. Därför är det viktigt att försöka undvika även små synder eftersom de kan leda till större.

Detta tyckte jag verkligen var tänkvärt och det är fascinerande att tankar som skrevs ned för så länge sedan fortfarande är så relevanta även i vår moderna tid. Just detta var ett bland flera guldkorn som jag fick denna Shavuot, så jag tyckte att det kunde vara värt att sätta på pränt.

Du ska inte stjäla

2009-05-14T19:43:00.003+02:00

Det har under en lång tid pågått en debatt kring fildelning som har lett till att vi har fått Ipred-lagen. Denna lag innebär som de flesta säkert vet att ens identitet kan avslöjas om man fildelar, eftersom olika branchorganisationer lagrar IP-adresser och numera har rätt att vid misstanke om fildelning begära från internetleveratörer att få uppgifter om de som har abonnemang hos dem. Fildelning har visserligen varit förbjudet även tidigare, men det är först nu som man löper stora risker att åka fast om man fildelar.

Att fildela har för mig verkat vara något ganska vardagligt, något som de flesta gör eller i alla fall någon gång har gjort. Även om man har vetat att det räknas som ett brott så har det inte känts som det, snarare har det verkat vara mer i stil med att spela av låtar från radion på ett kassettband, som säkert de flesta har gjort som var med på den tiden. Är det egentligen någon skillnad mellan att spela in musik på kassettband så att man därmed inte behöver köpa den, eller ladda ned musik från internet i mp3-format? Att folk kopierade varandras kassettband på den tiden måste ju ha varit en väldig förlust för musikindustrin som därför inte kunde sälja lika många kassetter.

Men samtidigt har en massa människor lagt ned ett enormt arbete på att göra exempelvis en film, och det är faktiskt deras sätt att försörja sig. Om ingen betalade för att gå på bio och se deras filmer eller köpte filmerna så skulle de snart bli arbetslösa. Vad ger någon rätt att ta del av resultatet av andras människors hårda arbete utan att ge något tillbaka till dem? Tack vare deras arbete får man en (förhoppningsvis) givande stund av underhållning och får en upplevelse som de har skapat åt en. Ska man inte betala för det? Och om man tar filmen utan att betala, stjäl man den inte då? Det kan man tycka.

Vad jag funderar över nu är vad Torahn skulle säga om detta. När den skrevs för ca 3.300 år sedan fanns det såklart ingen fildelning, men de grundläggande buden och etiska principerna i Torahn är tidlösa och vägledande också i vårt moderna samhälle. Det står klart och tydligt i Torahn att man inte får stjäla, det är det åttonde av de tio G-ds bud. Så om fildelning är stöld (vilket det ju råder delade meningar om), så är det i alla fall inget som en religiös jude bör ägna sig åt.

Nya funktioner på bloggen

2009-05-06T14:32:00.004+02:00

Nu har jag lagt till två nya funktioner på bloggen till slut. Denna gång blev det en lista över bloggar som jag läser regelbundet och den funktion som visar de som följer denna blogg. Listan kommer jag att fylla på när jag hinner och hittar fler intressanta bloggar. Jag har haft denna blogg i ett år utan att göra så mycket mer med den än att skriva inlägg, eftersom jag inte vet så mycket om hur man utformar bloggar. Jag har inte heller haft tid eller ork att sätta mig in i det. Men nu har jag upptäckt att det faktiskt är riktigt kul, så fler förändringar kanske kommer framöver. Tips och förslag på vad man kan göra är också mycket välkomna.

Att berätta om sin judiska identitet

2009-05-03T20:12:00.004+02:00

Ibland känns det som en svår balansgång att avgöra när det är passande och när det är mindre passande att berätta för folk att man är judinna. Allt beror på vilket sammanhang man befinner sig i och vilka människor som ingår i sällskapet. Men mest av allt beror det nog på en själv, hur öppen man vill vara med sin judiska identitet. En del gör ingenting för att dölja den, medan vissa gör allt för att dölja vilka de är. Jag försöker att balansera mellan de två ytterligheterna, genom att försöka känna av situationen och om jag känner mig trygg med den och med mitt sällskap brukar jag vara öppen mot dem.

Men det händer att jag blir osäker på hur öppen jag kan vara. När man träffar nya människor vet man ju inte alls vad de har för inställning till judar (vilket egentligen är löjligt, jag tror inte att turkar, pakistanier, greker, fransmän eller något annat folk oroar sig för andras inställning till dem). Det dröjde till min tredje termin innan jag berättade för min handledare på VFU:n att jag är judinna. Det fanns liksom ingen anledning att berätta det, man säger ju inte direkt när man möter någon "hej jag heter Miriam, och jag är judinna". Ämnet kom aldrig upp. Dessutom var jag i en slags beroendeställning till min VFU-plats, jag skulle ju bli bedömd och få betyg av min handledare så det var viktigt att vinna hennes gillande. Om hon mot all sannolikhet skulle ha något emot judar så skulle det knappast bli till min fördel om hon visste att jag är judinna. Hur som helst, i samband med julfirandet som jag inte deltog fullt ut i, undrade de såklart varför jag inte deltog. Då var det bara att berätta att jag är religiös judinna och då kändes det faktiskt lite konstigt att jag hade varit där i tre terminer utan att de hade fått veta det. Men de hade ju inte frågat. I alla fall hade de inte alls något emot det och vi hade en intressant diskussion om religionens och de svenska traditionernas roll i skolan, samt hur man som lärare med annan religion kan förhålla sig till dem. De visade sig vara väldigt förstående.

När jag ska äta tillsammans med kurskamrater eller andra bekanta kan jag ibland få frågan om jag är vegetarian, eftersom jag aldrig äter något kött utanför hemmet. Ibland har jag ingen lust att berätta att jag är judinna och håller kosher och så vidare, så då säger jag bara helt enkelt ja. Jag är ju vegetarian utanför hemmet kan man kanske säga. Men oftast säger jag som det är, att jag håller kosher och äter kött hemma. Många vet inte vad kosher är, så då krävs det en liten förklaring och ibland kan det leda till en intressant diskussion. Oftast får jag åtminstone ett positivt bemötande.

När jag är på VFU äter jag tillsammans med barnen i matsalen och de frågar ofta om jag är vegetarian. Någon gång har jag förklarat att jag är judinna, eftersom de har frågat även om min religion, men då visste de inte ens vad en jude eller judinna är för något. Det är inte så lätt att veta när man går på lågstadiet. Så därför brukar jag numera bara säga att jag är vegetarian till dem för enkelhetens skull.

När ens icke-judiska bekanta pratar om kristna högtider, som var de ska fira jul och vad de ska köpa för julklappar och sådant, så har jag inte mycket att bidra med till diskussionen. Jag har rättare sagt inget att säga om det, så då blir det att jag sitter tyst och lyssnar bara. Oftast frågar de inte var jag ska fira jul eller så, de förstår antagligen av min tystnad att jag inte har något att tillägga. Men om de inte vet att jag är judinna kan de såklart fråga, och då vill jag inte gärna ljuga ihop en historia om hur jag firar jul, vilket jag ju inte gör. Så då säger jag som det är. Det brukar inte vara några problem, men folk kan bli förvånade om jag inte har berättat för dem förut att jag är judinna.

Nu senast fick jag en inbjudan av en kompis från ridskolan om att komma på fest hos henne. Det hade jag gärna velat, om festen inte hade varit på shabat. Jag frågade vilken veckodag festen var och fick svaret att den är på en lördag. Jag sa att jag inte kan komma då, och de undrade förstås vad jag gör på lördagar. Så jag sa att det är min vilodag, att det är shabat, och jag är judinna så jag brukar fira shabat. Vad duktig du är!, blev svaret. Det var ett ganska roligt svar faktiskt, men de visste förstås inte varför jag inte kan resa på shabat så det fick jag försöka förklara lite kortfattat. Jag åker ju tåg till synagogan på shabat, men där går den absoluta gräsen för mitt resande. Några långa resor gör jag inte.

Det uppstår alltså ofta sådana situationer där jag måste ta ställning till om jag vill berätta om min judiska identitet och i så fall hur mycket jag vill berätta. Om jag får den direkta frågan vad jag har för religion så tvekar jag inte att svara, för jag tycker inte att jag ska behöva ljuga om vem jag är. Men jag berättar sällan om inte någon frågar och om inte en sådan situation uppstår. Kanske är det lättare att prata om det om någon visar sitt intresse först och om ämnet ändå kommer upp. Det är också då man får mest positiva reaktioner, det är i alla fall så jag har upplevt det.

Pesachfika

2009-04-16T22:35:00.002+02:00

Pesach är slut nu, men jag vill ändå komma med ett sista inlägg som anknyter till den. Det handlar om i tisdags och på tisdagkvällen började pesachs två sista jom tov-dagar, så därför kunde jag inte skriva detta inlägg då.

På ridskolan där jag rider finns det ingen cafeteria, så vi turas om i gruppen att ta med fika som vi äter efter vi har ridit. I tisdags var det min tur att bjuda på fika, just den tisdagen som inföll under Pesachs åtta dagar. Först tänkte jag försöka byta dag med någon, men sedan såg jag det som en rolig utmaning att försöka komma på ett gott fika som skulle vara fritt från chamets, klara av 1,5 timmars tåg- och bussfärd och samtidigt godkännas som fika av gruppen. Matza skulle inte anses vara fika, det måste vara kakor, bullar eller något sådant. Naturligtvis skulle det vara svårt att hitta några kakor utan chamets i någon affär, jag vet inte om sådana finns ens. Möjligtvis i kosherian. Jag skulle ha kunnat göra någon fruktkompott eller annan god dessert, men den skulle nog inte ha kommit fram i fräscht skick efter resan.

Istället bestämde jag mig för att baka några kakor med matzamjöl i som jag letade upp recept på. Jag bakar ytterst sällan, nästan bara när jag bakar challa, och hade aldrig provat de kakrecepten innan. Men hur svårt kan det vara. Det ena receptet var på lekach, en slags sockerkaka, och det andra var på Pesach-brownies. Jag började med lekach och det verkade gå hur bra som helst, den såg jättefin ut i ugnen när den nästan var färdig. Men när jag öppnade ugnsluckan bara sjönk den ihop tills den var endast hälften så stor som innan. Jag tog ut den och provsmakade och upptäckte att det mesta hade sjunkit ned till botten, så den var inte alls särskilt god. Den kunde jag ju inte bjuda på. Nåja, jag hade fortfarande kvar brownies, och förhoppningsvis skulle jag lyckas bättre med dem. De var inte heller helt lätta att göra då man ska smälta blockchoklad som måste ha rätt temperatur när man blandar i de andra ingredienserna. Lyckligtvis blev de supergoda och skulle säkert duga som fika i min ridgrupp, där de har satt ribban ganska högt. Nästan alla brukar ha med sig hembakat eller fikabröd inköpt från konditori.

När det så blev dags att bjuda på fika blev en del förvånade över att jag hade med mig hembakat, de trodde inte att jag som är student har tid att baka. Det har jag visserligen inte heller, och hade det inte varit pesach så hade jag helt klart köpt fikat. Browniesen gick hem och jag fick en del beröm för dem, vilket var kul förstås. Ingen märkte att det inte var vanligt mjöl i dem. Det skulle nog inte jag heller ha märkt om jag inte visste att de var gjorda på matzamjöl, för de smakar nästan som vanliga brownies. Det blev lite mer arbete att bjuda på fika på pesach, men samtidigt var det bra att jag fick just den dagen. Om någon annan hade bjudit på fika då så hade jag inte kunnat äta det fikat, eftersom det nästan helt säkert skulle ha varit chamets. Det hade kanske känts lite oartigt att behöva tacka nej. Dessutom skulle de antagligen ha undrat varför jag inte ville ha fika den dagen, men det hade jag nog kunnat förklara på ett lättbegripligt sätt. Fast jag vet inte om chametslagarna ter sig särskilt lättbegripliga för utomstående, tvärtom kan jag tänka mig att folk tycker de är ganska märkliga.

Eruv tavshilin

2009-04-11T21:24:00.004+02:00

I år inföll Pesach på onsdag kväll, vilket innebär att de två första pesachdagarna och shabat kom tillsammans tre dagar i rad. De två första dagarna av pesach är jom tov-dagar (helgdagar) då det precis som på shabat är förbjudet att arbeta och göra annat som räknas som arbete, som att städa, lyfta tungt, och använda elektricitet. Man får inte heller laga mat på jom tov som ska ätas på någon annan dag än just den jom tov-dagen. Så hur ska man då kunna laga maten till shabat? Man får ju inte laga maten på jom tov, och man kan knappast laga shabat-maten på onsdagen och spara den till fredag och lördag. Då lär ju maten inte alls smaka lika gott som när den är nylagad.

Det finns dock ett sätt att kunna laga mat för shabat på pesachs andra dag när den infaller på en fredag. Om man gör eruv tavshilin på onsdag kväll innan pesach börjar, blir det tillåtet att laga maten för shabat på andra dagen av pesach. I den ritualen förbereder man någon lagad mat som man ska äta på shabat, som till exempel ett ägg, en bit kyckling eller en fisk. Man tar den maten och lägger åt sidan tillsammans med någon bakad mat, som till exempel ett matzabröd. Med detta visar man att man faktiskt har börjat förbereda maten för shabat innan jom tov börjar, och då kan man fortsätta med det även under jom tov. Med hjälp av denna eruv får man också tända shabatljusen, som ju görs strax innan shabat börjar då det fortfarande är jom tov. Kort sagt får man göra alla förberedelser som är nödvändiga inför shabat.

När man gör eruv tavshilin på onsdagen säger man en välsignelse där man tackar G-d för att han har helgat oss med sina bud och befallt oss att göra mitzvan om eruv. Man läser också en deklaration som lyder ungefär: Med hjälp av denna eruv ska vi tillåtas att laga mat, baka, hålla mat varm, bära, tända ljus och göra alla förberedelser på jom tov för shabat.

Jag behövde inte laga särskilt mycket mat för pesachs två första dagar. På första pesachkvällen var jag bjuden till en seder hemma hos en väninna så då åt jag middag där, och andra kvällen var jag på församlingens seder. Jag behövde inte betala inträde till den sedern ens, för alla som är med i kiddushkommitén blev inbjudna som församlingens gäster. Sedan på fredag kväll började ju shabat så då åt jag maten som jag hade lagat tidigare under dagen. Vi har ätit mycket matza också och det är riktigt gott om man varierar med olika ostar, marmelader och grönsaker. Nu är det chol hamoed de följande tre dagarna (det skulle ha varit fyra, men på en av dem var det shabat), och de är inte helgdagar utan mer som vanliga veckodagar, fastän det fortfarande är pesach. Då är arbete tillåtet och man har vanliga vardagsgudstjänster. Men förbudet mot att äta chamets gäller förstås under pesachs samtliga åtta dagar.

Tzniut i badhuset

2009-04-05T13:08:00.003+02:00

Jag har tidigare skrivit om tzniut (de judiska lagarna kring anständighet i klädsel och uppförande) här på bloggen. En kvinna som klär sig enligt tzniut har lång kjol (eller löst sittande byxor) som täcker knäna och blus med hög urringning och långa ärmar som täcker armbågarna. Jag klär mig alltid på det sättet förutom när jag rider, då måste jag ha ridbyxor som är åtsittande och därför inte uppfyller kraven för tzniut. Men det finns sällan någon man på ridskolan som kan se mig i dem, som bekant är det ju mest tjejer som rider. Den främsta anledningen till att klä sig anständigt är såklart att man inte vill visa sina privata kroppsdelar för andra män än honom man är gift med.

Då vore det förstås ytterst motsägelsefullt om man plötsligt slängde av sig 90 procent av sina kläder, och därmed anständigheten, så fort man kom till stranden eller badhuset och därmed visade upp sin kropp för allmän beskådan. Den som verkligen följer tzniutlagarna kan förstås inte göra så. Tziutlagarna gäller ju överallt, också på stranden och i badhuset, så samma kroppsdelar ska förbli täckta i badet som överallt annars. Minibikinin är därför inte att tänka på, en baddräkt som täcker knän, armbågar och är hög i halsen är vad som gäller.

En sådan baddräkt använder jag. Jag köpte nyligen en ny som jag beställde från Israel, eftersom jag inte har kunnat hitta någon som jag gillar här i Sverige. De har baddräkter för muslimska kvinnor men de tycker jag är alltför heltäckande. Jag fick leta på internet på olika sidor och tillslut hittade jag en fin från Israel som inte var alltför dyr. Jag såg verkligen fram emot att prova den och jag och min man åkte till ett badhus i närheten där vi bor. Den var hur bekväm som helst att simma i och vi simmade och hade kul en stund. Men då kom plötsligt en badvakt och ropade till mig att här får du inte simma med kläder! Jag sa att det är en baddräkt och inga kläder. Hon sa till mig att komma upp, så jag klättrade upp för att visa henne att det inte alls var några kläder. Hon granskade mig kritiskt och ville veta vad för material baddräkten var gjort av. Men det hade inte jag tänkt på att kolla upp. Hon sa att vissa material kan ludda av sig och fastna i deras filter. Jag kollade om det fanns någon lapp i baddräkten med en förteckning över materialet, men det fanns ingen. Jag var dock säker på att den inte kunde ludda av sig, den är trots allt en högkvalitetsprodukt speciellt gjord för simning. Hon trodde inte på det, utan fortsatte fråga mig om var jag hade köpt den. Från Israel, svarade jag. Då sa hon att jag inte kunde använda badkläder inköpta utomlands då de kanske inte använde samma material där som i Sverige. Jag sa att jag inte kunde hitta någon sådan baddräkt i Sverige, men hon tyckte att jag skulle köpa en sådan som muslimer använder, en burkini. Jag försökte förklara för henne att de inte ser likadana ut, att de är mer heltäckande. Men hon hävdade att det visst finns baddräkter som slutar vid knäna och armbågarna, fast hon kunde inte ens tala om för mig var jag kunde köpa en sådan. Slutligen sa hon att jag fick fortsätta bada den dagen, men nästa gång måste jag ha en annan baddräkt. Vid det laget var jag verkligen arg, och kände mig diskriminerad. Jag sa åt henne att det nog inte blir någon nästa gång, tror du att jag vill komma tillbaka hit efter det här?! Hon gick därifrån. Jag fortsatte bada, men det kändes inte alls lika kul längre.

Detta hände för några månader sedan och jag har inte haft tid att gå till någon simhall sedan dess. Jag har dock bestämt mig för att åka och bada där igen, med samma baddräkt som sist. Jag har faktiskt lika stor rätt att bada där som alla andra, och lika stor rätt som de att välja mina badkläder själv. Jag ringde till deras kundtjänst härom dagen och frågade vilka krav de har på bevis för att en baddräkt är gjord av rätt material, om man behöver visa ett skriftligt intyg kanske från företaget som tillverkar baddräkterna för att man ska kunna få simma där med sin mer täckande baddräkt. Jag berättade också vad som hade hänt sist jag var där. Hon sa att man inte alls skulle behöva bevisa något, men att det ska synas att det är badkläder man har på sig. Hon sa att de kanske skulle behöva ta upp detta på sitt personalmöte, att det finns badkläder som ser annorlunda ut. Visste de inte det tidigare eller? Men badvakten som förbjöd mig att simma där fler gånger i min baddräkt kände ju tydligen till burkinis. I alla fall så skulle deras chef ringa mig på måndag, då får jag se vad hon säger. Hoppas att hon läxar upp badvakterna ordentligt, jag tror inte att hon uppskattar att kunderna blir behandlade på det sättet.

Jag mailade också företaget där jag köpte min baddräkt för att få reda på vad för material min baddräkt är gjord av. Som jag trodde är den gjord av samma material som vanliga baddräkter, samt det material som mäns badbyxor är gjorda av. Inget som luddar av sig alltså. Hon som svarade på mitt mail skrev att hon var ledsen att höra att jag fått problem i badhuset och hon verkade förvånad över det. Hon skrev bland annat:

"I find it hard to believe that they would harass a woman wearing a bikini made out of any fabric what so ever, or a man wearing swimming trunks. Both of the fabrics in our suits are standard swimsuit fabrics. People sometimes have a hard time dealing with something new or different. Modesty sometimes touches a sensitive nerve for them. I don't know how else I can help. Blessings, may GD give you strength to stand up for what you know to be right."

Jag blev verkligen också förvånad över detta, och jag tror inte heller att de skulle stoppa någon tjej med en bikini gjord av ett annat material. Tänk om någon har köpt sin bikini utomlands? Ska de gå runt och kontrollera allas badkläder? Nej, det var just för att mina badkläder var annorlunda som de skulle granskas. Jag stack ut och passade inte in i deras norm helt enkelt. Men jag ger mig inte, och jag kommer att åka dit igen med mailet som jag fick från företaget där det står vad för material baddräkten är gjord av. Då kan de inte gärna neka mig att bada där.

Men sedan kommer jag nog inte att bada där något mer. Att jag åker dit en gång till är för principens skull, för att det är min rättighet och för att visa att de inte kan diskriminera mig något mer. Det är dyrt där och jag har hittat ett annat badhus som är mycket billigare och som ligger närmare mig dessutom. Jag ringde dit idag för säkerhets skull för jag vill inte vara med om samma sak igen. Jag frågade om jag får ha en täckande baddräkt där, och det skulle inte alls vara några problem. Jag tror att jag kommer bli lite bättre bemött där i alla fall.

Förberedelser inför Pesach

2009-04-03T11:48:00.003+02:00

Nu är det inte många dagar kvar till Pesach, som i år börjar på kvällen nästa onsdag. Pesach är den judiska påsken som firas till minne av det judiska folkets uttåg ur egypten och befrielse från slaveriet för ca 3300 år sedan. Jag skrev mycket förra året om hur man firar pesach, så jag tänkte inte upprepa allting i år igen. Istället ska jag berätta mer om hur man förbereder sitt hem inför pesach. Det är en omfattande procedur som kräver en viss kraftansträngning kan jag lova.

Hela huset (eller lägenheten) måste städas noga för att man ska få bort varje litet spår av chametz. Chamets är jäst bröd och annat gjort av sädesslagen vete, korn, råg, havre och spält. Detta är inte tillåtet att äta på pesach så därför måste minsta spår av det avlägsnas från hemmet.

Spåren av chamets måste också avlägsnas från de husgeråd som är möjliga att kashra (göra kosher), som bestick, vissa stekpannor och kastruller, knivar och andra köksredskap. Redskap av metall, plast och trä brukar gå att kashra, men inte keramik och porslin. Glas absorberar inte spår av mat så dem räcker det att rengöra noga. Men porslinstallrikarna kan man inte använda på pesach eftersom de inte går att kashra alls. Poslin är för poröst så man kan inte få bort spåren av chamets som det har absorberat. Allt husgeråd som inte går att kashra för pesach ställer man undan under de åtta dagar som pesach varar. Man tar istället fram sin pesachservis och andra redskap som endast används under pesach.

När man kashrar redskap brukar man doppa dem i kokande vatten, hetta upp dem över öppen eld tills de glöder eller gräva ned dem i jorden. Det beror på vad det är för typ av redskap. Men jag har ingen öppen eld att tillgå och kan knappast gräva ned saker i jorden utanför höghuset där jag bor, så jag använder mig endast av kokande vatten. Redskap som är för stora för att doppas ned i kokande vatten kan man hälla kokande vatten över. Innan man kashrar måste man rengöra allting noga också, så detta brukar ta ganska lång tid. Dessutom ska ugnen, spisen, diskbänken och mikrovågsugnen kashras också. Kylen och frysen måste även rengöras.

På kvällen innan pesach gör man bedikat chamets, sökandet efter chamets. Då går man runt i hemmet med ett tänt ljus i handen och letar efter bitar av chamets som kan finnas kvar. Men när man har städat i hemmet så noggrant finns det förstås sällan någon chamets kvar, så för att man inte ska ha läst välsignelsen före sökandet i onödan brukar man placera ut små bitar av chamets i förväg lite här och var. Denna tradition brukar vara rolig för barnen som ofta får uppgiften att gömma chamets som deras pappa sedan får leta efter. Men man måste komma ihåg hur många bitar man har lagt ut så man helt säkert vet att man har hittat alla. Nästa morgon bränner man chametsen, och då avsäger man sig innehav av chamets med följande ogiltighetsförklaring:

Allt syrat och all chamets som jag har hos mig, som jag sett eller ej sett, som jag skaffat bort eller ej skaffat bort, må vara lika med ingenting, som stoft av jord.

Nu får det inte finnas någon som helst chamets kvar i ens ägo, och den chamets som man inte gjorde slut på innan pesach ska man ha sålt till en icke-jude. Det är bara symboliskt och efter pesach får man köpa tillbaka sin chamets igen. Innan pesach börjar bör man förstås också köpa matza, det osyrade brödet som man äter under pesach och som ska påminna om det ojästa bröd som israeliterna åt när de flydde från Egypten.

När allt detta är gjort är man äntligen redo för att fira pesach. På tisdag ska jag kashra köket och städa lägenheten så att det blir klart. I år börjar pesach under samma vecka som den kristna påsken, vilket innebär att det är påsklov den veckan och jag får ledigt från skolan. Då har jag gott om tid att förbereda för pesach och behöver inte oroa mig för att inte kunna vara ledig de två första dagarna av pesach, då arbete är förbjudet. Nu ser jag verkligen fram emot att fira pesach, och jag önskar er läsare pesach sameach (glad pesach), eller, en glad kristen påsk för er som firar det.

(På bilden: en frysdisk med kosher l'pesach-produkter, i Israel)

Vardagsantisemitism

2009-03-23T13:57:00.002+01:00

Jag trodde knappt mina öron när jag satt på rasten idag och åt min lunchmacka samt bäddrade lite i Metro. Vi hade seminarium och på 20-minutersrasten satt några kvar i salen, bland annat jag och en mindre grupp som satt och pratade. Jag lyssnade med ett halvt öra på deras konversation och hajade till när jag hörde följande:

- det luktade lödat.
- luktade det jude? (skrattar)
- ja då måste man verkligen vädra (skrattar)

Jag hörde inte vad de sa innan men jag tyckte inte att deras lilla skämt var det minsta roligt. Det var endast otrevligt att behöva höra något sådant i skolan, jag har aldrig hört något liknande där förut. Även om de kanske inte menade så mycket med det så kändes det obehagligt. Den underliggande betydelsen av skämtet är ju att judar stinker och alltså inte är trevliga. Det är bara ett sätt att uttrycka ogillande och förakt mot judar. Tänk om jag hade sagt att svenskar eller araber stinker, då hade jag nog inte blivit särskilt populär. Jag undrar bara hur människor med en sådan attityd ska kunna jobba som lärare i ett mångkulturellt samhälle där de kommer att möta alla möjliga folkslag och religioner. Tänk om de får judiska barn i sin klass, ska de vädra klassrummet då eller? Konstigt att de inte kände heller hur illa jag luktar... men det man inte vet har man inte ont av sägs det.

Judisk bön

2009-03-22T12:18:00.003+01:00

För en religiös jude är bön något som genomsyrar det vardagliga livet. Från det att man stiger upp på morgonen till att man går och lägger sig på kvällen tar man sig tid för bön vid vissa bestämda tillfällen under dagen. Det första man gör på morgonen efter att ha gått upp och tvättat händerna, är att säga Mode ani.

Mode ani lefanecha, melech chaj vekajam, shehechesarta binishmati bechemla, raba emunatecha.

Jag tackar dig, levande och evige konung, för att du i barmhärtighet har återgivit mig min själ; stor är din trofasthet.

Förr trodde de att själen lämnade kroppen när man sov och att Gud gav den tillbaka när man vaknade på morgonen. Så tror vi inte idag, men bönen är ett sätt att tacka Gud för livet och för den nya dagen. Det påminner också om att livet inte bör tas för givet, utan ses som en gåva.

Därefter fortsätter många att be flera gryningsvälsignelser och de andra morgonbönerna. Höjdpunkterna är Shema-bönen som ska sägas på morgonen och kvällen och Amidan, huvudbönen, som man ska be morgon, eftermiddag och kväll. Att be Shema och Amida är det absoluta minimum av böner som halachan, den judisk lagen, säger att man måste be för att uppfylla mitsvan om bön. Shema är den judiska trosförklaringen, Shema Israel, Adonai elohenu, Adonai echad - Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är EN. Den är längre än så här, tre stycken text som är hämtade ur Torahn. Där räknas en rad viktiga mitsvot upp, som att älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sin kraft, att berätta om Guds ord för sina barn, att säga dem när vi stiger upp och när vi går till vila och att skriva dem som ett tecken i pannan och på handen (därav har vi teffilin). Där befalls vi också att skriva Guds ord på våra dörrposter (mezuza), göra oss skådetrådar (tallit) samt varnas för avgudadyrkan. Ur de här orden från Torahn har vi fått ut väldigt mycket och detta är en av våra viktigaste böner. Morgonbönen, som heter shacharit, kan sägas från och med soluppgången och senast fram till mitten av dagen.

Sedan är det dags för mincha, eftermiddagsbönen som man säger någon gång efter att lite mer än halva dagen har förflutit och innan solen går ned. Då läser man Amidan igen och andra böner som man kan lägga till. Men absolut minimum är att läsa Amida.

Kvällsbönen, maariv, kan sägas hela kvällen efter att solen har gått ned. Då säger man Amida igen och Shema och om man vill lägger man till resten av bönerna som ingår i maariv. Sedan alldeles innan man går och lägger sig brukar många upprepa det första stycket i Shema igen så att det blir den sista bönen man säger innan man släcker lampan och lägger sig. Då brukar man också be den tillsammans med barnen innan de ska sova.

Förutom dessa tre tidsbestämda tillfällen för bön ber man också mycket spontant. Det finns brachot, välsignelser, som man kan säga för att tacka Gud vid olika tillfällen. Man ska alltid tacka Gud innan man äter eller dricker något genom att säga en bracha. Det finns välsignelser att säga när man ser naturens skönhet, när man ser en blixt och hör åskan, när man ser en regnbåge, när man tar emot goda eller dåliga nyheter och vid speciella tillfällen i livet. Shehechejanu är en sådan bracha som jag har skrivit om tidigare här på bloggen.

Spontan bön kan förstås också vara när man ber till Gud med sina egna ord och det kan man göra närhelst man vill. Den spontana bönen som uttrycks med hjärtats och själens egna ord och känslor är i själva verket bön i sin mest idealiska form. Men eftersom människan inte alltid har förmåga att hitta orden för att uttrycka sina känslor och prisa Gud har de lärde författat bönerna som vi har i vår siddur, bönbok, som en hjälp att uppnå kavana (hängivenhet och koncentration) i bön. De bönerna är formulerade på ett lättbegripligt språk så att även människor som har svårt att uttrycka sig skulle kunna be lika bra som de mest kunniga i hebreiska. Dessutom är det ju självklart lättare att be tillsammans om alla ber samma böner.

Enligt judisk tradition är det bara männen som är bundna till de tidsbestämda mitsvoten. Det är alltså bara män som är ålagda att be shacharit, mincha och maariv på de bestämda tiderna och som är ålagda att be tillsammans med en minjan, dvs minst tio män. Kvinnor är också förpliktigade att be, men inte på bestämda tider. De kan be när det passar bäst för dem och de kan göra det i hemmet på egen hand. Kvinnorna undantogs de tidsbestämda mitsvoten för att deras främsta uppgift var att ta hand om hem och barn. Man kunde inte förvänta sig att en kvinna hade möjlighet att släppa allt hon hade för händer för att be. Men en man förväntades släppa sitt arbete när det blev dags för bön.

Numera ser inte vårt samhälle ut på samma sätt, alla kvinnor är ju inte hemmafruar längre. Jag är inte hemmafru och har inga barn än, jag studerar och kommer även att jobba när jag blir klar med utbildningen. Så argumentet att jag inte behöver hålla de tidsbestämda mitsvoten därför att jag behöver min tid till att ta hand om hem och barn håller inte. Jag har inte svårare att uppfylla de mitsvoten än vad min man har. Som konservativ judinna anser jag också att män och kvinnor ska vara jämställda och ha samma rättigheter och skyldigheter. Jag tycker också att det är viktigt att bevara traditioner, men att ändå i viss mån kunna anpassa sig till det moderna samhället. Därför spelar det ingen roll för mig om man är man eller kvinna, var och en får hålla mitsvoten i den utsträckning som han/hon känner är meningsfullt och klarar av.

Men jag måste säga att det inte alltid är lätt att be tre gånger om dagen i Sverige på vissa bestämda tider, oavsett vad man har för kön. På vintern är det mörkt på morgonen när man går upp tidigt för att gå till skolan eller jobbet. Det hinner inte alltid ljusna innan man lämnar sitt hem och då kan man inte be shacharit hemma. Sedan när man kommer till sitt jobb är det inte säkert att man kan få någon tid att be innan klockan blir tolv. Dessutom kan det vara svårt att hitta någonstans att be om man inte vill göra det inför sina icke-judiska kolleger. Eftermiddagsbönen måste man kanske också be på jobbet om man inte hinner hem innan det mörknar. Den enda bön som är lätt att be är kvällsbönen om man nu inte jobbar natt. Bara det finns något avskilt rum som man kan gå till är det förstås inga problem, om man får någon paus så man hinner be.

Det är också långt ifrån alltid som man äter ensam och om man äter tillsammans med andra kanske man inte vill säga brachan som tackar Gud för maten inför dem. Jag brukar tänka den tyst istället. Men att be birkat hamazon, bordsbönen som man säger efter maten, blir svårt. Den är lång och man behöver läsa den högt.

Men som sagt, man får hålla de mitsvot som är möjliga och som man känner att man klarar av. Om det känns omöjligt eller jobbigt att utföra dem, så tycker jag att de har förlorat sin mening. Det är till exempel ingen mening med att be inför icke-judiska människor om man tycker att det är jobbigt. Då lär man ju ändå inte kunna koncentrera sig på bönen och be med kavana och får därför inte ut något positivt av det. Och det är ju just därför vi har fått mitsvoten, för att de ska tillföra något positivt i våra liv.

(På bilden ber några judar vid haKotel, kanske den absolut bästa platsen att be på)

Derech erets - landets väg

2009-03-21T22:20:00.003+01:00

Under lördagens shabatgudstjänst var det en kvinna som höll en mycket intressant predikan. Det hon sa fick mig att börja fundera. Hon pratade om begreppet derech erets, som ordagrant betyder "landets väg". Det innebär att man ska följa det landets väg där man bor, alltså ta seden dit man kommer. Det var intessant att reflektera över i vilken utsträckning man själv som judinna har tagit till sig de svenska sederna. Vissa seder följer man säkert omedvetet utan att överhuvudtaget tänka på det. I kollektivtrafiken till exempel följer man outtalade regler, som att stå till höger i rulltrappan, vänta tills folk har gått av tåget innan man stiger på och inte prata med alla främlingar. Detta är svenska seder. I en del andra länder kan det tvärtom vara helt i sin ordning att prata med alla man möter och om man sitter tyst börjar folk undra om man mår bra eller tycker att man är konstig. Det handlar förstås mycket om olika kulturer, men sederna och kulturen går hand i hand. Sådana här seder om praktiska saker och sociala regler måste man följa i ett land om man vill passa in och inte uppfattas som otrevlig.

Sedan finns det mer konkreta seder och bruk som man kan välja att ta till sig om man själv vill. Att fira midsommar eller inte är ett val som man själv gör och för det mesta är det ingen som tar illa upp om man väljer att inte ta till sig den seden. Man kan välja att baka pepparkakor till chanukka om man känner för det, men det varken förbättrar eller försämrar ens relation till det svenska majoritetssamhället. Att äta pepparkakor på chanukka förändrar inte heller på något sätt ens judiskhet. Det står inte i motsättning till Torahn och judisk gudstro, och det är just där som gränsen går för hur mycket av de svenska sederna som jag kan anamma. Svenska seder som direkt strider mot Torahn och judiska trosprinciper kan jag inte följa. Jag kan inte ta den svenska seden att äta julskinka och införliva den med chanukkafirandet, för Torahn som Gud har gett oss säger att vi inte får äta fläsk. Inte heller kan jag sjunga julsånger med kristet budskap, eftersom det vore mot min judiska tro. Men att äta pepparkakor i december eller sill på midsommar är inget som bryter mot mitsvoten. Det har ingen religiös innebörd alls.

Samtidigt kan gränsen verkligen vara hårfin när det gäller vilka icke-judiska seder som man kan göra till sina. Kan man ha en julgran i sitt hem under chanukka? Ett "chanukka tree", som en del amerikanska judiska familjer faktiskt har. Jag skulle inte vilja ha det, även om Torahn inte förbjuder det. Det är ju egentligen bara ett träd med lite bling-bling i, men det är ändå en symbol med en viss betydelse. Det är en symbol för julen och i förlängningen för kristendomen. Rent känslomässigt skulle det inte vara passande att ha en sådan i mitt judiska hem.

Det är såklart upp till var och en vilka seder man vill ta till sig från majoritetskulturen, och många seder kan ju vara berikande. I alla tider har det judiska folket anammat seder från de länder där de har bott, som till exempel olika maträtter som senare har kommit att betraktas som typiskt judiska rätter. Så länge en icke-judisk sed inte strider mot mitsvoten och den tillför något positivt till ens tillvaro, så ser jag inget hinder för att ta till sig den. Sådana ytliga eller materiella ting kan inte förändra den judiska trons innersta kärna.

Hagbaha

2009-03-21T20:10:00.003+01:00

Vilodagen slutade för lite mer än en timme sen, men för ovanlighetens skull är jag ledig även imorgon. I fredags skrev jag en tenta och det var den sista dagen på 7,5 poängskursen som jag alltså är klar med nu. Klar om jag blir godkänd på tentan förstås. Men en sak som är bra med den här terminen är att vi är 900 studenter som turas om att läsa samma fyra kurser, så det finns möjlighet att göra omtenta när nästa grupp skriver sin ordinarie tenta. Vilket de gör på en veckodag, inte på shabat. Nu tror jag inte att jag kommer bli underkänd för det kändes som att det gick bra, men det känns ju skönt att veta att man får fler chanser ifall man skulle misslyckas.

Jag är verkligen helt ledig imorgon, även från hushållsarbete. Detta tack vare en vän som kom hem till oss på shabat. När vi ska få gäster brukar det bli att jag städar extra noga innan de kommer, till och med mer noga än jag brukar städa innan shabat. Det är en mitsva att visa gästfrihet, Hachnasat orchim, och välkomna gäster till sitt hem. Det är en sed att bjuda gästerna på mycket mat och eftersom man vill att de ska trivas ser man såklart till att det är rent och fint i hemmet. Så nu blev det verkligen fint här när både shabat och en gäst skulle komma, och det blev mycket mat. Det finns inget kvar att göra för imorgon och inget att plugga, så då blir det bowling, bio eller något annat kul istället.

Jag var förstås i synagogan som vanligt på shabat. Det var trevligt och mycket folk. Jag blev tillfrågad om jag ville göra en speciell aliya, som heter hagbaha. Den har jag aldrig gjort förut, för den verkade så svår och det krävs att man är stark. Men jag bestämde mig för att försöka. Hagbaha innebär att man efter Torahläsningen lyfter upp Torahrullen högt upp ovanför huvudet så att församlingen kan se den. Tre spalter text ska synas så man måste hålla händerna ganska brett isär. Jag har lyft en Torahrulle förut när jag har tagit ut den ur aron hakodesh (arken) och burit den till hashulchan (bordet), men då lyfter man den bara i brösthöjd när den är ihoprullad och klädd i sin mantel. Den kändes inte särskilt tung när jag lyfte den då. Men det var en helt annan femma att göra hagbaha. Att lyfta upp Torahrullen i luften gick bra, jag hade fått instruktioner om vilken teknik man ska använda. Men när jag väl höll den där uppe så började den vänstra rullen tippa över åt sidan. Jag kunde inte hålla rullarna i balans, det var jättesvårt. Det kändes som att hålla en stor flaska upp och ned och försöka balansera flaskhalsen i handen. Som tur var fick jag hjälp av en gabbai som tog tag i rullen innan jag tappade den helt. Jag höll åtminstone upp den tillräckligt länge för att församlingen skulle kunna se den innan jag fick hjälp att gå och sätta mig med den. Senare frågade jag några män som brukar lyfta Torahn hur de bär sig åt för att balansera den i luften. De sa att man måste se till att hålla själva pergamentet spänt, om det börjar fladdra blir det svårt att hålla balansen. En av dem sa att jag skulle göra hagbaha när det var mer jämvikt mellan rullarna, alltså när vi har kommit till mitten av årets Torahläsning. Nu låg den mesta vikten på vänster rulle, så då blir det svårare att balansera. Men jag vet inte om jag vågar mig på detta igen, det känns nästan som att försöka jonglera med fem bollar utan att ens ha sett en boll förut. Å andra sidan har de som kan göra hagbaha också någon gång gjort det för första gången. De där första ovana gångerna går ju inte att skippa om man vill lära sig något nytt.

Purim

2009-03-10T23:03:00.002+01:00

Högtiden Purim har nyss slutat, den började igår kväll och slutade ikväll. Purim firas till minne av hur drottningen Ester, som var judinna, lyckades rädda judarna i Persien från att bli mördade av den onde Haman ca år 486-485 fvt.

Det hela började med att Ahasverus, kungen av Persien, bad sin fru Vashti att dansa för hans gäster på en fest. Hon vägrade att göra som han sa och då straffade han henne genom att avsätta henne och välja en ny drottning. Valet föll på Ester som ska ha varit mycket vacker. Hon bodde tidigare hos sin farbror Mordokaj som var en av kungens ämbetsmän. Senare efter att hon blivit drottning vägrade Mordokaj att knäböja inför Haman, kungens storvisir. Haman blev mycket vredgad, inte bara på Mordokaj utan på hela det folk som han tillhörde. Han bestämde sig för att försöka utrota alla judar i Persien. Genom att inför kungen anklaga judarna för sammansvärjning och erbjuda honom en stor summa pengar, lyckades Haman få kungens tillstånd att utrota judarna. Men Mordokaj fick höra talas om Hamans planer och berättade om dem för Ester. Han uppmanade henne att rädda sitt folk, men hon tvekade först eftersom ingen fick gå in till kungen utan kallelse, och hon inte hade blivit kallad på 30 dagar. Den som gick in till kungen utan kallelse straffades med döden. Till slut tog hon mod till sig och gick in till Ahasverus. Hon berättade för honom att hon var judinna och att Hamans planer skulle utplåna hennes folk. Kungen blev rasande och lät genast fängsla Haman. Han blev hängd i den galje som han själv hade satt upp för att hänga Mordokaj. Mordokaj blev utnämnd till kungens rådgivare, och skrivelser skickades ut över hela riket om att judarna nu hade rätt att försvara sig mot sina fiender. Ester hade genom sitt mod räddat hela Persiens judiska befolkning.

Det var en liten sammanfattning, men berättelsen är mycket mer storslagen om man läser den i Megillan, Esters bok. Jag var i synagogan tidigt i morse och lyssnade på Megillaläsningen. Det var inte så mycket folk, så vi som var där fick stampa och banka högt för att överrösta kantorn när han sa Hamans namn, så som är tradition. Efter gudstjänsten bjöds det på brunch med smörgåsar och hamantashen (eller oznei haman = Hamans öron). Det är trekantiga kakor med vallmofrön, sylt eller någon annan söt fyllning i, som är tradition att äta på Purim. I söndags bakade jag massor av hamantashen, det blev nog lite för många. Jag har fortfarande kvar massor, men de är ju goda även efter Purim. Nästa år ska jag nog halvera satsen ändå.

Andra traditioner på Purim är att ha maskerad, göra ett Purim-spiel (en pjäs om Purim-berättelsen), skicka mishloach manot (som är en gåva med mat, dryck, eller bakverk) till vänner och skänka pengar till välgörenhet. Man ska också äta en festmåltid under dagen och det är även tillåtet att dricka sig full denna dag. Kort sagt är det en dag fylld av festligheter. På Purim gäller inte samma regler som på shabat och jom tov, så det är tillåtet att göra allt som man gör en vanlig vardag. Men man ska helst se till att vara ledig från arbetet så att man kan fira dagen ordentligt.

Det var kort om Purim. Jag tänkte inte gå in på det djupare än så här, men för den som vill läsa mer kan jag rekommendera http://www.torahbloggah.blogspot.com/ och http://www.attvarajude.blogspot.com/ som har skrivit mycket läsvärda inlägg om denna högtid.

(På bilden: hamantashen)

Min mizrach

2009-03-04T22:35:00.003+01:00

Nu hänger äntligen min mizrach på väggen. Den gick fort att göra, för planschen som jag fick från Israel var redan så fin att jag inte ville sätta dit några mer dekorationer. Det hade nog inte blivit snyggt att skymma över den fina haKotel (Västra muren) med blommor eller liknande. Jag gjorde i alla fall de hebreiska bokstäverna i ordet "mizrach" själv. Det gjorde jag genom att rita upp dem på ett vitt papper, klippa ut dem, måla dem svarta och klistra upp dem på planschen. Jag kunde också ha klippt ut dem direkt från ett svart papper, men det är svårt att rita på svart papper tycker jag. Jag gjorde klart detta på en kväll. Det som tog tid var att köpa ramen, för det har jag inte hunnit med förrän nu. Häromdagen var jag ju tvungen att åka och köpa nya skor så då passade jag på att köpa ramen också. Det var inte helt enkelt, planschen är 48x68 cm och det måttet finns inte på ramar här i Sverige. Jag fick köpa en 50x70-ram och klistra upp planschen precis i mitten på en svart bakgrund som följde med ramen. Ramen är svart, så det syns inte så mycket att planschen är för liten för den.

Jag blev i alla fall nöjd med mizrachen tillslut. Förutom en väggdekoration är den framför allt en inspiration för mig när jag ska be. Innan jag börjar be tittar jag på den och känslan av att stå vänd mot Jerusalem blir starkare när jag ser haKotel och ordet "mizrach". Det hjälper mig att komma i rätt stämning för bön, även om jag kan be lika hängivet var jag än befinner mig. Kavana, hängivenheten, måste man förstås hitta inom sig.

Skotrubbel

2009-02-28T20:11:00.003+01:00

I morse hände något som man helst inte vill ska hända på shabat (och helst inte någon annan dag heller förstås). Jag hade just stigit av tåget och gick i lugn takt genom T-centralen mot tunnelbanan, på väg till synagogan. På veckodagarna brukar jag stressa mig igenom gången och försöka bana en väg genom att sick-sacka mig fram genom den täta folkmassan, för det är alltid packat med folk i morgonrusningen som liksom man själv har bråttom. Men på shabat finns det vanligtvis ingen anledning för mig att stressa. Jag gick där i godan ro när jag råkade komma i vägen för en kvinna som tydligen inte hade tid att gå i samma snigelfart, eller se efter vart hon gick. Hon klev nämligen rakt på min vänstra häl, varpå ett oroväckande ljud hördes. Det lät ungefär som när man river sönder en kartong. Jag vände mig om och kvinnan mumlade ett förläget "ursäkta" innan hon försvann i folkmassan. Jag gick åt sidan och tog en titt på min sko, och som jag misstänkte var den sönder. Den delen av sulan som sitter under hälen hade lossnat och hängde lös.

Nu blev jag däremot stressad och visste först inte vad jag skulle göra. Jag var för långt hemifrån så jag kunde inte åka hem och byta skor, och köpa några nya ville jag inte göra på shabat. Man ska inte handla något på shabat eftersom det är Shvut, en syssla som inte harmoniserar med firandet av shabat. Man får egentligen bara bryta mot denna och andra mitsvot om någons liv är i fara. En trasig sko är inte direkt livshotande. Men jag hade ändå inte kunnat köpa nya skor för affärerna var stängda. Klockan var bara nio och de skulle inte öppna förrän vid tio fick jag veta, så jag skulle inte ha hunnit i tid till Torahläsningen om jag hade väntat till dess. Jag skulle läsa i Torah idag och läsa haftaran.

Det fanns inte mycket annat att välja på, så jag började gå med den trasiga skon så gott det gick. Som tur var gick den inte sönder mer och det var inte så svårt att gå med den. Jag kom i tid till gudstjänsten, läste mina Torah-stycken och haftaran och allt gick bara bra. Ingen verkade se att skon var trasig, när jag berättade det för en väninna så hade i alla fall inte hon sett det. Hon föreslog att jag kunde limma den, men det är nog ingen idé. Det måste vara dålig kvalitet på skorna om de går sönder så lätt, de borde kunna tåla att bli trampade på hälen. Det kan lätt hända igen och det vill jag inte vara med om. Men det är synd för jag gillade verkligen de här skorna och jag har inte haft dem så länge. I morgon får jag åka och köpa nya.

(På bilden: den trasiga skon)

Grannar som stör på Shabat

2009-02-21T20:45:00.003+01:00

Jag kan inte påstå att vi har haft tur med vilka grannar vi har fått i det här huset. De i lägenheten till höger om oss brukar spela hög musik både på dagen när man behöver studiero och på kvällen när man vill sova. De till vänster brukar inte spela musik, men de verkar ha sin egen snickarverkstad i lägenheten. De både spikar, sågar och borrar, alltid på andra sidan väggen till vårt sovrum. De brukar åtminstone inte göra det på kvällstid, men jag vill kunna ta en tupplur ibland på eftermiddagen också. Det är inget man kan räkna med här.

Det går att stå ut med oväsen på veckodagarna, men på Shabat vill jag ha det tyst. Oftast är det tyst på fredagkvällen, för grannen till höger har slutat spela hög musik efter att jag ringt och klagat på dem flera gånger. Grannen till vänster har aldrig stört med hög musik - fram till igår. Vi hann göra kiddush och äta middag, men sedan var lugnet över. Jag ville läsa en stund men jag kunde inte ens koncentrera mig när jag hörde musiken. Det var så högt att jag till och med hörde vad de sjöng. På Shabat ska man ju inte använda elektriska apparater, och jag ser aldrig på TV, sitter vid datorn eller lyssnar på musik då. Det brukar vara jätteskönt att få ha det tyst och lugnt runt omkring sig för en gång skull. Då blir man rättså irriterad när grannen sätter på musik på hög volym och förstör shabatstämningen. Om det hade varit på en veckodag hade jag genast tagit min mobil och ringt till störningsjouren. Ringer man dit och anmäler att en granne stör, så skickar de ut vakter från Securitas direkt som säger till den som stör och ger den en varning. Men det var ju Shabat, och jag brukar aldrig använda telefon på Shabat. Att prata i telefon på Shabat är Shvut, en handling som inte passar in i firandet av Shabat. På veckodagarna kan vi bli stressade av alla ringande telefoner och formella samtal, men på Shabat är vi befriade från allt sådant.

Nog för att det inte passar bra in i shabatstämningen att ringa till störningsjouren och klaga på sina jobbiga grannar, men det passar sannerligen inte bra att få hela kvällen förstörd av hög musik heller. Jag väntade länge och tänkte att de kanske skulle sluta spela musik snart, men det var nog rätt dumt tänkt. Antagligen hade de fest och då skulle de ha fortsatt till långt in på natten. Jag blev alltmer irriterad och tillslut ringde jag störningsjouren ändå. De sa att de skulle skicka hit två vakter för att säga till grannarna, och efter en halvtimme blev det mycket riktigt tyst. Då önskade jag att jag hade ringt direkt, så hade jag sluppit kasta bort halva min kväll. Jag tycker att det är bättre att ringa ett enda samtal på Shabat än att tvingas lyssna på grannens musik hela Shabatkvällen, musik som man borde vara befriad ifrån den dagen. Om jag inte hade ringt och klagat så hade detta säkert inte varit den sista gången som grannen spelade hög musik heller. De skulle antagligen ha fortsatt med det varje helg. Då är det bättre att någon enstaka gång använda telefonen - istället för att få shabatstämningen förstörd av musik varje fredagkväll.

Mishmash tipsar om Judinna i Sverige

2009-02-21T19:57:00.002+01:00

I går fick jag det nya numret av Judisk Krönika med posten. Den tidsskriften får alla som är medlemmar i judiska församlingen i Stockholm utan kostnad. Man kan även läsa den på internet, på http://judiskkronika.se/. Jag blir alltid lika glad när den dimper ned i brevinkastet, för den innehåller alltid mycket intressant läsning. Numera har de även en ungdomstidning, Mishmash, som finns längst bak i tidningen. I detta nummer publicerade Mishmash en lista med bloggtips, och jag blev positivt överraskad när jag fick se att de tipsade även om min blogg. Det var kul att läsa vad de skrev om denna blogg.

De beskrev den såhär: "Bloggaren Chaya Miriam är lärarstuderande och traditionell judinna som regelbundet går i Stora synagogan i Stockholm. Inläggen på Judinna i Sverige handlar om dilemman - som när hon var tvungen att skriva en omtenta på universitetet på shabat, om hur hon reagerar på påflugna, kristna missionärer, om hur händelser i mellanöstern påverkar henne i Sverige och om hur det går till när hon får en aliya vid shabatgudstjänsten. Bloggen är lättläst, detaljerad och pedagogisk - ibland nästan som en handbok - kring olika judiska seder och lagar."

Det tycker jag är en ganska bra sammanfattning av bloggens innehåll, och den är intresseväckande. Just därför vill jag ha med den i ett inlägg här på bloggen.

Att förbereda för Shabat

2009-02-18T16:00:00.002+01:00

Det blir allt glesare mellan inläggen här verkar det som, men det är inte alltid jag har tid att skriva, eller inspiration till att skriva heller för den delen. Det får bli när jag har tid och lust, så vissa perioder blir det mer, och andra perioder blir det mindre. Idag är jag faktiskt ledig. Mitt i veckan, tro det eller ej. Sedan i torsdags har jag inte haft någon schemalagd skola, men jag har haft en skriftlig examinationsuppgift som jag har suttit hemma och skrivit. Den blev jag klar med redan i söndags, och sista inlämningdagen är idag. Så jag fick tre dagar ledigt innan nästa kurs börjar imorgon. Igår var jag och red, jag har nämligen börjar på en ridskola. Det var fem år sedan jag red sist, men man kan aldrig glömma hur man gör, lika lite som man kan glömma hur man cyklar. Men träningsvärk kan man få, det kan jag intyga.

Nu var det förstås inte det jag skulle skriva om i detta inlägg. Jag tänkte berätta mer om hur man förbereder för Shabat, något som jag har varit inne lite på förut. Men jag tycker att det förtjänar ett eget inlägg. Från att Shabat slutar på lördag kväll tills att den börjar igen nästa fredagkväll, så lämnar den oss aldrig helt. Det är som att man bär med sig en liten bit av Shabat under hela veckan. Redan på söndag kväll börjar jag fundera på vad vi ska äta nästa Shabat. Jag väljer vad för kött vi ska äta, ser efter om vi har det hemma i frysen eller om jag behöver köpa det. Om jag ska köpa kött måste jag titta på mitt schema och se vilken dag jag kan hinna gå till kosherian efter skolan. Om det är måndagen som passar bäst så är det ju nödvändigt att jag planerar det redan på söndagen.

Någon av dagarna innan fredagen måste jag se till att ta ut tid för städning. Det är inte alltid det behövs städas så mycket, oftast bara golvet eftersom jag ser till att göra det mesta på söndagen när jag är hemma. Idag ska jag passa på att städa nu när jag är ledig. Ofta blir det på onsdagar. Sedan på torsdagen är det dags för de stora förberedelserna. Då väljer jag vilken mat jag ska laga till Shabat förutom köttet, och skriver en inköpslista. Sedan går jag och handlar allt som vi behöver under fredagen och lördagen, för på Shabat får man inte handla. När jag kommer hem bakar jag challa (bröd) och lagar all maten för Shabat. Sommartid kan jag göra det på fredagen om jag är ledig, då är det ju ljust tillräckligt länge för att man ska hinna laga all mat innan Shabat börjar. Större delen av året lagar jag dock maten på torsdag kväll, för jag har oftast skola på fredagen.

Det är mycket mat som ska lagas, den ska ju räcka till tre måltider. På Shabat är det en mitsva att äta tre mål mat, och den försöker jag att följa även om det är knepigt på vintern när det mörknar så tidigt på lördagen. Den första måltiden på fredag kväll brukar jag försöka göra så festlig som möjligt. Vi brukar visserligen inte ha så många förrätter, men ofta många tillbehör till huvudrätten. Ett exempel på hur en måltid på fredagkvällen kan se ut är: tonfiskavocado som förrätt, ungsstekt kyckling med grönsaker, stekt svamp, kokta grönsaker och klyftpotatis som huvudrätt och frukttallrik som efterätt. Det brukar räcka för oss. Jag har varit på shabatmiddagar där de hade så många rätter att jag knappt orkade äta huvudrätten när den kom. Fast förrätterna ska förstås serveras i små portioner. Lunchen på lördagen brukar vi göra enkel, det kan räcka med en sallad eller soppa med challa. Middagen på lördag eftermiddag innan Shabat är slut, är den måltid som jag tycker är svår att orka äta vintertid. Den ska också vara festlig, precis som fredagkvällens måltid. Ett exempel på vad jag brukar laga till den är ungsbakad laxfilé med örtsås, potatiskugel, grönsaker och någon förrätt, som fyllda paprikor. Till efterrätt kan man passa på att äta glass eller något annat med mjölk.

Det brukar ta flera timmar att laga all den maten och baka brödet, och en timme att städa undan och diska. Det brukar bli sent på natten innan jag är klar, och då är jag helt utmattad. Det är raka vägen i säng, och nästa morgon går jag upp tidigt och duschar innan jag åker till skolan. Att duscha och sätta på sig fina kläder är den sista förberedelsen för Shabat.

Det är mycket att förbereda för Shabat och det kan vara jobbigt ibland, men när vilodagen väl kommer känner i alla fall jag att det har varit värt besväret. Som belöning får man ett helt dygn utan städning, inköp, matlagning och stress. Man får ett helt dygn då man kan vila, ägna sig åt bön, njuta av god mat och umgås med sina nära och kära. Utan att behöva tänka på något annat.

Tzaar baalei chayim - förbudet mot djurplågeri

2009-02-08T17:43:00.003+01:00

Inom judendomen har vi en mistva som strikt förbjuder djurplågeri, nämligen mitsvan om tzaar baalei chayim (djurs lidande). Att ta väl hand om djur förknippas med rättfärdighet och man är till och med skyldig att ge djuren mat innan man själv äter. Denna mitsva reglerar också kosher slakt, som ska utföras så smärtfritt som möjligt för djuret.

Djurplågeri är ett ämne som tyvärr ständigt är aktuellt och man hör ofta om hur illa djuren blir behandlade av människor. Nu senast rapporterade media om hur gäss plockas levande i Polen och andra länder, och att deras dun exporteras till Sverige. Detta har väckt starka reaktioner och många har slutat att köpa dunprodukter som jackor, kuddar och täcken med dun i. Jag tänker göra likadant, om jag inte kan få garantier för att dunet inte kommer från gäss som har plockats levande. Annars skulle jag ju bidra till det fruktansvärda djurplågeriet, och därmed bryta mot en mitsva. Jag tycker det är konstigt att de inte har kunnat uppdaga detta tidigare. Det känns inget vidare att tänka tanken att dunet i mitt täcke kanske kommer från gäss som har plockats levande.

Men detta är inte det enda djurplågeri som försigår, även bland annat pälsindustrin gör sig skyldig till djurs lidande. Djuren som blir till pälsjackor föds upp under vidriga förhållanden och vilda djur fångas i fällor där de förblöder till döds innan jägaren kommer och vittjar fällan. För mig är det helt otänkbart att ha på mig päls. Det är dessutom onödigt eftersom vi har andra material som värmer minst lika bra, men ändå ser man allt fler människor bära päls bara för att det råkar vara på modet just nu. För en religiös jude som vill hålla alla mitsvot är det otänkbart att bidra till sådant djurplågeri. Det borde det vara för alla, då skulle det inte längre finnas någon marknad för sådan grym verksamhet.

Mizrach

2009-01-31T19:18:00.003+01:00

Jag har länge letat efter en fin mizrach att hänga upp i vår nya lägenhet. För er som inte vet är mizrach en väggbonad som man hänger upp på den östra väggen i ett rum för att visa åt vilket håll man ska vända sig när man ber. Man ska be vänd mot Jerusalem, som ju blir österut om man bor i Sverige. Ordet mizrach betyder öst, och står skriver på mizrachen som man hänger på väggen. Ofta brukar verser från Tanach stå med också, som till exempel den här: "From the rising (mi-mizrach) of the sun unto the going down thereof, the Lord's name is to be praised" (Ps. 113:3). Motiven på mizrachen brukar vara Jerusalem, templet och olika judiska symboler. De är ofta färgglada och konstnärligt utförda. Man brukar hänga mizrachen i rum där man ber, som i sovrum och vardagsrum.

Jag har tagit ut riktningen för bön med hjälp av en kompass, så jag vet åt vilket håll jag ska stå när jag ber hemma. Men det saknas fortfarande en mizrach på den östra väggen i sovrummet och det ser väldigt tomt ut. Dessutom borde vi nog ha en i vardagsrummet också. Jag har letat på internet men de enda mizrach jag har hittat där har varit för dyra, på minst 46 dollar plus leverans. De är gjorda av konstnärer så det är nog därför de är så dyra. Jag behöver inte en mizrach gjort av en stor konstnär, det räcker med en vanlig mizrach. Vem som helst kan egentligen göra en mizrach, så det finns inga krav på att personen som gör den måste vara en Sofer (Torahskrivare) eller berömd konstnär. De som är gjorda av konstnärer är förstås jättefina, men onödigt dyra.

Jag bestämde mig för att försöka göra min egen mizrach istället. En mizrach kan vara gjord i vilket material som helst, som trä, tyg, papper, metall, sten, keramik, glas eller något annat. Det är bara att välja vilket material som passar en bäst. Jag har alltid tyckt om att rita blyertsteckningar, men det tycker jag inte passar för en mizrach. Jag vill att den ska vara färgglad. Jag har dessvärre inget material för att måla i färg så det hade inte heller varit något billigt alternativ om jag skulle införskaffa det. Brodera är jag inte bra på och knappast på att jobba i trä eller metall heller. Till slut hittade jag en fin plansch med haKotel (Västra tempelmuren) som man kan beställa från Israel. Den tänker jag göra en mizrach av, genom att klistra på ordet mizrach och kanske några dekorationer, som ett collage helt enkelt. Så ska jag köpa en fin ram till den. Jag beställde planschen och även några andra saker från det företaget (judaicadirect.com) i onsdags så de kommer nog nästa vecka. Det är billigt att beställa från dem och de har jättefina smycken som jag inte kunde låta bli att köpa några av. Planschen kostade bara 12 dollar så mizrachen som jag ska göra blir nog inte så dyr, om jag hittar en billig ram också. Om den blir fin så duger den i alla fall tills jag kan köpa en bättre. Det bästa är förstås att köpa mizrach och andra judiska saker när man är i Israel. Jag hoppas att jag kan åka dit inom en nära framtid.

(På bilden: en mizrach som kostar 150$)

Peticha

2009-01-24T20:54:00.012+01:00

Så var den nya veckan här då. Jag tycker att Shabat är alldeles för kort, och jag hade gärna varit ledig längre. Men jag brukar i alla fall ta det lugnt på lördagkvällen även efter att Shabat har slutat, om jag har möjlighet och inte absolut måste plugga. Man måste få lite tid också för sådana nöjen som inte är tillåtna på Shabat, som att sitta vid datorn eller se på film.

Denna Shabat var jag i synagogan både på fredagen och lördagen. Det var länge sedan jag gick på fredagsgudstjänsten för varje fredag den senaste tiden har det råkat vara långa skoldagar, så jag har varit för trött på fredag kväll. Dessutom är det tråkigt om man slutar vid två eller tre och måste vänta i stan några timmar innan gudstjänsten börjar. Att åka hem emellan är ingen idé på så kort tid, då kommer man i princip bara hem och vänder igen. Om man nu inte har turen att bo i innerstan alltså. Denna fredag hade jag seminarium tidigt på morgonen men jag slutade tidigt och kunde åka hem och vila en stund innan jag åkte tillbaks till stan. Det var verkligen kul att gå på fredagsgudstjänsten igen efter så länge.

När jag kom ut från synagogan och gick mot tunnelbanan såg jag en stor folksamling på torget som ligger nära synagogan. Det var flera poliser där, till och med tre ridande poliser som hade radat upp sig prydligt längds trottoaren. De hade fina hästar som jag fick lust att gå fram och klappa, men det får man ju såklart inte. Det var en kvinna som höll tal för folksamlingen och jag försökte höra vad hon sa. Jag ville inte stanna där så jag kunde inte höra så mycket, men det lät som ett anti-israeliskt tal. Det var väl därför de valde just den platsen, nära synagogan, och just den tiden, vid gudstjänsten, allt för att provocera så mycket som möjligt.

På lördag morgon när jag gick till synagogan var det helt lugnt, som det brukar vara på morgonen. Men det var inget roligt väder, iskallt snöblandat regn och slask. Jag trodde att jag hade missat bussen när jag skulle till pendeltågsstationen, men den var bara försenad. Annars hade jag fått gå i tio minuter i ovädret. Det var inte så mycket folk i synagogan och i början hade vi inte ens någon minjan, men senare kom det fler. En av gabaim frågade mig om jag ville få en aliya som kallas peticha. Den hade jag aldrig gjort tidigare. Den innebär att man ska gå fram till Aron hakodesh, den Heliga Arken, och öppna den genom att dra ifrån draperiet. Skåpet brukar redan vara öppet. Detta låter ju inte så svårt men det är ändå en del som man måste tänka på. Jag gick förstås inte helt själv, utan två gabaim följde med. En av dem skulle bära Torahrullen sedan. Vi gick fram till Arken medan vi sjöng bönerna före Torahläsningen och ställde oss vända mot Arken. Sedan signalerade en av dem till mig att öppna Arken. Det fanns två snören till draperiet och jag drog i fel snöre först innan jag tog det rätta snöret och drog ifrån draperiet. Sedan skulle jag ta fram Torahrullen ur Arken och ge den till han som skulle bära den. Den var lite tung men det gick bra. Därefter gick vi på rad tillbaks och upp på Biman där man läser i Torah, sedan var jag klar med min del och gick tillbaks och satte mig. Det var kul att göra peticha och att stå så nära Arken och titta på alla fina Torahrullar där. I vanliga fall kommer man ju aldrig så nära när man bara sitter i sin bänk.

Det är bara en av de speciella aliyot som jag inte har gjort någon gång nu, och det är hagbaha. Men för att kunna göra den måste man vara ganska stark. Man ska nämligen lyfta upp Torahrullen högt upp med händerna brett isär, för att visa den för församlingen efter Torahläsningen. Minst tre spalter med text måste synas. Speciellt i början eller slutet av den årliga Torahläsningen är det svårt, när nästan hela rullen är på en sida, för då vilar nästan all vikt på den ena armen. I mitten av året däremot när vikten är jämnt fördelad skulle kanske även jag kunna lyfta upp den.

(Bilden visar Aron hakodesh, den Heliga Arken)

Tsedaka

2009-01-20T23:02:00.003+01:00

Varje dag får man höra mycket från media om människor som lider på olika platser runt om i världen. Det är lätt att få känslan av att krig, fattigdom, svält och elände är något avlägset som ligger bortom vårt trygga välfärdsland Sverige. Den känslan är dock bedräglig, för fattigdom och lidande finns mycket närmare än det kan verka. Sannolikt finns det i samma stad där du själv bor. Åtminstone i storstäder som Stockholm borde ingen kunna undgå att lägga märke till den fattigdom som syns så tydligt utåt. Nästan varje dag när jag åker in till stan ser jag hemlösa människor som tigger pengar på tågstationer eller ute på gatan. En del av dem spelar instrument för att få folks uppmärksamhet, medan andra sitter tysta framför en skylt och väntar hoppfullt. Några går runt i tågen och tigger. Varje gång jag ser en tiggare brukar jag ge henne/honom mina småmynt om jag har några på mig. Jag brukar försöka att alltid ha lite mynt med mig. Det känns egentligen väldigt futtigt att bara ge dem några mynt när man vet att de behöver mycket mer än så. Hade jag varit rik hade jag gett dem mycket mer, men som vanlig student har jag inte möjlighet till det. Var och en kan bara göra vad de kan, men tyvärr så gör de flesta ingenting för att hjälpa de hemlösa. Tiggarna sitter i många timmar varje dag och vädjar om hjälp och under de timmarna hinner tusentals människor passera dem. Om alla de människorna skulle skänka några småmynt när de gick förbi så skulle de hemlösa få många tusen kronor, varje dag. Då skulle de kunna äta sig mätta, skaffa sig tak över huvudet och mer därtill.

Att hjälpa de fattiga är en mitsva. Om man ser en fattig person be om hjälp och vänder bort blicken för att undvika att behöva ge något, så bryter man mot buden. Enligt mitsvan om tsedaka (välgörenhet) ska var och en ge så mycket pengar de kan till välgörenhet, efter vad man själv har för inkomst. Även om man har låg inkomst ska man alltså ge så mycket tsedaka man kan. Jag följer detta bud främst genom att ge pengar till de fattiga som jag ser i min omgivning. Jag kan inte ge mycket, men jag ger alltid med uppriktig medkänsla. För mig och de flesta andra är några kronor inte mycket värda, men för den hemlöse är det åtminstone en uppmuntran. Om fler skulle ge bara några kronor så skulle det dessutom inte längre vara bara några kronor. Tänk om var och en skulle tänka så, hur det kunde förändra livet för de allra fattigaste i det här landet. Då skulle de kunna äta sig mätta varje dag och slippa den smärtsamma hungern, och de skulle slippa att ligga ute och frysa under kalla vinternätter. Vi som har allt kan inte ens föreställa oss hur de har det. Jag förstår mig verkligen inte på alla de tusentals människor som går förbi tiggarna på T-centralen varje dag, utan att så mycket som ägna dem en medlidsam blick. Än mindre skänka några ynka kronor...

Situationen i mellanöstern - hur påverkar den svenska judar?

2009-01-07T23:32:00.004+01:00

Ingen kan ha missat att höra talas om den förfärliga situation som råder i mellanöstern just nu. Jag behöver knappast gå in närmare på vad det är som händer i konflikten mellan Israel och palestinierna. Inte heller tänker jag delge mina åsikter om själva konflikten, för jag har ingen lust att ge mig in i den debatten. Som en helt vanlig judisk kvinna i Sverige kan jag ändå inget göra för att påverka situationen i mellanöstern, och jag behöver därför inte heller stå till svars för den på något sätt.

Tvärtom vill jag ställa frågan om hur händelserna i mellanöstern påverkar mitt och andra svenska judars liv, både i det stora hela och i den lilla vardagen. Det mest påtagliga som man märker av varje dag tycker jag är svensk medias skildringar av konflikten, som i stort sätt alltid är Israelkritiska. Jag kan inte läsa en vanlig dagstidning utan att bli påmind om medias (och kanske även det svenska samhällets) negativa attityd till Israel. Visst, ibland är kritiken berättigad. Men den står inte alls i proportion till hur verkligheten ser ut och media ger ingen nyanserad bild av konflikten. Det som lyfts fram i tidningsartiklarna är negativa saker om Israel, ofta utan att ge någon bakgrund till varför dessa saker sker. Det skrivs ytterst sällan något positivt om Israel. De väljer att fokusera mycket på de civila palestiniernas lidande och lite på vad Hamas egentligen har för sig. Dessutom presenterar de fakta på ett bedrägligt sätt, till exempel skriver Metro i underrubriken till en artikel att hundratals människor har dött i bombräder och att många civila är drabbade. Därefter får man veta att över 345 människor har dödats. Först i slutet av artikeln skriver de att det var 57 civila som dog utav de 345 människorna, och att resten tillhörde Hamas säkerhetsstyrkor. Det är inte alla som läser hela artikeln, däremot är det många som endast läser rubriken eller början av artikeln. De som läser en artikel på det sättet kan lätt tro att alla de 345 människorna som dog var civila och det har jag hört flera personer säga att de trodde. Detta är ett effektivt sätt att vinkla en artikel till en viss åsikts fördel. En annan teknik är att utelämna information, som att låta bli att ta upp att Hamas har sitt högkvarter mitt ibland civilbefolkningen, och att det är omöjligt att komma åt militära mål i gazaremsan utan att skada civila. Detta på grund av att Hamas strategiskt har placerat sig mitt bland de civila för att skydda sig. Jag vill inte försvara de aktioner som Israel har gjort som har lett till civila människors död, därför att jag blir ledsen när jag läser om oskyldiga människors död oavsett vilket land de kommer ifrån. Att orsaka oskyldiga människors död kan aldrig rättfärdigas även om det sker i krig. Krig i sig är fel. Det enda jag vill visa på är att den ensidiga bild som svensk media ger av Israel är allt annat än rättvis.

Inte nog med att den bilden är orättvis, men det får också konsekvenser när en sådan bild förmedlas till en stor mängd människor. Det kan inte minst leda till ökat hat mot den nation och den nationens folk som framställs i så dålig dager. Just att det leder till hat mot nationens folk är det värsta, eftersom folket som inte har den politiska makten inte är ansvariga för vad ledarna fattar för beslut. I fallet med Israel drabbar hatet dessutom inte bara israeler, utan också judar över hela världen. Vi i Sverige är inget undantag. Ett hemskt exempel på det är brandattentaten mot Helsingborgs synagoga som gjordes i fredags och i måndags. En del bloggar har skrivit om det, se till exempel http://www.judaistik.se/ och http://www.torahblogga.blogspot.se/ .

Som väl var kom ingen människa till skada fysiskt i attentatet, men på sätt och vis är skada ändå skedd. Det känns framförallt obehagligt, även för mig som bor i Stockholm. Jag kan bara föreställa mig hur judarna i Helsingborg känner sig nu. Som det är nu vågar jag verkligen inte visa på något sätt att jag är judinna när jag går ut. Jag har inte på mig några judiska smycken så att folk kan se dem. Vid ett tillfälle, innan den här allvarliga situationen i Gaza uppstod, hade jag på mig en davidsstjärna ute. Jag brukar inte ha den synlig, men jag ville testa hur det kändes och se om någon skulle verka bry sig. Det som jag kunde märka var att några människor stirrade på mig, och jag fick en del arga blickar. En kvinna blängde på mig som om jag var hennes värsta fiende. Det kändes verkligen inte bra, så jag stoppade snabbt tillbaka min Magen David under tröjan. Känslan som jag fick var kort sagt otrygghet. Men ändå tycker jag att det är tråkigt att inte kunna ha på mig vilka smycken jag vill ute utan att behöva gömma dem. Detta är en liten sak, men den visar ändå så tydligt vilka negativa attityder som finns mot judar i Sverige. Att man överhuvudtaget ska behöva överväga om man kan vara öppen med sin judiska identitet eller inte... det säger en del.

Asarah b' Tevet

2009-01-07T01:57:00.004+01:00

Igår var det Asarah b' Tevet, alltså den tionde dagen i den judiska månaden Tevet. Det är en av de fyra mindre fastedagarna som infaller under det hebreiska kalenderåret. På en mindre fastedag fastar man från soluppgången till solnedgången, till skillnad från en stor fastedag då man fastar i 25 timmar. Just Asarah b' Tevet är årets kortaste fastedag eftersom den infaller under vintern, oftast i januari, då timmarna mellan soluppgång och solnedgång är få. Fastan slutade redan 16.05 idag, och sover man till klockan 12 som jag gjorde så behöver man alltså bara fasta i drygt fyra timmar. Alla sover förstås inte så länge, tvärtom går en del upp tidigt på morgonen innan solen hunnit upp och äter frukost för att på så sätt göra fastan lättare. Det är nog främst de som måste börja sitt jobb tidigt som fastar på det sättet. På mindre fastedagar, och även på Tisha b' Av som är en stor fastedag, är det tillåtet att arbeta. Samma regler gäller inte som på Shabat och Jom Tov (helgdag) då allt arbete är förbjudet. De enda förbud som finns på de mindre fastedagarna, förutom mot att äta och dricka förstås, är förbuden mot att tvätta sig och bada för nöjes skull. Det blir inga badhusbesök alltså, men att tvätta bort smuts är såklart tillåtet.

Anledningen till att man fastar på Asara b' Tevet är för att minnas den babylonska belägringen av Jerusalem som började på denna dag år 588 f.v.t. Belägringen ledde till seger för babylonerna som intog Jerusalem och förstörde templet på Tisha b' Av (9:e Av) år 586 f.v.t, och då tvingades det judiska folket i exil till Babylonien. Exilen varade i 7o år. Det som hände på Asara b' Tevet år 588 f.v.t. var alltså början till en av de största tragedierna i det judiska folkets histora; förstörelsen av det första templet. Fastedagen Asara b' Tevet har införts som en sorgens dag och tjänar som en påminnelse om att templet är förstört. Efter några månader observerar vi en till mindre fastedag, denna gång till minne av när romarna bröt igenom Jerusalems murar den dagen år 70 e.v.t. De förstörde strax därefter det andra templet och tvingade det judiska folket ut i den andra exilen, som varade ända till år 1948 när Israel blev en självständig stat. Efter den fastedagen följer en sorgeperiod på tre veckor som kulminerar i Tisha b' Av, som av många anses vara årets sorgligaste dag. Genom ett sammanträffande förstördes båda templen på Tisha b' Av.

Fastedagen Asara b' Tevet som var igår är en inledning på den större sorgeperioden som följer några månader senare, även om man naturligtvis inte sörjer under de mellanliggande månaderna. Man skulle kunna säga att Asara b' Tevet är som en liten förvarning om vad som komma skall. Även om det är en mindre fastedag så är det alltså en viktig dag. Speciellt för dagen är också att vi lägger till särskilda böner till de vanliga bönerna, bland annat Selichot.

(Bilden visar en modell av det första templet.)

Missionsverksamhet på öppen gata

2009-01-04T01:10:00.003+01:00

Jag vet inte hur vanligt det är i mindre städer, men här i Stockholm bedriver vissa kristna grupper missionsverksamhet på allmänna platser bland helt okända människor. Nästan varje dag ser jag Jehovas vittnen som står på tågstationerna lite här och var. De står där och håller upp sina broschyrer timma ut och timma in, men de är oftast inte så påflugna att de går fram till någon och börjar prata. Jag tror inte att så många skulle ha tid att stanna och prata med dem mitt i morgonrusningen på T-centralen ändå. Så jag undrar vad de vinner på att stå där dagarna i ända. De är också kända för att knacka på hemma hos folk och försöka prata, men jag öppnar aldrig när någon okänd ringer på så det går inte med mig.

Några enstaka gånger har det dock hänt att någon från Jehovas vittnen eller annat kristet samfund har försökt framföra sitt budskap till mig. En gång mötte jag en tant på gatan som ville ge mig någon lapp, uppenbarligen var hon från Jehovas vittnen. Jag sa direkt rakt på sak "nej tack, jag tror faktiskt på judendomen". "Judendomen?!" sa hon bara och såg helt förskräckt ut. Hon sa inget mer utan gick genast därifrån.

En annan gång var det en ung tjej från Jehovas vittnen som försökte ge mig en lapp när jag stod på T-centralen och väntade på tåget. Jag tog inte emot den, utan frågade istället vad det var för något. Hon sade att det handlade om Bibeln. Jag sa att jag inte behöver den, eftersom jag är judinna. Hon frågade om jag trodde på Bibeln då. Jag sa att jag tror på Tanach, den judiska Bibeln. Då frågade hon om jag trodde på de första moseböckerna, så jag sa att jag självklart gör det eftersom de ju ingår i Tanach. "Vad bra!" sa hon, önskade mig en trevlig dag och sedan gick hon. Hon verkade inte direkt ha några kunskaper om judendomen eftersom hon trodde att vi bara tror på de första moseböckerna. Men det var konstigt att hon tyckte det var bra att jag bara trodde på dem, och inte på Nya testamentet som hon själv tror på. Hon kanske helt enkelt gav upp sitt försök att sprida sitt budskap till mig. Men hon var i alla fall trevligare än den förskräckta tanten.

Så sent som igår försökte en annan ung tjej att dela med sig av det kristna budskapet till mig. Jag satt och väntade på bussen och det var bara hon och jag där. Hon frågade mig först om hon kunde få fråga mig en sak. Jag trodde att hon kanske skulle fråga vilken tid bussen gick eller något sådant, men istället frågade hon om jag tror på G-d. Jag blev inte så förvånad utan fattade snart vad det var frågan om. Jag svarade uppriktigt att ja, det gör jag. Då frågade hon på vilket sätt jag tror på G-d och jag svarade lika rättframt att jag är judinna. "Jaså, vad roligt!" utbrast hon. Hon frågade hur vi judar tror på G-d, om vi också tror på Jesus. Jag sa att vi tror på att G-d är EN, att han inte har någon kropp och inte är en människa, och att vi inte tror på treenigheten som de kristna. Hon frågade inget mer sedan, och berättade inte heller vad hon själv trodde på. Hon sa bara att hon var en Jesu lärjunge. Bussen kom då också så hon fick inte tillfälle att prata mer. Men jag är förvånad över hur lite kunskap hon och andra kristna missionärer verkar ha om andra religioner. Hon visste ju inte ens om judar tror på Jesus eller inte. Sådant kan ju vara bra att känna till för den som försöker omvända folk från en annan religion.

Jag måste säga att jag inte gillar idén med att ge sig ut på allmänna platser och försöka omvända okända människor till sin egen religion. Jag tycker inte att man ska försöka tvinga på folk religion eller åsikter överhuvudtaget. Om folk vill gå med i Jehovas vittnen är det ju bara för dem att slå upp numret till närmaste "rikets sal" i telefonkatalogen och ringa dit. Jag tror att om folk känner att de vill ansluta sig till en viss religion, så söker de sig till den självmant. Man kan tänka själv och fatta sina egna beslut, det behövs inte någon som hoppar på en ute på stan och trycker en broschyr i näven på en för att man ska inse vad man vill. Man kan själv söka information och ta reda på fakta. Jag tycker att Jehovas vittnen och andra som bedriver denna slags missionsverksamhet bara slösar bort sin tid på att försöka övertyga folk som ändå inte är intresserade. De som verkligen är intresserade lär hitta dit själva.

Inom judendomen bedrivs ingen missionsverksamhet överhuvudtaget. Det finns ingen anledning till att man skulle göra det, eftersom vi inte tror att man måste vara jude för att komma till himlen. Det räcker med att man är en rättfärdig person för att få en plats i det tillkommande riket. Icke-judar behöver bara följa de sju noakidiska buden som är grundläggande förbud mot exempelvis mord och djurplågeri, medan en jude har 613 bud att hålla. Så då vore det ju konstigt om man försökte omvända icke-juden som bara behöver följa sju bud till att bli jude så att han måste följa 613 bud, när han kommer till himlen i vilket fall som helst. Om en icke-jude själv söker sig till judendomen för att han känner att det är den rätta vägen för honom är förstås en annan sak. Men vi missionerar inte. Inom kristendomen tror de ju att människor måste ta emot Jesus för att kunna komma till himlen och undvika att hamna i helvetet. Med en sådan tro är det inte så konstigt att kristna missionerar, för de tror ju att de måste "rädda" sina medmänniskor från att hamna i helvetet. Men jag gillar inte det synsättet att ens egen religion är den enda rätta och att alla som inte tror på den kommer till helvetet. Förhoppningsvis tror de inte så inom alla kristna riktningar, mänskligheten borde ju ha kommit lite längre...

Egalitära gudstjänster med egalitär sittning

2009-01-03T21:25:00.004+01:00

Shabat är slut och jag har satt mig här vid datorn för att skriva lite om dagen. Det har visserligen varit en ganska vanlig Shabat men några saker kan vara värda att berätta om. Jag var i synagogan på fredagsgudstjänsten och i morse var jag också där. Från och med den första januari i år har de infört egalitär sittning i hela Stora synagogan. Det innebär att män och kvinnor numera kan sitta överallt i synagogan, till skillnad från tidigare när den vänstra sidan var reserverad för endast män och den vänstra balkongen var reserverad för endast kvinnor. Jag tänkte inte på det igår när jag gick till synagogan, utan satte mig långt fram på höger sida som jag brukar. Där har både män och kvinnor suttit förut, men nu är det alltså blandad sittning överallt. Efter gudstjänsten fick jag se en skylt som satt på vänstra sidan där det stod att det ska vara blandad sittning där nu, så då blev jag påmind om det. I morse bestämde jag mig för att sätta mig på vänster sida för första gången. Det kunde ju vara kul med lite omväxling och att se synagogan från en annan vinkel. Det var inga män som satt där då i början av gudstjänsten för i början var det väldigt lite folk. Senare kom det fler och de satte sig på sina vanliga platser framför och bakom mig. Ingen verkade störas av att jag satt där. Jag fick beröm av några för att jag var den första kvinnan som satte mig på vänster sida, alla andra satt till höger som de brukar. Jag svarade att någon måste ju vara den första, och om man nu kan sitta där så varför skulle man inte göra det. Visserligen var det inte på något sätt bättre att sitta där än till höger, men när man har möjligheten att välja var man vill sitta så tycker jag att man ska utnyttja den. Som en man påpekade så är det också viktigt att markera att det nu är tillåtet för kvinnor att sitta där. Jag tycker att det var bra att de införde egalitär sittning överallt. Vi hade ju redan egalitära gudstjänster där kvinnor ingår i minjan och får komma fram till Torah, och därmed kan delta i gudstjänsterna på samma villkor som männen. Så varför ska man då ha kvar separat sittning för kvinnor och män?

Denna Shabat deltog jag mycket i gudstjänsten. Jag läste i Torah för 6:e och 7:e aliyan och även maftir-stycket. Så mycket har jag aldrig läst förut i Torah på en gång. Det gick bra förutom att jag kom av mig i början av läsningen av den 7:e aliyan. Jag glömde vilken melodi jag skulle börja med konstigt nog, men efter ett par ord kom jag ihåg tropperna (tecknen för melodin) och då flöt det på igen. Om man skulle bort glömma totalt vilken melodi eller vilka vokaler ett ord har så är det inte katastrof. Det finns alltid en gabai som står bredvid och följer med i läsningen med pekpinne i en chumash (där texten står med både vokaler och tropptecken), så om man kommer av sig helt kan man kolla snabbt med honom/henne hur melodin eller uttalet ska vara. Det känns ju tryggt. Jag läste Haftaran också och det gick också bra. Den kändes väldigt enkel att läsa efter att jag hade läst i Torah, för i Haftaran har man ju alla vokaler och tropper utskrivna och behöver inte kunna något utantill. Nu dröjer det länge innan jag ska sjunga nästa Haftara och läsa i Torah igen, det blir inte förrän i slutet av februari. Men jag kanske kan få ett till stycke i Torah att läsa däremellan. Jag tycker verkligen att det är kul inte bara att läsa texterna i synagogan, men lika mycket att öva på dem hemma. Det känns lite tråkigt när jag inte har något att öva på.

Nu börjar en förhoppningsvis bra film på tv så jag får avsluta. Shavua tov!

Vad kan man göra på julafton?

2008-12-24T16:59:00.003+01:00

Idag firar de flesta svenskar jul. Det märks även för oss som inte firar julen. Det verkar helt tomt här i studentskrapan idag, som om alla som bor här har åkt sin väg för att fira med sin släkt någon annanstans. När jag gick ut förut kom hissen direkt, annars brukar man få stå och vänta en stund på den. Det var helt tomt i hissen. När jag kom ned såg jag att någon höll på att tvätta i tvättstugan, antagligen någon som inte firar jul. Ute var det också ganska tomt på folk, bara någon enstaka bil körde förbi. Jag gick till mataffären som har öppet till kl 18 för att köpa något att äta. Därinne var det också väldigt tomt, och de enda som var där och handlade såg utländska ut, förmodligen var de muslimer. De som jobbade där var också utländska. Så det verkade bara vara icke-julfirare som var ute. De andra satt väl inne och kollade på Kalle anka som ju visades på tv den tiden.

Men vad ska man då som icke-kristen göra på julafton? Det mesta är ju stängt, så det finns inte mycket att göra. Man kan jobba hela natten innan och sova hela julafton som min man gör just nu, för att sedan gå till jobbet på kvällen igen. Då tjänar man ju bra med pengar i alla fall. Men jag har ju ledigt från skolan och inget att göra, vilket i och för sig är skönt. I USA har judarna som tradition att äta på kinarestaurang på juldagen, eftersom kineserna inte heller firar jul så har de sina restauranger öppna. Det kanske man kunde göra här i Sverige också. Eller så kunde man gå på julfesten som JF (nya judiska föreningen) anordnar just för att judar också ska ha något kul att göra på julafton. Annars måste man ju faktiskt inte göra något speciellt, det kan vara skönt med en vanlig lugn hemmakväll också. Man kan hyra en bra film och äta något gott och bara njuta av att vara ledig. Dessutom är det fortfarande chanukka och idag ska vi tända fyra ljus i chanukkian. Det gör kvällen extra mysig och stämningsfull.

Chanukka

2008-12-20T21:59:00.004+01:00

Då var Shabat Vajeshev slut då (denna Shabat hette Vajeshev eftersom vi läste Torahavsnittet Vajeshev denna veckan). Jag läste ju maftir-stycket i Torah i synagogan denna Shabat och det gick jättebra. Det kändes kul att få vara den som läste och att känna att jag faktiskt klarade av det. Det är ju inte helt lätt. Eftersom jag inte kan flytande hebreiska och därför inte kan alla ord som jag läser, så kan jag ju omöjligt veta hur orden ska uttalas när vokalerna inte står utskrivna. Så det måste jag kunna utantill, liksom melodin. Det ligger därför mycket träning bakom även ett kort stycke.

Denna gången känns det inte så tråkigt att Shabat är slut för nu har jag lov i två veckor och jag har ingenting som jag måste plugga på. Men det är ändå skillnad mellan Shabat och de övriga lovdagarna, för på de andra dagarna måste jag tvätta, diska, städa och laga mat. Det behöver jag ju inte göra på Shabat. I år infaller Chanukka under lovet, vilket är jättekul. Det är nästan den enda högtid i år då jag inte har någon schemalagd skola.

Chanukka, som betyder invigning, är åtta dagar lång. Under de dagarna gäller inte samma förbud som på Shabat och de större helgdagarna, så det är alltså tillåtet att arbeta. Chanukka firas till minne av makabéernas seger över det syriansk-grekiska herraväldet. Den syriske kungen Antiochos IV, som hade tagit makten i Israel, förbjöd all utövning av judendom år 168 fvt. Han ville att alla skulle följa grekiska seder och bruk. Det blev förbjudet att studera Torah och fira Shabat och andra högtider. En judisk präst vid namn Matthatias och hans fem söner startade ett uppror mot grekerna och syrierna. Det började med att Matthatias högg ned en judisk avgudadyrkare som höll på att dyrka de grekiska gudarna framför altaret. Han lyfte sitt svärd och ropade "följ med mig härifrån, alla som ivrar för lagen och stödjer förbundet!". Hans djärva handling inspirerade hans söner och anhängare, som överföll de syriska soldaterna som var där för att tvinga judarna att tillbe grekiska gudar. Endast några få syriska soldater lyckades fly. Efter detta började upproret på allvar. Matthatias dog senare men hans söner Judas, Johannes, Simon, Elasar och Jonathan ledde upproret. De kom att kallas mackabéerna. Deras här bestod av 6000 outbildade män, men trots att fienden var fler vann mackabéerna flera segrar genom att ligga i bakhåll och slå till här och där när tillfälle gavs. De hade två fördelar framför den syriska armén och det var att de kände väl till terrängen i sitt hemland och dessutom kämpade de för något betydelsefullt - sin religion, sin frihet och sitt sätt att leva. Det gjorde dem beslutsamma. Till slut kunde mackabéerna inta Jerusalem och återta templet. Templet var helt smutsigt och skändat av avgudabilder, så de fick rena det först. Sedan återinvigdes templet den 25 kislev år 165 fvt. Av denna anledning kallas Chanukka också Tempelinvigningsfesten. Mackabéernas seger är verkligen något att fira, för om de inte hade segrat så skulle vi antagligen inte ha haft någon judisk religion, eller ha varit ett judiskt folk idag. Dessutom skulle de andra monoteistiska religionerna sannolikt inte ha uppstått.

Enligt traditionen hittade mackabéerna bara tillräckligt med olja i templet för att hålla den gyllene Menorahn (ljusstaken) tänd i en enda dag. Men ett mirakel inträffade och oljan räckte i åtta dagar. Det är en av anledningarna till att vi firar Chanukka i åtta dagar. Under dessa dagar tänder vi ljus i en chanukkia, en åttaarmad ljusstake. Första kvällen tänder vi ett ljus, andra kvällen två ljus osv tills alla ljusen är tända den åttonde kvällen. Efter man har tänt ljusen brukar man sjunga "Maoz tzur" som är en traditionell sång för Chanukka, och även andra sånger. En annan tradition är att äta mat som tillagats i olja, som en påminnelse om oljemiraklet. Den vanligaste maten är latkes (potatisbullar) och sufganiot (munkar). Många ger varandra presenter, speciellt till barnen, och barnen brukar spela dreidel-spelet (en dreidel är en liten snurra).

Imorgon kväll börjar den första Chanukkadagen. Då ska vi tända första ljuset och äta latkes och sjunga förstås. Det ska bli mysigt. Vi har bestämt att inte ge varandra några presenter, istället ska vi göra något kul som att gå på bio eller bowla. Det känns inte som att det är så stor mening med att ge varandra persenter som vuxna, man kan ju när som helst köpa sig det som man vill ha ändå. Då är det roligare att dela en upplevelse tillsammans.

Nu vill jag önska er alla en riktigt glad Chanukka, Chag Chanukka sameach!

Två Haftarot och fyra stycken i Torah på tre veckor

2008-12-14T21:27:00.006+01:00

Nu var det längesedan jag skrev något här, men det har verkligen varit mycket att göra i skolan de här senaste veckorna. Det är slutet på terminen som är värst tycker jag och på terminens sista dag, som råkar vara min födelsedag, har vi tenta. Det är mycket att läsa inför den. Idag söndag, som är min intensiva läsdag, har jag läst 100 sidor. Nu känner jag mig helt slut i huvudet. Jag vill absolut inte misslyckas för då kanske jag måste skriva omtentan på Shabat, för som vanligt har de lagt omtentan på en lördag. Om jag nu skulle bli underkänd tänker jag försöka få en annan tid att skriva omtentan. Försöka kan man ju alltid.

Det enda andrummet man får på hela veckan är när det äntligen blir Shabat. Igår var förstås inget undantag och det var en jättebra dag. Jag gick till synagogan som vanligt både på fredagen och lördagen. Efter fredagsgudstjänsten pratade jag med en bekant på vägen till T-centralen och jag berättade att jag skulle läsa Haftaran nästa shabat. Då sa hon att då är vi två som ska läsa den för hon skulle också läsa den! Jag blev lite chockad faktiskt, tydligen hade vi fått samma Haftara av misstag. Det går såklart inte att vara två som läser samma Haftara, så någon av oss skulle inte få läsa den. Vem det skulle bli skulle han bestämma som hade gett oss Haftaran. Nästa morgon fick jag reda på det och det visade sig att det blev hon som kommer att få läsa den, inte jag. Det kändes lite tråkigt, för jag har ju övat jättemycket på den texten och så får jag inte sjunga den i synagogan. Men det hade ju såklart varit lika tråkigt för henne som säkert också har övat på den mycket. Dessutom var det längesedan hon läste någon Haftara, och jag läste ju en på Sukkot. Så det var rättvist att hon fick denna Haftaran. Jag fick en annan Haftara istället, som läses veckan efter den som hon ska läsa, alltså på Chanukka. Nu har jag bara två veckor på mig att lära mig den, men jag tror att det kommer gå. Jag har många texter nu som jag ska lära mig på kort tid, för jag fick även två stycken till i Torah som läses i januari, samma Shabat som jag ska läsa en Haftara. Jag ska läsa maftir-stycket i Torah då också som jag fick för ett bra tag sedan och redan har lärt mig. Det är den 3:e januari, veckan direkt efter Shabat på Chanukka då jag också ska läsa Haftaran. Nästa vecka ska jag läsa maftir-stycket i Torah men det kan jag redan i alla fall. Det var ganska kort ju. Det ska verkligen bli kul att läsa det för det blir första gången jag läser ur Torah. Tur att det bara är en vecka kvar av skolan innan lovet så jag snart får mer tid att öva på alla texter.

Shavua tov!

Tzniut - anständighet

2008-12-02T22:15:00.003+01:00

Tzniut är ett begrepp med två huvudsakliga betydelser: dels är det ett antal judiska religiösa lagar som ska reglera beteendet mellan könen, och dels är det ett karaktärsdrag. Den som följer tzniut är (eller förmodas i alla fall vara) en anständig person. Detta syns framför allt på klädseln. Enligt tzniut ska både män och kvinnor klä sig anständigt, så män ska ha långbyxor och långärmad skjorta och kvinnor ska ha lång kjol som täcker knäna samt blus med långa ärmar som täcker armbågarna. Gifta kvinnor bör också täcka håret. Det är förstås främst ortodoxa judar som klär sig enligt dessa regler, men även en del konservativa klär sig så åtminstone när de går till synagogan.

Själv tycker jag att den traditionella klädstilen för kvinnor är både vacker och bekväm, och jag klär mig nästan alltid enligt den. Jag täcker visserligen inte håret, men jag har alltid lång kjol och undviker alltför urringade tröjor. På vintern har jag såklart långärmade blusar, annars skulle jag ju frysa, men på sommaren brukar jag ha kortärmat (dock aldrig linne eller något urringat). På vintern är den traditionella klädseln väldigt bekväm, men om man ska klä sig så på sommaren så får man nog ha något annat skäl än bara ren bekvämlighet. Heltäckande kläder är ju inte särskilt bekväma i 25 graders värme. Så på sommaren är det anständigheten som får mig att välja bort linnen, urringat och korta kjolar, som förstås kan vara hur svala och bekväma som helst. Men även detta handlar om en slags bekvämlighet, för jag skulle inte känna mig bekväm med att exponera delar av kroppen som inte är avsedda för andra mäns blickar än min egen mans. Kläder sänder också vissa signaler, och en lättklädd person uppfattas inte alltid som lika seriös som en påklädd person. Klär man sig i kort-kort kjol och minilinne så sänder man signaler till sin omgivning om att man vill ha uppmärksamhet för sitt utseende, och det är också oftast vad man får. Vill man hellre ha uppmärksamhet för sina inre kvalitéer kan det vara en bra idé att klä på sig lite mer.

Det händer förstås att en del undrar varför jag alltid har kjol och aldrig byxor när jag rör mig i icke-judiska sammanhang, som i skolan där jag träffar samma människor regelbundet. Men det är inte så ofta som någon frågar, i alla fall inte någon vuxen. Barn däremot är mer rakt på sak och de frågar när de vill veta något. När jag har varit på VFU har barnen lagt märke till att jag har haft kjol varje dag och några har frågat ganska roliga frågor. Som en liten kille som frågade "varför ser du ut som en sagotant?" Han hade tydligen stött på kvinnor i kjol främst i sagornas värld. En liten tjej konstaterade "du har alltid samma kjolar" och en annan frågade varför jag alltid har kjol. Jag svarade att jag gillar kjol bäst helt enkelt, och precis så är det. Jag skulle absolut kunna ha löst sittande byxor, men jag tycker att kjol är mycket bekvämare. Dessutom är att klä mig traditionellt även ett sätt för mig att uttrycka min judiska identitet, men det behöver jag ju inte avslöja för alla jag möter.

Limmud

2008-11-24T21:32:00.006+01:00

I helgen har det varit Limmud här i Stockholm. Det är en stor konferens om judiskt lärande och i år var det första gången som vi hade Limmud här i Stockholm. Alla som anser att de har en judisk identitet kunde delta och syftet med Limmud är enligt arrangörerna att fler judar ska få upp ögonen för vidden och djupet i judisk tradition och kultur, och se till att det finns ett spännande och vitalt judiskt liv i Stockholm. Limmud kommer från början från England där den första konferensen hölls 1980. Numera finns Limmud lite här och var i världen.

Under lördagen och söndagen fanns det hela 56 olika föreläsningar som man kunde gå på. Föreläsningarna var indelade i olika teman; politik, textstudier, praktisk judendom, familj, estetiskt och andra ämnen. De som föreläste, förutom de som är bosatta i Sverige, hade bjudits in från flera olika länder, bland annat från USA och Israel. Alla föreläsningarna hölls på judiska centret. Man kunde förstås inte gå på alla de föreläsningarna, det hade ju inte varit praktiskt möjligt eftersom två dygn bara har 48 timmar. Cirka fem-sex föreläsningar pågick samtidigt, så man fick välja den föreläsning som man tyckte var intressantast. Det var inte det lättaste för jag tyckte att så gott som alla verkade vara mycket intressanta. På lördagen valde jag föreläsningen "Är vi judar kvar i stan om 50 år" under den första timman. Andra timman gick jag på "Så judiska är Sveriges judar", tredje timman på "How can I be gay and jewish" och fjärde timman på "The case of the embarrassed challa". Man kunde gå på fyra föreläsningar totalt på lördagen. Alla de fyra som jag var på var jättebra och intressanta. Jag hade velat gå på fler men tyvärr kan man ju inte befinna sig på flera ställen samtidigt. Nästa dag, söndagen, kunde jag inte vara med för jag var tvungen att stanna hemma och plugga. Urtrist, men sådant är det. Jag håller på att skriva en lång uppsats nämligen som ska lämnas in på fredag. Så för mig blev det inte en hel helg av judiskt lärande, halva fick gå åt till annat lärande.

Siman tov umazel tov

2008-11-15T17:08:00.004+01:00

Jag har nyss vaknat nu efter min eftermiddagslur och som vanligt den här tiden på året var det kolsvart i rummet. Shabat var alltså slut så jag gjorde Havdalah direkt. Det har varit en skön och rolig dag, som ju shabat oftast är. Jag var visserligen helt slut på fredag eftermiddag när jag slutade VFU:n, då hade jag ju gått upp ca 06.15 hela veckan vilket jag fortfarande inte är riktigt van vid. Jag åkte hem så fort jag kunde och lyckades sova en timme innan det var dags att ge sig ut igen för att åka till synagogan. Vid det laget hade shabat redan börjat, den började 15.04 igår. Då gick det förstås inte att tända shabatljusen för de vågar vi inte lämna brinnande där hemma. Vi har ju katter som kan välta ned dem, men även om vi inte hade haft det så skulle vi nog inte lämna kvar brinnande ljus så där. Man vill ju gärna att lägenheten ska finnas kvar när man kommer hem.

Gudstjänsten var mysig som vanligt fast det var rättså lite folk. När vi kom hem läste vi kiddush och drack den nya druvjuicen som jag hade köpt. Den var jättegod. Vi åt latkes med wienerkorv och kokta grönsaker, och challa såklart. Sedan övade jag lite på en av mina haftarot som jag ska sjunga om en månad. Jag la mig tidigt så jag skulle orka gå upp tidigt nästa dag.

Så i morse åkte jag till synagogan. Då var det i alla fall lite mer folk och det var Bar mitsva också. Jag fick femte aliyan och då fick jag ha en helt ny tallit och kipa som en av gabbaim hade fått från Jerusalem i veckan. De var jättefina och hade staden Jerusalem som mönster i flera färger, men framför allt i rött och grönt. Jag råkade ha gröna kläder då så det passade ju bra. Aliyan gick bra och efter jag hade läst ställde jag mig vid sidan av som man brukar medan nästa person gör sin aliya. Nästa person var pojken som blev Bar Mitsva. Han både läste välsignelserna och ett stycke ur Torah och han läste jättefint. När han var klart trodde jag att jag skulle gå tillbaka och sätta mig, men då var det dags att sjunga "Siman tov umazel tov". Det är en sång som man sjunger för att gratulera den som blev Bar-/Bat mitsva.

Den går så här: Siman tov umazel tov umazel tov vesiman tov (3 ggr)

Jehe lanu

Jehe lanu jehe lanu ulechol Jisrael (2 ggr)

Det betyder ungefär: Må ett gott tecken och god lycka komma till oss och till hela Israel.

I alla fall, medan man sjunger denna sång brukar församlingen kasta godis på Bar mitzva-pojken/Bat mitzva-flickan, när han/hon fortfarande står däruppe på biman. Där stod även jag och de andra som hade läst Torah eller hjälpt till med läsningen. Jag stod mitt i godisregnet, bredvid han som blev Bar Mitsva och som var måltavlan för de som kastade. Det var kul fast godisarna (bland annat Daimkarameller) var rättså hårda och jag fick flera i huvudet. Vi steg ned från biman och det försökte Bar Mitsva-pojken också göra men han blev tillsagd att stå kvar. Mitt under detta skulle man försöka sjunga men det blev mest att man skrattade. De var lite för pricksäkra de där ungarna som stod längst fram.

Jag trodde att jag skulle hjälpa till med kiddush efter gudstjänsten, men tyckte att det var konstigt att jag hade fått idag när det var Bar Mitsva. Då brukar familjen till den som blev Bar/Bat mitsva bjuda på kiddush och göra i ordning den. Jag gick ändå strax innan gudstjänsten var slut och kollade ändå men allt var redan framdukat och när familjen kom sa de att det var de som ordnade kiddush. Tydligen hade jag fått fel datum. Jag hjälpte dock till lite ändå när jag ändå var där. Det var verkligen en festlig kiddush med bröd, hummus, grönsaker, vegetariska koldolmar, lax, tonfisk, sallader, frukt, kakor med mera. De hade verkligen dukat upp mycket. Allt gick inte åt så vi som var kvar sist fick ta med oss lite hem av det som blev över.

Nu ska jag fortsätta öva på min haftara och även försöka lära mig melodierna för Torahläsningen. När jag kan dem så kan jag börja öva på mitt stycke som jag ska läsa i Torah. Jag använder en jättebra sida här på nätet, http://bible.ort.org/ , där finns melodierna till alla haftarot och parashot. Det är inte alla församlingar som använder de melodierna. I vår församling har vi en annan melodi för Haftaraläsningen och inte riktigt samma melodi för Torahläsningen heller. Jag kommer dock antagligen att sjunga den melodi som de lär ut på den sidan.

Shavua tov kol chaverim

Religionens roll i den kommunala skolan

2008-11-11T20:34:00.005+01:00

Det har varit en lång dag idag. Jag har VFU hela veckan förutom idag då det var basgruppsdag. På basgruppsdagarna brukar vi träffas i en grupp där alla har VFU i samma område tillsammans med två lärare som jobbar i det området och diskutera olika ämnen. Idag hade vi en synnerligen intressant diskussion om religionens roll i skolan. Den handlade bland annat om hur vi som lärare i en kommunal skola skulle bemöta elever som har en annan religion än kristendomen och som inte vill delta i firandet av kristna högtider eller gå till kyrkan. Om man inte hade någon annan lokal att vara i på skolavslutningen utom kyrkan, skulle man ha skolavslutningen där då? Min spontana reaktion var att man inte ska det, och att det faktiskt går att boka andra lokaler. Det är inte alla som känner sig bekväma med att gå till en kyrka och för en del är det förbjudet att gå in i andra religioners helgedomar. Det förbudet finns även i judendomen. Jag tycker att alla ska få möjlighet att vara med på en skolavslutning och man måste respektera de som inte vill gå till en kyrka. Skolavslutningen är ingen kristen högtid så det finns egentligen ingen anledning att ha den i kyrkan eller på något sätt blanda in religion i den. Detta var det dock inte alla som höll med mig om.

Ett annat dilemma var hur man bemöter elever som inte vill vara med på jul - och luciafirandet. På den punkten var alla i gruppen ganska överens om att inga barn ska behöva vara med om de inte vill, men att de måste komma till skolan ändå den dagen och jobba med någonting annat. De skulle då få jobba med något roligt eftersom de andra barnen får göra något roligt. Men vissa saker kanske de ändå kan vara med på, som julpyssel och pepparkaksbak. Att pyssla och baka pepparkakor är ju inte direkt uttryck för kristen tro, snarare är det traditioner utan någon religiös innebörd. Dessutom behöver man ju inte göra tomtar om man inte vill, man kan göra andra figurer i pysslet. Men luciafirandet kan vara lite svårare. Att vara med i ett luciatåg och sjunga julsånger tycker jag är att i allra högsta grad delta i firandet av en kristen högtid, vilket inte är tillåtet för religiösa judar och antagligen inte heller för alla muslimer (är dock inte helt säker på detta). I många julsånger sjunger man ju om Jesus födelse, om att frälsaren är född osv. Till exempel i "Stilla natt" där man sjunger "...kristus till jorden är kommer, oss är en frälsare född". Det skulle inte kännas rätt att sjunga så när man inte tror så, då blir det som att förneka sig själv och sin egen tro. Men ingen ska behöva vara med på luciatåg heller om man inte vill, då kan man bara titta på istället.

För barnen går allt sådant här att lösa, de måste inte vara med på allt utan kan jobba med något annat istället. Då är det svårare för en lärare som har en annan religion än kristendomen. Tydligen är det så att som lärare i den svenska kommunala skolan måste man fira kristna högtider med barnen i viss mån. Skolan ska nämligen fungera som traditionsförmedlare. Som religiös judinna känner jag mig inte helt bekväm med detta. Visst kan jag baka pepparkakor med barnen och låta dem göra julpyssel, då utför jag ingen kristen religiös handling. Däremot har jag väldigt svårt att förställa mig själv sjunga kristna luciasånger. Det skulle helt klart strida mot min religiösa övertygelse, som att bli tvingad att säga en annan religions trosbekännelse. Jag tror ändå att det finns sätt att kringgå detta. Man kan be en annan lärare att leda luciatåget, eller om ingen annan kan så kan man försöka välja ut de sånger som inte direkt uttrycker kristen tro. Sedan kanske man inte behöver sjunga så mycket, det är ju barnen som ska sjunga. Man kan använda sig av ett inspelat band med sångerna som barnen får lyssna på.

Även om jag helst skulle slippa att förmedla några kristna traditioner alls, så får jag se det som en del av mitt jobb helt enkelt. Som professionell lärare måste jag göra de arbetsuppgifter som kommunen har bestämt, oavsett vad jag själv tycker om dem. Jag skulle ju göra det för barnens skull dessutom, inte min egen. Om jag fick välja skulle jag ändå helst vilja arbeta på en judisk skola och jag hoppas att det är där jag får jobb sedan när jag är klar med mina studier. Det skulle kännas naturligare att arbeta där och fira de judiska högtiderna istället, att kunna äta kosher mat och få vara som alla andra. Jag skulle känna mig mer hemma där helt enkelt.

När basgruppsdagen var slut åkte jag in till stan för jag hade ett möte med han som hjälper mig med Haftara- och Torahtexter. Jag fick två nya Haftarot att öva på och även material för att lära mig troppmelodierna till Torahläsningen. Jag fick ett kort stycke ur Torah att lära mig, maftirstycket som läses samma dag som en av de Haftarot som jag ska sjunga. Det känns bra att börja med det korta stycket som bara är fyra rader långt. Sedan kan jag lära mig ett längre stycke. Nu har jag mycket att arbeta med alltså och det ska verkligen bli kul.

Jag gick till kosherian också innan jag åkte hem och köpte lite korv som vi ska äta på shabat. Det går ju fort att laga och jag har inte mycket tid på torsdag att laga mat. Jag köpte vindruvsjuice också som vi kan dricka till kiddush. Vi börjar tröttna på de kosherviner som finns kvar för de är så beska och passar inte riktigt till kiddush. Det är verkligen synd att Old Treasure inte finns att köpa här längre. Jag köpte även en bok som jag länge har tänkt köpa, "Judisk mat i svenskt kök". Den är full med kosher recept med ingredienser som är lätta att få tag på i Sverige. Det känns som att det är dags att prova några nya recept nu, för man tröttnar ju om man äter samma maträtter hela tiden.

70 år sedan Kristallnatten

2008-11-10T19:04:00.002+01:00

Igår var det exakt 70 år sedan Kristallnatten som inträffade den 9 november 1938. Det var en aktion som nazizterna gjorde mot Tysklands judar strax innan Förintelsen började. De brände ned 267 synagogor, vandaliserade över 7500 judiska affärer, arresterade cirka 30 000 judar som de förde till koncentrationsläger och dödade ett hundratal judar. Namnet kristallnatten kommer av allt krossat glas som man kunde se på gatorna från de sönderslagna butikerna. Men nazisterna använde också ordet "kristall" om natten för att skyla över den stora förödelsen och vandaliseringen.

Varje år den 9 november brukar man uppmärksamma Kristallnatten runtom i Europa med minnesstunder, demonstrationer och manifestationer till minne av offren för nazismen. Judiska församlingen i Stockholm brukar hålla en minnesstund varje år, så även i år. Jag var på församlingens minnesstund i Stora synagogan igår. Det var många som höll tal, bland annat en man som hade upplevt Kristallnatten som 13-åring. Vi fick också lyssna till musik av kören ConVoce. De sjöng sånger från Moses Pergaments körsymfoni "Den Judiska sången" som han skrev 1944. Det var fint att lyssna på. En av kantorerna sjöng El male rachamim som är en bön för hädangångna och så bad vi förstås Kaddish, bönen för sörjande.

När det var slut i Stora synagogan gick vi tillsammans bort till Adat Jeshurun som är en av de ortodoxa synagogorna. Det är nytt för i år att vi går dit som en del av minnesstunden. Adat Jeshurun är nämligen en speciell synagoga, för dess inredning kommer från en synagoga i Hamburg som undgick att förstöras på Kristallnatten. Man lyckades rädda interiören och skicka den till Sverige med ett skepp. Den interiör som kunde skeppas till Sverige var bland annat bänkarna, lamporna, Aron Hakodesh (Torahskåpet), Ner Tamid (den eviga lågan), Shulchan (bordet där man läser i Torah) och bönböcker. Torahrullarna och silverföremålen kunde man inte skicka då det var olagligt att skicka silver. Torahn vågade man helt enkelt inte skicka. Detta och mycket mer fick vi höra berättas av en man som hade stått på kajen den dagen då skeppet från Hamburg anlände med synagogans inredning. Han berättade att bänkar och andra saker var sönderslagna när skeppet anlände. Tydligen hade nazistiska hamnarbetare förstått att det var en synagoga och de hade även ristat in hakkors på sakerna. Trots det kunde man snickra ihop och laga alltihop, så idag finns denna fina synagoga kvar här i Stockholm. Det var verkligen intressant att få höra om Adat Jeshuruns historia och det kändes fantastiskt att se alla föremål därinne som fortfarande finns kvar mot alla odds. Efter det var minnesstunden slut och det var dags att åka hem.

(På bilden ser ni Aron Hakodesh och Shulchan i Adat Jeshurun.)

Shabat och vinter

2008-11-01T17:43:00.009+01:00

Den här veckan har skolorna haft höstlov så vi har inte haft någon VFU. Synd att de inte hade höstlov när det var Sukkot. Vi hade inte heller några föreläsningar eller något på universitetet, förutom ett seminarium på måndagen. Resten av veckan var läsdagar, så jag har mest varit hemma och pluggat. Förutom i tisdags då jag åkte ned till stan för att shoppa kläder och skor inför vintern. Jag väntade med att ha på mig de nya kläderna och skorna tills det blev shabat, på så sätt gjorde jag denna shabat mer speciell. När man har på sig nya kläder för första gången är ett bra tillfälle att säga Shehechejanu -bönen för speciellt glädjande tillfällen. Jag passade förstås på att säga den. Jag har skrivit mer om den bönen i inlägget "Hemma igen" så jag beskriver inte den närmare här. Det var verkligen i sista stund som jag fick inhandlat vinterkläder och skor, idag slog ju kylan till på riktigt. Någon snö fick vi dock inte, trots att det hade förutspåtts.

På torsdagen när jag ändå var hemma passade jag på att storstäda inför shabat. Det behövdes verkligen, för det har varit svårt att hinna med att städa ordentligt när det har varit VFU. Min man fick åka ned till stan så länge och köpa en kyckling i kosherian som vi skulle ha på shabat. Jag hann inte det för jag var tvungen att plugga också. Sedan på kvällen bakade jag challa och lagade maten för shabat.

På shabat är det en mitsva att äta tre måltider, helst alla med lagad mat. För att det ska räknas som en måltid måste det ingå bröd. Ibland tycker jag verkligen att det är svårt att uppfylla denna mitsva, speciellt under vinterhalvåret när det mörknar så tidigt och shabat därmed slutar tidigt. Första måltiden äter man på fredagskvällen, så den är inga problem. Då är man oftast hungrig. Andra måltiden, som ska vara en lättare måltid, äter man efter gudstjänsten på lördag förmiddag. Jag brukar räkna kiddushen som den andra måltiden. Efter morgongudstjänsten brukar jag alltid åka hem och sova några timmar, eftersom jag alltid lyckas lägga mig sent på fredagkvällen och blir trött dagen därpå när jag går upp vid sjutiden för att gå till synagogan. Likadant gjorde jag idag. När jag vaknade igen fick jag se att det redan var mörkt och shabat därmed slut. Tiden för havdalah idag var 16.44 och jag vaknade en halvtimme senare. Så jag fick göra havdalah direkt och så var shabat slut. Någon seudat shlishit (tredje måltid) blev det alltså inte. För att kunna hinna äta den måltiden innan shabat slutar får man antingen skippa eftermiddagsluren eller ställa klockan på ringning någon timma innan shabat slutar. Men det är inte ens säkert att man är hungrig då. Detta är aldrig något problem på sommaren när det blir mörkt sent på kvällen. Nu får vi äta kycklingen på jom rishon (veckans första dag) istället.

Det har i alla fall varit en bra shabat. Jag var i synagogan både på fredags- och lördagsgudstjänsten. Det var inte så mycket folk denna gång, vilket var bra på ett sätt för jag blev tillfrågad om jag ville ta den fjärde aliyan. Det är alltid kul att få en aliya. Det är också lärorikt att stå bredvid och se på när någon annan läser ur Torah, att höra hur orden uttalas och lära känna bokstäverna. Bokstäverna är inte skrivna i exakt samma stil som i tryckt text nämligen, utan mer sirliga och dekorerade med små kronor. Hela Torah är handskriven av en Sofer, Torahskrivare. En dag kanske det är jag som ska läsa ur Torah så då är det bra att vara bekant med den stilen.

Nu får ni ha en god vecka allihop, shavua tov!

Shmini Atzeret och Simchat Torah

2008-10-22T20:30:00.003+02:00

Jag har inte kunnat fira Shmini Atzeret eller Simchat Torah något större i år på grund av min VFU (verksamhetsförlagda utbildning), men jag vill ändå uppmärksamma dessa viktiga två sista dagar av Sukkot. Shmini Atseret betyder "åttonde sammankomsten", det är ju Sukkots åttonde dag. En av innebörderna i den här dagen är att Gud ber oss att hålla en sista sammankomst, för att han vill fira mer med oss och har svårt att ta avsked. I diasporan (utanför Israel) har man lagt till en extra dag till Sukkot, den nionde dagen som är Simchat Torah. Den slutade precis nu ikväll. I Israel är Shmini Atseret och Simchat Torah en och samma dag. På Simchat Torah firar man att man har läst igenom hela Torah under året som gått. Det sista Torahavsnittet lästes veckan innan, och nu börjar man om från början med Torahns första avsnitt, i den första boken Bereshit (skapelsen). Simchat Torah är en väldigt glad högtid, det hör man redan på namnet som betyder "Torahglädjen". Man firar att man har läst klart Torah genom att dansa i synagogan med Torahrullarna i händerna. Detta gör man på kvällen. Sju varv går man runt med Torahrullarna i synagogan samtidigt som man sjunger glada sånger. Det brukar vara otroligt festlig stämning och man glömmer lätt både tid och rum när man deltar i firandet. Den kvällen är kort sagt något alldeles extra. Nu är det tyvärr slut på högtiderna för ett tag framöver, för nästa högtid, Chanuka, kommer inte förrän i december.

(Bilden visar några flickor som deltar i Simchat Torah-firandet. Lägg märke till att de har egna små Torahrullar.)

Shabat Chol Hamoed Sukkot - Haftaraläsning

2008-10-18T18:56:00.003+02:00

Så var Shabat Chol Hamoed Sukkot, den shabat som infaller under Sukkots mellandagar, till ända. Det har varit en jättebra dag. Jag gick till synagogan på fredag kväll som jag brukar och efter gudstjänsten hade vi kiddush i sukkan. Därefter var det Kabbalat Shabat (välkomnande av shabat) i ett av rummen under synagogan. Det var progressiv judendom som anordnade det. Det var första gången som jag var med på något av deras arrangemang, men jag hade det riktigt trevligt. Vi drack vin, åt bröd, ost och godis bland annat och pratade förstås. Det är vanligt att man sjunger också men det gjorde vi inte denna gång.

Nästa morgon gick jag till synagogan igen. Det var ju denna shabat som jag skulle sjunga min Haftara som jag har tränat på så länge. Innan jag började sjunga själva Haftaran fick jag göra Maftir-aliyan (den sista aliyan), eftersom det är tradition att den som ska läsa Haftara får den aliyan. När jag hade gjort det berättade chazzan lite om vad Haftaran som vi strax skulle läsa handlar om. Efter det fick jag kliva fram till den läspulpet som står vänd mot församlingen och börja läsa. Först sjöng jag en bracha före Haftaraläsningen, sedan sjöng jag Haftaran. Jag avslutade med brachot efter Haftaraläsningen. Nu i efterhand får jag säga att detta gick bra, över förväntan. Jag har nyss varit förkyld så jag trodde att jag skulle börja hosta när jag sjöng, men det gjorde jag inte. Många kom fram till mig efter gudstjänsten och sa att jag hade sjungit bra, och det var förstås kul att höra. Nu vill jag börja lära mig en ny Haftara, eller kanske ett stycke ur Torah.

Vi hade "fruktbara diskussioner" efter gudstjänsten, men till en början hade vi ingen frukt utan bara sura godisar. Så då fick det bli "sura diskussioner". Som tur var blev de inte sura, utan intressanta som vanligt. Vi fick nämligen in vinddruvor senare.

Shavua Tov och Chag Sameach!

Begränsat Sukkot-firande

2008-10-15T21:31:00.004+02:00

I måndags kväll började Sukkot, lövhyddofesten. Den firar man i åtta dagar till minne av hur israeliterna bodde i lövhyddor under ökenvandringen efter uttåget ur Egypten. Det är tradition att man bygger en sukka (lövhydda) innan Sukkot börjar. Den ska ha minst tre väggar av vilket material som helst, men taket måste vara gjort av någon växt/växter som man har skurit av från marken. Det är vanligt att man använder grenar från buskar och träd, halm eller bambu. Det viktiga är att taket inte blir helt täckt för man bör helst kunna se stjärnorna genom taket. Taket ska ge skugga på dagen men ändå släppa in lite ljus. Att det även kan regna in symboliserar att sukkan är en tillfällig boning, och att bo i tillfälliga boningar symboliserar vår förtröstan på Guds beskydd. Det är en mitsva att bo i sukkan under hela sukkot, alltså att äta alla sina måltider där, studera och sova där. I Sverige är det förstås svårt att kunna sova i sin sukka på grund av det kalla klimatet, men då kan man åtminstone äta alla sina måltider där. Om man inte har en egen sukka kan man besöka de som finns utanför synagogorna.

Vi kunde inte bygga vår egen sukka. Vi bor ju i lägenhet och har ingen egen trädgård, inte ens en balkong, så då blir det ju svårt. Det är synd för det hade varit kul att ha kunnat göra det. Vi får nöja oss med att besöka den fina sukkan som de har byggt utanför synagogan. Nu när de två första dagarna av sukkot inföll på veckodagar var det dock svårt för mig att kunna gå till synagogan. Jag har VFU nu och det går knappast att ta ledigt från. Om man har VFU två veckor som jag har nu får man bara vara borta högst två dagar, annars måste man ta igen det på något sätt. En dag har redan gått bort i måndags när de hade studiedag på min VFU-skola. Så jag skulle bara kunna vara borta en enda dag till. Men om jag tog ledigt en dag för att fira Sukkot och sedan blev sjuk på riktigt skulle det ställa till problem. Dessutom hade jag behövt ta ledigt fyra dagar på Sukkot, de två första och de två sista dagarna då man inte får arbeta. Så många dagar är svåra att ta igen och tar man inte igen dem blir man underkänd. Med andra ord hade jag knappast något annat val än att bryta den mitsvan och gå till skolan ändå.

Jag har i alla fall kunnat gå till synagogan på kvällsgudstjänsterna. De är korta, bara ungefär en halvtimme långa, men efteråt har man kiddush tillsammans i sukkan. Jag hjälpte till att ordna med den kiddushen innan gudstjänsterna började. Det är jättemysigt att ha kiddush i sukkan och det är en speciell känsla att tänka på att israeliterna bodde i liknande hyddor för över 3000 år sedan. Vi äter mest frukt i sukkan eftersom sukkot även är en skördehögtid.

Efter kvällsgudstjänsten igår läste jag upp min haftaratext en sista gång för han som har hjälpt mig med den. Det var den sista repetitionen innan jag ska sjunga den i synagogan nu nästa shabat. Det känns som att jag kan den nu, och han hade inget att anmärka på utan sa att jag sjöng den bra. Nu kan jag knappt vänta tills shabat. Det ska verkligen bli kul men det är allt lite nervöst också.

Nu är det Chol haMoed alltså då, de fyra mellandagarna på sukkot då det är tillåtet att arbeta (förutom på en av dessa som infaller på shabat i år). Då är det tradition att man tar de fyra sorterna, Arba Minim, och skakar dem i synagogan. Det är fyra slags växter, nämligen en etrog (en slags citron), en lulav (palmkvist), hadasim (tre myrtenkvistar) och aravot (två pilkvistar). Man håller etrog i ena handen och de andra som tillsammans kallas lulav i andra handen. Sedan skakar man dem i alla riktningar, upp, ned, höger, vänster, framåt och bakåt. Detta är bland annat för att visa att Gud finns överallt. Denna tradition går jag dessvärre också miste om i år eftersom jag inte kan ta ledigt från skolan.

(Bilden visar en sukka)

Mycket högtider och festligheter, lite sömn

2008-10-11T23:32:00.004+02:00

Då var det en ny vecka igen då, och slut på de stora högtiderna. På måndag börjar ju Sukkot förstås, som ju också är en mysig högtid. Jom Kippur var trevlig men fastan kändes jobbig i år. Jag slutade ju skolan sent och var tvungen att äta i stan innan Kol Nidre skulle börja klockan åtta, och jag åt en pizza som jag inte blev helt mätt på. Sedan hann jag inte äta något mer innan Jom Kippur började 17.37. Jag drack åtminstone mycket. Vi kom i väldigt god tid till Kol Nidre-gudstjänsten för att kunna få bra platser, men när vi kom var det nästan helt fullt redan. Vi fick sitta långt bak men gick förstås inte miste om den högtidliga stämningen för det. Kol Nidre är den gudstjänst på hela året då det är absolut mest folk i synagogan. Det finns inte en enda plats som står tom. Många som inte är så religiösa och som annars inte går till synagogan kommer på Jom Kippur, och framför allt då på Kol Nidre. Därför måste vi ha två Kol Nidre-gudstjänster, en klockan fem och en klockan åtta för att alla ska kunna få plats.

Nästa morgon när vi skulle till synagogan var pendeltåget försenat så vi kom fram efter att gudstjänsten hade börjat. Då var det inte så mycket folk i början och det fanns flera lediga platser längst fram, så vi satte oss där. När vi kom längre in i gudstjänsten kom det fler folk så synagogan blev fullsatt. Nu var jag verkligen trött och hungrig, men inte så törstig i alla fall. Efter första Torah- och Haftaraläsningen när det var predikan fick jag väldigt svårt att hålla ögonen öppna, även om det var intressant och jag försökte lyssna uppmärksamt. Det är bra att man inte sitter hela tiden utan står när man ber vissa böner så man inte somnar, men man borde såklart inte somna ändå även om man bara sitter still. Jag hade inte sovit så bra och om man då fastar också så blir man väldigt trött. Shacharit- och Mussafgudstjänsten höll på till klockan tre, sedan blev det paus en timme innan Mincha skulle börja. Vi gick ut för att få frisk luft, men jag var helt slut och ville bara hem och sova. Min man var också väldigt trött så vi bestämde oss för att åka hem. Det fick räcka med tre gudstjänster för oss på denna Jom Kippur.

När jag kom hem stensomnade jag och vaknade en kvart innan det var dags att bryta fastan. När Jom Kippur slutade 18.44 drack jag vatten det första jag gjorde och åt choklad. Det var ren njutning. Jag åt färdigmat eftersom jag inte orkade vänta på att laga mat själv, sedan var det dags att börja förbereda för shabat. Jag handlade och lagade mat som vanligt till sent in på natten.

Nästa dag började jag skolan tidigt och efteråt hade jag en massa ärenden som jag var tvungen att göra innan helgen. Jag kom hem en timme innan det var dags att åka till synagogan, men jag var för trött och tänkte att det var bättre om jag vilade så att jag blev pigg på lördag morgon istället. Det blev jag visserligen inte för jag är alltid trött på morgonen. Vi kom iväg i alla fall en halvtimma efter att gudstjänsten hade börjat på lördagen, och vi kom lagom till Torahläsningen. Det var fullt med folk då också, antagligen för att två pojkar blev Bar Mitsva. Kiddushen efteråt var extra festlig som den brukar vara vid sådana speciella tillfällen.

När jag kom hem sov jag några timmar, sedan var det snart dags att läsa Havdalah och välkomna den nya veckan. När det var gjort fick jag skynda mig ned till bussen för jag skulle åka till tågstationen och möta några vänner där som vi bjudit in på fest. De hade inte sett vår nya lägenhet så jag fick visa vägen dit. Samtidigt fick min man gå och handla och laga mat för festen, han skulle laga sina speciella maträtter från sitt hemland. Det blev lyckat och det blev många Le' chaim (skål på hebreiska, betyder bokstavligen "till livet").

Shavua Tov!

Jom Kippur

2008-10-07T18:11:00.003+02:00

I morgon kväll börjar Jom Kippur, försoningsdagen. Det är årets viktigaste dag i den judiska kalendern. Den inleds med en kvällsgudstjänst som kallas Kol Nidre, vilket betyder Alla Löften. Den har fått det namnet efter den inledande bönen Kol Nidre, där man ber Gud om förlåtelse för de löften som man inte har kunnat infria under året som gått. Efter gudstjänsten går man hem och vilar och nästa morgon går man till synagogan igen, och stannar där hela dagen fram till det blir mörkt och Jom Kippur är slut. Jom Kippur är en fastedag, så man får inte äta eller dricka något under cirka 25 timmar. Man ska koncentrera sig helt på bön och inte tänka på kroppsliga behov.

Det är den här dagen man ska be Gud om förlåtelse för de synder man har begått mot honom under föregående år. Innan, under de tio botgöringsdagarna, skulle man be sina medmänniskor om förlåtelse för synder som man har begått mot dem. Man kan inte få förlåtelse från Gud för synder som man har begått mot andra människor om man inte har bett dem om förlåtelse först. På Jom Kippur har man fem gudstjänster till skillnad från en vanlig vardag då man bara har tre. Det är Kol Nidre på kvällen, Shacharit på morgonen, Mussaf som är tilläggsgudstjänst för helgdagar, Mincha på eftermiddagen och Neila, "stängandet", som är den avslutande gudstjänsten.

Innan fastan börjar är det viktigt att dricka och äta mycket. Jag har seminarium i morgon som slutar klockan 16, och Jom Kippur börjar 17.37 i Stockholm. Så jag måste äta någonstans i stan och fort måste det gå också. Jag tror att jag ska äta en pizza (vegetarisk givetvis), det går fort att få och är mättande. Sedan måste jag vänta i stan tills Kol Nidre börjar kl. 20. Vad jag ska göra då vet jag inte, när väl Jom Kippur har börjat gäller samma regler som för shabat så jag kan inte gå i affärer eller gå och spela biljard till exempel. Jag får hoppas att det blir fint väder så jag kan gå lite på stan i alla fall. Nu vill jag önska er som ska fira Jom Kippur en lätt fasta, och gmar chatima tova (må den slutgiltiga besegligen bli till det goda).

En vecka i synagogan

2008-10-04T21:11:00.005+02:00

Så var det en ny vecka igen då. Förra veckan var jag bara i skolan en enda dag, på torsdagen. Måndagen och fredagen var det inga föreläsningar och tisdagen och onsdagen var det ju Rosh Hashana, så då tog jag mig ledigt. Det känns som att jag har tillbringat mesta tiden av förra veckan i synagogan. Måndag kväll började Rosh Hashana och då var det en kort gudstjänst som jag var på. Nästa morgon var det morgongudstjänst för Rosh Hashana första dagen och samma kväll kvällsgudstjänst för Rosh Hashana andra dagen. Den kvällsgudstjänsten gick jag inte på, det blev för stressigt. Jag bor lite utanför Stockholm och måste åka pendeltåg in till stan, så jag hade bara hunnit komma hem och vända igen om jag skulle gå på den gudstjänsten. Jag la mig och sov istället. Nästa morgon var det morgongudstjänst igen för Rosh hashana andra dagen. Det var högtidligt och allt var vitt som annars brukar vara rött, som exemplevis parochet (gardinen som hänger framför aron hakodesh, Torahskåpet). Torahrullarna var också klädda i vitt, och Chazzan (kantorn) hade på sig sin vita kitel (skrud). Man klär synagogan i vitt mellan Rosh Hashana och Jom Kippur för att symbolisera renhet. Man ska ju söka förlåtelse och försöka rena sig från sina synder under de tio botgöringsdagarna.

Dagen efter Rosh Hashana, torsdagen, var det en av de mindre fastedagarna, nämligen Tsom Gedalia. Man fastar den dagen från soluppgången till solnedgången, för att påminna sig om mordet på Gedalia. Gedalia var guvernör över Judea när Nebudkadsessar härskade i Babylonien. I och med mordet på honom var det slut på det första judiska självständiga rikets tid. Jag gick till synagogan den dagen också, på vardagsgudstjänsten klockan åtta på morgonen. Det är inte ofta jag går på vardagsgudstjänsterna eftersom jag nästan alltid har skola och de är så tidigt. Men jag borde gå oftare, för det är ett trevligt sätt att börja dagen på. Det är roligare också att be tillsammans med andra än att be sin morgonbön själv hemma. Den här gången fick jag göra Gelila också, aliyan där man ska klä Torahrullen och sätta på alla föremål efter Torahläsningen. Nu var det andra gången jag fick den aliyan och jag kom ihåg det mesta.

Efter gudstjänsten gick jag till kosherian för att köpa kött till shabat. Det fick bli frysta kycklingklubbor som var färdiglagade och bara att värma. Perfekt när man kommer hem sent och inte har så mycket tid att laga mat. Den här gången hade de faktiskt äntligen fått in havdalahljus som jag har frågat efter så många gånger. Jag köpte några även om jag redan har hemma de som jag fick från Israel. Men snart är de väl slut på kosherian igen så det är bäst att passa på.

Sedan på fredagen var det kvällsgudstjänst för shabat igen och då gick jag också till synagogan. Likadant idag på lördagsgudstjänsten, så jag har varit i synagogan varje dag utom på söndagen (som ju är första dagen på den judiska veckan). I morse fick jag också Gelila, samma aliya som jag fick i torsdags. Nu kom jag verkligen ihåg allt hur man skulle göra, förutom att jag inte rullade ihop Torahrullen tillräckligt hårt på första försöket. Den gabai som hjälpte mig skämtade och sa att "nu har du inte rätt till hjälp längre". Det lär jag inte behöva nästa gång. Efter gudstjänsten var det kiddush som vanligt och därefter även "fruktbara diskussioner". Temat för diskussionerna var Teshuva, alltså botgöring. Jag var med och det var intressant.

Nu är det inte långt kvar till nästa högtid då, Jom Kippur som börjar på onsdag kväll. Sedan bara några dagar efter börjar Sukkot som varar i åtta dagar. Det är en intensiv tid nu på hösten med alla helger, men det är så det ska vara. Ha en god vecka nu, Shavua Tov!

Shana Tova 5769!

2008-09-29T00:47:00.004+02:00

Nu börjar snart Rosh Hashana, det judiska nyåret. Det börjar i morgon kväll (den 29:e alltså, som vanligt skriver jag efter midnatt). Vi går då in på år 5769, vilket förstås kan låta väldigt mycket jämfört med år 2008. Men detta beror på att vi har en helt annan tidsräkning än den gregorianska, som började räkna åren från och med jesus födelse enligt kristen tradition. Den judiska tidsräkningen räknar åren från och med människans skapelse. Nu vet ju alla att människan inte blev till för bara 5769 år sedan, men enligt traditionen är det så man räknar.

Något som är speciellt på Rosh Hashana är mitsvan att lyssna till ljudet av shofar. En shofar är ett horn från ett kosher djur som man blåser i och den frambringar ett speciellt ljud. Det är en speciell känsla att lyssna på shofar och tänka på att det är samma ljud som judarna lyssnade till redan på berget Sinai för över 3000 år sedan. På morgongudstjänsten blåser man i shofar i synagogan och traditionen är att blåsa total 100 toner. Man blåser i shofar för att kalla till botgöring och eftertanke. Rosh Hashana är inledningen på den tio dagar långa botgöringsperioden som når sin höjdpunkt i Jom kippur.

En annan sak som är speciell för Rosh Hashana är traditionen att äta äpplen doppade i honung i samband med att man läser kiddush på Rosh Hashanas första kväll. Detta är för att symbolisera "ett gott och sött nytt år". Man ber nämligen till Gud att nästa år ska bli ett gott och sött år. Samma sak önskar man även varandra när man säger Shana Tova u'Metuka som betyder ha ett gott och sött nytt år. Så jag vill passa på att önska Shana Tova u'Metuka till alla er som läser detta, hoppas att ni får ett riktigt gott och sött nytt år 5769.

The Fool

2008-09-26T00:37:00.004+02:00

Idag (eller snarare igår, klockan är över midnatt) skulle jag jobba med grupparbete med min grupp från lärarprogrammet. Vi bestämde att vi skulle ses vid Slussen där man går upp från tunnelbanan till Götgatan, sedan skulle vi gå till en pub och sitta där och arbeta och ta en öl samtidigt. Jag kom dit lite tidigare än de andra så jag gick längs gatan och tittade in i skyltfönster så länge. Då kom jag förbi en smyckesaffär med det något udda namnet "The Fool". Till min förvåning fick jag syn på en davidsstjärna i fönstret. Den var silver och jättefin så jag gick in för att titta närmare på den. Jag frågade i kassan om jag kunde få se på den men då sa hon att de hade fler davidstjärnor och pekade på en monter bakom mig. Där fanns flera stycken jättefina, finare än den jag hade sett i fönstret till och med. Alla var dock i silver, men jag såg inte att de hade några guldsmycken alls i den affären. Hur som helst var jag förvånad att de hade ett såpass stort urval av judiska smycken. Det är inte ofta man ser det i svenska smyckesbutiker. Förutom Kosherian är detta den enda svenska affär jag har sett som har mer än två olika judiska smycken, som dessutom redan finns i affären så att man inte måste beställa i förväg. Jag tog tillfället i akt och köpte den davidsstjärnan som jag tyckte var finast, för 250 kronor. Det var ganska billigt för den var rättså stor och det var äkta sterling silver. Kedja ingår visserligen inte. Men jag kan rekommendera den affären, förutom davidsstjärnor har de även en del andra ovanliga smycken som kanske inte är så lätta att hitta i andra affärer.

Ingen skola på Rosh Hashana och Jom Kippur

2008-09-24T13:38:00.003+02:00

Nu har jag pratat med min kurslärare om att få ledigt på Rosh Hashana och Jom Kippur. Jag ringde henne när jag var på VFU och hon sa att jag skulle maila datumen för högtiderna till henne så skulle vi prata mer nästa gång vi sågs, alltså efter VFU:n. Igår träffade jag henne när vi hade seminarium, så efter seminariet frågade jag henne. Vi håller på och skriver ett tio sidor långt arbete nu som ska lämnas in den 30/9, alltså på Rosh Hashanas första dag. Men det sa hon att jag kunde skicka med posten den 29:e istället. Andra dagen av Rosh Hashana, 1/10, blir däremot lite jobbig att missa. Då är det introduktion för nästa kurs och en massa viktig information kommer att ges. Dessutom ska man köpa ett kompendium då också för 100 kronor. Det enda positiva är att introduktionen inte är obligatorisk, så jag kommer inte att behöva komplettera för den. Jag får fråga en kompis i morgon om hon kan köpa kompendiet åt mig och så får jag kopiera någons anteckningar. Det går att lösa som tur är.

Jag hade en väldig tur också vad gäller Jom kippur. Då är det viktiga, obligatoriska seminarium, men bara för grupp ett och två. Jag råkar vara i grupp tre och har seminarium nästa dag istället. Därför har jag faktiskt fått ledigt från skolan på Jom Kippur på riktigt av en ren slump. I år kom jag verkligen billigt undan kan man säga för jag behöver inte komplettera för någonting. Jag är också glad att min lärare var såpass förstående och hjälpte mig att hitta lösningarna på de små saker som ändå behövde lösas. Ibland kan de överraska.

Nu är det bara att börja förbereda sig för helgdagarna då. Först är det shabat och då ska jag baka challa och laga mat innan. Sedan när shabat är slut får jag börja förbereda för Rosh Hashana på söndagen och laga ännu mer mat och baka mer challa, runda challot som det ska vara på Rosh Hashana. Så måste jag såklart städa också. Det blir verkligen fullt upp, för jag ska hinna skriva det där skolarbetet också som jag knappt har börjat på. Men när allt detta är klart kan jag i alla fall njuta av högtiderna utan att behöva tänka på någonting annat. Det är verkligen guld värt.

Shabat och shabatmiddag med församlingen

2008-09-21T20:31:00.003+02:00

Idag åkte jag och köpte en ny dator. Den gamla gick inte att laga. Nu skriver jag med den nya, en laptop, så nu ska det förhoppningsvis bli lite mer fart på bloggandet.

Helgen har annars varit ungefär som vanligt. Jag gick till synagogan på fredagkvällen och därefter till shabatmiddagen som planerat. Det var mycket folk i synagogan, ovanligt mycket för att vara fredagkväll. Många av dem var även med på middagen. De hade en progressiv (reform) gudstjänst nere i biblioteket också. Jag brukar inte gå på de gudstjänsterna men någon gång kanske jag skulle gå dit för att se hur det är. Vad jag vet är att de inte använder hebreiska i gudstjänsten lika mycket som vi gör i Stora synagogan. De använder däremot både svenska och engelska. Inom reformjudendomen har de ändrat på en del böner också som de anser är "otidsenliga", inte aktuella för dagens judendom (t.ex om helgdagsoffren i templet). Jag vet dock inte om de i Sverige har gjort det.

Middagen var trevlig och det var god mat. Maten var milshich (mjölkmat) och vi fick bland annat bröd med hummus, lax, potatis, ris, sås, sallad och rulltårta och äppelkaka till efterrätt. Vin serverades inte, bara druvjuice. När jag hjälpte till med kiddush förr-förra shabat fick jag höra att de flesta inte vill ha vin till kiddushen nu när Old Treasure inte finns längre. Det vin som finns är ganska beskt och passar inte lika bra till kiddush, så nu blir det mest druvjuice. Men det går lika bra det, huvudsaken är ju att det är kosher pri hagafen (vinrankans frukt).

Middagen varade två timmar, förutom att bara äta och prata så sjöng vi en hel del zmirot (sånger för shabat) också. Jag var hemma ganska sent och fick inte mycket sömn innan det blev dags att gå upp igen för att gå till synagogan. Men jag kom iväg i alla fall. Det var ännu mer folk där på morgonen än vad det hade varit föregående kväll, så är det alltid. Två barn blev Bene Mitsva och vid sådana tillfällen kommer det alltid fler folk, hela deras familjer och alla vännerna. Det är deras familjer som bjuder på kiddush när barnen blir Bene Mitsva, så då är det inte vi i kiddushkommitén som ordnar den.

Efter kiddush åkte jag hem direkt och sov, det behövde jag verkligen. När jag vaknade såg jag till min förvåning att shabat nästan var slut. Den slutade 19.43, och värre blir det när det börjar mörkna allt tidigare. Det känns som att shabat blir kortare och kortare men så är det såklart inte för den börjar ju tidigare på fredagen istället. Jag hann inte studera Torah något mer hemma på eftermiddagen för att jag sov. Men det går förstås att göra när som helst, inte bara på shabat. Andra dagar är det dessvärre svårt att finna tid till det, medan shabat är den perfekta dagen. Det är inte för intet som det är tradition att studera Torah på shabat.

Att hålla kosher i Sverige

2008-09-18T15:23:00.011+02:00

Idag gick jag till kosherian också för att handla mat inför shabat. De hade fortfarande inga havdalahljus! Men jag fick nyss några som jag hade beställt från Israel så nu är det inte så bråttom. Jag köpte kycklingschnitzel som jag ska äta på lördagen. För fredag kväll behöver jag inte laga någon mat den här veckan för judiska församlingen ordnar shabatmiddag i församlingshuset efter gudstjänsten på fredag kväll. Så jag ska gå dit tänkte jag.

Shabat är nästan den enda dagen i veckan då jag överhuvudtaget äter kött. Jag äter bara kosher kött (dvs endast tillåtna djur som är slaktade på rätt sätt) och det är inte billigt. Därför prioriterar jag att äta det på shabat för på shabat ska middagen vara extra festlig och då är det tradition att man äter kött. Kosher slakt är inte tillåten enligt svensk lag så allt kosher kött måste importeras. Det är ofta minst dubbelt så dyrt som icke-kosher kött. Som kyklingschnitzlarna jag köpte idag, de kostade 110 kronor för ett kilo. Icke-kosher kycklingschnitzlar kan man få för 50 kronor kilot. Men jag är glad att jag bor i Stockholm och har tillgång till kosher kött överhuvudtaget. Många svenska judar bor i mindre städer med begränsade eller inga möjligheter att få tag på kosher kött. Då finns det bara ett val, att vara vegetarian eller att inte hålla kosher alls.

Det är överhuvudtaget svårt att hålla kosher i Sverige. I hemmet går det bra, där kan man laga sitt eget kosher kött (om man kan få tag på det) och man kan ha sina separata tallrikar, kokkärl m.m för kött- och mjölkmat. Men utanför hemmet kan det bli problem. Om man är konservativ kanske man kan sträcka sig så långt som till att äta vegetarisk mat tillagad i treifa (icke-kosher) kokkärl och serverad på treifa tallrikar. Då kan man åtminstone äta lagad mat ute. Men om man håller strikt kosher kan man inte äta någon mat som är tillagad i treifa kärl, för då blir maten också treif. Skälet till detta är att det finns spår kvar av treif mat i kokkärlen (hur noga man än diskar dem) och dessa spår absorberas av maten vid upphettning. Likadant med treifa tallrikar, de har spår av treif mat och vid hetta absorberar kosher mat de spåren och blir därmed treif. Det innebär att om man håller så strikt kosher kan man bara äta kall mat ute. Den absorberar inte spår av treif mat när den serveras på treifa tallrikar. Annars får man helt enkelt ta med sig egen mat, men det är inte lätt alltid.

Själv äter jag vegetarisk mat ute, även om den är tillagad i treif kokkärl. Hade jag fått välja mellan rätt tillagad kosher mat och den treif tillagade vegetariska maten så hade jag självklart valt den 100 procent kosher maten. Men som jag ser det är de spår av treif som kan absorberas vid värme så små (man kan ju inte se dem med blotta ögat) att jag kan kompromissa med det. Men där går verkligen den yttersta gränsen för mig. Att hålla kosher på det här sättet är dock inte lätt alltid det heller. Om någon till exempel skär bacon med en kniv och sedan skär upp en tomat till mig med samma kniv så kan jag knappast äta den tomaten.

Häromdagen var jag nära att äta något väldigt treif. Jag hade VFU och då äter jag alltid tillsammans med barnen i matsalen, så som lärarna brukar göra (det kallas "pedagogisk måltid"). De har vegetarisk mat i ett särskilt värmeskåp där jag alltid brukar ta min mat. Men den här dagen var det fisk. Jag frågade personalen för säkerhets skull så det inte var något kött i fiskgratängen, men det var det inte. Jag tog lite av den, och sen fick jag se att det fanns fiskbullar också. Fiskbullar är gott, tänkte jag, och tog lite av det med. När jag satt mig fick jag dock se att fiskbullssåsen hade en skum färg, orange, och även skum lukt. Jag frågade personalen och fick veta att det var räksås. Så det var ju bara att slänga alltihop och ta ny tallrik och mat. Tjejen som jag hade frågat undrade om jag var allergisk mot skaldjur. Jag sa att jag inte är allergisk men att jag inte vill äta skaldjur av religiösa skäl. Hon sa att det var en till kille på skolan som inte åt skaldjur och inte heller sås och kött tillsammans. Jag sa att då har vi antagligen samma religion, vilket också var fallet för hon sa att han var jude. Jag sa att det är jag också.

Så det är inte alltid lätt att hålla kosher även om man försöker att bara äta vegetariskt. Ibland kan det vara jobbigt också när folk frågar varför man äter vegetariskt. Jag brukar ofta säga att jag är vegetarian helt enkelt, även om det inte är hela sanningen. Men ibland får jag frågan varför jag är vegetarian. Då känns det inte helt bekvämt att börja rabbla upp en massa påhittade skäl som att jag tycker synd om djuren som lider eller liknande (vilket jag i och för sig gör när det gäller icke-kosherslaktade djur). Jag brukar oftast säga som det är, att jag håller kosher och bara äter kött hemma. Oftast blir jag bra bemött, och ibland kan folk bli nyfikna och fråga mer om kosher eller judendomen. Men det händer att jag inte vill säga något alls om att jag håller kosher, om jag inte litar på att mitt sällskap är öppna, fördomsfria människor. Då försöker jag helt enkelt byta samtalsämne.

(På bilden: en kosher Mc-donaldsrestaurant som tyvärr inte finns i Sverige.)

Mer om att sjunga Haftara och texter ur Torah

2008-09-18T15:23:00.010+02:00

Idag var det så kallad basgruppsdag och därmed ingen VFU, så jag slutade redan kl 12. Tack vare det hann jag träffa min "lärare" på judiska församlingen som vägleder mig på min väg mot att kunna sjunga Haftarat Shabat Chol haMoed shel Sukkot (så heter Haftaratexten som jag ska sjunga i synagogan på Sukkot). Jag har kommit ganska långt nu och kan sjunga hela texten med någorlunda flyt. Det är bara några ställen i texten som jag tvekar på men annars sjöng jag i lagom takt tyckte han. Det går åt rätt håll alltså och jag har fortfarande ca tre veckor på mig att finslipa. Jag behöver bara träffa min lärare en gång till strax innan Shabat på Sukkot så han får lyssna en sista gång hur jag sjunger, i fall jag skulle ha missat hur man sjunger på något ställe. Annars är jag så gott som klar.

Sedan efter Sukkot tänker jag gå vidare till nästa "utmaning", att lära mig sjunga ett stycke ur Torah. Men det kommer säkert att ta mycket längre tid. Det är visserligen samma tropptecken (kantillationstecken, ett slags noter) som används i Torahläsningen men de har lite annorlunda melodier jämfört med melodierna i Haftaraläsningen. Tropptecknen står inte utskrivna i själva Torahrullen så när man sjunger ur Torah i synagogan måste man kunna melodin helt utantill. Dessutom finns det inga vokaler utskrivna i Torah-rullen heller. Jag får lära mig utantill hur de hebreiska orden uttalas. Men jag behöver såklart inte lära mig vartenda ord i hela Torah utantill, bara orden i just det stycket som jag ska sjunga. Man väljer ett stycke några veckor/månader innan den parashan där stycket ingår ska läsas i synagogan och sedan övar man bara på det stycket. Precis som man övar på en haftaratext alltså. Jag tycker verkligen det är kul att lära mig sjunga dessa texter, och det bästa är att man kan hålla på med det hur länge som helst, hela livet om man så vill. Det lär ju ta tid innan man har lärt sig sjunga alla Haftarot och hela Torah menar jag (om man nu inte jobbar som kantor). Och om man nu skulle lyckas med det kan man alltid gå vidare till Talmud, den går också att lära sig att sjunga!

(Bilden visar en sida ur Torah.)

Sjunga Haftara på Sukkot

2008-09-08T16:01:00.003+02:00

Jag lyckades boka en dator för en timme här på bibblan så nu kan jag skriva lite mer. Jag är inte på universitetet något nu för jag har VFU (verksamhetsförlags utbildning, även kallat praktik) i två veckor framöver. Jag är i en förskoleklass nu under detta kursmoment men nästa VFU-period ska jag vara i en tvåa.

Förra shabat var jag i synagogan som vanligt, både på fredagen och lördagen. Jag fick 7:e aliyan på morgongudstjänsten, något som jag inte var beredd på. Jag hade inte frågat innan om jag kunde få en aliya, men det var antagligen folk som hade lämnat återbud så då blev jag tillfrågad. Det var såklart kul och det gick bra den här gången också. Jag gick lite tidigare från gudstjänsten till församlingshuset för jag skulle hjälpa till med att göra i ordning kiddushen innan alla andra kom. Vi var fyra som ordnade kiddush denna gången. Det var första gången jag var med och hjälpte till, men det var inte särskilt svårt. Man behövde bara plocka fram, plocka av och diska några saker. Man brukar förbereda allt innan shabat på fredag förmiddag också men då hade jag skola så jag kunde inte hjälpa till då. Det får bli en annan gång.

Nu har jag börjat lära mig en Haftara-text (ett avsnitt ur Profeterna) som jag ska sjunga i synagogan på Shabat Chol haMoed Sukkot, alltså på den shabat som infaller under Sukkots "mellandagar". Jag har bara lite mer än en månad på mig att lära mig den, men jag kan redan sjunga den långsamt så det ska nog gå. Till varje Haftara finns tropptecken utskrivna som anger vilken melodi man ska sjunga. Bara man kan de tecknen så kan man lära sig att sjunga vilken Haftara som helst. Det är samma tropptecken som finns i Torah, men att lära sig att sjunga ett Torah-avsnitt är mycket svårare. I Torah-rullen står nämligen inga vokaler utskrivna, så då gäller det att verkligen kunna läsa de hebreiska orden även utan vokaler.

Nu har äntligen katterna kommit hem också (Stockholms katthem körde hem dem till oss). Jag valde namn till dem och de fick hebreiska namn. Hanen heter Chagai och honan heter Chagit. Det är egentligen namn för människor men jag tycker de passar bra för dem. Chagai betyder ungefär "mina högtider" och Chagit betyder "högtider". Det passade ju bra med två namn som betyder ungefär samma sak, fast jag valde inte namnen för betydelsens skull utan för att jag tyckte det lät bra helt enkelt. Undrar förresten vad det annars finns för hebreiska namn för djur. I Israel borde man ju ge sina djur hebreiska namn. Någon som vet?

Trasig dator

2008-09-08T15:32:00.002+02:00

Jag skriver detta inlägg nu i all hast, eftersom jag sitter på biblioteket och bara har fem minuter på mig innan min tid går ut. Min egen dator har pajat så jag har inte kunnat blogga här på länge och kommer kanske inte att kunna göra det så ofta så som läget är nu. Jag väntar på att min pappa (som bor i en annan stad) ska komma hit och fixa datorn. Går den inte att fixa så får jag förstås köpa en ny. Men jag kanske kan skriva några inlägg från bibliotekets eller skolans dator sålänge, vi får se om jag hinner.

Skola på Rosh hashana och Jom kippur?!

2008-08-25T22:11:00.007+02:00

Idag började höstterminen. Jag fick schemat och det första jag kollade där var om jag kommer att vara ledig under höstens judiska helgdagar. Resultatet: Rosh hashana dag 1: inte ledig, Rosh hashana dag 2: inte ledig, Gedailah fastedag: inte ledig, Jom kippur: inte ledig, Sukkot dag 1 och 2: inte ledig, Hoshana raba: inte ledig, Shemini atzeret: inte ledig, Simchat Torah: inte ledig, Chanuka: ledig 2 av 8 dagar, 10 Tevet fastedag: inte ledig. Detta ser verkligen inte lovande ut. Ok, jag vet att det är många judiska helgdagar under hösten och att skolan inte kan ge ledigt under alla dessa. Men de kunde väl åtminstone ge ledigt under Jom kippur, årets viktigaste judiska helgdag! Och möjligtvis under Rosh hashana också, men det är nog för mycket begärt. Att det är ledigt 2 dagar under Chanuka är bara rena turen, och det är inte så konstigt heller för Chanuka är ju 8 dagar lång. Då är det inte så svårt att råka pricka in 2 dagar. Men Chanuka är inte en särskilt stor högtid och det finns inga restriktioner mot att arbeta då. Det finns det däremot på Jom kippur, Rosh hashana, och Sukkots två första och två sista dagar (som är Shemini atseret och Simchat Torah).

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Jag måste prioritera Rosh hashana och Jom kippur som är de största helgerna. Då ska jag gå till synagogan no matter what. På de andra helgdagarna får väl jag gå till synagogan i mån av tid och när föreläsningarna inte är obligatoriska. Jag kommer att prata med läraren angående att få ledigt på Rosh hashana och Jom kippur i god tid innan dessa helger infaller. Rosh hashana börjar den 30 september i år och Jom kippur kommer tio dagar efter. Jag hoppas verkligen på att min lärare kommer att förstå hur viktigt det är för mig att kunna fira de här högtiderna. I dagens sekulära samhälle kan det ju vara svårt att få någon förståelse när det gäller religion. Men jag är nästan säker på att hon själv skulle gå i taket om hon inte fick vara ledig på julafton. Om hon säger nej så kommer jag trots det inte att ge mig, då tänker jag prata med rektorn eller den som har den högsta befattningen på universitetet. Jag tror dock inte att det kommer att behövas. Lärarna brukar trots allt inte vara helt omöjliga.

Men jag tycker faktiskt att det är dåligt att de inte kan anpassa scheman efter alla religiösa helgdagar, inte bara de kristna. Sverige är ju ett mångkulturellt land. De kunde gott skaffa en multireligiös kalender som visar de största helgdagarna för alla religioner som finns representerade i Sverige. Sedan kunde de anpassa alla scheman efter den. Det borde inte vara särskilt svårt, desto svårare är det för alla de som försöker leva efter en annan religion än kristendomen i detta land. Hur detta går ihop med begreppet demokrati kan någon gärna få förklara för mig.

Aliya till Torah

2008-08-23T22:00:00.008+02:00

Nu har jag nyss gjort havdalah, så shabat är alltså slut och jag kan slå på datorn. Det har varit en jättebra dag. Det var ju så längesedan jag firade shabat i Sverige, så det var något extra med den här shabat. Jag gick förstås till synagogan både fredag kväll och lördag morgon. Det var jättekul att träffa alla igen. Eftersom jag nyss kommit hem ville jag fira det lite, så jag meddelade församlingen några dagar innan shabat att jag ville ha en aliya till Torah. Han jag pratade med sa att det var fullbokat både denna vecka och nästa, men att jag kunde få en aliya om det blev återbud. Annars skulle jag få det veckan därpå. Men det blev tydligen återbud idag för jag fick lov att ta den fjärde aliyan. Detta var en helt annan aliya än den jag fick förra gången, då när jag fick gelila. Nu fick jag den "vanligaste" av aliyot, som är att läsa brachot före och efter Torah-läsningen. Man läser visserligen inte brachot, man sjunger dem. När man går upp på biman (det upphöjda golvet) frågar en av gabaim först om ens hebreiska namn, om han inte redan känner till det. Innan man läser brachot blir man kallad till Torah med sitt hebreiska namn. Därefter pekar den som håller i jad (pekpinnen) på det ställe i Torah där den som ska läsa i Torah kommer börja. Jag som skulle läsa brachot tog då ett hörn av min tallit och vidrörde det stället med det. Sedan kysste jag det hörnet som hade vidrört Torah. Efter det sjöng jag de första brachot, de som man sjunger före man börjar läsa i Torah.

De låter så här: Barechu et Adonai hemevorach (Lovprisa Herren, den högt lovade).

Församlingen svarar: Baruch Adonai hamevorach leolam vaed (Lovad vare Herren, den högt lovade, alltid och i evighet). Detta upprepar man själv efter församlingen.

Sedan fortsätter man: Baruch ata Adonai, Elohenu melech haolam, asher bachar banu mikol haamim, venatan lanu et Torato. Baruch ata Adonai noten haTorah (Lovad vare du, Herre vår Gud, världens konung, som utvalt oss bland alla folk och gett oss sin Lära. Lovad vare du, Herre, som ger Läran).

Efter jag hade sjungit dessa brachot ställde jag mig vid sidan och lyssnade på den som läste Torah för fjärde aliyan. Jag höll i ena handtaget på Torah-rullen. När han hade läst klart tog jag ett hörn på tallit och vidrörde det stället i Torah där han hade slutat läsa. Så kysste jag det hörnet som hade vidrört Torah. Sedan var det dags för mig att sjunga den avslutande brachan.

Den lyder: Baruch ata Adonai, Elohenu melech haolam, asher natan lanu Torat emet, vechaje olam nata betochenu. Baruch ata Adonai, noten haTorah (Lovad vare du, Herre vår Gud, som gett oss sanningens Lära och i oss ingjutit det eviga livet. Lovad vare du, Herre, som ger Läran).

Så hade jag gjort klart min aliya. Jag ställde mig lite vid sidan av och lyssnade på nästa aliya innan jag gick och satte mig, så som man brukar. Efter gudstjänsten var det kiddush och det var lika trevligt som vanligt. Kort sagt kan man säga att det här var den bästa shabat på länge för mig.

(Bilden visar Torah-läsning i en synagoga.)

Hebreisktalande kassör på konsum

2008-08-21T22:16:00.004+02:00

Om ett par veckor kommer vi att få två nya familjemedlemmar här i lyan. Vi har nämligen beslutat att skaffa två katter. Jag var och tittade på en igår och en annan idag (fast de är på samma ställe, Stockholms katthem). De är ursöta! Jag har redan bokat dem, en hona och en hane. De är redan steriliserade så vi kommer inte att få ännu fler katter senare. Anledningen till att det tar två veckor innan man får ta hem dem är att de är lite skygga. Man måste komma på återbesök minst fyra gånger under veckorna så man får lära känna katterna lite. De katter som inte är skygga får man ta hem efter 1 vecka.

När jag skulle hem efter att ha tittat på katterna så gick inte bussen förrän efter 20 minuter, så jag gick in på konsum sålänge och köpte snabbmat. När jag kom till kassan och skulle betala så sa kassören plötsligt "ma shlomcha?" (hur är det?). Jag hade på mig ett chai-halsband, men det är få icke-judar som vet vad chai är (det betyder liv). Jag vart jätteförvånad, och sa "pratar du hebreiska?" Han sa att han hade gått en kurs i hebreiska, och att han såg "att jag hade hebreiska där" som han uttryckte det. Han frågade om jag var judisk så jag fick väl säga ja, det fanns ju knappast något annat alternativ. När jag skulle gå sa han "ma shlomcha" igen, så jag svarade "beseder toda" (bra tack). Han skrattade. Det var lite kul faktiskt, det är inget som händer varje dag precis.

Jag gick till kosherian också innan jag åkte till katterna. Jag frågade efter havdalahljus, men det har de fortfarande inte fått in. Så jag köpte bara shabat-ljus och korv, som vanligt. Jag har beställt havdalahljus på nätet från Israel istället, så de kommer förhoppningsvis snart med posten. Det blir dyrare pga av leveranskostnaden men jag passade på att beställa lite annat som jag vill ha också, t.ex ett halsband, ett par ljusstakar för shabat och tändsticksaskar som det står "shabat shalom" på.

Ikväll är jag för trött för att förbereda för shabat, men jag är ledig imorrn så jag hinner göra det på förmiddagen. Shabat börjar 19.58 imorrn så det är ju gott om tid. (Bilden visar ett chai-halsband)

Hemma igen!

2008-08-18T23:48:00.004+02:00

Idag kom jag hem igen efter den långa utlandsvistelsen. Det kändes verkligen skönt för på sista tiden hade jag riktigt börjat längta hem. Det var en lättnad att se att lägenheten fanns kvar i gott skick, utan att något inbrott eller liknande hade skett. Men det ser nästan ut som om det har varit inbrott för vi har fortfarande inte kommit i ordning helt efter flytten. Det första jag gjorde när jag kom in, efter att ha kysst mezuzan, var att säga Shehechejanu. Det är inte standard att säga den brachan (välsignelsen) efter att ha kommit hem från en resa, men man säger den vid speciella glada tillfällen i livet. Det kan till exempel vara när man har nått ett viktigt mål, fått höra goda nyheter, köpt nya kläder eller ska göra något för första gången som man inte har gjort på länge. Man säger också Shehechejanu vid de stora högtiderna.

Brachan lyder: Baruch ata Adonaj elohenu melech haolam, shehechejanu vekijemanu vehigijanu lazman haze.

Lovad vare du, Herre vår Gud, universums konung, som givit oss liv och uppehälle och låtit oss uppnå denna tid.

Att komma hem igen var för mig ett sådant speciellt glatt tillfälle då det kändes passande att säga Shehechejanu. Det har nog aldrig känts så kul att komma hem förut, men så har jag aldrig varit hemifrån såpass länge i streck förut heller. Nu ser jag fram emot att fira kommande shabat i Sverige och gå till synagogan här, det har jag saknat.

Sista shabat i Sverige på två månader

2008-06-15T00:24:00.005+02:00

Nu sitter man här i mörkret igen då efter att ha läst havdalah och shabat är slut. Det känns alltid lite tomt men jag får trösta mig med jordgubbar, som visserligen är från i torsdags när jag storhandlade inför shabat. De är lite mosiga men ganska goda ändå. Det har varit en trevlig shabat, ungefär som vanligt. Jag gick till synagogan både fredag kväll och lördag morgon. I morse var det verkligen mycket folk, synagogan var nästan fullsatt. Det var en hel del som hände under gudstjänsten. En av rabbinkandidaterna, som har ansökt om att få bli rabbin i Stora synagogan, var på besök och höll predikan. Han kommer från Israel. Vi har bara två rabbinkandidater just nu, han och en kvinna från Holland. Den kvinnliga rabbinen har också gästpredikat i Stora synagogan, men det var den helgen då jag var bortrest så det missade jag. Rabbinen som var här idag tycker jag verkar trevlig och kunnig. Hans predikan var intressant. För mig spelar det ingen roll om vi får en man eller kvinna som rabbin. Jag tycker inte att en kvinna skulle vara mindre lämpad som rabbin än en man bara på grund av att hon är kvinna. Det är personligheten och kompetensen som är viktigast och hittar man rätt person så har det ingen betydelse vad den har för kön. Det tycker i alla fall inte jag. Sen finns det förstås de som har andra åsikter.

Denna gudstjänst var det även en flicka som blev Bat-Mitsva, en liten bebis fick sitt hebreiska namn och ett par blev lyckönskat inför sitt bröllop kommande vecka. Det blev en stor kiddush efteråt med mycket gott tilltugg, bland annat laxsmörgåsar och bröd med hummus. Jag åt en hel del eftersom jag inte hade ätit frukost och stannade en stund och pratade med folk. Sedan åkte jag direkt hem. Jag sov flera timmar och när jag vaknade studerade jag veckans parasha (Torah-avsnitt) en stund. Det hade jag förstås redan gjort tillsammans med de andra i synagogan, men nu gjorde jag det själv utifrån en ny bok som jag fick i veckan, "The five books of Miriam". I den tolkas varje parasha utifrån ett kvinnligt perspektiv. Den är lite annorlunda och liknar ingen bok med Torah-kommentarer jag läst tidigare. Men den är väldigt intressant. Jag ska läsa ett avsnitt ur den varje shabat nu under ett år. Man läser ju hela Torah på ett år, indelad i veckoavsnitt.

För mig var detta den sista shabat som jag firade i Sverige på länge. Jag ska resa utomlands nästa vecka och kommer inte tillbaka hem förrän i slutet av augusti, precis innan skolan börjar. Det ska bli kul att resa, men jag kommer helt säkert att sakna Sverige, vännerna, familjen och synagogan. Det var lite vemodigt att gå ut från synagogan idag och veta att jag inte får se den och vännerna där på två månader framöver. Men tiden går ju fort, speciellt när man är ledig och är ute och reser och får nya intryck. Den här bloggen får nog också ta semester under sommaren. Jag hade ju kunnat fortsätta skriva under resan, men de inläggen hade nog inte blivit så relevanta för den här bloggen. Den handlar ju om att vara judinna i Sverige, om hur livet och vardagen kan se ut just i Sverige. Utlandsresor är en annan historia, som jag möjligtvis kan starta en annan blogg om. Detta kanske blir mitt sista inlägg här innan jag åker. I så fall vill jag passa på att önska er läsare en trevlig sommar. Hoppas ni får lika fint väder som jag kommer ha där jag ska bo. Lehitraot! (på återseende)

Shavuot

2008-06-11T00:59:00.003+02:00

I söndags kväll började alltså Shavuot, högtiden som firas till minne av när vi fick de tio budorden och Torah. Det är också en skördehögtid. Ända fram till dess har jag räknat omer varje kväll i 49 dagar. Man ska nämligen räkna varje dag från andra dagen av pesach och fram till Shavuot, som kommer exakt sju veckor efter Pesach. Shavuot betyder veckor. Man räknar omer för att markera att befrielsen från slaveriet i Egypten (som firas under Pesach) inte är fullständig om den inte når sin höjdpunkt i Shavuot, då Gud uppenbarade sin vilja för israeliterna. Att räkna omer är också som att vänta på en kär vän, då man räknar varje dag fram till dennes ankomst. På Erev Shavuot (kvällen före Shavuot) räknar man inte omer för den 50:e dagen som ju är Shavuot. Den kvällen brukar man ha en sammankomst, Tikkun leil Shavuot, då man först har en kort Maariv-gudstjänst och därefter studerar man Torah tillsammans. Jag var på Stora synagogans Tikkun leil Shavuot som hölls i församlingshuset. Det var fem personer som föreläste, bland andra kantorerna och överrabbinen. Talen hölls på både svenska och engelska och det var mycket intressant. Vi fick till exempel se bilder på hur Herodestemplet såg ut och fick höra om tidsbegreppet i skapelsen. Det fanns även gott om fika; tårtor, kakor och ostkaka. Det mesta med mjölk i, eftersom det är tradition att äta mjölkmat på Shavuot. Innan vi började studera läste en av kantorerna kiddush. Han läste över vinet Old Treasure, det som jag har letat efter så länge. Han sa att detta var sista gången han läste över det vinet, för det var den sista flaskan han hade. Det ska inte säljas mer i Sverige, eftersom de har slutat att exportera det sa han. Så nu vet jag det. Tråkigt bara för det var ju mitt favoritvin. Tikkun leil Shavuot höll på ända fram till 00.30 på natten. För mig hade det gärna fått hålla på längre för jag var inte alls trött. Men sent blev det ändå innan vi kom i säng. Nästa dag var det gudstjänst 09.15 på morgonen, men då var jag för trött för att orka gå. Jag tänkte att jag kunde gå på morgongudstjänsten på andra Shavuotdagen istället och det gjorde jag också. Då var det inte särskilt mycket folk, det var knappt att vi hade någon minjan i början. Men det kom fler senare. En av gabaim (synagogans tjänstemän) frågade mig om jag ville få en aliya som kallas gelila. Den innebär att man ska rulla ihop Torah-rullen efter läsningen och binda ihop den med bindeln, sätta på manteln och alla silverföremål, som är tas (bröstskölden), jad (pekpinnen) och rimonim (kronorna). Jag blev glad att han frågade mig och jag sa att jag gärna ville det. Det är ju ett hedersuppdrag att få en aliya. Jag hade visserligen inte fått gelila förut men han skulle visa mig hur jag skulle göra. I Stora synagogan har vi ju egalitära gudstjänster, så kvinnor och män har samma rättigheter. Kvinnor får ingå i minjan och får göra aliya till Torah. I mer traditionella församlingar är det bara männen som ingår i minjan och får göra aliya. I Stora synagogan måste kvinnor täcka huvudet och ha på sig tallit precis som männen när de går fram till Torah. Det gick bra att göra gelila men det var mycket att tänka på. Alla saker ska ju sitta på rätt sätt, man kan till exempel inte hänga tas eller jad på baksidan av Torah-rullen. Men om jag får gelila igen kommer jag nog ihåg hur det ska vara. Efter gudstjänsten åkte jag direkt hem och sov som jag brukar och resten av dagen har jag bara tagit det lugnt. På Shavuot gäller samma regler som på Shabat, alltså allt arbete är förbjudet. När Shavuot var slut läste vi också en kort havdalah för att markera att högtiden var över och en vanlig veckodag hade börjat. Det gör verkligen att man känner skillnaden och det känns lite tomt nu när Shavuot är över. Nu dröjer det länge till nästa högtid, Tisha BeAv, som i år infaller den 10:e augusti. Fast Shabat, som är den näst viktigaste högtiden efter Jom Kippur, återkommer ju som tur är varje vecka.

Sommarlov, nationaldag och shabat

2008-06-11T00:39:00.003+02:00

Nu är vårterminen slut (sista dagen var 2:e juni) så jag kan äntligen njuta av ett långt sommarlov. Nu känns det verkligen att det är sommar också, med detta kanonväder vi har haft senaste veckan. Jag har inget särskilt som jag måste göra på dagarna så jag kan göra det jag känner för. I torsdags åkte jag in till city och tog en shoppingrunda i lugn och ro, något som jag inte har kunnat göra på evigheter. Jag gick till kosherian för att köpa shabatljus och havdalahljus eftersom vi nästan har slut på dem nu. Shabatljus fanns det gott om, men havdalahljusen var slut. De hade tagit slut precis samma dag fick jag veta. Otur för mig, men som tur var har vi kvar ett havdalahljus hemma som räcker för några shabatot till. De räcker ganska länge för man låter bara ljuset brinna under tiden som man läser havdalah, sedan släcker man det direkt efter. I alla fall så köpte jag två paket shabatljus och ett paket kosher korv. Därefter gick jag till systembolaget som ligger på samma gata. Där hade de kosher vin, både Fortant och Yarden. Jag köpte två flaskor rött Yarden. Old Treasure fanns fortfarande inte. Jag uträttade några ärenden till innan jag åkte hem. Trots att jag var ledig så var det ju mycket att göra hemma för att förbereda inför shabat, alltså laga mat och städa. På fredagkvällen gick jag till synagogan. Det var ju Sveriges nationaldag och fullt med folk i Kungsträdgården. Jag tror de hade någon festival där, "Smaka på Stockholm". Det gick knappt att komma fram där på väg till synagogan. Men inne i synagogan hördes inte festivalen, otroligt nog. Gudstjänsten var lika trevlig som vanligt. När den var slut och vi skulle gå ut därifrån så fick jag se att alla hade samlats vid grinden. Vakterna stod en bit bort och pratade med en kille som skrek högljutt. Jag frågade vad som hade hänt och de andra sa att några killar bråkade med vakterna. Två andra killar stod en bit ifrån den högljudda killen. Vakterna sa att vi skulle gå åt andra hållet. Några gick men de flesta stannade kvar. Jag stannade också för att se hur det skulle gå. Några tyckte att vi borde ringa polisen, men det var ingen som gjorde det. Tillslut gick de tre killarna därifrån utan att ställa till med några fler problem. Jag frågade vad de gjorde men vakterna sa bara att de var fulla och att det inte var något att bry sig om. Jag fick inte höra vad de hade sagt men det var nog lika bra det. Jag undrar om de var nazister eller vad det var de bråkade om. När jag gick till tunnelbanan såg jag dem igen, de hade satt sig nära ingången till tunnelbanan. De tittade inte ens på mig så de kände nog inte igen mig att jag hade stått där utanför synagogan. Tack och lov för det. På lördagmorgonen gick jag också till synagogan. Då satt jag bredvid en äldre dam som jag inte har träffat tidigare. När vi kommit en bit in på gudstjänsten sa hon till mig att hon tyckte jag sjöng fint och läste jättebra och att det var hennes "lucky day" att hon hade hamnat bredvid mig. Hon frågade hur jag hade lärt mig att läsa så bra (hon menade förstås att läsa hebreiska). Jag blev lite generad, men jag sa att jag har lärt mig själv och att om man är där ofta så lär man ju sig att följa med i gudstjänsten. Jag har aldrig tänkt på förut att jag skulle vara särskilt bra på det, de flesta kan ju läsa hebreiska och lätt följa med i gudstjänsten. Men det var förstås kul att höra och såklart kul att höra att jag sjunger bra också. Efter kiddush åkte jag direkt hem och la mig och sov några timmar. Sedan studerade jag lite som vanligt och bara tog det lugnt. Det var snart dags för havdalah och så var även denna shabat slut. Men sedan var det bara en vanlig dag emellan, för söndag kväll började en annan högtid, nämligen Shavuot.

Första shabat i den nya lyan

2008-05-31T23:53:00.004+02:00

Nu har jag firat min första shabat i den nya lägenheten. Förra helgen var jag ju bortrest. Jag gick till synagogan igår på kvällsgudstjänsten, men i morse var jag alldeles för trött för att orka gå dit. Jag har gått upp tidigt hela veckan och haft fullt upp med det sista inlämningsarbetet för den här terminen. På måndag är terminen äntligen slut. Det har varit en lugn shabat, och jag har läst i Torah här hemma istället för i synagogan, samt läst i en annan judisk bok. Jag studerar om något inom judendomen varje shabat, och andra dagar också om jag hinner. Det finns hur mycket som helst att läsa, fast mest på engelska. De få intessanta böcker som finns på svenska har jag för länge sedan avverkat. Hade jag varit bättre på hebreiska hade jag haft ett ännu större utbud att tillgå, men så är tyvärr inte fallet. Jag kanske borde försöka lära mig mer hebreiska. Hur som helst är det något jag värderar högt inom judendomen att det finns hur mycket som helst att studera. Det finns alltid något nytt att lära sig.

Det var hur mysigt som helst att läsa kiddush i vårt nya hem, trots att det fortfarande var stökigt runt omkring oss. Jag hade lagat mat i tre timmar kvällen innan för att det skulle bli extra festligt, och min man bidrog också med en rätt som jag själv inte kan laga. Sedan idag gav jag mig ut för att utforska omgivningarna där vi bor. Det har jag inte hunnit förrän nu. Jag letade efter en skog, eftersom jag tycker om att gå i skogar, men det tycks inte finnas någon i närheten. Shabat känns väldigt lång nu när det börjar bli sommar, det var inte dags för havdalah förrän 23.03 idag här i Stockholm. Det blev däremot inte lika mysigt som kiddush, för brandvarnaren gick igång när jag skulle släcka ljuset. Konstigt faktiskt, för den gick igång precis innan jag hade släckt, när jag vände ljuset upp och ned. Det såg inte ut att komma så mycket rök. Jag släckte det i vin, som man ska. Detta hände aldrig i vår förra lägenhet, men den var större och brandvarnaren satt längre ifrån köket. Jag fick nästan panik och rusade upp för jag visste inte ens var brandvarnaren sitter i den här lägenheten. Men jag hittade den snart förstås, i hallen. Jag hoppade upp på en stol och slet ned den från taket och tog loss batteriet så fort jag kunde. Det känns ju inte så kul att skrämma grannarna, de kan ju faktiskt tro att det verkligen brinner. Nu vet jag inte hur vi ska göra, så här får det ju inte bli varje gång vi gör havdalah. Vi kanske får plocka ned brandvarnaren innan. Vi måste ju ha kvar den i alla fall, man vet ju aldrig om det börjar brinna på riktigt någon gång.

(Obs. Det är inte vår lägenhet på bilden!)

Mezuza innanför ytterdörren

2008-05-26T22:09:00.004+02:00

Nu var det längesedan jag skrev. Förra veckan var väldigt stressig så jag hade helt enkelt inte tid. Vi flyttade i tisdags till en ny lägenhet, den vi hade förut var bara i andra hand. Nu bor vi i en studentlägenhet, så här kan vi åtminstone bo kvar medan jag studerar. Samtidigt som vi höll på med flytten var jag dessutom tvungen att skriva ett långt skolarbete. Idag var sista inlämningsdagen. Den nya lägenheten ser fortfarande ut som ett bombnedslag, för vi har inte hunnit packa upp särskilt mycket. Jag har varit borta hela helgen dessutom hos några vänner nära Göteborg. Jag åkte i fredags så jag kom fram innan shabat började, eftersom jag inte vill göra långa resor på shabat. Sedan kom jag hem idag lagom till skolan började klockan ett. Imorgon ska jag försöka fixa i ordning mer i lägenheten. Det första jag ska göra är att sätta upp mezuzot i de dörröppningar som ska ha det. En mezuza är en pergamentsrulle där två avsnitt från Torah står skrivna. Det står nämligen i Shema-bönen att man ska skriva de orden på sina dörrposter och i sina portar. Pergamentsrullen lägger man i ett hölje som man sätter upp på dörrkarmen. När man sedan kommer och går från sitt hem så ska man röra vid mezuza och kyssa de fingrar som vidrörde mezuza. Detta för att påminna sig om Guds enhet och vår plikt att följa hans bud. Mezuzot ska sitta i alla dörröppningar inklusive balkongens, men inte i badrummets. Jag behöver bara sätta upp två i den här lägenheten, för det finns bara ytterdörrens dörröppning och den till sovrummet. I den förra lägenheten fick jag sätta upp fyra. När man hyr lägenhet är det i alla fall inte så bråttom att sätta upp mezuzot. Det ska göras inom 30 dagar efter inflyttning. Om det är ens eget hem däremot måste det göras direkt. Det blir svårt att sätta upp mezuzot i den här lägenheten för dörrkarmarna är väldigt smala. Helst ska de sitta snett lutande innåt, men går inte det så får man sätta dem rakt. Mezuza ska sitta på utsidan av en dörröppning, alltså på den sida där man går in i huset/rummet. Men vid ytterdörren vågar vi inte ha den där, så vi kommer att sätta den på insidan. En mezuza är ganska dyr och jag är rädd att någon ska förstöra den. Dessutom tar man ju en risk om man visar att man är jude, även om jag tror att de flesta icke-judar inte vet vad en mezuza är. I den förra lägenheten hade vi mezuza på ytterdörrens utsida, men där hade vi bara en gammal tant som granne mitt emot oss. Nu bor vi i ett stort höghus med en massa andra studenter och det känns som att de kan vara mer benägna att sabotera saker än den gamla tanten. Lite tråkigt är det ändå att inte kunna ha den på utsidan, för jag tycker om att kunna se den direkt när jag kommer hem.

Brist på kosher vin?

2008-05-15T22:41:00.006+02:00

Idag skulle jag köpa mer kosher vin på systembolaget. Kosher vin dricker jag varje vecka under kiddush- och havdalaceremonin. Jag har ett speciellt favoritvin, Old Treasure, som är rött och väldigt sött. För två veckor sedan tänkte jag köpa det på ett systembolag i city som jag vet brukar ha det. Men det var helt slut, så jag fick köpa ett annat kosher vin, Fortant, istället. Det är ganska beskt, men det fick duga. Jag frågade i kassan också om de inte hade Old Treasure, men tjejen sa att det var slut hos leverantören. Nåja tänkte jag, de får säkert snart in det igen. Så idag då åkte jag till Skärholmen för att köpa Old Treasure på systembolaget där. Där har det alltid funnits tidigare. Jag kollade runt bland hyllorna men jag såg inget kosher vin. Tillslut frågade jag i informationen. Kvinnan där snäste åt mig att det var helt slut, och det går inte att beställa heller. Jag frågade när det kunde tänkas komma in igen, men det visste hon inte. Leverantören hade satt som datum år 2048, och det innebär att det antagligen inte kommer att köpas in mer överhuvudtaget, fick jag veta. Jag frågade om de hade något annat kosher vin. Då nästan fräste hon att hon faktiskt visste vad kosher betyder och att jag inte behövde förklara det för henne. Hon sa det på ett sådant sätt som om hon verkligen inte tyckte om innebörden av ordet. Dessutom hade jag inte tänkt förklara det för henne då jag tar för givet att de som jobbar på systembolaget vet vad kosher vin är. Hon slog i alla fall upp i datorn vad det finns för viner och det enda kosher vin som finns just nu i hela Stockholm län är Fortant. Dock inte på Skärholmens systembolag. Jag gick därifrån tomhänt och med en obehaglig känsla i magen. Jag har sällan blivit så illa bemött av butikspersonal. Det känns som att jag kanske skulle ha blivit bättre bemött om jag hade frågat efter ett annat vin, som inte är kosher. Om man frågar efter kosher viner så kan man ju knappast undvika att antyda att man är jude. Detta kanske är en småsak, men jag tycker inte att ens etnicitet/religion ska ha någon betydelse för hur bra service man får av butikspersonal. Konstigt är också att det knappt finns något kosher vin kvar i Stockholm län, bara en sort. Här bor ju så många judar så det måste vara stor efterfrågan. Hoppas att leverantören inte har bestämt sig för att bojkotta Israel eller något!

Demonstration utanför Berns när judiska församlingen firade Israel 60 år

2008-05-14T23:11:00.004+02:00

I söndags firade judiska församlingen Israels 60-årsdag med en fest på Berns salonger vid Berzelii park. Jag hade funderat på att vara med då, men jag var ju tvungen att plugga den dagen. Nu är jag på sätt och vis glad att jag inte var där. Efteråt fick jag nämligen se i tidningen att det hade hållits en demonstration utanför. Det var folk som hade samlats för att protestera mot Israel och visa sitt missnöje för palestiniernas situation. Det stod inte hur många demonstranterna var, men 47 av dem blev gripna av polis för att de inte lydde polisens instruktioner. Det lät otrevligt och jag är glad att jag inte behövde se något av detta. Men sådana människor ska såklart inte få stoppa oss från att fira Israels 60-årsdag. Vi har all rätt att göra det under trygga omständigheter. Jag tycker att demonstrationen var helt onödig och undrar vad de egentligen ville uppnå med den. Vad är det för mening med att protestera mot Israel inför en grupp judar varav de flesta är boende i Sverige? De protesterade mot palestiniernas situation, men svenska judar är inte på något sätt ansvariga för den och kan knappast heller påverka den. Jag kan inte på något sätt se vad en sådan demonstration skulle göra för nytta. Det enda den gör är att störa andra och bidra till ett otrevligt samhällsklimat.

Gudstjänst utan orgel, folk som tror att studenter alltid har ledigt och Bar Mitzva-firande

2008-05-11T20:55:00.005+02:00

Igår var jag bara så irriterad på svensk medias orättvisa rapportering om Israel, men idag ska jag berätta lite om helgen istället. I fredags var jag i synagogan som vanligt. Gudstjänsten var ovanligt kort, bara ca 40 minuter istället för en timme som det brukar vara i vanliga fall. Det berodde nog på att vi inte hade någon som spelade orgel. När ingen spelar och håller takten brukar det bli så att vi sjunger bönerna mycket fortare än annars. Kantorn bestämmer takten då och han sjöng så fort ibland att jag knappt hann med. Vad jag vet har vi bara en anställd som spelar orgel så om han blir sjuk finns det ingen som kan spela. Den som spelar måste vara en icke-jude, eftersom det är förbjudet för judar att spela instrument på shabat och helgdagar. Länge visste jag inte vem det var som spelade orgel i synagogan. Jag hade aldrig sett honom, han syns ju inte där han sitter bakom orgeln. Men så för inte så länge sedan blev jag presenterad för honom när vi stod utanför synagogan och väntade på att de skulle öppna. Då fick jag äntligen chansen att berömma honom för att han spelar så bra. I de ortodoxa synagogorna har man ingen orgel, där är gudstjänstordningen mer traditionell. Många ortodoxa judar förknippar orgeln med kyrkan och kristendomen och de tycker inte att man ska härma andra religioner. Men jag tycker att det är fint med orgelmusik i synagogan, det är högtidligt och ger mer struktur till gudstjänsten.

Efter gudstjänsten pratade jag med några vänner. En av dem sa att det skulle bli Jom Hatsmaut-firande på söndag, och hon undrade om jag skulle komma. Men det kunde jag inte sa jag, för jag var tvungen att plugga. Då sa hon att jag kunde läsa imorrn istället, det vill säga på lördagen. Jag svarade att jag aldrig pluggar på shabat (vilket jag ju inte gör om det går att undvika). Det är inte förbjudet att läsa då, men studierna är ju faktiskt mitt arbete och sitt arbete ska man inte tänka på på shabat. Hon tyckte att jag kunde gå upp tidigt på söndagmorgonen (dvs idag) istället då och plugga innan firandet börjar, men det sa jag att jag inte skulle orka. Dessutom hade jag tvättid idag också. Hon sa att det bara är att välja, det finns inga andra alternativ, antingen plugga eller fira en judisk helgdag. Det irriterade mig lite, för egentligen hade jag inget val. Jag var tvungen att plugga, hur skulle jag annars bli godkänd på kursen? Jag firade Jom Hatsmaut i onsdags. Visst hade det varit kul att fira mer, men någon gång måste jag ju plugga också. Det verkar som att en del tror att man som student alltid är ledig förutom då man har föreläsningar. De inser inte att det faktiskt är som ett heltidsjobb, 40 timmar i veckan.

Jag gick i alla fall till synagogan på lördagen, på morgongudstjänsten. Då var organisten tillbaka igen. Det var ganska mycket folk, kanske för att en pojke hade sin Bar Mitzva då och alla hans släktingar och vänner var där. Om någon undrar vad Bar Mitzva är så är det den ceremoni då en pojke blir religiöst myndig, vid 13 års ålder. Han räknas då som fullt ansvarig för att följa alla bud. Bar Mitzva betyder "budets son". (Flickor blir Bat Mitzva, "budets dotter", vid 12 års ålder.) Man brukar fira det med att pojken får utföra en mitzva som tidigare inte gällt för honom, vanligen att läsa ett stycke ur Torah. Pojken som blev Bar Mitzva denna shabat läste jättefint ur Torah. Efter gudstjänsten bjöd pojkens familj på kiddush. Det var en väldigt fin kiddush, med flera goda sallader och bakverk. Det är bra när man har varit i synagogan i 3 timmar, man blir hungrig. Efter kiddush följde jag med några vänner på stan och tittade på en karneval som studenter på Tekniska Högskolan hade gjort. De hade byggt olika saker och det var ganska kul att se. Jag stannade inte hela tiden för jag var trött och ville hem och sova. Idag har jag gjort det som jag hade planerat att göra, tvättat och pluggat hela dagen. Det blev alltså inget mer Jom Hatsmaut-firande för mig.

(Bilden visar en pojke som blir Bar Mitzva)

Svensk media uppmärksammar Israel 60 år

2008-05-11T01:17:00.004+02:00

Ibland blir jag verkligen trött på svensk medias rapportering om Israel. De skriver väldigt sällan något positivt alls, utan fokuserar på allt "dåligt" som Israel gör. Man hör väldigt sällan något om israelernas situation, om alla de som skadas av raketer som skjuts från gaza, och om de som dör. När en eller två israeler får sätta livet till hörs det aldrig något om det i de svenska tidningarna. De skriver förstås om större terrordåd, och förstås, alltid, om någon palestinier har omkommit. Bilden är minst sagt vinklad och ensidig. Nu när Israel firar 60 år trodde jag att tidningarna kanske skulle uppmärksamma detta på ett positivt sätt. Kanske berätta lite om det glada firandet i Israel och lyfta fram allt bra som landet har åstadkommit under åren. Men så blev det inte. Inte i en enda svensk tidning har jag läst om Israels 60-årsfirande i positiva ordalag. På DN:s hemsida uppmärksammar man 60-årsdagen med att visa ett bildspel från Västbanken, för att visa palestiniernas situation där. Vad passande. Ett bildspel med rubriken "Israel 60 år" som handlar om palestinierna. Ursäkta, men var det inte Israels 60-årsdag vi firade? DN verkar snarare fira årsdagen för "Nakba", eller "Katastrofen" som palestinierna kallar dagen då Israel blev självständigt. Då kunde de väl ha satt "Nakba 60 år" som rubrik då, eftersom de uppenbarligen inte tycker att mellanösterns enda demokratiska lands 60-årsjubileum är något att fira. Gratistidningen Punkt SE hade i fredags en stor artikel om Israels 60-årsdag, med rubriken: "Israel firade 60 år -palestinier sörjde". Artikeln inleder lite med att beskriva firandet i Israel, men sedan kommer större delen att handla om palestinierna. Man får läsa att säkerheten vid gränsövergångarna till de palestinska områdena var förstärkt under torsdagen, men att många israeler valde att inte tänka på det utan i stället fira med familjefester. Vad de antyder är ju att israelerna inte bryr sig om palestiniernas situation. Det sägs heller inget om nödvändigheten av förstärkt säkerhet. Som avslutning skriver Punkt SE att araberna i Israel utsätts för hot och diskriminering, och att rasistiska incidenter mot araber ökade med 26 procent under 2006. Om detta stämmer vet jag inte och tänker inte gå in på det närmare här. Det är inte så att jag inte tycker synd om de civila palestinier som lever under svåra förhållanden och jag har aldrig påstått att Israel aldrig gör några misstag. Men det verkar som att tidningarna aldrig kan skriva något bra om Israel, utan att kontra med något dåligt. Inte en enda gång kan de lyfta fram något positivt. Inte ens på Israels 60-årsdag. Jag som hade hoppats på att äntligen få lite trevlig och uppiggande läsning om Israel, som en motvikt till allt negativt som medierna annars fokuserar på. Men inte ens när Israel fyller 60 år kan man få läsa en artikel om detta i tidningarna som inte är vinklad. Inte en enda artikel som handlar om Israels prestationer och framgångar. Inte en enda artikel som pekar på Israels demokrati och lika rättigheter för alla landets medborgare oavsett religion, kön, etnicitet etc. Israels 60-årsdag blir för tidningarna bara ännu ett tillfälle att rapportera om palestinernas situation och kritisera Israel. Så skulle då inte jag vilja bli gratulerad på min födelsedag.

Jom Hatsmaut

2008-05-08T16:39:00.003+02:00

Idag är det en väldigt speciell dag, nämligen Israels 60-årsdag. Idag är det alltså (enligt den hebreiska kalendern) precis 60 år sedan Israel blev en självständig stat. Israels självständighetsdag heter på hebreiska Jom Hatsmaut. Den firas varje år, med att man har gudstjänst och ofta även med festligheter. Dagen precis innan Jom Hatsmaut är också en helgdag, nämligen Jom Hazikaron. Det är minnesdagen för alla de israeliska soldater som har dött i krig och för alla som har blivit offer för terrorismen. Den dagen var alltså igår. Då var det gudstjänst i församlingshuset för hela judiska församlingen, alltså inte bara för de konservativa. Jag fick därför inte sitta brevid min man, utan män och kvinnor satt åtskiljda enligt ortodox tradition. Först hade vi gudstjänst för Jom Hazikaron och den präglades av en sorglig stämning. Då tände vi ett ljus för att hedra offren och sjöng några sånger. Vi bad också mincha -eftermiddagsbön. Efter det fick vi se ett bildspel om Israel, med bilder som elever från en klass i årskurs 9 från Vasa Real hade tagit under sin resa i Israel. Sedan hade vi gudstjänst för Jom Hatzmaut och då var stämningen gladare. Israels Ambassadör Eviatar Manor höll tal, han som höll tal i synagogan förra shabat. Vi bad maariv -kvällsbön, och sjöng flera sånger. När gudstjänsten var slut stannade alla ungdomar kvar, eftersom det skulle bli fest. Jag var kvar en liten stund och tittade på den israeliska dansen och dansade lite. Sedan åkte jag hem. Idag har jag inte gjort något särskilt, bara varit i skolan som vanligt. Det fick räcka med firandet igår. Men det är verkligen något att fira, att vi nu har haft ett eget land i 60 år. Och detta trots att vi har blivit anfallna gång på gång av fientliga arméer som har velat utplåna staten Israel. Hur framtiden ser ut vet vi inte, men jag hoppas att Israel kommer att fortsätta stå starkt och på så vis garantera alla judar ett hemland dit vi alltid kan ta vår tillflykt och känna oss trygga.